skit ska skit ha, åt helvete med allt
Jag har inte bloggat på jättelänge så nu måste jag göra det för annars kommer jag aldrig igång igen. Med anledning härav lägger jag ut en alldeles för lång och osammanhängande text om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Naturen. Jag har glömt hur man gör när man skriver, förlåt.
Det doftar 90-tal, tänker jag förnöjt när jag läser Naturen. Det är kyligt, introvert och självupptaget. Skillnaden mellan självupptagen 90-talsprosa och självupptagen 00-talsprosa (se även "skrivarkursprosa") är att 90-talets unga författare gärna ville framställa sina romangestalter som sociopater, åtminstone till en början (men man skulle under romanens gång bli alltmer övertygad om att det låg någonting annat bakom den där instängdheten, en skärva av någonting vasst, därför droppade författarna gärna ett och annat barndomsminne mellan barbesöken). De skulle inte vara varma, de skulle vara trasiga. Erika i Naturen är uppenbart jättetrasig, och väldigt självupptagen. Jag ser henne framför mig som Eva i Johan Klings Darling. Tvingas bo i typ en etta på gärdet, "med en liten äcklig balkong". Helt tonårstrulig fast utan charmen typ.
Det är så förnedrande med furu.
När 90-talets unga författare ville framställa sina huvudpersoner som alienerade och instängda i sig själva vill 00-talisterna istället visa hur frigjorda deras huvudpersoner är. Så jävla spontana är de, de är allting samtidigt, de är som den där irriterande Meredith Brooks-låten. 00-talisterna är intresserade av hemarbete, hasch och jämställt sex. 90-talisterna gillade vitt pulver och mörka barer. De gick aldrig på argentinsk tango, dansade aldrig nakna i vattenbrynet, plockade aldrig blommor och gick hem till en älskad med dem. Sjöng inte sjörövarfabbe farfars far iklädd sailorhatt. Det var helt enkelt inte så det gick till. Dekadensen var en helt annan.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli sjunger inte heller sjörövarfabbe farfars far iklädd sailorhatt. Det är definitivt inte hennes kopp av te, men så är hon ju också född 1980 istället för 1988. Det är en jävla skillnad. Hon är uppväxt med Per Hagman, Linda Skugge och Alexander Skantze, inte med Ida Säll och Amanda Svensson eller för den delen Martina Lowden. Istället har hon skrivit en roman som tematiskt uppvisar stora likheter med Sisela Lindbloms Lisa för själen. Den är nästan lika bra också. Allra bäst är hon när hon skriver meningar som låter som om de vore hämtade ur Linda Skugges Saker under huden.
Jag är helt känslostyrd och mitt andra fel är att jag inte har ett långsiktigt perspektiv: när jag är olycklig tror jag att jag alltid kommer vara det och då vill jag dö.
Det roliga är att jag började skriva på den här texten innan jag hade läst ut boken, jag kom att tänka på några saker som jag skrev ner för att jag inte skulle glömma bort dem, som det där med att 90-talsförfattarna ville att deras romangestalter skulle framstå som alienerade och empatistörda på gränsen till fucked-up. Sedan, på sidan 117, kommer det också, som på beställning:
– Du kanske är sociopat?
Jag är verkligen för neggig egoprosa, tro inget annat, men det finns ändå saker jag stör mig på. Jag kan inte hjälpa det. Den där telefonräkningen som Erika har låtit bli att betala. Den är på 11000 kronor. Hur kan det hända? Sånt förstår inte jag, det går utanför min begreppsmässiga ram. Har hon gjort som Eva i Darling, stoppat räkningarna i en låda och sedan bara stängt till den? Hur kan man bara låta bli att betala sin telefonräkning, hur kan man vara så självklar? Hur kan man ringa för sådana summor om man inte har råd att betala? Det krävs en viss typ av självsäkerhet för att kunna göra en sådan sak. Det krävs en viss typ av bakgrund. Kulturell övre medelklass, minst. (Alla skrivarkursprosaister är åtminstone medelklass. Sjörörvarfabbe farfars far i sailorhatt är åtminstone medelklass. Det krävs kulturellt kapital för att kunna ro hem sånt.)
Man kan också fråga sig varför Erika går omkring och gnäller så förbannat. Varför hon umgås med den där mannen som hon säger är den vidrigaste mannen hon någonsin har träffat. Varför åker hon till Gotland på semester med honom och hans mamma när hon bara ser ned på honom? Sånt kan man fråga sig. Man kan svara på det själv också: För att det är det enda hon har. Det är vad som återstår av vad hon är, det enda lilla hon faktiskt kan unna sig. Och det ambivalenta i det, det påminner mig om Amanda Ooms Nödvändighet, när huvudpersonen i den boken reser utomlands med en person hon föraktar, närmast äcklas av. Men hon gör det ändå, för det är hennes lilla nöje. Hennes lilla personliga nöje, att hon får se ned på honom, låta honom dregla över henne. Det är ganska lågt, men det är likväl mänskligt.
