brom till natten


Ni får förlåta, men jag kan bara inte ta Christine Falkenland på allvar. Jag har välvilligt försökt men i längden blir det helt enkelt omöjligt. Att ge ut hennes fyra första romaner i en samlingsvolym är dessutom en totalt idiotisk idé.

Efter att ha läst de två första efter varandra (det ska man kanske inte göra?) kan jag inte hålla dem isär, likheterna mellan "Släggan och städet" och "Skärvor av en sönderslagen spegel" är helt enkelt för många.  Den döda modern, de kalla klipporna, den salta havslukten, bönen, prästen, läkaren, den röda klänningen, tygen som hängs över speglarna, döden, den lilla flickan med fingrarna i underbyxorna, brådmogen sexualitet och självhat, tystnaden, ensamheten, psalmboken, osv. Falkenland återanvänder sina symboler utan att uppfinna något nytt, utan att tillföra något. Alla läppar som är blodröda, alla män med djurisk sexualitet, alla kvinnor som blir "spetsade" av den manliga lemmen (alltid ett svärd), den tvångsmässiga sexualiteten (måste det knullas hela tiden? kan de inte bara lägga av om det nu är så jobbigt?), det anakronistiska språket;  läkaren som ger "brom" till natten, någon? Vem får brom av läkaren, man får väl stilnoct eller något?

RSS 2.0