We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Det är Marguerite Duras på den övre bilden, Ingeborg Bachmann på de nedre. Båda bra författare som skrivit bra böcker. Har jag skrivit om hur mycket jag tyckte om Bachmanns Malina? Det har jag nog inte gjort och det borde jag verkligen ha gjort men jag gjorde det inte pga. detta eskalerande bildningskomplex som är mitt jag. Vissa böcker törs jag helt enkelt inte skriva om för vad skulle jag någonsin kunna skriva om dem utan att framstå som korkad och dåligt påläst. Ibland vill jag så gärna kärleksblogga vissa böcker men eftersom jag inte har så mycket mer att säga om dem än att jag fullkomligt ÄLSKADE DEM så låter jag bli, för jag kan inte riktigt redogöra för varför jag älskade dem och då blir det så platt. Marguerite Duras skriver jag inte om eftersom jag tycker att det känns så klyschigt att skriva om Duras när man är tjej och hyfsat ung, jag känner mig som den där spåniga bruden i Adam och Eva som Björn Kjellmans rollfigur är otrogen med när jag försöker. (Ni vet, hon som blandar ihop Kieślowski och Sjötunga Walewska.)

Jag fick ett tråkigt seriealbum som recex som jag borde ha skrivit om för länge sedan och en bok om cricket som jag inte orkade läsa ut men som jag borde ha skrivit om för länge sedan och hur ska jag förhålla mig till det nu, när recensionsdatumen har svischat förbi för länge sedan, måste jag fortfarande eller kan jag låta bli? Hur fungerar det, vilka är reglerna, jag vet inte... Jag orkar inte. Ibland tänker jag att det sämsta jag gjort för min så kallade "läslust" (avskyr egentligen det ordet, det känns så Allsång på Skansen, jag tycker ju att lite tvång hör till men jag orkar inte förklara varför) är att börja "blogga om böcker" och helt plötsligt känna en redovisningsplikt varje gång jag slagit ihop pärmarna till någon halvdålig roman. Varför ska jag blogga om böcker? Jag vet absolut ingenting om litteratur och jag vill hemskt gärna klargöra att jag INTE PÅ NÅGOT SÄTT UTGER MIG FÖR ATT VETA NÅGONTING OM NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET, OCH DEFINITIVT INGENTING OM LITTERATUR. Det finns några författare jag gillar och ett gäng böcker som jag tycker är fantastiska men en rätt stor del av det som jag läser tycker jag faktiskt är rätt mediokert och ibland tänker jag att jag borde välja ut en 8-10 författare som jag vet att jag gillar och så bara läsa deras romaner om och om igen resten av livet och jag tänker att jag förmodligen skulle vara så nöjd med ett sådant litteraturliv, så tillfreds och mätt och belåten, men så kan man ju inte leva, man måste smaka på allt på julbordet, trots att 98 % av julmaten är äcklig så måste man äta den ändå, för annars framstår man som otacksam och jag är alltför väluppfostrad för att avstå.

Ser man på, en författare med hund minsann.

Man ska bara göra det man vill göra. Annars blir man olycklig. Man ska inte göra saker som inte gör en lycklig. Egoism brukar det kallas och det är toppen.

När vi ändå är inne på 90-talsspåret och gamla tonårsfavoriter så måste jag ju skriva något om Linda Skugge. Jag älskade Linda Skugge! Nuförtiden kan jag ju inte direkt säga att jag och Linda håller med varandra om någonting alls, jag tycker till och med att hon ibland har en förmåga att framföra rätt obehagliga åsikter (eller gjorde i alla fall när hon skrev krönikor de sista åren), men en gång i tiden var vi otroligt synkade. Tyckte jag själv i alla fall. Linda Skugge var den enda människan som jag tyckte verkligen fattade när jag var tonåring. Jag tyckte att allt hon skrev var så himla SANT. Lindas samlade, som är en samling av Lindas Expressenkrönikor 93-95, var lite som en bibel för mig, jag tyckte att allting som stod i den var precis HUR DET VAR, på riktigt. När jag sedan läste hennes debutroman Saker under huden var det som att komma hem ännu en gång, det var som att läsa sin egen dagbok. HELLO MY LIFE tänkte jag när jag läste den.

Åkej, jag ger mig. Det är meningen att mitt liv ska vara tråkigt och förjävligt. Du har rätt. Hur kunde jag vara så dum och tro nåt annat? Det är så klart meningen att allt bra händer alla andra. Det är sant. Säg nåt positivt om mig. Varför finns såna som jag?

De gick där två och två med varsin Tom Cruise och jag fick gå ensam fem meter bakom. En kväll tog Lisa min hand efter att jag gått ensam i några timmar, jag skulle få gå med henne och hennes kille men det gjorde det bara ännu värre. Om jag ändå kunde få vara själv när jag ändå var dömd till att vara det, jag blev ledsen för att hon försökte visa att hon brydde sig, för när allt redan är misär blir det bara ännu värre när nån försöker visa att de bryr sig.



