We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Förresten, jag tycker att det här omslaget är jättefint:



Intressant dock att jag tycker att omslaget ovan är fint medan jag tycker att Skantzes Tribut-omslag är sunkigt. Genusanalys på det, någon?

Lyrans Tematrio kör på Nobelpristagare den här veckan. 3 favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset ska väljas. Skitsvårt! Jag väljer tre, men förbehåller mig rätten att ändra mig, precis när som helst. Jag står inte för nåt i längden. Yes box alright! (Men jag orkar inte motivera, det känns lite overkill.)

Thomas Mann - Döden i Venedig

Hermann Hesse - Stäppvargen

Elfriede Jelinek - Pianolärarinnan


För att kommentera mina egna val:

1. Bara tyskspråkiga författare. (Sehr gut!) 
2. Gemensamt tema: Hmm, människor vid sidan av? Nej, det stämmer inte riktigt. Men en känsla av, ja, vad säger man, annorlundaskap - är det ett ord? Freaks and geeks? Ja, typ.
3. Egentligen gillar jag Elfriede Jelinek som författare mer än enskilda romaner. Men Pianolärarinnan är mycket bra. 
4. Det var väldigt länge sedan jag läste Stäppvargen. Problemet är att jag har upphöjt den till en sådan ikonartad status i mitt medvetande att jag inte längre vågar läsa om den av rädsla för att den inte ska vara så bra som jag tänker att den är, som jag minns att den var. (Det är samma sak med exempelvis Franny and Zooey, en annan gammal favorit, tänk om den inte skulle vara så bra som jag minns den? Jag skulle avsky att behöva inse att kejsaren är naken så därför blir det ingen omläsning.) 

John och hans kumpaner underhåller sin överdådiga livsstil med hjälp av värdetransportrån och knarkhandel. I det stora huset vid vattnet går Karin omkring och väntar på att John ska komma hem från sin senaste kupp. Karin är Johns flickvän. Häri ligger hennes identitet, härifrån härstammar hennes status.

Karin torkar av den rostfria diskbänken med speciella servetter och är noga med att inte sätta på nyheterna. Allting är väldigt klaustrofobiskt och Karin oroar sig ständigt över att villan ska vara buggad. Inte för att det egentligen skulle spela någon roll, Karin vet ändå ingenting. Hon vill ingenting veta.

Männen planerar och sköter affärerna. Flickvännerna pratar om smink och kläder och låtsas inte se och höra. De arbetar inte. De har inga egentliga intressen. De är snygga och sexiga. Istället för att försöka kontrollera sina pojkvänner lägger de sin tid på självkontroll och kroppskontroll. Allting är yta. Pengar är aldrig något problem. Pengar pratar man inte om.

Ingenting av det som John har gett till Karin, status bland de andra gangsterflickvännerna, ett stort och stilrent inrett hus, möjligheten att slippa jobba, plugga, tänka - ingenting av det där är saker som Karin inte skulle ha kunnat skaffa på egen hand. Hon pallade bara inte. Det var enklare om någon bara gav henne det. Hon ville ha det, inte tu tal om annat, hon har alltid velat ha det, men hon har aldrig haft några ambitioner att själv skaffa sig det. Drömmen var alltid att hitta någon som kunde ta hand om henne. Vilket John gör. Vad är det för fel på det? undrar Karin. Varför får man inte vilja ha det så? Ändå skäms hon lite. Inte över den överdådiga livsstilen, inte över den totala dekadensen, kolan, märkesväskorna - men över John. Arbetarklass-John. 

Karin har förmågan att gå utanför sig själv och se in på sitt liv ur ett annat perspektiv, på grund av sin övre medelklassbakgrund. Hon kan se att John inte läser böcker och reflektera över att John inte förstår syftet med att ha olästa böcker i bokhyllan. Hon kan se John ur andra människors ögon, se vad de tycker och tänker om musklerna och tatueringarna, men hon kan inte få sin mamma och sina systrar att förstå varför hon har valt att leva med en man som John. Dessvärre lyckas inte heller Ramqvist förklara för läsaren varför Karin har valt att leva med John. Vi vet bara att hon älskar honom. Kanske är det svaret.

Karin är ingen feministisk hjältinna. Hon är ingen förebild. Hon har aldrig velat vara det. Hon har aldrig velat vara som sin mamma och sina systrar med sina feministiska dogmer. Hon har aldrig velat klara sig på egen hand, hon har aldrig kunnat se något värde i att vara självförsörjande, i att inte vara beroende av någon. Karin framställs som tom, men hon är inte korkad. Hon ser allt och hon ser inget, hon vet allt men hon bryr sig inte. På så vis speglar hon tidsandan.

Ramqvist prosa är sval och distanserad, men här finns inga dolda isberg under ytan. Varenda känsla är redovisad, varenda tanke, varenda sinnesrörelse, vi får allt: till och med klockslagen. Det är som om Ramqvist förde protokoll. Vi behöver inte fundera kring om Karin kommer att lämna John i slutet eller inte. Vi vet att hon inte kommer att göra det. Inte för att hon inte har någon annanstans att ta vägen, utan för att hon inte vill. Hon har egentligen aldrig velat gå, hon har aldrig varit någon Nora.

Jonas Thente skriver apropå den unga svenska nutidsromanen:

"Jag har aldrig tidigare läst sådana totalt stillastående, tillbakadragna, händelselösa och klaustrofobiska romaner som jag läser numera. Skulle jag sätta en rubrik över den unga svenska romanen så hade det varit: Stasis. Den senaste jag har läst är Karolina Ramqvists utmärkta "Flickvännen", som fick mig att nästan krossa ett fönster bara för att motverka känslan av långsam kvävning i designkläder och plågorna av luftkonditionerade mardrömmar."

En gömd karta med p-piller, tankar på att ha en man som läkargrannen Thomas istället, flera är de revolvrar som Ramqvist placerat på väl utvalda ställen i sin berättelse, men hon avfyrar dem aldrig. De är bara rekvisita, precis som läsaren har vetat hela tiden. Det är väninnan Linda som är den dövstumma indianen i det här mentaldramat. Det är Linda som drämmer ett handfat genom en ruta och rymmer. Karin är den som stannar kvar. Karin är "jaget", det medvetet omedvetna jaget, en nödvändig konsekvens av neoliberalismen. När alla val är fria, när inget val är sämre än något annat, varför välja överhuvudtaget? Varför inte bara låta sig bli vald?

Det är flickvännen Karin som ska göras till en individ och en människa av kött och blod i Ramqvists roman. Som motvikt till alla andra gangsterskildringar där männen är subjekt och kvinnorna blomvaser, antar jag. Initiativet är lovvärt, synd bara att det visar sig att vi inte har missat någonting. Menlösare brud än Karin får man ju leta efter.

"Flickvännen väcker sylvassa frågor om makt och underkastelse och om kvinnor och män i dagens Sverige", står det på baksidan av Karolina Ramqvist roman. Det är väl ändå att ta i. Personligen kan jag inte riktigt bestämma mig för om det är Karin eller John som är ett offer. Förmodligen är det ingen av dem. Eller så kan de båda två anses vara offer i egenskap av västerländska alienerade subjekt. 

En ung flicka hittas död och halvt uppbränd under ett träd. Det visar sig att hon är medlem av en religiös sekt som polisen genast börjar nysta i. Sekten leds av den karismatiske Jørgen Martinsen, som blir föremål för polisens intensiva intresse. Den norska polisen har satsat stora pengar på att utveckla en gärningsmannaprofilgrupp och till den knutit psykologen Sander Mørk, som är bokens huvudperson och den person som jag antar att man som läsare förväntas sympatisera med. Tillsammans med polisen börjar Sander att efterforska i sektens förgreningar och att fundera kring medlemmarnas identitetsproblematik.

