We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Stalins kossor handlar om den estniska Kateriina och den finskfödda Anna. Kateriina har gift sig med en finne, i boken omnämnd endast som "pappsen", och genom honom lämnat det klaustrofobiska före detta sovjetiska Estland för Finland och ett liv i självvald exil. Anna, hennes dotter, har fått skammen och paranoian med modersmjölken. Därefter kom självhatet.
Tillsammans lever de ett inrutat liv mitt ute i den finska skogen, ständigt missnöjda. Sedan Anna flyttat till storstaden för att missköta sina studier och ägna sig åt självsvält lever Kateriina ensam kvar ute i den finska skogen, ständigt missnöjd.
"Pappsen" kommer endast sällan hem från sina östeuropeiska affärsresor och passar då på att köpa med sig schampo, minikjolar, bysthållare och andra former av presenter till sina ryska kvinnor på annat håll.

Anna har enligt egen utsago genomskådat läkarvetenskapen, hon har varit ätstörd i över tio år utan att hennes emalj har blivit sönderfrätt, hennes hår är inte sprött, hon har inte fått ökad behåring på kroppen och ingen kan se på henne att hon spyr upp det hon äter och att hon periodvis inte äter alls. Hon har lyckats med det som läkarvetenskapen menar inte är möjligt, att leva ett förminskat, extremt kontrollerat liv i åratal utan att bli påkommen och ställd i skamvrån. Inför detta känner hon någon sorts tillfredsställelse.

Stalins kossor handlar om självbedrägeri i olika former.

Anna måste göra allting tvärtemot för att stå ut med sig själv, hon måste knulla dem hon inte älskar och hon måste låta bli att knulla den hon älskar. Ändå står hon inte ut med sig själv.

Oksanen verkar vilja framställa Annas självsvält som ett normeringsprojekt, ett sätt att infoga sig själv i normen som samtidigt innebär ett avståndstagande från den. Självsvälten är inte en skönhetslängtan så mycket som en längtan efter kontroll. Kontroll som ett sätt att positionera sig själv och sin kroppsliga närvaro i det offentliga rummet, något som i förlängningen leder till ett avståndstagande från konventionella beteendemönster och även från kroppslig beröring. Anna ser den kvinnliga kroppen som ett ständigt pågående projekt, ett iscensatt görande istället för ett faktiskt varande. Hon kan endast avnjuta sig själv som ett objekt.

Ändå tecknar Oksanen en kärna i Anna, längst där inne skriver hon in en längtan efter, men också en rädsla inför, det som ingen någonsin ska få veta någonting om, detta något som är Annas estniska bakgrund.

Det gamla estniskt-sovjetiska spöket vilar över både mor och dotter. Ingen av dem vill bli omtalad som "rysshora", alla medel tillgängliga bör användas för att undvika en sådan nedvärderande behandling. Ingen ska någonsin få veta och ingen ska någonsin få definiera Anna mot hennes vilja.

Sofi Oksanens roman är ett ambitiöst romanprojekt i mitt tycke. Jag får en känsla av att hon velat säga väldigt mycket med Stalins kossor, det finns så många teman i den här boken, och Oksanens utgångspunkt och grundläggande idé synes vara att de olika beståndsdelarna ytterst sett hör samman och är en konsekvens av varandra. Oksanen har spänt varenda tillgänglig sträng för att skapa både en stabil core story och ett nära nog oändligt antal fristående avsnitt. Slutprodukten blir en välskriven debutroman.

Jag gillade ju Oksanens Baby Jane och jag gillar även Stalins kossor, trots att det är självsvältslitteratur och eventuellt även bekännelselitteratur. Jag gillar den trots att Stalins kossor är precis en sån där bok som anorektiska tonårsflickor läser och som därmed per definition utgör lägre stående litteratur,

men det betyder inte att jag inte skäms lite över det.

Finsk litteratur är verkligen ingenting som jag kan sägas vara en storkonsument av. Att jag för en gångs skull läser ett finskt alster måste för min del anses utgöra det där undantaget som bekräftar huvudregeln: jag läser inte finskt. Det enda som jag på senare tid kan påminna mig att jag har läst är halva Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo, och den var jag inte överförtjust i.

Jag läser för övrigt sällan romaner skrivna av människor som, i stil med Sofi Oksanen, ser ut att uppskatta mörklila krossad sammet och extensions. Men ibland får man ju lov att ändå göra det där undantaget.