Nu när jag bläddrar igenom mitt gamla slitna pocketexemplar av Lindas samlade upptäcker jag att jag har strukit under en massa meningar med bläckpenna i den, meningar som jag uppenbarligen har tyckt varit extra bra. Det är så sorgligt att läsa dem. Linda Skugge brukar ju säga att hon minns de där åren då hon skrev krönikorna i Lindas samlade som nattsvarta. När man bläddrar i samlingen och läser några meningar här och några meningar där så fattar man verkligen det. Det är inte någon glad människa som skriver, men jag var heller inte någon glad människa när jag läste den och älskade den. 

Och när Portishead sjunger ”Nobody loves me, it’s true” så måste ”like you do” också sjungas. Det är inte så.

Jag tycker fortfarande att Lindas samlade är toppen. Linda lanserar klassiska uttryck som ”Man är för en grej för att man är för den” och ”Sug!”, hon älskar Brideshead revisited och Reeperbahn och hon citerar Per Hagman stup i kvarten. Saker under huden är också fortfarande skitbra, jag brukar läsa om den någon gång om året och grina lite. Jag tycker att det känns så tragiskt att Linda själv inte gillar sina första böcker, att människan inte fattar hur bra Saker under huden är. Att hon spottar på Saker under huden och Det här är inte en bok när de, tillsammans med Lindas samlade, är det bästa hon har skrivit. Så miltals från den fullkomligt förfärliga Ett tal till min systers bröllop.

Det där hatet som drev henne en gång, det fanns inte att tillgå någon annanstans. Det var så väsenskilt från allt annat jag hade läst. Att man kunde skriva så, att man fick skriva så, det var helt underbart. Hela hennes fuck you-attityd, att man fick vara så, att det fanns andra som också var så, som också tänkte så. Som tänkte det fula, bittra, elaka. Som hatade helt utan att skämmas. Som hängde ut sitt eget misslyckande tonårsspöke som en vimpel för alla att se, när allting annat i samma genre alltid var så snuttifierat. Det var så otroligt befriande att läsa Lindas texter.

Funderade och mådde lite dåligt ett tag, det fanns nån som sa att man inte kan slänga gamla bilder, att man vill ha dem kvar för att kunna minnas och att man kommer att ångra sig. Sen rev jag sönder alla språkresebilderna, lite konfirmationsbilder, Cypernbilderna, andra bilder där jag är på nåns land, bilder från skolavslutningen i nian, bilderna från Polenresan jag redan förträngt, den miserabla bussresan i Tyskland.
För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Det är inga roliga minnen, det är inget att minnas. Jag är fullständigt lycklig över tanken att de inte kan ersättas.

Just så. Just precis så. För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Mina tonår i ett nötskal. Åh, Linda, tänk att du fanns när jag var i den där åldern. Tänk att du fanns! Finns det någon Linda Skugge nuförtiden, finns det bittra böcker fulla med svärord skrivna av mustjejen som inte fick hångla i högstadiet att tillgå idag? Alla ni bokbloggande bibliotekarier där ute, hur är det egentligen ställt på den fronten? Finns det ett vettigt substitut? Jag hoppas verkligen det, men jag är skeptisk.

Böcker jag älskade som tonåring - Del 1

Wenn wir diese strafrechtliche Seite unserer Welt,
und das heisst unserer Gesellschaft verfolgen,
erleben wir, wie gesagt wird, jeden Tag unsere Wunder.

THOMAS BERNHARD (Der Untergeher)

Döm om min förvåning när jag slår upp första sidan i min nyinförskaffade kurslitteratur i straffrätt och finner... ETT THOMAS BERNHARD-CITAT. Nils Jareborg, som skrivit Allmän kriminalrätt, har uppenbarligen läst Undergångaren. Jag tycker att det är helt underbart att en professor i straffrätt sitter och läser Thomas Bernhard på sin fritid. På originalspråk dessutom. Det är så rätt (no pun intended).

Ni får ursäkta bildkvalitén, min kamera är kass, men här har vi den i alla fall: Per Hagmans Pool. Världens bästa bok, tyckte jag en gång i tiden i alla fall. När jag var tonåring var Per Hagman bland det coolaste som fanns. Per Hagman var lite som en popstjärna och man älskade honom som en sådan. Det där är en sak som jag verkligen kan sakna med 90-talet, författarpopstjärnorna, det finns ju inga kvar nu. Det kommer inga nya. Nuförtiden ska alla unga författare sitta i kläder av ekologiskt odlad bomull och säga tråkiga, politiskt korrekta saker om sina tråkiga, låtsaskulturella böcker. Varför kan ingen röka i teve och posera lite, bara någon endaste gång, varför kan ingen bara säga ”du vet jag är bisexuell” och be om en drink? Varför har ingen nagellack? Hade ju varit så mycket roligare ju! Varför kan ingen åma och kråma sig lite, vara lite full eller hög, vara lite förvirrad. Kultur blir lätt så tråkigt, kan ingen åtminstone vara lite snygg?