Samtidigt kidnappas en liten pojke i Grekland, en operation som förmodligen är anordnad av ett omfattande pedofilnätverk med förgreningar i många länder, kanske även Norge. Kan det finnas ett samband mellan de båda händelserna? När ytterligare en flicka från sekten hittas död intensifierar polisen och Sander Mørk sina spaningar och börjar även rikta sitt intresse mot andra personer, inom sekten och utanför den. Det motiv som länge saknades synes plötsligt ha byts ut mot flera möjliga motiv, och därmed flera olika möjliga mördare.
Frågan är: Vem av dem är det, och varför?

Inom marknadsrätten brukar man prata om särskiljningsförmåga. Ett varumärke ska ha särskiljningsförmåga för att kunna registreras och därmed erhålla varumärkesskydd. Inom upphovsrätten pratar man om verkshöjd som krav för upphovsrättsligt skydd. En sådan verkshöjd har ett verk som höjt sig till en viss grad av självständighet och originalitet.

Ur ett juridiskt perspektiv har Sekten säkerligen verkshöjd, men ur ett litterärt? Tveksamt. Sekten kan inte direkt anklagas för att vara originell. Jan-Sverre Syvertsens bok är en kopia av en kopia. Historien är blek och oengagerande och det mesta går på rutin. Vi har läst det förut. Skumma sekter är måhända ett ganska urvattnat ämne att skriva spänningsromaner kring, men ändå, något eget borde man väl kunna tillföra. Hur rättfärdigar man annars en så färglös och stereotyp historia inför sig själv? En sekts inverkan på den enskilde individen är ett intressant ämne att diskutera ur ett psykologiskt perspektiv, det är därför ganska imponerande att Syvertsens bok lyckas med bedriften att vara så totalt ospännande som den faktiskt är. Hur kan man skriva in en psykolog som huvudperson och sedan inte ens bemöda sig med att försöka sätta sig mer in i den psykologiska litteratur om sektproblematik som faktiskt finns tillgänglig. Hur kan man låta sin psykolog, för att inte tala om sina poliser, gå omkring och "gå på magkänsla" en hel bok igenom? Slarvigt, Syvertsen!

Språket är inte heller mycket att hänga i julgranen. Syvertsen gillar att blanda in engelska uttryck i texten vilket ger ett talspråkigt och lite oseriöst intryck.

"- Det du har gjort har ofta den effekten. Att döda någon, hålla människor inspärrade, är lite av en "eye-opener"."

"Trots att Sander inte hade någon medicinsk bakgrund var detta en "no-brainer": William hade fått en hjärtinfarkt..."

"Haraldsen och Henden körde en klassisk disposition, ett slags "Good cop, bad cop" med element av hobbypsykologi och föråldrad förhörsmetodik."   

Jag har inget principiellt emot deckare. (Till skillnad från exempelvis fantasy, chick lit, skräck, självhjälpsböcker och böcker om unga trollkarlar och vampyrer.) Jag kan till och med tänka mig att läsa en och annan dussindeckare då och då. Jag säger inte att kvalitén på en dussindeckare per definition är högre än på en ordinär chick lit-bok (jag säger inte ens att de nödvändigtvis är mindre fördummande), det handlar mer om att jag bara inte klarar av böcker som handlar om "tokiga tjejer" som gillar skor och hyllar den globala marknadsekonomin. Jag vill helt enkelt inte veta var de köpt sina tröjor. Buttra poliser med alkoholproblem som äter mosbricka och åker runt och topsar folk har jag däremot generellt inga större problem med. Vad jag däremot vill veta när jag läser en deckare är vem mördaren är.

Jag tycker att det är en stor miss av Syvertsen att undanhålla sina läsare den informationen. S-e-r-i-ö-s-t, man kan inte skriva en deckare utan att avslöja vem mördaren är! I alla fall inte om man skriver så simpla deckare som Syvertsen gör. Sekten har inga som helst litterära kvalitéer som roman om man bortser från själva spänningsmomentet, det vill säga mordgåtan. Syvertsen tecknar tunna och stereotypa personporträtt och som läsare bryr man sig inte nämnvärt om huruvida Sander Mørk föredrar espresso eller vanligt bryggblask. (Syvertsen försöker att bygga upp en romanfigur med smak för livets goda och gillar därmed att påpeka att Mørk minsann har installerat en dyr espressomaskin på sin arbetsplats.) När slutet närmar sig försöker Syvertsen att förvirra läsaren genom att ge en ambivalent beskrivning av bokens upplösning. Det blir totalt antiklimax av det hela.    

Jag gissar att Jan-Sverre Syvertsen måste sälja hyfsat bra i hemlandet Norge och att man därmed tänker att det nog kommer att funka i Sverige också. Jag har annars svårt att se att man skulle välja Syvertsens bok ur en stor manushög och på allvar anse att han stod ut. Om Jan-Sverre är framtidens deckarförfattare så får jag nog ta och pröva på någon annan genre i påsk.

Fredrik Strage, nej jag menar Jan-Sverre Syvertsen, är en norsk författare (och kommunikationsrådgivare, tydligen). Sekten är hans tredje bok om psykologen Sander Mørk.

Bästa bokfilmatiseringen EVER. Gillar man inte den så har man allvarliga fel i huvudet.

Sitter den urbana medelklassen och känner sig plågsamt träffad av att se Isabelle Huppert som Erika Kohut? I know I do.

Expressens Jesper Högström skriver i sin recension av Joan Didions Bönbok för en vän:

"Ingen lär någonsin göra storfilm av hennes bok, ingen urban medelklass lär sitta i biosalongerna och känna sig plågsamt träffad av att se Kate Winslet som Charlotte Douglas."

Jag hoppas verkligen att han har rätt. Skulle Hollywood vilja vara så vänliga och låta bli att filmatisera Didions alster, tack så väldigt mycket. Inte för att jag missunnar Didion pengarna, men liksom vem skulle kunna göra något vettigt av Bönbok för en vän? Och Kate Winslet, hur kan jag uttrycka min motvilja gentemot henne på ett sätt som inte blir alldeles för elakt och ogrundat? Castingen till Revolutionary Road liksom, hur misslyckad känns inte den? Om någon såg Kate Winslet framför sig när hon eller han läste Richard Yates bok så måste den personen ha läst en annan bok än den jag läste. Leonardo DiCaprio, förresten? Jag visste faktiskt inte att Frank Wheeler var 16 år gammal...

The Road-filmatiseringen oroar mig för övrigt en hel del. Lär ju bli alldeles för smörig.

Nytillskott i bokhyllelandskapet! Marcel Beyer och gamle Dostojevskij. Att få böcker med kommentaren "Istället för blommor...", vad tycker vi om det? Vi gillar det så klart! Böcker vissnar ju inte på samma sätt heller, åtminstone inte bokstavligt talat.

Böcker istället för blommor - kanske det bästa som hänt parmiddagen.  

Ryktet säger att det är mycket pappaböcker på gång just nu. Jag tänker i och för sig att det alltid är mycket pappaböcker på gång, eftersom föräldrar är ett sådant enkelt ämne att skriva om. Alla har ju en pappa liksom, det är bara att börja skriva, vem var han, vad gillade han, vad åt han till frukost. (Relevansen för oss övriga dock, den kan man ju diskutera.) Ofta verkar författare som skriver böcker om sina föräldrar känna ett behov av att reda ut någonting, av att få klarhet i saker och ting, av att få en tydligare bild inte bara av den andre, utan även av den andre i förhållande till dem själva (jfr. ex. Le Clézios Afrikanen). Eftersom vi lever i ett samhälle där kärnfamiljen är den nya religionen blir det också så mycket viktigare att bearbeta relationen till sin pappa, ja att ha en relation med honom överhuvudtaget, det spelar ingen roll om han är en slusk eller en quitter (det är han förmodligen, erkänn), han förtjänar ändå en bok. Om inte för annat så för att författare överlag är rätt så jagcentrerade och därmed känner ett konstant tvång att reda ut varenda liten känsla eller konflikt i bokform. (Relevansen, som sagt, den kan diskuteras.)