Jag tänker att Erika är bitter. Det är vad hon är. Hon är bitter för hon tycker inte att livet skulle behöva vara så här, hon förtjänar av någon anledning bättre, någonting gick fel någonstans och det är helt oförståeligt hur det kunde hända. Det var meningen att hon skulle spela en helt annan roll. Vara mer lyckad. Det räcker ju inte med att vara vacker om man inte samtidigt är framgångsrik ekonomiskt sätt. Det har ju inget riktigt värde då, mer än att vara ett medel för att kunna förakta andra, sådana som dragit nitlotter i det genetiska lotteriet. Så det gör hon, föraktar andra, och jag tänker först att mest av allt föraktar hon nog sig själv och sedan tänker jag att nej, det gör hon ju inte alls det. Det är inte så enkelt, hon föraktar inte sig själv, istället tycker hon att hon på grund av sin sorg har mer rätt än andra till vissa saker. I och med sin trasighet anser hon sig vara förmer, därför föraktar hon andra mer än vad hon föraktar sig själv. Det är en rätt som hon har tagit sig, en rätt som hon anser att hon har. Jag vet inte om jag håller med henne om det.
Jag är lite rädd för Caroline Ringskog Ferrada-Noli, hon verkar vara en sån där person som inger auktoritet genom att bara prata lite halvsläpigt avmätt. Jag tänker att hon är en sån där person som kommer från pengar och god smak, men inte gör en grej av det, bara är det där, helt självklart. Lite lagom revolt, lite lagom frigörelse. Jag undrar om det var så här Nina Björk kände det när hon dissade Naturen i DN? Att det där som närmast påminner om arbetarklassförakt faktiskt är rätt svårtuggat? Och så vet man exakt hur motreaktion på det kommer vara, helt överlägset och nedlåtande. Amen det fattade man ju, att Nina Björk skulle reagera så. Nån jävla DN-nolla liksom. De fattar ju inte. Ingen fattar, tycker Caroline. Det är så det är. Ingen fattar. Jag blandar ihop Caroline med Erika nu, märker ni det? Så får man ju inte göra, men nu gjorde jag det ändå. Jag tog mig den friheten.
Ja, jag tänker att Caroline skriver om Caroline. Jag tänker att med min läsning gör jag som jag vill, det väljer jag själv, om jag vill att det ska handla om Caroline Ringskog Ferrada-Noli så gör det det, skiter väl jag i om det är sant eller inte, om det är meningen eller inte. Skiter väl jag i. Eller hur, det funkar åt båda hållen.*
* Sedan skriver hon att Erika går in på Seven-eleven på Möllevångstorget, men det finns inget Seven-eleven på Möllevångstorget. Menar hon i närheten av Möllevångstorget, på Södra Förstadsgatan, eller vill hon bara fiktionalisera sin berättelse? Liksom det här handlar inte om Malmö, det här handlar inte ens om mig själv? Ni tror att ni vet men ni har ingen aning? Älskar den laddningen, är den medveten? Så himla snyggt i så fall.
Tröst för ett tigerhjärta
"Det gäller att
gå under stilfullt och i rätt tonart.
Se till så att du faller så
att ditt huvud träffar kritmärket.
Du kan inte på allvar mena
att vi skall halka omkring
i ditt kletiga innanmäte
utspillt över hela golvet.
Det här är opera
och i en opera dör man disciplinerat."
Tröst för ett tigerhjärta är en nyutgiven samling med Margareta Renbergs dikter, den innehåller förutom diktsamlingen En tatuerad dams memoarer från 1974 även den aldrig färdigställda andra diktsamlingen Tröst för ett tigerhjärta och några senare dikter som Gunnar Harding, som sammanställt samlingen, verkar ha hittat bland Renbergs tillhörigheter efter hennes död. Det är lite spretigt förstås, men jag tycker så mycket om Renbergs poesi, den säger mig saker som poesi så sällan gör. Allra mest tycker jag om En tatuerad dams memoarer, den är typiskt brudig, tycker jag, det är tjejpoesi. Alla dessa funderingar kring jaget och viljan och gränserna mellan det egna jaget och andras jag och mellan företeelser över huvud taget, hur allting flyter. "Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod, i samma vatten stiger vi och stiger vi icke, det är vi och det är icke vi", för att citera Herakleitos. Det finns en känsla i de där dikterna som jag gillar, en liten pockande ljuvligt egoistisk nerv som bryter igenom känslan av melankoli och uppgivenhet, det är på något sätt neuros och uppror samtidigt. Här finns en ovilja att låsas fast i betydelse som samexisterar med en önskan om att bli sedd, uppmärksammad, kanske till och med beundrad. Ett ibland nästan barnsligt språkligt uttryck som blandas med köttsliga metaforer (kroppsdelar, djur, lik). Jag tycker mig förstå vad hon menar, precis hela tiden, men det kan ju vara bara som jag inbillar mig.