För det tyckte man ju att han var, Per Hagman, med den där zyntluggen och den väna, lite lätt androgyna, uppsynen, man ville typ killa honom under hakan och föda hans barn. Man ville ge honom en kopp kaffe och en cigg och förlåta honom för allt. Confide in me, liksom. (Nu när jag tittar på baksidesbilden tycker jag att han ser ut precis som Johan obehagligast-i-världen Norberg. Inte så sexigt.)

Jag vet inte hur många gånger jag har läst den här boken, men åtminstone en 10-15 gånger skulle jag tro, kanske ännu fler. Jag minns att jag tog med den när jag en sommar (ytterst motvilligt) tvingades följa med på badsemester med min pappas familj och att jag sedan låg i ett litet grönt tält och läste den om och om igen under två veckors tid, om kvällarna med ficklampa. Jag kan få sådana där flashbacks från den ibland när jag bevittnar olika saker, eller när jag tänker på Nice, Per Hagman är liksom Nice. Promenade des Anglais, azurblått hav, Bart Simpsonflippret, äldre rika kvinnors parfymer (Tomas Ledins son). Ja och så skulle jag ju förmodligen aldrig ha ägt plattor med Soft Cell om det inte varit för Per Hagman, det är väl i Pool han skriver om Soft Cell? Och om Sisters of Mercy i Volt, väl? Jag älskade Volt också, men inte Cigarett. För några år sedan läste jag Att komma hem ska vara en schlager och hatade den, fullkomligt och helhjärtat hatade den, det kändes sorgligt. Har ni läst Att komma hem ska vara en schlager? Annars: Gör inte det. Helt vedervärdig bok. Det är något avsnitt där när han skriver att han inte klarar av att sätta på ett påslakan, jag kan fortfarande bli arg bara jag tänker på det, haha. Så otroligt osympatiskt.

Det får mig att tänka att jag förmodligen inte borde läsa om Pool, jag tror inte att den håller i vuxen ålder. Kanske är Per Hagman helt enkelt en sån där författare som inte får åldras, precis på samma sätt som det är med riktiga popstjärnor. 

 
Så här ska det se ut. (obs bilden föreställer inte Per Hagman.)

Här är en intervju med Per.

Maus I-II är en grafisk novell i två delar. Så som i Martin Kellermans Rocky är alla figurer tecknade som djur, men någonstans där slutar alla likheter. Om Rocky kan sägas vara den ironiska generationens värdenihilistiska favoritserie så är Maus på sina ställen så allvarlig att man som van Rockyläsare riskerar att få nervösa utslag. I Maus återberättar Art Spiegelman sin judiska pappas berättelse om Förintelsen. Alla judar är möss, medan exempelvis tyskar porträtteras som katter och polacker som grisar (svenskar är renar). När Vladek och Anja Spiegelman, Arts föräldrar, går på stan tecknas de som möss med grismasker. Det är så otroligt bra gjort. Hela upplägget, den brutna kronologin, det personliga tilltalet, metainslagen, hur Vladeks son Art måste förhålla sig till hur bra han själv har haft det, medan hans yngre bror Richieu inte längre är vid liv. Mamma Anja som överlever Auschwitz men väljer att ta sitt liv sedan hon kommit till USA, pappa Vladek, vars historia Maus är baserad på, som porträtteras som en så snål och gniden person att Art får tuppjuck av att bara vara i hans närhet. Över alltihopa vilar en sorg och en skuld som stundtals är så tung att bära att syret riskerar att ta slut, ändå är Maus till och med rolig ibland. Det är ett så finstämt och genomarbetat album, det växlar mellan ytterligheter utan att någonsin kännas tillgjort. I mitt tycke är Maus bland det bästa som skrivits om Förintelsen, det är ett album så lättillgängligt och ändå så tungt, hur Art Spiegelman lyckas med både ock, det är så förbannat skickligt. Och Maus är ett så förbannat sorgligt och bra album.

”Det händer ibland att man läser ett verk som man hänförs, fascineras och blir djupt tagen av och som man vill säga något klokt och insiktsfullt om. Man vill förklara varför boken har gett en känsla av insikt, förståelse och kunskap. Men det enda man kan säga är: Läs den! Läs den och du kommer att förstå, du kommer att känna som jag. Åtminstone är det vad man tror och hoppas, önskar.”

Så skriver Astrid Trotzig i efterordet till Art Spiegelmans eminenta serieroman. Och det är väl ungefär vad jag också vill säga om Maus. Är man ett barn av den ironiska generationen kan det ibland vara så fördömt svårt att vara allvarlig (vi måste jobba på det här, hörrni), men jag rekommenderar er Maus å det allra djupaste, verkligen. Som Bengt Frithiofsson säger i det där youtube-klippet: ”öööhhh, aahh, det är bara å köpa!”.

