We Tell Ourselves Stories in Order to Live

En ung flicka hittas död och halvt uppbränd under ett träd. Det visar sig att hon är medlem av en religiös sekt som polisen genast börjar nysta i. Sekten leds av den karismatiske Jørgen Martinsen, som blir föremål för polisens intensiva intresse. Den norska polisen har satsat stora pengar på att utveckla en gärningsmannaprofilgrupp och till den knutit psykologen Sander Mørk, som är bokens huvudperson och den person som jag antar att man som läsare förväntas sympatisera med. Tillsammans med polisen börjar Sander att efterforska i sektens förgreningar och att fundera kring medlemmarnas identitetsproblematik.

Samtidigt kidnappas en liten pojke i Grekland, en operation som förmodligen är anordnad av ett omfattande pedofilnätverk med förgreningar i många länder, kanske även Norge. Kan det finnas ett samband mellan de båda händelserna? När ytterligare en flicka från sekten hittas död intensifierar polisen och Sander Mørk sina spaningar och börjar även rikta sitt intresse mot andra personer, inom sekten och utanför den. Det motiv som länge saknades synes plötsligt ha byts ut mot flera möjliga motiv, och därmed flera olika möjliga mördare.
Frågan är: Vem av dem är det, och varför?

Inom marknadsrätten brukar man prata om särskiljningsförmåga. Ett varumärke ska ha särskiljningsförmåga för att kunna registreras och därmed erhålla varumärkesskydd. Inom upphovsrätten pratar man om verkshöjd som krav för upphovsrättsligt skydd. En sådan verkshöjd har ett verk som höjt sig till en viss grad av självständighet och originalitet.

Ur ett juridiskt perspektiv har Sekten säkerligen verkshöjd, men ur ett litterärt? Tveksamt. Sekten kan inte direkt anklagas för att vara originell. Jan-Sverre Syvertsens bok är en kopia av en kopia. Historien är blek och oengagerande och det mesta går på rutin. Vi har läst det förut. Skumma sekter är måhända ett ganska urvattnat ämne att skriva spänningsromaner kring, men ändå, något eget borde man väl kunna tillföra. Hur rättfärdigar man annars en så färglös och stereotyp historia inför sig själv? En sekts inverkan på den enskilde individen är ett intressant ämne att diskutera ur ett psykologiskt perspektiv, det är därför ganska imponerande att Syvertsens bok lyckas med bedriften att vara så totalt ospännande som den faktiskt är. Hur kan man skriva in en psykolog som huvudperson och sedan inte ens bemöda sig med att försöka sätta sig mer in i den psykologiska litteratur om sektproblematik som faktiskt finns tillgänglig. Hur kan man låta sin psykolog, för att inte tala om sina poliser, gå omkring och "gå på magkänsla" en hel bok igenom? Slarvigt, Syvertsen!

Språket är inte heller mycket att hänga i julgranen. Syvertsen gillar att blanda in engelska uttryck i texten vilket ger ett talspråkigt och lite oseriöst intryck.

"- Det du har gjort har ofta den effekten. Att döda någon, hålla människor inspärrade, är lite av en "eye-opener"."

"Trots att Sander inte hade någon medicinsk bakgrund var detta en "no-brainer": William hade fått en hjärtinfarkt..."

"Haraldsen och Henden körde en klassisk disposition, ett slags "Good cop, bad cop" med element av hobbypsykologi och föråldrad förhörsmetodik."   

Jag har inget principiellt emot deckare. (Till skillnad från exempelvis fantasy, chick lit, skräck, självhjälpsböcker och böcker om unga trollkarlar och vampyrer.) Jag kan till och med tänka mig att läsa en och annan dussindeckare då och då. Jag säger inte att kvalitén på en dussindeckare per definition är högre än på en ordinär chick lit-bok (jag säger inte ens att de nödvändigtvis är mindre fördummande), det handlar mer om att jag bara inte klarar av böcker som handlar om "tokiga tjejer" som gillar skor och hyllar den globala marknadsekonomin. Jag vill helt enkelt inte veta var de köpt sina tröjor. Buttra poliser med alkoholproblem som äter mosbricka och åker runt och topsar folk har jag däremot generellt inga större problem med. Vad jag däremot vill veta när jag läser en deckare är vem mördaren är.

Jag tycker att det är en stor miss av Syvertsen att undanhålla sina läsare den informationen. S-e-r-i-ö-s-t, man kan inte skriva en deckare utan att avslöja vem mördaren är! I alla fall inte om man skriver så simpla deckare som Syvertsen gör. Sekten har inga som helst litterära kvalitéer som roman om man bortser från själva spänningsmomentet, det vill säga mordgåtan. Syvertsen tecknar tunna och stereotypa personporträtt och som läsare bryr man sig inte nämnvärt om huruvida Sander Mørk föredrar espresso eller vanligt bryggblask. (Syvertsen försöker att bygga upp en romanfigur med smak för livets goda och gillar därmed att påpeka att Mørk minsann har installerat en dyr espressomaskin på sin arbetsplats.) När slutet närmar sig försöker Syvertsen att förvirra läsaren genom att ge en ambivalent beskrivning av bokens upplösning. Det blir totalt antiklimax av det hela.    

Jag gissar att Jan-Sverre Syvertsen måste sälja hyfsat bra i hemlandet Norge och att man därmed tänker att det nog kommer att funka i Sverige också. Jag har annars svårt att se att man skulle välja Syvertsens bok ur en stor manushög och på allvar anse att han stod ut. Om Jan-Sverre är framtidens deckarförfattare så får jag nog ta och pröva på någon annan genre i påsk.

Fredrik Strage, nej jag menar Jan-Sverre Syvertsen, är en norsk författare (och kommunikationsrådgivare, tydligen). Sekten är hans tredje bok om psykologen Sander Mørk.