"Då skrek jag: "Låt mig vara!
Låt mig vara mig själv",
och sökte mitt sanna jag.
Låg det under byrån?
Eller fanns det kanske
på Tasmanien?
Sen skulle dom få se!
Ein Schiff mit acht Segeln.
Men nu har jag glömt
vad detta mitt varande
mitt sanna jag
skulle bevisa."
Böcker jag älskade som tonåring - Del 2
Man ska bara göra det man vill göra. Annars blir man olycklig. Man ska inte göra saker som inte gör en lycklig. Egoism brukar det kallas och det är toppen.
När vi ändå är inne på 90-talsspåret och gamla tonårsfavoriter så måste jag ju skriva något om Linda Skugge. Jag älskade Linda Skugge! Nuförtiden kan jag ju inte direkt säga att jag och Linda håller med varandra om någonting alls, jag tycker till och med att hon ibland har en förmåga att framföra rätt obehagliga åsikter (eller gjorde i alla fall när hon skrev krönikor de sista åren), men en gång i tiden var vi otroligt synkade. Tyckte jag själv i alla fall. Linda Skugge var den enda människan som jag tyckte verkligen fattade när jag var tonåring. Jag tyckte att allt hon skrev var så himla SANT. Lindas samlade, som är en samling av Lindas Expressenkrönikor 93-95, var lite som en bibel för mig, jag tyckte att allting som stod i den var precis HUR DET VAR, på riktigt. När jag sedan läste hennes debutroman Saker under huden var det som att komma hem ännu en gång, det var som att läsa sin egen dagbok. HELLO MY LIFE tänkte jag när jag läste den.
Åkej, jag ger mig. Det är meningen att mitt liv ska vara tråkigt och förjävligt. Du har rätt. Hur kunde jag vara så dum och tro nåt annat? Det är så klart meningen att allt bra händer alla andra. Det är sant. Säg nåt positivt om mig. Varför finns såna som jag?
De gick där två och två med varsin Tom Cruise och jag fick gå ensam fem meter bakom. En kväll tog Lisa min hand efter att jag gått ensam i några timmar, jag skulle få gå med henne och hennes kille men det gjorde det bara ännu värre. Om jag ändå kunde få vara själv när jag ändå var dömd till att vara det, jag blev ledsen för att hon försökte visa att hon brydde sig, för när allt redan är misär blir det bara ännu värre när nån försöker visa att de bryr sig.
Nu när jag bläddrar igenom mitt gamla slitna pocketexemplar av Lindas samlade upptäcker jag att jag har strukit under en massa meningar med bläckpenna i den, meningar som jag uppenbarligen har tyckt varit extra bra. Det är så sorgligt att läsa dem. Linda Skugge brukar ju säga att hon minns de där åren då hon skrev krönikorna i Lindas samlade som nattsvarta. När man bläddrar i samlingen och läser några meningar här och några meningar där så fattar man verkligen det. Det är inte någon glad människa som skriver, men jag var heller inte någon glad människa när jag läste den och älskade den.
Och när Portishead sjunger ”Nobody loves me, it’s true” så måste ”like you do” också sjungas. Det är inte så.
Jag tycker fortfarande att Lindas samlade är toppen. Linda lanserar klassiska uttryck som ”Man är för en grej för att man är för den” och ”Sug!”, hon älskar Brideshead revisited och Reeperbahn och hon citerar Per Hagman stup i kvarten. Saker under huden är också fortfarande skitbra, jag brukar läsa om den någon gång om året och grina lite. Jag tycker att det känns så tragiskt att Linda själv inte gillar sina första böcker, att människan inte fattar hur bra Saker under huden är. Att hon spottar på Saker under huden och Det här är inte en bok när de, tillsammans med Lindas samlade, är det bästa hon har skrivit. Så miltals från den fullkomligt förfärliga Ett tal till min systers bröllop.