Överlag verkar människor ha en mer försonlig inställning till sina fäder än vad som är fallet med mödrarna (jfr. Malena Rydells krönika i DN i söndags). En mamma som överger sina barn är det fulaste som finns, men en pappa kan utan problem ge sig ut på sjön och komma tillbaka långt senare med en gloria kring skallen (jfr. Efraim Långstrump). Nu förlåter väl i och för sig barn sina föräldrar det mesta, förr eller senare, men pappor verkar helt enkelt vara lite lättare att förlåta än mammor. En pappa är sällan enbart pappa, han är andra saker också, han har andra världar än den som utgörs av familjen. Han får större utrymme att utveckla en personlighet som inte står i relation till de allra närmaste.

Karlstad Zoologiska handlar till ytan om djur, djur i alla dess former och färger. Men egentligen handlar boken om Hannas Hellquists pappa Lars-Erik.

Hanna Hellquists mamma är mest mamma i den här boken. Hon beskrivs som ganska tråkig men trygg. Hon tycker om djur lagom mycket och har skaffat sig en ny tråkig man som heter Göran, han är dessvärre pälsallergiker. Hanna Hellquists pappa däremot, han är allt möjligt. Hellquist älskar sin pappa. Hon avgudar honom. Han är den störste och den bäste. Visst finns det saker som smärtar i den här boken, små eldflagor som fladdrar förbi och hotar att bränna små hål, men i det stora hela är Karlstad Zoologiska ett väldigt ömsint och kärleksfullt porträtt av en inte helt vanlig pappa. Jag tycker att det är ganska fascinerande att Hellquist inte är mer förbannad på sin pappa, han verkar ju ha varit en uppenbart oansvarig förälder.

Hannas pappa gick till sjöss när Hanna var liten. Många år senare utbrister han inför sig själv och henne att herregud, han åkte ju bara, han övergav ju Hanna. Hanna som var nästan bebis. Men Hellquist är inte ens arg, det var bra som det var, tycker hon, hon har haft en bra uppväxt. Hon hade sin mamma och det funkade. (En annan hade ju varit sårad så in i benmärgen men okej.) Det vilar helt klart ett minnets nostalgiska skimmer över den här barndomen med den här pappan. Hellquist har vuxit upp och fått lite distans till eländet.

Hannas pappa älskar djur. Det gör Hanna också. Därför ägnar de sig väldigt mycket åt detta enda gemensamma intresse under Hannas uppväxt. Att läsa om och att lära sig om djur, att planera inköp av djur, att åka och titta på djur, att köpa djur, att frakta hem djur, att installera djur och att mata och sköta om djur. Till och med smuggla djur genom tullen. Hannas mamma är hjälpsam och syr påsar av lakan som Hanna och hennes pappa ska ha för att kunna frakta hem de exotiska djuren från chartersemestern. Hannas mamma är också hjälpsam ute i pappans stuga, hon åker ut och dammsuger och tvättar pappans kläder, trots att de är skilda, för inte ska väl Hanna behöva vistas i det där klimatet.

Min pappa behöver djur, skriver Hellquist. Har han inga så går han ut i skogen eller ner till vattnet och skaffar sig några. Hanna behöver också djur, när hon flyttar hemifrån för att gå på en folkhögskola i Norrland blir hennes djurlängtan ibland så stark att hon måste gå ner till den lokala djuraffären och lukta på ett eller annat marsvin.

Hanna har ett väldigt handfast tag med djuren som barn och verkar leva i fast förvissning om att om ett djur försvinner (läs: dör) så kommer det snart ett nytt. Och det stämmer ju i den här barndomen, det är ett närmast oändligt antal djur som passerar revy under Hellquist uppväxt (ganska få av dem verkar emellertid stanna under någon längre tid). Pappan däremot, honom är det lite si och så med, ibland är han i Sverige och ibland inte. Först är han ihop med hennes mamma och sedan helt plötsligt är han det inte. Det blir varannan helg som gäller, varannan helg åker Hanna ut till sommarstugan där pappan bor tillsammans med olika sorters djur.

Hanna Hellquist är, liksom jag själv, uppväxt i Karlstad, Värmland. Att vara ungefär lika gamla och uppväxta på samma geografiska plats gör att man får saker gemensamt. Ord, uttryck, ett visst förhållningssätt (kalla det värmländskt, kalla det bonnigt, kalla det vad fan du vill). Det här gör också att jag känner igen alla platser och även flera av de människor som omnämns i boken. En kille som jag gick i samma gymnasieklass som omnämns exempelvis som "eksembarn" och Hannas mammas arbetskamrater är min mammas gamla arbetskamrater.

"Jaa du" berättar min mamma, "Hannas pappa, han gick ju på sjön han! Han var ute på de stora haven, minsann. Kan ju inte ha varit lätt för Lisbeth det där alltså, alldeles ensam med lilla Hanna..."

Karlstad Zoologiska är egentligen inte en roman, den liknar snarare en samling krönikor eller kåserier. Vissa texter är bättre än andra, som fallet är med de flesta krönikesamlingar (fast det här är ju då alltså inte en sådan, det här är en roman, men i alla fall). Ibland kan jag inte låta bli att önska att de enskilda texterna var lite längre, lite mindre lätta och undflyende, jag vill ju komma under ytan på Hellquist. Här finns absolut plats för lite mer blood and guts in high school, om du frågar mig. Hellquist, van vid krönikeformen från DNs "Namn och Nytt", behärskar den korta, kvicka formen ut i fingerspetsarna, hon spetsar den med lite svärta och det färdiga resultatet blir oftast väldigt behagligt, men i det här formatet, där kort text följer på kort text som följer på en annan kort text, känns det ibland lite tunt mellan raderna.

Man kan utan problem läsa den här boken en liten bit i taget, lägga den ifrån sig och plocka upp den när som helst igen, lite senare eller så. Det gör visserligen att alla djur flyter ihop och blir en samling namnlösa individer med likartade förmågor och samma typ av mjuka päls, men det gör inte så mycket. Man läser inte Karlstad Zoologiska för att man är intresserad av djur. Inte egentligen. Man läser den inte för att man är intresserad av Hanna Hellquists pappa heller. Man läser den för att man är intresserad av Hanna Hellquist. Därför att det skrivande barnet nästan alltid är intressantare än den omskrivna pappan. 

"Killarna betraktar surfing som nåt skönt och avslappnat, där alla ger sig av i tur och ordning som om man stod i kön i snabbköpet. Men jag betraktar det som ett krig - man får bara vara med om man kämpar för det."

I Musikens betydelse för flickor analyserade Lavinia Greenlaw det genuina musikintresset ur ett genusperspektiv. I Klanerna i Palos Verdes dekonstruerar Joy Nicholson surfingvärlden, en annan manlig arena. Både Lavinia i Greenlaws bok och Medina i Nicholsons bok agerar ur ett konstant underläge i förhållande till sina manliga "kamrater". Det spelar ingen roll om man har bättre koll på musik än vad de har (vilket Lavinia har), det spelar ingen roll om man surfar bättre än vad de gör (vilket Medina gör), ingenting annat än könet spelar roll. Man blir en underdog enbart på grund av biologi. Att försöka bryta med förhärskande könsroller är också att ifrågasätta andra människors val och identitet, vilket ofta leder till avsky och uteslutning ur gruppen.

Klanerna i Palos Verdes är egentligen en ganska enkel historia. Nicholson experimenterar inte med något vindlande språk, hon försöker inte skriva poetiskt eller "utforska språkets gränser", men Nicholson lyckas med någonting som de flesta författare inte brukar lyckas med: att berätta en bra historia. Rakt upp och ner och från början till slut är Klanerna i Palos Verdes faktiskt just precis det: en riktigt bra historia. Och om man har en riktigt bra historia behövs egentligen inte så mycket annat.