Lionel Shrivers Double Fault, och kanske framför allt romanens huvudperson Willy, fullkomligt golvade mig en sommar för några år sedan. ”Det där är jag” tänkte jag. ”Herregud vad det där är jag.” Och, tro mig, jag är inte en människotyp man särskilt ofta skriver romaner om. Willy Novinsky är definitivt inte den amerikanska litteraturens mest sympatiska karaktär och framställs inte heller som varande det, men Willy Novinsky har någonting som kvinnliga romangestalter inte särskilt ofta tillåts att ha: Hon har vinnarskalle. Om man inte kunde utläsa hennes genus ur texten skulle gemene man förmodligen ta för givet att hon var en man. Willys personlighet tangerar nämligen den karakteristiskt manliga: Hon hatar att förlora och hon har aldrig lärt sig att hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt.

Willy Novinsky har spelat tennis sedan hon var liten, för henne är tennis det enda som betyder någonting, det enda hon anser sig vara riktigt bra på. Hon ser sitt eget värde i förhållande till sin egen rankingpoäng. Hennes pojkvän och senare äkta make, Eric Oberdorf, började spela tennis först i slutet av tonåren och ser sporten mer som någonting han håller på med just nu, men tennis är bara ett av många val han har gjort, en av många möjligheter. För Willy är Erics inställning omöjlig att förhålla sig till, för henne är tennisen allt men för hennes man skulle den lika gärna kunna bytas ut mot valfri annan sport eller karriär. Tennis är någonting som Eric gör, det är inte vad han är.

När Willy och Eric träffas är Willy en bättre och mer erfaren tennisspelare än vad Eric är, men med tiden lyckas Eric besegra Willy, i en ödesdiger match som utspelar sig på deras första bröllopsdag. Eftersom män har mer muskelmassa än vad kvinnor har är detta naturligtvis ofrånkomligt, men för Willy kommer det ändå som en fruktansvärd kalldusch. Erics överlägsenhet får hennes att ifrågasätta sin egen kompetens, vilket för Willy innebär ett ifrågasättande av sitt eget existensberättigande. När Eric besegrar Willy och när Erics rankingpoäng börjar närma sig Willys slår någonting slint inuti henne, plötsligt är den självsäkerhet och den självklara attityd som alltid har varit hennes som bortblåst.

När jag nu läser den här romanen igen, denna gång på svenska, slår det mig igen hur unika Lionel Shrivers kvinnoporträtt faktiskt är, vilket i sig bara är ännu en påminnelse om hur fattiga det litterära rummets kvinnobilder överlag är. Det finns ett stort demokratiskt underskott här och man förstår det först när man stiftar bekantskap med Lionel Shrivers författarskap. Vem mer än hon tecknar dessa besvärliga och komplexa kvinnoporträtt? Vem mer än hon tecknar dessa kvinnor, i en mening tomboys, utan att sexualisera dem (som exempelvis hos Nina Bouraoui) och utan att överbetona deras kvinnliga sårbarhet (som exempelvis hos Joyce Carol Oates)? Margaret Atwood gör det eventuellt, lite grann, någon gång då och då. Fast inte så det stör. Att ingen ens verkar sakna dem gör mig ledsen.

Man kan tycka att Lionel Shriver lätt kommer bort bland allehanda kvinnliga amerikanska författare, därför kan det vara av vikt att påpeka att Shriver INTE är någon Jodi Picoult. Shriver är heller INTE någon Alice Sebold. Med andra ord skriver Lionel Shriver inte översentimental americana för hemmafruar och tonårsflickor, och tack gode gud för det. Shrivers berättelser (och här menar jag ”berättelser” i dess väldigt enkla och för mig självklara betydelse) skiljer sig från dem som så många andra amerikanska författare berättar, och det har med hennes kvinnliga romangestalter att göra. Shrivers kvinnliga romangestalter beter sig inte som kvinnliga romangestalter brukar bete sig, som kvinnliga romangestalter förväntas bete sig. Willy Novinsky är John McEnroe medan Eric Oberdorf är Stefan Edberg. Willy slänger sitt tennisracket i marken, skriker och stampar, larmar och gör sig till, skäller ut domaren, svär och blir förbannad, till sin makes stora förtret, den iskallt kontrollerade Eric. Som tjej förväntas man spela för att det är ett trevligt sätt att umgås eller för att kontrollera vikten snarare än för att vinna, man får det i sig med modersmjölken, detta att kunna ta ett nederlag på ett socialt accepterat sätt (som någon slags sorglig förberedelse inför det verkliga livet). Att göra revolt mot något sådant och på allvar vara en riktigt dålig förlorare är helt enkelt fruktansvärt okvinnligt.

När vi nu lever i ett västerländskt samhälle baserat på den liberala framstegstron, hur förhåller man sig då till käppar i hjulet i form av undermålig biologi? Hur förhåller man sig som kvinna till insikten om att det inte spelar någon roll hur mycket man tränar eftersom man ändå aldrig kommer att vara starkast? Det kommer alltid att finnas en man som är starkare och inga sociala konstruktioner i världen kan råda bot på det. Kvinnor kommer aldrig att få fysisk jämlikhet utan doping, det är ingenting att orda om och vissa sura äpplen får man helt enkelt lov att bita i, men hur förhåller man sig till det som professionell sportutövare, det är det jag är intresserad av. Hur kan man inte förvandlas till en ilsken och missunnsam Willy Novinsky med insikten om det?