Det där hatet som drev henne en gång, det fanns inte att tillgå någon annanstans. Det var så väsenskilt från allt annat jag hade läst. Att man kunde skriva så, att man fick skriva så, det var helt underbart. Hela hennes fuck you-attityd, att man fick vara så, att det fanns andra som också var så, som också tänkte så. Som tänkte det fula, bittra, elaka. Som hatade helt utan att skämmas. Som hängde ut sitt eget misslyckande tonårsspöke som en vimpel för alla att se, när allting annat i samma genre alltid var så snuttifierat. Det var så otroligt befriande att läsa Lindas texter.
Funderade och mådde lite dåligt ett tag, det fanns nån som sa att man inte kan slänga gamla bilder, att man vill ha dem kvar för att kunna minnas och att man kommer att ångra sig. Sen rev jag sönder alla språkresebilderna, lite konfirmationsbilder, Cypernbilderna, andra bilder där jag är på nåns land, bilder från skolavslutningen i nian, bilderna från Polenresan jag redan förträngt, den miserabla bussresan i Tyskland.
För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Det är inga roliga minnen, det är inget att minnas. Jag är fullständigt lycklig över tanken att de inte kan ersättas.
Just så. Just precis så. För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Mina tonår i ett nötskal. Åh, Linda, tänk att du fanns när jag var i den där åldern. Tänk att du fanns! Finns det någon Linda Skugge nuförtiden, finns det bittra böcker fulla med svärord skrivna av mustjejen som inte fick hångla i högstadiet att tillgå idag? Alla ni bokbloggande bibliotekarier där ute, hur är det egentligen ställt på den fronten? Finns det ett vettigt substitut? Jag hoppas verkligen det, men jag är skeptisk.
Böcker jag älskade som tonåring - Del 1
Böcker jag älskade som tonåring - Del 1
Ni får ursäkta bildkvalitén, min kamera är kass, men här har vi den i alla fall: Per Hagmans Pool. Världens bästa bok, tyckte jag en gång i tiden i alla fall. När jag var tonåring var Per Hagman bland det coolaste som fanns. Per Hagman var lite som en popstjärna och man älskade honom som en sådan. Det där är en sak som jag verkligen kan sakna med 90-talet, författarpopstjärnorna, det finns ju inga kvar nu. Det kommer inga nya. Nuförtiden ska alla unga författare sitta i kläder av ekologiskt odlad bomull och säga tråkiga, politiskt korrekta saker om sina tråkiga, låtsaskulturella böcker. Varför kan ingen röka i teve och posera lite, bara någon endaste gång, varför kan ingen bara säga ”du vet jag är bisexuell” och be om en drink? Varför har ingen nagellack? Hade ju varit så mycket roligare ju! Varför kan ingen åma och kråma sig lite, vara lite full eller hög, vara lite förvirrad. Kultur blir lätt så tråkigt, kan ingen åtminstone vara lite snygg?
För det tyckte man ju att han var, Per Hagman, med den där zyntluggen och den väna, lite lätt androgyna, uppsynen, man ville typ killa honom under hakan och föda hans barn. Man ville ge honom en kopp kaffe och en cigg och förlåta honom för allt. Confide in me, liksom. (Nu när jag tittar på baksidesbilden tycker jag att han ser ut precis som Johan obehagligast-i-världen Norberg. Inte så sexigt.)
Jag vet inte hur många gånger jag har läst den här boken, men åtminstone en 10-15 gånger skulle jag tro, kanske ännu fler. Jag minns att jag tog med den när jag en sommar (ytterst motvilligt) tvingades följa med på badsemester med min pappas familj och att jag sedan låg i ett litet grönt tält och läste den om och om igen under två veckors tid, om kvällarna med ficklampa. Jag kan få sådana där flashbacks från den ibland när jag bevittnar olika saker, eller när jag tänker på Nice, Per Hagman är liksom Nice. Promenade des Anglais, azurblått hav, Bart Simpsonflippret, äldre rika kvinnors parfymer (Tomas Ledins son). Ja och så skulle jag ju förmodligen aldrig ha ägt plattor med Soft Cell om det inte varit för Per Hagman, det är väl i Pool han skriver om Soft Cell? Och om Sisters of Mercy i Volt, väl? Jag älskade Volt också, men inte Cigarett. För några år sedan läste jag Att komma hem ska vara en schlager och hatade den, fullkomligt och helhjärtat hatade den, det kändes sorgligt. Har ni läst Att komma hem ska vara en schlager? Annars: Gör inte det. Helt vedervärdig bok. Det är något avsnitt där när han skriver att han inte klarar av att sätta på ett påslakan, jag kan fortfarande bli arg bara jag tänker på det, haha. Så otroligt osympatiskt.