När Medina i slutet av boken meddelar Jag tänker surfa tills jag dör så grinar jag som en liten barnunge. Att få följa den 14-åriga Medina Masons kamp för att accepteras av surfarna i The BayBoys är bland det bästa jag har läst i år (förmodligen det bästa jag läst i år, möjligen i konkurrens med Jelineks Älskarinnorna eller Didions Bönbok för en vän, men det är bara Klanerna i Palos Verdes som hittills fått mig att grina). Så jävla bra!

Klanerna i Palos Verdes är ett bokreafynd. Bokus skeppade iväg den för typ trettio spänn eller nåt. Money well spent, så att säga. Är det någon som har läst Joy Nicholsons andra roman The Road to Esmeralda, förresten? (Den verkar inte finnas på svenska.) 
För övrigt så anser jag att det är trist att det inte utkom fler än tre titlar i Modernistas "Feminista"-serie.

Bokmania vill att vi uppmärksammar Internationella Poesidagen med att lägga ut våra favoritdikter.
Jag ger er Dorothy Parkers Resume:

'Razors pain you

Rivers are damp

Acids stain you and drugs cause cramp

Guns aren't lawful

Nooses give

Gas smells awful: You might as well live'

Här får du den i Angelina Jolies version. Plus en bonusdikt:

Alice Butler arbetar för det multinationella leksaksföretaget Popco. På Popco arbetar tusentals människor varje dag med att försöka framställa den perfekta varan för barn och ungdomar i olika åldrar. Fokus ligger på att skapa positiva konnotationer kring Popcos varor genom olika former av, mer eller mindre dold, marknadsföring. Popco använder sig av bl.a. fokusgrupper och intervjuer för att försöka komma fram till vad unga flickor och pojkar egentligen vill ha, i betydelsen vilken typ av varor de skulle kunna tänka sig att konsumera.

Alice Butler är expert på koder och chiffer och har utvecklat ett krypteringsverktyg för barn, the KidCracker Kit. Dessa kunskaper har hon fått från sin kodexpert till farfar, Peter Butler, som ägnade en stor del av sitt liv åt att försöka knäcka koden till det så kallade Stevenson/Heath-manuskriptet, vilket enligt legenden sägs visa vägen till en stor sjörövarskatt. Runt halsen bär Alice ett halsband med en ingraverad sifferkod, en kod som eventuellt har ett samband med den gömda skatten. När Alice börjar få mystiska kodade meddelande skickade till sig börjar hon fundera på om dessa har något samband med halsbandet och den gömda skatten.

Popco är uppbyggd på ett sätt som påminner om Scarlett Thomas bok The End of Mr.Y. Thomas gillar av allt att döma att skriva böcker med utgångspunkten att läsaren ska lära sig någonting av att läsa dem. Hon låter därför sina romanfigurer samtala om olika ämnen i syfte att öka läsarens kunskap om dessa ämnen, det hela är väldigt pedagogiskt uppbyggt.

I The End of Mr.Y ville Thomas lära oss om kvantfysik och poststrukturalism, i Popco vill hon lära oss om kryptologi/kryptoanalys, matematik och paradoxer.

Men det stannar inte där, Thomas vill även lära oss var mjölken vi dricker kommer ifrån. Det är rätt uppenbart att Thomas har en dold agenda med sina böcker, hon vill propagera för djurens rättigheter. Det här var något som framstod som ganska tydligt redan i The End of Mr. Y där Thomas både lät sin huvudperson känna hur det kändes att vara inuti en rädd infångad råttas medvetande (efter vilket huvudpersonen bestämde sig för att det var inhumant med råttfällor), samtidigt som hon lät en av gudarna i "Troposfären" vara en råtta som behövde huvudpersonens hjälp med att göra sig av med den kvinna som tog fram de första laboratoriemössen för djurförsök (för att omöjliggöra den typen av djurförsök).

I Popco bestämmer sig vår hjältinna för att bli vegetarian så att säga "av en slump", men lite senare möter hon den snygge veganen Ben och genom honom lär hon sig varför det är fel att äta kött och andra animaliska produkter. Alice frågar dumma frågor i stil med "Vad äter en vegan?" och "Varför får man inte äta smör?" och den gode Ben förklarar pedagogiskt för Alice varför det är synd om kossorna som måste skiljas från sina kalvbebisar och plötsligt känns Popco som en barnbok av Lisa Gålmark. Jag kan inte låta bli att önska att Thomas ville sluta predika och koncentrera sig mer på att försöka berätta en vettig historia istället.

Scarlett Thomas ägnar också rätt många sidor åt att förklara marknadslogiken kring märkesvaror och hur konsumenter manipuleras att köpa saker de inte behöver genom olika former av marknadsföring. Thomas har uppenbarligen läst Naomi Kleins No Logo och vill gärna vidareförmedla dess budskap. Har man redan läst den boken blir det hela fort ganska tjatigt.

Thomas upprör sig över hur företag manipulerar konsumenterna, samtidigt som hon själv manipulerar sina läsare med hjälp av dolda budskap i skönlitterär form. Att låta romanfigurer samtala sig fram till att det bästa är att låta bli att äta kött är i sig en form av gerillamarknadsföring om Thomas enda syfte är att försöka övertyga läsaren om att det är fel att äta kött. Det är i och för sig möjligt att Thomas velat göra läsaren uppmärksam på hur marknadsföring fungerar genom att själv propagera för någonting på ett ställe där läsaren inte förväntar sig att bli manipulerad, för att se om hon eller han upptäcker det. Jag tror emellertid att Thomas snarare är ute efter att omvända oss till medie- och konsumtionskritiska veganer. (Fast syftet är nog inte att vi ska vara kritiska till just Thomas egen text...)  

Det är roligt att läsa om lateralt tänkande och paradoxer och matematiska hypoteser och primtal, och jag gillar att Thomas vill allmänbilda sina läsare genom att diskutera olika ämnen i sina böcker, däremot har jag svårt att se på vilket sätt matematiken anknyter till bokens konsumtionskritiska kärna. I The End of Mr.Y lyckades Thomas begreppsliggöra sina teorier kring medvetandets gränser på ett smart sätt genom att låta sin berättelse i sig själv utgöra ett tankeexperiment, dessutom med hjälp av en doktorand till huvudperson som själv skrev en avhandling om tankeexperiment. I Popco är det ibland svårt att se sambandet mellan kritiken av konsumtionssamhället och lektionerna i kryptoanalys. (Kan hon mena att man behöver en nyckel för att se igenom konsumtionssamhället? Eller menar hon att om vi är många så kan vi knäcka den kapitalistiska koden?)

Popco är helt klart sämre än The End of Mr.Y. Den där nyfikenheten som drev The End of Mr.Y framåt återfinns inte alls i Popco. Där The End of Mr.Y ville ifrågasätta och få läsaren att fundera kring filosofiska frågor vill Popco mest propagera för ett färdigt sätt att tänka, vilket underförstått är det enda rätta. Thomas lyckas inte heller bygga upp spänningen och här finns inget riktigt flyt i historien. Mot slutet av boken känner jag mig mest irriterad för att den väntade "aha!"-upplevelsen helt uteblir. Tyvärr, det här håller inte. Popco faller isär i sina beståndsdelar.

Läs Naomi Kleins No Logo istället. Eller Zygmunt Baumans Konsumtionsliv.

Joakim Pirinen rör sig i sitt senaste seriealbum hela tiden i gränslandet mellan samhällskritisk ironi, pubertal humor och existentiell ångest. Han experimenterar med former och mönster och prickar och streck och liknelser och metanivåer. Han kommenterar texten och blir själv kommenterad av den. Allting kommenterar allting hela tiden, allting är en blinkning till någonting annat. Döda paret och deras "vänner" spretar åt alla håll och kanter samtidigt och ibland verkar Pirinen själv inte riktigt veta vad det är han vill göra eller vad det är han vill säga. Han kanske inte vill säga något alls, eller så är det just det han vill. Stundtals känns albumet som ett enda stort postmodernistiskt experiment.