Lionel Shriver har, på blodigaste allvar, skrivit en bok om kvinnligt loserkomplex. Jag tycker att det är helt underbart. Visst, språkligt sett är Shriver inte alls på samma nivåer i Dubbelfel från 1997 som hon är i exempelvis Dagen efter som skrevs tio år senare, men den karakteristiska Shriverska känslan är den samma, här lite råare och mindre behandlad än i senare verk. Dessvärre kan jag tycka att den svenska översättningen har slipat ner de vassa kanterna lite väl mycket, så om man har möjlighet så tycker jag att man ska läsa Shriver på originalspråk. Men läsa henne, det bör man absolut göra.

Men på vintern kom man inte ens från östsidan fram till kalkbruket, eftersom kalkbruket inte längre var något kalkbruk körde snöplogen inte längre fram till kalkbruket, till ett dött, nedlagt kalkbruk kör helt enkelt inte någon snöplog, skall Konrad ha sagt till Wieser, inga arbetare, ingen kalk, ingen snöplog, skall han ha sagt, för en enda onyttig Konrad och hans hustru, en lika onyttig fru Konrad, kör snöplogen inte, snöplogen lönade sig inte för dem, alltså körde snöplogen, vilket Konrad nu kom på, sedan åratal, sedan hans kusin Hörhager inte längre var på kalkbruket, bara fram till värdshuset, Hörhager hade olika så kallade kommunala funktioner, om alltså någon har kommunala funktioner kan han också räkna med att snöplogen kör fram till honom, men jag, skall Konrad ha sagt, har ingen kommunal funktion, jag har överhuvud ingen funktion, allra minst då någon kommunal funktion, redan ordet funktion hatade han, ingenting hatade han djupare än ordet funktionär, som varje gång han hörde det fyllde honom med äckel, självklart, skall Konrad ha sagt, eftersom han hatade människorna hatade han naturligtvis också funktionärerna, ty i dag är ju varje människa funktionär, alla var funktionärer, alla fungerade, det finns inga människor längre, Wieser, det finns bara funktionärer, därför kan jag inte längre höra uttrycket funktionär, ordet funktionär får mig att kräkas, men min kusin Hörhager har naturligtvis varit funktionär, kommunal funktionär, och till en funktionär, därtill en kommunal funktionär, kör snöplogen, dit kör den, till en funktionär!, skall Konrad ha utropat inför Wieser, för en gammal tok som mig och för en gammal vanför toka som min hustru kör snöplogen inte, och hur lätt, skall Konrad ha sagt till Wieser, skulle inte snöplogen kunna vända vid kalkbruket, men den kör helt enkelt inte längre fram till kalkbruket. Ett vintertrakasseri!, skall Konrad ha ropat flera gånger, ett vintertrakasseri!

Se där, ett klassiskt Bernhardskt utbrott, taget ur den bitvis fullkomligt lysande Kalkbruket från 1970. Med vilken frenesi skriver han inte, man blir alldeles andfådd av att läsa, man försätts i något slags hysteriskt tillstånd. Till en början är det hela fasligt enerverande men med tiden blir det allt mer beroendeframkallande. Egentligen lämpar sig Thomas Bernhards texter inte att tas ur sitt sammanhang, de ska läsas i en följd, annars uppnår man aldrig det där katatoniska tillståndet som inträder efter att man fascinerat fått följa hur sats läggs till sats som läggs till sats till synes i all oändlighet, effekten är närmast hypnotisk. Som läsare tvingas man brytas ner för att sedan byggas upp igen, som i en slags total kapitulation inför det mörbultande vansinnet. Som om författaren själv ägnade sig åt en typ av tvångsmässig urbantschitsk metod (möjligen en tautologi där) gentemot sina läsare.

I romanen arbetar en viss Konrad på en studie om gehöret och till försökskanin har han tagit sin vanföra fru, hjälplös och orörlig i sin speciellt för henne konstruerade franska sjukstol, och flyttat med henne till ett dragigt kalkbruk där han ägnar dagarna åt att upprepa slumpvis utvalda bokstavskombinationer i hennes öron. Enstaka ord sägs om och om och om igen, eventuellt växelvis i höger respektive vänster öra, ibland från olika platser i rummet: den urbantschitska metoden kallar han den. Med den urbantschitska metoden tror han sig kunna lösa gehörets gåta och för detta högre syfte måste hans fru stå ut med dessa ideliga sessioner som varar timmar i sträck. Eftersom hon inte kan röra sig har hon inget större val. Själv hör han fenomenalt bra, vartenda ljud uppfattar han, hur fiskarna låter nere på havets botten uppfattar han. Ingenting undgår honom.

Kalkbruket är en galen mans monolog, ett slags den vanvettiges försvarstal återberättad genom hörsägen. Samtidigt är Kalkbruket ett utnötande kammarspel som tvingar sig på läsaren likt en kvävande mask. Konrad har aldrig lyckats skriva ner den studie om gehöret som han ägnat minst 20 år åt att fundera ut, den vilar likt en tickande bomb inuti hans huvud. Han beskriver sin ångest inför nedtecknandet av studien liksom sin ångest inför det faktum att studien ännu inte finns på papper och inuti sitt kalkbruk vandrar han fram och tillbaka i de kala rummen ”men istället för att tänka på studien medan jag går av och an, skall han ha sagt till Wieser, räknar jag stegen och blir halvt galen av det”.