Det får mig att tänka att jag förmodligen inte borde läsa om Pool, jag tror inte att den håller i vuxen ålder. Kanske är Per Hagman helt enkelt en sån där författare som inte får åldras, precis på samma sätt som det är med riktiga popstjärnor.
Så här ska det se ut. (obs bilden föreställer inte Per Hagman.)
Här är en intervju med Per.
jag är nyfiken gul
Det här är en doktorsavhandling som jag skulle kunna tänka mig att läsa. Utkommer på Gidlunds Förlag i Oktober.
Frances del 1 av Joanna Hellgren
Galago
7-åriga Frances pappa har ramlat i sjön och dött. Man vet inte om det var en olycka eller om det var självmord. Frances själv tror att han blev mördad. Efter faderns död får Frances åka med sin faster Ada in till stan och bo hos henne och den åldrade och senile, på gränsen till elake, farfadern istället. (Var Frances mamma är vet man inte heller, hon är förmodligen död. Hon har blivit mördad, säger Frances.) Huset i stan är stort och tyst och allvarligt. (Joanna Hellgren tecknar vinklar och vrår och vassa trappor. Tecknar korridorer och stängda dörrar på rad.) I brist på annat att göra börjar Frances att intressera sig för författarinnan som bor granne. Hon som röker många cigaretter och har tre stora vinthundar. Relationen till faster Ada är till en början spänd. Ada är tyst och undflyende, men hon har ett hemligt nattliv på Paris gator och barer. När Frances ligger i sängen och försöker att inte tänka på sin pappa lär Ada känna författarinnan med vinthundarna.
Frances är en fin grafisk novell. Joanna Hellgren ritar eftertänksamt naivt (om man kan säga så) i skir blyerts. Konturerna är tunna och figurerna lätt androgyna. Tidsåldern är okänd, men den tjusiga parisiska författarinnan som bor granne med Frances och Ada knattrar på skrivmaskin och röker cigaretter i munstycke, så nog är Frances en dröm om det som varit snarare än en skildring av nutid. Ett lätt drömaktigt skimmer vilar hela tiden över berättelsen. Det är också om nätterna som saker och ting sker, i hemlighet bland skuggorna. (Jag kommer av någon anledning att tänka på Hope Larsons Gray Horses när jag läser Frances, kanske beror det på att det här liksom där är nätterna som står i fokus.) ”Jag skapade ett universum som jag själv skulle vilja besöka” säger Hellgren själv, och visst känns Frances som ett universum skapat av en ung tjej med smak för Paris och dekadent romantisk pre-WW2-känsla. Och för lesbiska kärleksaffärer. Och vinthundar.
Men jag tycker att det är fint! Jag tycker om det. Frances är varken stelt poserande eller indiepopsgullig på gränsen till spyfärdighet. Frances är bra. Och snygg. Det här var del 1 av en planerad trilogi. Det finns med andra ord anledning att återkomma till Joanna Hellgrens blyertsteckningar.
Frances gav mig dessutom en anledning att bildgoogla vinthundar. De kan t.ex se ut så här:
Italiensk vinthundsvalp
Eller så här:
Barbies hund
Eller så här:
Saluki. Jag tror att det är sådana som grannen i Frances har, men jag kan ha fel.
Joanna Hellgren har en hemsida.
Den manliga mystiken enligt Inger Edelfeldt
Det är ljusblått. Babyblått. På framsidan sitter en fet pojkbebis med boxhandskar. Det heter "Den manliga mystiken". Det är ett feministiskt seriealbum av Inger Edelfeldt och det borde vara roligt men det är det inte.
Min vän R ligger bredvid mig när jag läser Inger Edelfeldts "slutgiltiga genusanalys". Han frågar mig om det är en sån där "hata all män"-bok. "Typ", säger jag. "Då gillar du den alltså?" säger han. "Nä" svarar jag. "Det är det som är det märkliga."
Det är det som är det märkliga. Jag gillar ju "hata alla män"-böcker. Har läst alla. Å andra sidan har jag också lärt mig att sålla agnarna från vetet, som man säger. Det är lätt att känna en lust att betitla sig själv "självhatande feminist" ibland. Varken konst, teater, film eller litteratur blir per automatik bra eller ens bättre bara för att man har en "feministisk agenda", men det verkar det råda någon slags allmänt vedertagen uppfattning om att det visst det blir. Som att man skulle kunna komma undan med vad som helst bara man kallar det "ode till en patriarkal struktur" eller "kvinnokonst". (Det sista där var inte direkt riktat mot Inger Edelfeldt, även om det kanske framstod som det, utan var mer ett allmänt konstaterande. Inger Edelfeldt är smartare än så.)