"Döda paret" är en man och en kvinna som saknar händer och fötter, de går omkring i någon sorts sadomasochistiska utstyrslar och hatar livet och varandra. Egentligen ser de ut som du och jag men de kan inte längre se varandra som något annat än döda dockor, förklarar den hjälpsamme serietecknaren Pirinen, som gärna blandar sig i sina egna serier. Här finns också det verkligt Döda Paret; två skelett som vill skiljas.

Döda paret och deras "vänner" består av en mängd olika serier, vissa korta, andra lite längre. Det finns ingen tydlig gemensam nämnare och egentligen ingen röd tråd heller. Eller, snarare är det väl Pirinen själv som är den röda tråden.

I titeln Döda paret och deras "vänner" har Pirinen valt att sätta citationstecken kring vänner. Så är det med det mesta i det här albumet. Även om citationstecknen inte alltid fysiskt sitter kring ord som kärlek och kärnfamilj och meningen med livet så sitter de på något vis där ändå. Pirinen är inte lika enkel och direkt som exempelvis Sara Granér, vars texter alltid kan läsas på tvärtomspråket. Om Sara Granér skriver att neoliberalism är vackert så menar hon att det inte är det. Sara Granér är väldigt enkel att förstå, Pirinen däremot är inte lika självklar. Döda paret och deras "vänner" är ett ironiskt album, men stundtals är det svårt att sätta fingret på vad det är som Pirinen egentligen ironiserar över, är det samhället eller honom själv? Eller honom själv i samhället?

Joakim Pirinen är ingen vanlig serietecknare, han är snarare någon slags seriekonstnär. I mitten av seriealbumet återfinns därför "en liten personligt hållen konstutställning", bestående av Pirinens bilder och omslag som refuserats. En av bilderna utgörs av ett myller av uppmaningar och uttryck och i mitten står med stora bokstäver "ALLT GÅR ATT FÖRKLARA INGET GÅR ATT FÖRSTÅ". Lite så känner jag inför Pirinens serier. 

Jag tycker verkligen om hur Roberto Bolaño skriver, intensiteten i språket, den gillar jag! Påminner mig lite om José Saramago. Om natten i Chile är en text som inte låter standardromanens struktur sätta käppar i hjulet för dess framfart, alltså får vi varken styckeindelning eller kapitelindelning eller anföringstecken eller ens tillräckligt med punkter. Det är ett fult trick det där, som Bolaño sysslar med, det gör det jättesvårt att lägga ifrån sig boken för att ta en paus (för att gå på toaletten exempelvis), eftersom det aldrig infinner sig något naturligt läge att göra en sådan sak. Texten bara fortsätter. Och fortsätter. (Och kissnödigheten, den ökar.)

Blott 150 sidor roman kan inte direkt kallas tegelsten, men Bolaño kan tydligen skriva sådana också, han har rent av skrivit flera stycken. De vilda detektiverna sträcker sig över nästan 750 sidor och 2666 är över 900 sidor lång (i den engelska översättningen, i den spanska originalversionen är den tydligen över 1100 sidor, vi får väl se hur många sidor den har när den kommer ut på svenska). Några nya romaner blir det emellertid inte, eftersom Roberto Bolaño är död sedan 2003. 2666, som är hans sista roman, kom ut postumt 2004.  

Sebastián Urrutia Lacroix, chilensk präst, poet och litteraturkritiker, ligger för döden och ser tillbaka på sitt liv. Om natten i Chile är hans försvarstal, ett försök att rentvå sig själv innan döden och mörkret tar över för gott. Det är uppenbart att den gamle mannen har gjort vissa saker som han har svårt att rättfärdiga inför sig själv. Han försöker förklara, för någon som kanske finns och som kanske bara är en skugga ("den åldrade ynglingen" som kanske är han själv, kanske ett barn han mött, kanske författaren Bolaño själv), att han faktiskt inte menade så illa, eller han förstod inte eller han såg inte eller det var utanför hans kontroll. Det är en irrande, stundtals hallucinatorisk, monolog, kanske är det hela tiden en inre monolog, någon form av stream of consciousness.

Vad är det han har gjort? Egentligen ingenting, och det är väl också någonstans där som problemet ligger. Han har inte gjort någonting. Han har valt att inte se.

"Jag kände frid. Tyst och stilla var jag, frid rådde. Men så plötsligt kom saker och ting upp till ytan. Det är den där åldrade ynglingens fel. Jag kände frid. Nu känner jag inte frid."

Fokus ligger på fader Urrutia, men i bakgrunden skymtar ett sargat Chile (statskuppen mot Allende, USA: s inflytande, Pinochet). Fader Urrutia drar sig undan det renodlat politiska och väljer istället att gömma sig bakom litteraturens trygga skygglappar och renheten i de gamla grekerna. Just litteratur används för att begreppsliggöra flera saker i Bolaños roman. Litteraturkritik kan aldrig vara enbart kritik av litteratur i det Chile där Fader Urrutia lever och verkar. God litteratur är inte längre vad den utger sig för att vara. På sin dödsbädd erkänner han att vissa verk kanske inte var så speciella som han skrev att de var. Kanske ville han bara skydda sig själv, kanske skyddade han någon annan. Vilket ansvar har den enskilde individen? Och vilka möjligheter har den enskilde individen egentligen att göra saker annorlunda? Vad är det värt, vad måste offras? Finns det någon lösning? Vilken skuld är egentligen hans, Sebastián Urrutia Lacroix?

Ur den väldiga minnesbanken plockar han upp hågkomster av de litterära tillställningar han bevistade, i det hus där människor torterades i källarvåningen ("vi visste inte, vi kände inte till det"). Där fanns den framstående litteraturkritikern, Farewell, hans ungdoms föredöme, och den store nationalskalden, Neruda, alla tre med en hand på den andres höft. Och konjaksglasen som var så överfulla. Och kyrkan, som förmedlade kontakt mellan Fader Urrutia och Pinochet och hans män. Hur Urrutia lärde dem marxismens grunder, för sådant är ju bra att känna till, man måste lära känna sin fiende, menade Pinochet. Den senare vände sig mot fader Urrutia och sa, vet du om att Allende inte läser? Att han inte skriver? Men jag, jag har skrivit flera böcker. Och fader Urrutia berömde honom, för det är ju väldigt framstående av en person, att ha skrivit så många böcker.

"Finns det någon lösning?" frågar sig den döende prästen upprepade gånger.

Finns det någon lösning?

Under en sista plågsam natt torterar Bolaño den gamle prästen, poeten och litteraturkritikern och upp till ytan flyter den skam och den skuld som kommer av att minnas vem man faktiskt var. Så står så fader Urrutia slutligen öga mot öga med sin ungdoms fördömande jag.



Roberto Bolaño ville inte kallas varken chilenare, mexikan eller spanjor. Han ville bli kallad latinamerikan. Den kategorin finns dock inte i den här bloggen, så han får hamna under "chilenskt". Någon ordning får det ändå lov att vara.
I en intervju har han sagt: "men jag har bara ett enda hemland, mina två barn, Lautaro och Alexandra. Och kanske, men först i andra hand, några ögonblick, några gator, några ansikten eller scener eller böcker som finns i mig."

Den grekiska författaren Ersi Sotiropoulos bok Sick-sack mellan pomeransträden har tydligen blivit åtalad för att den sägs innehålla sidor av "uppenbart pornografisk och anstötlig karaktär". Känner ni nu, som jag gör, att det är just den boken ni vill läsa?

Nina Lekander gillar den i Expressen.