Varje gång förhållandena för nedskrivning är optimala så är de i alla fall inte optimala, och varje gång förhållandena synes vara optimala så är de det rakt motsatta, aldrig är förhållandena optimala för de optimala förhållandena synes bestå i att vara något helt annat än just optimala, ja ni fattar. Så där är en Thomas Bernhardroman skriven. Satser upprepas tills de slutligen vänder sig ut och in. Det blir gröt i huvudet efter ett tag och det ska bli gröt i huvudet efter ett tag eftersom det finns ett värde i detta huvud fyllt av gröt. I slutändan är romanen ändå glasklar och gnistrande, närmast radioaktiv. Det går inte att identifiera sig med denna Konrad på samma sätt som man ögonblickligen gjorde med ”jaget” i t.ex. Skogshuggning, Konrads vanvett är allt för uppenbart, ändå flyter han in i lederna och fortplantar sig oundvikligen genom kroppen likt en rasande influensa. Det är alldeles utomordentligt skickligt skrivet och du kommer förmodligen att avsky den här romanen.


I love you, man!

En enda gång har jag varit på bokmässan i Göteborg. Det var ganska förfärligt. Jag var där med ett gäng klasskamrater som jag inte stod särskilt nära, jag brukade inte umgås med någon av dem på min så kallade fritid, jag försökte mest hänga med någonstans där det kanske fanns en liten öppning, försökte äta lunch med någon som jag åtminstone kände till namnet. Det var ganska hemskt. Och ensamt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Timme efter timme gick jag runt där inne, varv på varv, och väntade på att klockan skulle slå ett visst klockslag så att jag kunde gå till ”samlingsplatsen” och tillsammans med dom andra åka därifrån. Jag kände mig ensammast i världen, typ. Jag köpte väl några pocketböcker eller nåt, jag minns inte. Det mesta kändes rätt värdelöst. Ensamt. Fattigt.

Jag grinade lite i smyg i Stig Dagermansällskapets monter. Där satt en snäll farbror som sålde billighetsutgåvor av Ormen och Bränt barn. Han frågade mig om jag trivdes på mässan, jag sa ”sådär”. Han frågade mig om jag inte ville köpa en bok av Stig Dagerman. Jag sa att jag redan hade alla (jag hade snott dem från skolbiblioteket). Sedan köpte jag en plansch av honom, för att han var så snäll. Nu i efterhand tänker jag att han nog också var ganska ensam just då, det var inga andra i den där montern, jag satt där ganska länge, ingen annan kom förbi. Jag tror att vi pratade lite om Matisse. Jag försökte dölja att jag grinat.

På kvällen åt hela klassen middag på någon sunkig Göteborgskrog där de bara serverade vegetarisk mat. Allting smakade morot. Jag blev jättefull på rödvin och sedan tappade jag bort alla människor som jag ”kände” och stod ensam på den där jävla Avenyn. Jag skulle sova hos min högstadiebästis som flyttat till Götet för att komma bort från sitt gamla liv (inklusive mig, erkände hon sen, snällt sagt), men jag hade glömt mobiltelefonen hemma och jag hade inte hennes mobilnummer. Jag fick tag på hennes hemnummer på något sätt men där var det ingen som svarade. Jag tog sista spårvagnen ut till Gamlestaden, där hon bodde, och vankade av och an och väntade på att hon skulle komma hem. Hon kom aldrig. Hon hade blivit irriterad över att jag inte hört av mig tidigare under dagen och därför åkt ut till sin kille i Lerum och stannat där över natten, eftersom jag ”faktiskt inte kunde kräva av henne att hon skulle sitta hemma och vänta på mig hela kvällen” (min ungdoms bekantskaper: very ”Linda Skugge - the early years”).

Det var ganska otäckt i Gamlestaden på natten. Jag satt på en bänk och försökte se upptagen ut men sedan började en packad gubbe följa efter mig så jag tvingades byta sittplats till en annan bänk längre bort. En stund senare blev jag erbjuden att köpa vad jag antar var heroin eller något liknande av nån skum typ som strök omkring i området. Jag tackade artigt nej. Längre fram på natten körde en medelålders man i röd Volvo kombi med bilbarnstol i framsätet upp vid min sida och frågade om jag inte skulle ta och sätta mig i hans bil. Jag tackade artigt nej. Han insisterade. ”Jag är inte farlig, sätt dig i bilen så kan vi prata lite bara, inget annat.” Jag tackade mindre artigt nej. Han insisterade. Jag blev rädd och började röra mig bort därifrån, han följde efter med bilen, rutan nervevad, nu mindre artig och mer befallande. ”Sluta tramsa nu och sätt dig i bilen.” Jag blev skiträdd och började springa, kom fram till något hyreshusområde och började rycka i portdörrar men alla var låsta. Fick lätt panik. Gubben körde sakta efter i sin Volvo. Till slut lyckades jag hitta en trappuppgång som inte var låst så jag rusade in där, sprang in i hissen, tryckte uppåt och sedan på stoppknappen. Sedan satt jag där, fastklämd mellan två våningar, resten av natten. Helt livrädd för att torsken skulle komma efter mig. Framåt halvfemsnåret blev jag för trött för att orka sitta upp så jag la mig ner med huvudet mot det illaluktande hissgolvet. ”Piss” tänkte jag, ”nu ligger jag i piss”.