Anna Hallberg skriver i sin DN-recension av Den manliga mystiken att många störiga, roliga och respektlösa kvinnliga serietecknare kommit fram de senaste åren, som Sara Granér, Nina Hemmingsson och Coco Moodysson. Vad hon inte skriver, åtminstone inte explicit, är att dessa serietecknare är så mycket roligare än vad Inger Edelfeldt är. Så mycket vassare. Jag tycker att Inger Edelfeldt är fantastisk på många sätt, jag tycker verkligen det. Men det här seriealbumet känns halvljummet och faktiskt, förlåt mig för att jag skriver det här, lite tantigt. Lite så där putslustigt, och helt ofarligt. Som något av HasseåTage. (HasseåTage ansågs säkert vara vassa på sin tid, men de är det knappast idag. Av förklarliga skäl.) Det fattas någonting här, något som river till och ställer saker och ting på sin spets. Här finns några guldkorn, men överlag: Inte särskilt engagerande. Framförallt är det inte roligt. Visst, man blir ganska trött på den kvinnliga Malmöseriemaffians alster efter ett tag, det blir lite jämntjockt, men ändå, jag föredrar det nya gardet alla dagar i veckan. Stundtals känns Inger Edelfeldts serier farligt nära Cecilia Torudds Ensamma mamman och det tror jag inte var riktigt meningen. Förlåt Inger, men det känns faktiskt inte särskilt radikalt att skämta om att män bara kollar på teve och dricker starköl. Och har gigantiska egon.
Kanske är det en generationsfråga det där, kanske är jag inte rätt publik? Kanske har jag en något snedvriden samhällelig genusanalys efter att ha umgåtts enbart med människor som röstar vänster större delen av mitt liv, det här kanske är ett jätteradikalt album för gemene man? Hursomhelst håller jag ändå med Anna Hallberg när hon skriver "Kanske är det ändå ett gott tecken att Edelfeldts genusanalys känns dammig. Det visar trots allt att utvecklingen rör sig framåt".
Förlåt Inger, du vet att jag har gillat dig länge men jag tycker att du skriver och ritar så tråkigt nuförtiden. Jag älskade Kamalas bok (kan citera bitar ur den utantill), Breven till nattens drottning (den anakronistiska föreningen! vad jag ville vara med i den!), Juliane och jag (ville vara kompis med Juliane!) och Betraktandet av hundar. Jag tyckte också att Den täta elden var en bra roman och du har skrivit flera bra novellsamlingar, men jag har aldrig förstått mig på dina senare alster, som exempelvis Det hemliga namnet och Finns det liv på Mars? Det var inte särskilt bra böcker. Och nu Den manliga mystiken, jag är inte imponerad. Vad har gått snett i vår relation? Är det du eller jag som har förändrats? Kan vi finna tillbaka till varandra eller är det över?
Många människor dör som du av Lina Wolff
Novellsamlingen Många människor dör som du är Lina Wolffs debut och tillika en välskriven, stilsäker och konsekvent sådan. Inledande novellen Ingenmansland får mig dock till en början att misstänka att här väntar mig en sämre svensk version av danska Naja Marie Aidt eller franska Claire Castillon, men det visar sig att jag har fel. Lina Wolff har, debuten till trots, en egen ton. Lina Wolff vill också någonting annat med sina noveller. I efterhand är det faktiskt bara Ingenmansland som inte riktigt verkar höra hemma i samlingen. Kanske för att perspektivet är annorlunda i denna novell än i de övriga.
Många människor dör som du är en mycket passande titel på denna lågmälda novellsamling. Det är en titel som är både vacker och som återspeglar novellernas grundtematik så väl. "Många människor dör som du" är ett konstaterande. Ett accepterande. Så flyter Wolffs noveller också fram som ett stilla resignerande inför det oundvikliga. Döden är ett återkommande tema. Här finns spindeln som tynar bort på insidan av glaset, gorillan som rymmer från djurparken och skjuts till döds i ryggen, gorillafrun och barnet som självdör när de åter fångats in och satts tillbaka i sin bur.
Novellerna befolkas av ett allomfattande vemod och häri ligger också deras skönhet. Jag skulle inte kalla det sorg, men här finns någonting grått, smutsigt, lätt uppgivet som vävs in i texten på ett till en början knappt märkbart vis. Med hand blir mönstret tydligare och helheten mer gedigen. Lina Wolff skriver om människan. Den lilla människan, hon som inte nödvändigtvis är jättesympatisk, men inte heller ond. Här finns ingen vilja att dra saker och ting till sin spets, vända ut och in på eller på riktigt skaka om. Lina Wolff vill snarare visa på det vardagliga i det ovanliga. Vardagens tristess som belyses med hjälp av människor och händelser som sticker ut. I slutändan är allting ändå som vanligt. I slutändan sker inga mirakel, inga livsomvälvande händelser. I slutändan är vardagen konstant. Allt är som vanligt, som en av novellerna heter. Och sedan dör man. På det ena sättet eller det andra.