Jag råkade visst klicka hem ett ex av Scarlett Thomas Popco förra veckan. Ja, jag vet, jag borde kanske läsa något med lite mer substans istället, men ibland vill man bara ha en trashig pocketbok med ett omslag som ser ut som nån halvdålig indieplatta från 90-talet. Dessvärre ser mitt ex av Popco INTE ut så här, som jag trodde att det skulle göra :

Inte för att dockomslaget var fantastiskt på något vis, det är ganska sunkigt, men jag tycker att det andra omslaget är så märkligt. Fina färger förvisso (lite CareBears-inspirerade sådär) men det hjälper ju inte upp det faktum att vi får Pippis pappas båt som seglar på ett gigantiskt S. Varför vill Canongate att Thomas böcker ska se ut som barnböcker?  And while we're on the subject så tycker jag att The End of Mr. Y -omslaget var skitknepigt också. Det verkar ingen annan tycka. Jag vet inte hur många inlägg jag har läst om hur snyggt det omslaget är, hur tänker ni egentligen? Det ser ju också helt barn/ungdomsbok ut, dessutom med någon konstig gubbe i hatt på baksidan. Och så färgerna, typ lejongult och bränt orange? Kom igen! 

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är uppdelad i två berättelser som löper parallellt med varandra, uppdelade på varannat kapitel.

Den ena berättelsen beskriver ett samhälle som styrs av någonting som kallas "Systemet", och för vilka vår manlige protagonist och berättare arbetar som så kallad "Calcutec". Han arbetar på konsultbasis med att omprogrammera och lagra information i sin hjärna, i en omedveten del av sitt medvetande. Han blir i bokens inledning uthyrd till en märklig professor, vars laboratorium är beläget under Tokyos gator. Han lär också känna professorns tonåriga, ständigt rosaklädda, barnbarn (som i gammal god Murakami-stil naturligtvis inte vill något hellre än att få ligga med vår 35-årige berättare). I samband med detta börjar märkliga saker att hända, vår namnlöse "Calcutec" får ett enhörningskranium i present, han får sin lägenhet demolerad av två märkliga figurer och väcks senare abrupt upp av professorns barnbarn som upprört talar om för honom att världens undergång är nära förestående.

I den andra berättelsen får vi lära känna en man som befinner sig på en plats omgiven av höga murar. En portvakt vakar över dess ingång och upplyser om att när man väl trätt in i "Staden" så kan man inte längre välja att lämna platsen. Enhörningar är de enda som kan ta sig in och ut med hans tillåtelse. För att få lov att träda innanför muren tvingas mannen att skära av sig sin skugga, och därigenom förlorar han alla minnen av sitt tidigare liv. Han blir anställd som "Drömläsare" och tillbringar sina dagar med att läsa "gamla drömmar". Det gör han genom att vidröra enhörningskranium. (Det låter lite... ja, jag vet. Men det är ju Murakami vi pratar om, och Murakami jobbar så här. Det lär inte komma som någon överraskning för den som har läst honom tidigare.) Platsen innanför murarna benämns som "The End of the world". Jag utgår ifrån att den andra berättelsen, om "Systemet" och "Calcutecs" och professorn, utspelar sig i något som kallas "Hard-boiled Wonderland", vilket väl inte känns som en alltför djärv gissning.  

Av gammal vana är man som läsare naturligtvis intresserad av hur de här båda berättelserna, och de båda världarna, hänger samman. Murakami ger, inte helt oväntat, inga uttryckliga svar, men som lekman kan man ju dra vissa anspråkslösa slutsatser.

Parallella världar och olika former av medvetande och dimensioner är ju fenomen som Murakami har laborerat med länge. Även när han skriver hyfsat realistiska romaner, som exempelvis Norwegian Wood, kan han ändå inte låta bli att slänga in någon form av förhöjd verklighet. I Hard-boiled Wonderland and the End of the World tar han det till det yttersta.

Trots att mycket är som det brukar vara i Murakamiland så känns Hard-boiled Wonderland and the End of the World ändå inte som en typisk Murakamibok. Det välkända murakamiska har blandats upp med någon slags semi-science fiction-plot, och mellan varven får vi även något som nästan måste liknas vid en saga, lite Narnia-varning så där, åtminstone till en början. (Apropå Narnia så gås det in och ut ur garderober för att ta sig mellan olika platser en hel del i boken.)

Flera företeelser i Hard-boiled Wonderland and the End of the World påminner mig om Scarlett Thomas bok The End of Mr.Y. Jag tänker speciellt på Thomas beskrivning av den så kallade "Troposfären" och insikten om att tankar är materia. Hos Murakami beskrivs odödlighet som en sorts tautologi, vilket lämnar en öppning för människor att vara odödliga i tanken. Båda böckerna handlar dessutom i någon mån om ensamhet (gör inte alla Murakamiböcker det?). Berättaren i "Hard-boiled Wonderland"-delen av boken uppvisar vissa likheter med Thomas romanfigur Ariel Manto. Båda påminner om den personliga obetydligheten som kommer av att ha få nära relationer och de delar insikten om att världen skulle fortsätta precis som innan, även om de själva inte längre fanns kvar i den.
Både Thomas och Murakami låter i dessa böcker sina romanfigurers inre liv utvecklas till något som är större än dem själva. I en annan dimension av medvetandet är de på något sätt ändå utvalda och speciella, en sorts tröst till ensamma människor kanhända.

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är nog den Murakamibok som jag hittills har tyckt minst om. Det är också min första Murakami på engelska. Kan det finnas ett samband? Som jag skrev i min recension av Sputnikälskling så tycker jag att Murakamis romanfigurer ofta samtalar med varandra på ett specifikt sätt, jag tror att jag uttryckte det som att de pratar som lillgamla barn på crack. Saken är emellertid den att i Hard-boiled Wonderland and the End of the World så gör de helt plötsligt inte det längre. Och jag kan inte låta bli att fundera på varför. Ligger det i översättningen eller i det engelska språket?

Lisa Jannerling, som skriver Expressens bokblogg, har förresten funderat kring samma sak (här och här), så jag är tydligen inte ensam om att känna en viss motvilja mot Murakami i engelsk översättning  

Med tanke på att jag redan har läst allting av Murakami som finns på svenska, är det enda som återstår att läsa resten av dem på engelska om jag vill ha mer av Herr Haruki. Jag kan dock inte låta bli att känna mig lite orolig efter att ha läst den här boken. Kommer alla Murakamiböcker att kännas så här framöver? Kommer jag att tvingas leva med Murakamis onda engelskspråkiga tvillingbror från och med nu?

Bönbok för en vän utspelar sig i en centralamerikansk diktatur på 70-talet, ett fåtal överdådigt förmögna familjer styr det lilla landet och fördelar makten mellan sig med hjälp av återkommande statskupper. I Boca Grande är revolutionen ständigt annalkande, men den revolutionära ådran är i Joan Didions berättelse utbytt mot dekadens. Gerillan är bara en kuliss. Solen steker och människorna rör sig sömnigt.

Didion skriver alltid in en kvinna i huvudrollen. I Bönbok för en vän möter vi den undflyende Charlotte Douglas, la norteamericana. Hon har lämnat sin man för att planlöst förflytta sig mellan olika kontinenter tillsammans med sin före detta man. Hon har lämnat sin före detta man och rest till Boca Grande ensam. Hennes dotter, Marin, har lämnat henne och anslutit sig till en marxistisk revolutionär kampgrupp och är eftersökt av FBI.

Varje dag åker Charlotte Douglas ut till Boca Grandes flygplats och sitter där och läser tidningar på ett språk hon inte behärskar. Ingen annan än hon själv vet varför. Landets styrande mottar dagligen rapporter kring la norteamericanas förehavanden (för dem är all information tillgänglig, varje rum avlyssnat, varje kuppförsök noga planerat).

Didions fokus ligger på den kvinnliga sorgen över förlorade illusioner. Charlotte Douglas befinner sig ständigt i en vänthall, i ett mellanrum i sitt eget livs historia. Ändå blir hon kvar i Boca Grande. När "revolutionen" kommer vägrar hon att lämna landet, och ingen av de män som känt henne lyckas övertala henne att stiga på ett plan därifrån.