”Aldrig mer Göteborg” tänkte jag.   

Christopher Isherwood, kanske främst ihågkommen för sina Berlinromaner där Farväl till Berlin är den mest kända, var en brittisk författare som levde större delen av sitt vuxna liv i andra länder. 1939 emigrerade han till USA och bosatte sig i Kalifornien. Det är också just i Kalifornien som En enda man utspelar sig. I Isherwoods roman från 1964 låter en allvetande berättare läsaren få följa den brittiske universitetsläraren George, i någon mening förmodligen Isherwoods alterego men låt oss inte kladda ner oss med det, under en i strikt objektiv mening rätt händelselös dag. George vaknar, gör sina morgonbestyr, tar bilen till universitetet och håller en föreläsning om Aldous Huxleys Efter många somrar. ”Vad handlar den om?” frågar George sina studenter som synes oförmögna att ta till sig dess budskap.

En enda man kan sägas handla om två saker:

1. Sorgen över en förlorad livskamrat,

2. Åldersångest, vilket även det är en sorg över något som gått förlorat.

Dessa både teman kan sammanfattas i ett gemensamt ledmotiv: Dödsångest. Eller: dödens närvaro, framtiden som dödens absoluta förutsättning. (”Es ist alles lächerlich, wenn man an den Tod denkt” för att citera Thomas Bernhard.) ”Framtiden – det är där döden finns” säger George till den unge manlige student som han tillbringar en del av sin kväll med. (Trots epiteten ”gayklassiker” bjuds vi emellertid inte på någon kroppslig förening dem emellan, annat än en gemensam simtur.) Döden är ohjälpligt närvarande under hela En enda man. Bara själva titeln anslår stämningsläget: En enda man. En enda man i huset där det brukade leva två män. En enda man i huset där det brukade finnas en den andre, en Jim som gått förlorad.

Tiden är elementär i Isherwood roman. ”Historia – ingen hjälp. Nuet – inget att ha. Överens.” säger George till sin unge manlige student. Men George är i slutändan ändå inte beredd att ge upp nuet riktigt än, han väljer att klänga sig fast vid det, eftersom ”nuet”, just detta ”idag” som romanen kretsar kring, är vad som egentligen återstår av det korta liv som är hans. Det förflutna är förlorat och framtiden innebär döden; nuet är hans enda möjlighet, att älska, att leva. (Vilket står i skarp kontrast till jagets omöjlighet att hantera tiden och sitt ”idag” i Ingeborg Bachmanns Malina, en annan Salamonskibok.) En enda man är också en uppgörelse med kroppen. När George slåss mot vågorna mot slutet av boken är det samtidigt en påminnelse om hans egen dödlighet och en erinran om liv. För en timme är han och den unge studenten vilda vattendjur, och i den bemärkelsen är En enda man en kort stund en sorts The Awakening för homosexuella män. (Ja ja, jag sa ”en kort stund”).

En enda man flyter på i den där sortens makliga tempo som jag gillar. Jag har inte bråttom, tycks Isherwood vilja säga, och det bör inte du heller ha. (Min förkärlek för händelselösa romaner upphör för övrigt aldrig att förvåna mig.) I slutändan mynnar Georges spaning efter den tid som flytt ut i en riktigt trivsam roman, och jag menar det som något positivt. Som sorgesång betraktad är den oväntat lättsam och mjuk i kanterna, den är underfundigt ironisk snarare än bitter och cynisk. Den har som alltid en Isherwoodsk komisk ådra, men den senare tillåts aldrig kamouflera ångesten. Den står inte i vägen för den självrannsakan som den allvetande berättaren tvingar vår snuskgubbe till protagonist att ägna sig åt. Den är snarare en förutsättning för den.

En enda man är förvisso ingen Farväl till Berlin och Isherwood har aldrig varit någon Kafka, men Isherwood är som alltid en smart och självironisk brittisk kamrat att stoppa i rockfickan, speciellt så här i hösttider. Gula löv och Christopher Isherwood, I can't see why not. En kopp te på det?

A single man har filmatiserats med Colin Firth i rollen som George.