- Att det kanske är så man gör. Med andra människor menar jag. Man kanske stympar varandra och ja, om det är så, då är ju...
Meningen blev hängande i luften. Jazmina Flores fortsatte att titta på tulpanerna.
- Jag vet inte, sa hon till slut. Det finns ju praktiska anledningar också till att man låter sig stympas. Det är billigare att betala en hyra tillsammans, än två på varsitt håll.
(ur novellen Krönika över en oplanerad trohet)
Det fina med Wolff är att hon vågar vara lite tråkig. Hon vågar stundtals låta novellerna flyta ut i meningslöshetens ingenmansland, istället för det ingenmansland som ligger i det alltför absurda, det tillspetsade, det lätt hysteriska. Lina Wolff betraktar på avstånd, utan att ta ställning. Hon moraliserar inte som Naja Marie Aidt. Hon tar inte alltid den enkla vägen som Claire Castillon. Hennes texter är, liksom titeln, ett konstaterande snarare än ett anklagande. (Många människor dör som du. Livet går vidare.) Jag tycker att Lina Wolff har skrivit en riktigt behaglig novellsamling.
Lina Wolff. Foto: Kennet Ruona
- Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lider just så mycket som man själv.
- Och sen?
- Sen dör man.
(ur novellen Många människor dör som du)
Bedårande barn av sin tid av David Bogerius
Noice - dock ej originaluppsättningen.
Jag är egentligen för ung för att ha någon relation till det svenska 80-talsbandet Noice, jag var inte ens född när de började repa i den där källaren i Gustavsberg. Jag tycker inte heller att de är/var särskilt bra, men i jämförelse med de då största konkurrenterna Gyllene Tider så känns ju Noice hundra gånger intressantare, och inte bara av den anledningen att hälften av medlemmarna knarkade ihjäl sig. Fast kanske ganska mycket på grund av det senare ändå. Det är också där någonstans som min motivation att läsa David Bogerius Noicebok ligger, invirad i någon slags skvallrig längtan efter dekadens. Tyvärr får man alldeles för lite, för Bogerius är ingen asgam. Bogerius verkar ha velat skriva en enkel genomgång över Noice karriär snarare än någon sorts sensationslysten skvallerbok. Det ska han väl egentligen ha all respekt för.
Bedårande barn av sin tid är verkligen inget mästerverk och boken är skriven på ett stundtals ganska uselt språk, men det här är ändå en hyfsat sympatisk artistbiografi och Bogerius intresse känns äkta. Vissa partier är naturligtvis intressantare än andra. För oss som inte var med när det begav sig så är ju Noice ändå Hasse Carlsson på så många sätt. Det är ju Hasses story man vill ha. När han nu är död (R.I.P) kan han inte berätta den själv så folk som varit i hans närhet måste göra det åt honom. Förvånansvärt lite blir sagt. Boken badar i hänsyn åt höger och vänster. Hasse knarkade inte och sedan var han plötsligt tung narkoman. Ingen vet varför. Den före detta bandmedlem som kommer mest till tals är Peo Thyrén och han har uppenbarligen ingen som helst lust att berätta om fyllefester, tjejer och knark. I princip förekom inga droger under turnéerna, menar han, möjligen drack de några glas vin vid något enstaka tillfälle. Jaha du, tänker man, om du säger det så. Ska man skylla på det faktum att Peo sedan tiden med Noice har blivit frälst och även varit engagerad lokalpolitiker för Kristdemokraterna eller är detta verkligen hur Peo minns det hela?
Jag må vara för ung för Noice men jag är inte för ung för Peo Thyrén. Jag var ett stort fan av Sha-Boom (ett av Peos senare band som av någon anledning inte ens omnämns i Bogerius bok) när det begav sig. Och när det begav sig så menar jag INTE typ återföreningsturnén runt 2000 när de gjorde en "bejublad konsert på Jäger i Karlstad" (jag är uppvuxen i Karlstad) och mina gamla frenemies från tiden hos dagmamman Gunnel var med i lokalteve och skrek om att "DET HÄR ÄR KULT FÖR FAN". Jag gillade dem alltså i dagisåldern. (Andra band och artister som jag gillade vid den här tiden: Europe, Roxette, KIZZ, Magnus Uggla.) Okej, sidospår.