"Jag har gått min väg från ställen i hela mitt liv och jag tänker inte gå min väg härifrån."

Berättaren, Grace Strasser-Mendana, är ingift i den styrande familjen. Hon är en antropolog som förlorat tron på sin egen metod. Det är genom henne vi får Charlotte Douglas berättelse.

"Jag ska vara hennes vittne" lovar hon.

En kvinna som betraktar en annan kvinna är ingen vanligt förekommande företeelse i litteraturen. Vi har vant oss vid att det är män som betraktar kvinnor, litterärt sett. Grace är en antropolog med en kulturspecifik förförståelse som skolats i objektivitet, hon släpper aldrig distansen till sitt undersökningsobjekt. Vi får oss Charlotte Douglas serverad som hon ter sig från några meters avstånd. Tillgänglig, alltid tillgänglig, men inte riktigt närvarande, aldrig riktigt där.

I slutändan måste Grace bekänna sitt nederlag: "Jag har inte varit det vittne jag ville vara."

Bönbok för en vän är ett system som vid felanvändning lätt kortsluts och brinner upp, den kräver en viss långsamhet i läsningen. Det är den där typen av berättelse där det yttre händelseförloppet endast sällan speglar det inre händelseförloppet. Didion ramar skickligt in sin berättelse genom att låta ett fåtal meningar upprepas rytmiskt genom hela boken.

"Marin och jag är förresten oskiljaktiga"

"Hälsa Charlotte att hon gjorde fel."

"Ni har fel båda två men det spelar ingen roll längre."

Joan Didion är en lysande författare, och som hon kan skriva! Jag är full av beundran inför hennes hantverksskicklighet. Jag älskar hennes alienerade kvinnliga romangestalter och hur de rör sig mellan rummen. Det svala, ironiska hantverket, och hur sorgen sakta flyter fram under deras fötter. Prosan är knivskarp. Alltid med samma avskalade "så att ni vet"-attityd.

"Charlotte skulle själv ha kallat sin historia ett passionsdrama.

Jag tror snarare jag vill kalla den en berättelse om självbedrägeri."

Det är inte enkelt att skriva så här bra, men Didion får det att verka som om det vore det. Det är den där smarta exaktheten, hur hon alltid lyckas hitta en ny nerv, varje gång. Varje mening är perfekt i sitt sammanhang, inte ett ord i onödan, inte ett kommatecken för mycket. Didion är "always in control", för att citera Joyce Carol Oates. Ändå är texten så lätt, så sval, som isbitar i ett glas. Hon lyckas med konststycket att skriva någonting utan att faktiskt skriva det (Carina Rydberg måste vara grön av avund). Joan Didion är dessutom en av få författare som kan beskriva sorg utan att bli sentimental. Jag vet inte hur hon gör det. Jag kan inte förklara det så att ni förstår. Om jag någon gång skulle få för mig att skriva en bok så skulle jag förmodligen försöka härma henne. Men jag skulle inte lyckas.

A book of common prayer publicerades ursprungligen 1977 och kom ut på svenska som Bönbok för en vän första gången 1978. Nu kommer den ut i nytryck.

"Joan Didion is one of the very few writers of our time who approaches her terrible subject with absolute seriousness, with fear and humility and awe. Her powerful irony is often sorrowful rather than clever... She has been an articulate witness to the most stubborn and intractable truths of our time, a memorable voice, partly eulogistic, partly despairing; always in control."

 - Joyce Carol Oates

Får ni också den där känslan ibland att alla böcker är tråkiga? Man påbörjar en bok, läser en 30-40 sidor och fattar ingenting. Ibland känns det som att de kommer på rad, de där böckerna, och det är kanske inte det att de är direkt illa skrivna eller dåligt genomarbetade, det är snarare en känsla av att det är en bok för någon annan, men inte för mig, inte just nu, så nej tack.

Den senaste tiden har jag påbörjat, men valt att ej läsa färdigt, flera böcker på raken. Det handlar om följande böcker (och jag vill tydliggöra att jag inte vänder mig mot den eventuella kvalitén på de här böckerna, det handlar snarare om att de inte direkt intresserar mig):

Katja Timgren - Ingenting har hänt

Den här boken förstår jag mig inte på alls. Jag tror att jag hade en idé om vilken typ av bok det här skulle vara, men det visade sig att jag hade missbedömt den totalt. Den var någonting helt annat, och inte för mig. Seg, kändes den. Och oengagerande. Liksom alltför luftig mellan raderna. Jag står över.

Michal Witkowski - Lubiewo

Det här är förmodligen en bra bok egentligen, den har fått fina recensioner, men av någon anledning tar det verkligen emot att läsa färdigt den. Kanske i framtiden, kanske någon annan gång, i en annan tid, i en annan stad, Witkowski. F'låt.

Emilie Flygare-Carlén - Rosen på Tistelön

Ja, jag vet inte riktigt vad som hände här. Rosen på Tistelön hade jag ju tänkt läsa till "Ett hem utan böckers" "Klassiska Kvinnor"-utmaning, men det blev aldrig av att jag läste hela. Jag tror att det var språket som tog emot, och den gudfruktiga unga damen i romanen (synnerligen irriterande person). Ville bara lägga den ifrån mig hela tiden, så till slut gjorde jag det.

Javier Marías - Alla Själar

Har inte bestämt mig för om jag ska läsa färdigt den här ännu. Det kan hända att jag gör det, men inledningen var svag, måste jag säga. Just nu har jag "paus" från den och läser Haruki Murakami istället. Vi får se vad som händer, men jag tror nog att biblioteket får den tillbaka igen ganska snart.

Catrine och Rättvisan av Hanna Olsson utkom 1990 och är den första bok som skrevs om styckmordsfallet. Det är nu tredje gången jag läser boken och för varje genomläsning tappar den i trovärdighet.

Hanna Olsson, liksom även Per Lindeberg (som också skrivit en bok om samma fall), utger sig för att vara en sanningssägare. Det är sanningen, sanningen om rättvisan, som Olsson vill berätta, inget annat. Hon drivs av ett personligt intresse, liksom Lindeberg, och det kommer i framtiden, efter publiceringen av boken Catrine och Rättvisan, alltid att vara en fråga om personlig prestige för författaren att dennes syn på hur det hela gick till blir den allmänt ansedda.

Olsson tror, i motsats till Lindeberg, att de båda åtalade läkarna är skyldiga till mordet på den prostituerade Catrine da Costa. Detta är en åsikt som Olsson, vad jag förstår, håller fast vid än idag.

Att läsa Olssons Catrine och Rättvisan och Lindebergs Döden är en man tätt efter varandra blottlägger ett flertal frågetecken vad gäller specifika detaljer i fallet Catrine da Costa. Det är för läsaren i princip omöjligt att ta ställning till vilken av de båda författarna, eller om det kanske är båda två, som har fel i sak, såframt läsaren inte har vilja och/eller möjlighet att sätta sig in i det omfattande förundersökningsmaterialet (för att inte tala om den så kallade "slasken").

Enligt Hanna Olsson anhölls Teet Härm ("Obducenten") ursprungligen på grund av sina prostitutionskontakter på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Enligt Per Lindeberg blir polisen tipsad om Härm av hans före detta svärfar, som misstänker Härm för mord på hans dotter (Härms tidigare hustru som begick självmord).

På ett av de foton av den första hustrun som Teet Härm lämnade till polisen, efter hustruns självmord, syns ytterdörren till lägenheten i bakgrunden.

Enligt Hanna Olsson är säkerhetskedjan pålagd på bilden.

Enligt Per Lindeberg visar bilden att säkerhetskedjan inte är pålagd.

Det synes inte råda något tvivel om att det är samma bild som åsyftas.