Baby Jane har ett fint rosa omslag och så heter den ju Baby Jane, vad mer kan man begära egentligen? Om jag någon gång skulle få för mig att plocka upp en bok enbart på grund av omslaget så skulle den boken vara Baby Jane. Den ser inte chiclitaktigt brudig ut, den ser mer ut som den där boken som Berny Pålsson förmodligen skulle vilja skriva, men aldrig kommer att få till eftersom hon knarkar adjektiv på ett ohälsosamt sätt.

Baby Jane är en inflammerad kärleksberättelse och samtidigt en historia om psykisk sjukdom och depression. Två stukade individer försöker på dryga 200 sidor att hitta ett eget sätt att få vardagslivets alla små beståndsdelar att passa samman, att få livet att helt enkelt gå ihop. Berättarjaget och Piki, två vildvuxna existenser med egna begreppsmässiga ramar som möts och skiljs åt och möts igen.

Berättarjaget är namnlöst, liksom i Scheuermanns Timmen mellan hund och varg, men där upphör alla likheter. Där Scheuermanns berättarjag under större delen av boken är kyligt betraktande är Oksanens berättarjag överväldigande närvarande och helt och fullt engagerat i sin kvinnliga motpart - Piki. Baby Jane är också överväldigande kroppslig där Timmen mellan hund och varg stundtals kändes väldigt steril. Det kan ju så lätt gå till överdrift med det kroppsliga i mitt tycke, flödande kroppsvätskor och detaljerade sexscener är ingenting jag brukar uppskatta, jag känner egentligen inte att jag behöver veta var alla fingrar befinner sig vid varje beskrivet tillfälle, that's a little more information than I needed, så att säga. Oksanen ligger precis på gränsen för vad jag klarar av när det nämns att pepparkakor stoppas i anus, men okej då, låt gå för den här gången (men efter det här måste jag kanske ta och läsa något viktorianskt).

Jag har för övrigt ganska svårt för att identifiera mig med huvudkaraktärerna och deras livsval. Har man inga pengar tar man ett arbete, tänker jag, man startar inte upp någon slags postorderverksamhet med begagnade trosor eller börjar snacka sex på telefon, men okej, det här är inte en roman om medelklassens livsångest (och hurra för det egentligen).

Det här är ju en flatroman, inte tu tal om annat. Baby Jane handlar om att vara homo utan att vara det minsta queer. Jag har ingen vidare insikt i finsk gaykultur, men miljöerna i den här boken känns extremt stenålders och inte alls i överensstämmelse med min uppfattning av gayklubbskultur i exempelvis Malmö och Stockholm (enligt mina egna erfarenheter, men de är ju å andra sidan ganska ringa). Samtidigt är det, så klart, lite fascinerande, det måste ju tillstås, alla typer av "undre världar" har ju en viss lockelse i mitt tycke.

Det är en välkomponerad bok och den håller vad den lovar. Baby Jane har inga döda partier, den är precis lagom lång och aldrig överflödig i någon del. Den brutna kronologin fungerar också väl och ger en extra dimension till händelseförloppet. Jag tycker om hur Oksanen har byggt upp sin berättelse, hur välplanerad den faktiskt är, utan att för den sakens skull bli Marisha Pessl-jobbig. Jag gillar också att boken har ett eget soundtrack, hur Courtney Loves låtar och framförallt låten Dying från Celebrity Skin-plattan ständigt spelas mellan raderna och på så sätt utgör ett komplement till berättelsen. Den enda delen av boken som jag stör mig en aning på är slutet, det kommer helt enkelt lite för abrupt och jag tycker att det är lite oklart exakt vad som händer, varför inte bara ge det några sidor till Sofi? Visst, jag kan förstå Oksanens syfte att göra en jämförelse mellan berättarjagets instängdhet efter händelsen med Pikis känsla av instängdhet, den är snygg och den funkar, men jag vill ändå ha mer, jämförelsen är tillräckligt snygg för att förtjäna att utredas ordentligt. Remember, you promised me...

Jag gillar alltså Baby Jane, bokens blad rinner mellan fingrarna på mig och plötsligt är boken utläst. Bara sådär. Jaha, och vad ska jag läsa nu då? Hur hittar jag något nytt som är lika engagerande, välskrivet och underhållande? Det här är vad jag skulle vilja kalla perfekt jullovsläsning. Oväntat, om du frågar mig.