Sommartid är tredje delen i J.M. Coetzees självbiografiska (nåja) svit som inleddes med Pojkår och Ungdomsår. Boken är upplagd som en sort undersökning, där kvinnor ur Coetzees liv intervjuas om den avlidne Coetzee. Eftersom det är Coetzee själv som har skrivit boken och han, mig veterligen, inte är död så rör det sig uppenbarligen om fiktiva intervjuer. De innehåller inte nödvändigtvis ”osanningar” men samtliga är produkter av Coetzees fantasi. Som den uppdiktade intervjuaren Mr. Vincent i boken säger om sanningshalten av Coetzees efterlämnade dagböcker: ”[D]et som Coetzee skriver där kan man inte lita på, inte som faktaunderlag – inte för att han ljög, utan för att han var en diktare”.

Det låter som ett ganska bra upplägg, eller hur? En författare fantiserar om hur kvinnorna i hans liv pratar om honom efter hans död, och om hur en engagerad biografiförfattare reser jorden runt för att finna dessa kvinnor och fråga dem om den store författaren; honom själv. Dessvärre är Sommartid tyvärr en väldigt ljum bok, en mellanbok. När man läser Sommartid kan man faktiskt lätt få för sig att börja ifrågasätta det där Nobelpriset, då är det tur att man läste Onåd först, och därför vet att han är bra. En aning torr, men likväl bra. Åtminstone vet man att han kan vara det. Men här är han rent ut sagt rätt tråkig.

Sommartid består till merparten av intervjuer. Transkriberade intervjuer. Frågor och svar sida upp och sida ner. Visst rinner det hela ut i en berättelse med tiden, men den fantasilösa framställningen ger inget extra liv till den, den korrekta tonen och det lätt byråkratiska anslaget ger en torr bild av författaren Coetzee, ger en torr bok. Det är väl också vad boken synes syfta till; att visa på Coetzees oförmåga till passion. Att kalla honom oförmögen är måhända orättvist, snarare är han väl ständigt allt för teknisk, allt för fokuserad på de individuella beståndsdelarna snarare än dess helhet, dess sammansmältning. Man får intrycket av att han inte älskar dessa kvinnor så mycket som själva idén om dem, bilden av dem som han själv har skapat. Kanske vill han inte riktigt finna människan därunder, eller så saknar han tron på den inre essensen, kanske för att han till viss del synes anse sig själv vara i avsaknad av en sådan.

Vem var egentligen Coetzee? frågar sig den intervjuande Mr. Vincent. Av de transkriberade intervjuerna framträder en man utan några större känslosvängningar. En man som framstår som lätt autistisk till sin läggning. Han är ohjälpligt frånkopplad från sin omgivning, ohjälpligt frånkopplad från sin kropp. Han får aldrig feeling. Coetzee är en böckernas man snarare än en upplevelsernas dito, han går allt för metodiskt till väga i sitt sökande efter kärleken och dess erotiska rus, som om han tror sig kunna läsa sig till hur mänsklig kemi fungerar och uppstår. Det är detta som är hans känslomässiga autism, hans oförmåga att möta sina medmänniskor på en djupare nivå. Han regisserar sina romanser, tecknar dess konturer innan de ens hunnit uppstå. Allting blir aritmetik för honom. Sådant upplever inte kvinnor som särskilt romantiskt. Sådant leder inte till att man blir omtalad som en passionerad man.

Coetzee kan knappast anklagas för att ha skrivit en självförhärligande bok, omdömet om honom är överlag svalt. ”[F]ör att sammanfatta det hela: sex med honom var inte särskilt spännande” säger Julia Frankl, en gift kvinna som Coetzee haft en kort affär med. ”[D]et finns en egenskap som han inte hade och som en kvinna söker hos en man, ett slags styrka, manlighet” säger den brasilianska Senhora Nascimento som Coetzee en gång varit förälskad i men fått nobben av. ”Kärlek: hur kan man vara en stor författare om man inte vet någonting om kärlek?” undrar hon.

När Coetzees anteckningsböcker i ett avsnitt redovisas verkar han där själv ha insett sin känslomässiga oförmåga, sin inbundna framtoning. Han skriver om hur han svarar alltför fyrkantigt på en fråga som en arbetsgivare ställer honom, och av tradition skriver han inte i ”jag”-form utan utformar sina personliga anteckningar som en berättelse. ”[A]v den tystnad som breder ut sig förstår han att det inte var något bra svar. Han har tagit alltför bokstavligt på frågan. Det har alltid varit ett av hans största fel: han tar alltför bokstavligt på frågor, han svarar alltför kortfattat”.

Den självbiografiska Sommartid är som Coetzee själv förefaller vara: Alltför stel. Alltför formbunden. Och, ja, rätt tråkig. Som Sophie Denoël, den franska före detta älskarinnan, säger om sin gamla älskares verk: ”Han kontrollerar de olika beståndsdelarna alltför hårt. Man får ingenstans en känsla av en författare som förvränger sitt medium för att säga det som aldrig tidigare har sagts, något som jag anser vara ett kännetecken på stor litteratur. Alltför kyligt, alltför ordentlig skulle jag vilja säga. För enkelt. För lite passion. Det är allt.” Om man inte är outsägligt intresserad av Coetzees (inte särskilt rika) kärleksliv så behöver man faktiskt inte läsa den här boken. Inte för att den är dålig, men… ja. För enkelt. För lite passion. C'est tout.