Detta är egentligen inte en viktig detalj för framställningen av fallet, men det är intressant eftersom det inte går att avgöra vem av de båda författarna som har återgett detaljen felaktigt. Säkerhetskedjan kan inte både vara pålagd och inte pålagd samtidigt, det är helt enkelt inte möjligt.

Hanna Olsson är mer rättfram, mer säker på sin sak, än vad den mer ifrågasättande och grubblande Lindeberg är. Detta har att göra med att Olsson vill visa på att de båda läkarna är skyldiga, det är i enlighet med hennes fasta övertygelse att det ligger till på det viset. Därav kommer att hon aldrig ifrågasätter något av de vittnesmål som kommer att användas av åklagare Helin i målet. Hon utgår helt enkelt ifrån att samtliga personer talar sanning och återger vad de sagt utan att redovisa hur det gick till när vad som sades faktiskt sades. Detta ger ett självsäkert intryck och som läsare får man aldrig anledning att ifrågasätta det återgivna, Olssons övertygelse smittar av sig och gör läsaren okritisk.

Jag tycker också att Olssons diskussion kring rättsläkare Jovan Rajs obduktionsutlåtande är problematisk. Olsson menar med Rajs att det handlar om en så kallad aggressiv styckning, det vill säga: mördaren eller mördarna har inte enbart styckat Catrine för att göra sig av med liket, utan det har funnits inslag av sadism och nekrofili i styckandet. Med andra ord har mördaren eller mördarna funnit någon sorts sexuell tillfredsställelse i handlingen. Detta visar, enligt forskning som Olsson hänvisar till, att Catrine inte kan ha dött på något annat sätt än genom mord, eftersom några sådana fall inte är kända i litteraturen (vilket för övrigt inte stämmer, om du frågar Lindeberg).

Rätten håller inte med, de menar att det inte går att visa hur Catrine dog eftersom viktiga delar av kroppen aldrig har återfunnits. Därmed går det inte att utesluta att Catrine inte dog av andra orsaker än mord. Därmed går det inte att döma läkarna för mord. Den slutsatsen verkar ganska vettig, om du frågar mig.  

Emellertid återfinns några detaljer i Olssons bok som Lindeberg, mig veterligen, inte har kommenterat i sin bok. Det gäller framför allt detaljer kring Teet Härms person, Olsson lägger ner en hel del möda på att beskriva hans kontakter med prostitutionsvärlden. Jag kan inte bedöma hur sanningsenliga de är, men för mig framstår det någonstans ändå som ganska ovidkommande. Att en person går till prostituerade gör inte honom eller henne till en mördare (även om man för all del kan ha invändningar mot det omoraliska i handlingen). Att Olsson upprör sig så till den milda grad över det fåtal våldsamma videofilmer som Härm verkar ha ett intresse för känns också ytterst ovidkommande i frågan. Hela synen på videovåld känns väldigt förlegad. (Att åklagare Helin valde att spela upp sekvenser ur en av dessa videofilmer i rätten framstår också sett ur backspegeln som ytterst egendomligt.)

Så här i efterhand kan man tycka att det är märkligt att Catrine och Rättvisan har framhållits som en viktig bok av så många människor, att den verkar ha varit standardlitteratur på kurser i journalistik och dylikt. Den är helt enkelt inte särskilt bra. Oavsett hur man värderar bevisen och vittnena så är det här helt enkelt inte någon särskilt bra bok. Mycket ovidkommande material refereras och Olsson försöker suggerera fram en känsla hos läsaren snarare än att försöka få läsaren att förhålla sig nyktert till de omständigheter och slutsatser hon levererar. Hon lägger ner mycket energi på att beskriva framförallt den ena läkarens person, snarare än att koncentrera sig på att försöka fylla ut den tunna bevisningen. Det är ganska oprofessionellt utfört.

 

Jag håller för tillfället på med en omläsning av Per Lindebergs mycket omfångsrika bok Döden är en man, om styckmordet och drevet kring "Obducenten" och "Allmänläkaren". Det är väldigt fascinerande att upptäcka hur annorlunda jag upplever boken den här gången, till skillnad från hur jag tänkte kring den första gången jag läste den, för 6-7 år sedan.

Alltså, vilken antifeministisk känga den här boken är! (Det minns jag inte alls att jag tänkte på sist det begav sig.)

"Det som på ytan såg ut som en brottsmålsprocess skulle komma att bli en politisk rättegång och ett pilotfall för den militanta svenska feminismen."

För det första: Jag tycker alltid att det är lika intressant att läsa om när "feminismen" har gjort någonting, som om den hade ben och kunde göra saker på eget bevåg - Vad menar man? Vem? Vad? Vilka? Hur då? Ursäkta mig men var finns den egentligen, "den militanta svenska feminismen", står dom i gula sidorna eller, kan man anlita dom om man behöver hjälp med någon jobbig misogyn jävel? Jag vill väldigt gärna komma i kontakt med "den militanta svenska feminismen", så om du tillhör den och vet var den håller hus, vänligen hör av dig!

För det andra: Det är också intressant att studera hur "feminismen" i vissa lägen verkar vara hur muskulös som helst och få precis som den vill, i det här fallet tydligen påverka domstolar så till den milda grad att domslutet blir ett annat än vad det annars skulle ha varit (verkar det helt rimligt?), medan den i största allmänhet annars inte lyckas åstadkomma speciellt mycket alls. Snarare känns det väl som om "feminismen" är en viss typ av människors favoritskällsord. 

Vänster ska man inte vara heller, tydligen. I princip varje gång Lindeberg nämner Christian Diesen så känner han ett tvång att nämna att denne är vänstersympatisör. Ganska många olika jurister och advokater nämns vid för- och efternamn i den här boken, men det är endast Christian Diesen som omnämns som vänsterjurist. Vänsterjuristen Christian Diesen som skriver i Proletären. Övriga jurister omnämns endast som jurister (Jag vet inte ens vad en "vänsterjurist" är för något. En jurist är väl en jurist.)

Att Norstedts inte ville ge ut Döden är en man förklarar Lindeberg med förlagschefen Svante Weylers bakgrund som redaktör för Ord & Bild - "den intellektuella vänsterns ledande forum" och förlagets andreman Dan Israels bakgrund i Ordfront - förlaget som grundats "för att den unga arga vänstern skulle kunna nå ut till folket".

Så om ni undrade vad som hände där; nu vet ni!

Det är intressant hur Lindeberg ger sig på "medierna", man kan vid en genomläsning av Döden är en man lätt få för sig att det är journalistkåren som fått "Obducenten" och "Allmänläkaren" misstänkliggjorda i en sådan omfattning att de förlorat sina läkarlegitimationer. (Framförallt är det den militanta feministen Hanna Olssons fel, tydligen. Hon verkar ha dömt i alla instanser själv.)

Nu är det väl ändå Tingsrätt och Kammarrätt som har sett till att de båda läkarna inte får praktisera medicin, jag menar, det är väl de som ska ha skiten om någon? Har inte herr Lindeberg ändå lite väl stor tilltro till medias genomslagskraft i domstolarna?

I princip alla journalister är förresten vänster, enligt Lindeberg.

Nu har ju ändå Lindeberg vissa poänger i sin bok, "Obducenten" och "Allmänläkaren" har, med stor sannolikhet, faktiskt blivit utsatta för ett justitiemord, vilket naturligtvis är totalt förjävligt.

Att "Obducenten" och "Allmänläkaren" har blivit utsatta för ett justitiemord beror däremot inte på att svensk media är vänster, det är heller inte den så kallade "militanta svenska feminismens" fel. Ansvaret ligger på domstolarna som inte har gjort en vettig bevisvärdering, och på att vissa vittnen uppenbarligen inte talade sanning (vilket också borde ha utretts i domstol). Det är hos dessa personer ansvaret ligger. Ansvaret kan inte ligga någon annanstans.

  Döden är en man kom härom året ut i en bearbetad och uppdaterad pocketutgåva.