Mest dekadens hittar vi i klaviaturspelaren Freddie Hanssons historia. Efter att ha hoppat av Noice bosätter sig Freddie Hansson i en stor våning i Malmö där han ägnar sig åt att knarka och slå sönder alla sina saker. På golven i hans lägenhet ligger drivor av sönderslagna lyxprylar och som husdjur har han pirayor i ett akvarium. Han matar dem med fiskbullar. När en av hans vänner kommer förbi vill Freddie inte att han ska gå så han slänger ner vännens nycklar till pirayorna med kommentaren att nu måste du stanna kvar här hos mig. Han är i 20-årsåldern och redan en föredetting. Det är så sjukt sorgligt.
Det slår mig flera gånger hur unga de här killarna var. Att se bilder på den 14-årige Hasse Carlsson med vattenkammat hår är så... bisarrt, på något vis. Han är så liten. Det får mig att tänka på Idol-Johan Palm (den enda Idol-deltagare jag har ringt och röstat på).* Snälla stora skivbolaget och stora bokningsbolaget, ta hand om Johan Palm från Mjölby nu. Och inga dumheter! Han ska göra sina läxor och dricka ett stort glas mjölk varje dag, annars får ni med mig att göra! Jag vill inte behöva läsa om en ny Hasse Carlsson-historia om 20 år.
Johan Palm, please stay away from drugs.
* Utöver Johan Palm har jag även ringt in och röstat på en deltagare i femmans Popstars - Martin Rolinski. Han åkte ut rätt tidigt men var definitivt värd varenda krona.
Jag läser om Carina Rydbergs Den högsta kasten och det gör ont precis överallt
Hittade Carina Rydbergs självbiografiska roman Den högsta kasten på loppis för 5 kr och tänkte att den här har säkert inte åldrats med värdighet, men faktum är att det har den. Den är lysande. Speciellt andra delen. Stockholm noir och PA&Co och brännvinsadvokaten. Rolf. Jag tror att jag tycker mer om den här boken nu än vad jag gjorde första gången jag läste den, när jag var tonåring. Den är så mycket tydligare för mig nu, den är så verklig och levande att det gör fysiskt ont att läsa den, som något slags dolt ångestsyndrom som bara fladdrar upp inuti. Den högsta kasten snuddar vid minnen av förödmjukelse och hjärtesorg och återuppväcker det där förbittrade jaget som var så verkligt och närvarande (och ohanterbart utan blodsutgjutelse) för några år sedan. Den högsta kasten påminner mig om saker som jag egentligen inte vill minnas, som jag ändå måste minnas, händelser som får skammen att svida i ögonen. Den högsta kasten är som en best of min tragiska dagbok våren/sommaren 2003. Jag sitter där och nickar. Ja, så där är det. Ja, så var det. Precis så känns det.
Det finns ett frenetiskt drag hos Carina Rydberg som jag älskar. Det förorättade jaget. "Du förödmjukade mig." Den där oviljan att förlåta, att glömma, gå vidare. Jag glömmer heller aldrig någonting. Det är tur att jag inte är författare för jag hade skrivit så arga, bittra böcker. Jag hade utkrävt så mycket ansvar, jag hade hämnats alla oförrätter, jag hade skrivit allt. Men man ska inte skriva allt. Man ska inte jävlas med människor om man inte är fullständigt övertygad om att man har gudarnas beskydd. (Den gudarna älskar dör inte.) Den som ändå gör det är modig. All hämnd är smutsig, men ibland måste man betala det man är skyldig, den uppsamlade skulden. Man kan inte krita hur länge som helst. Människor måste lära sig det.
"En våldshandling. En hämnd." Det är ju så. Den högsta kasten är en våldshandling. Som krossat glas i lederna. Hur Rydberg passerar advokaten och väser "Du är ingenting. Du är död för mig nu." Och så Courtney Love-citatet på första sidan. Some day you will ache like I ache. Det är så briljant.
Ja, så där är det. Ja, så var det. Precis så känns det. Some day you will ache like I ache. Så måste det vara, om rättvisan finns.
Och ändå. Om han hade ändrat sig, brännvinsadvokaten, skulle hon ha tagit honom tillbaka då? Om han kom och sa att han haft fel, om han ville göra det bra igen, bad om att få bli älskad, skulle hon ta honom tillbaka då? Skulle hon fortfarande ha skrivit den där boken? "Men den ende som hade kunnat hindra mig, är Rolf själv." Kortet på honom och henne tillsammans som hon sparar. Hur Carina efteråt ändå säger att de där veckorna, de där månaderna, de var magiska, hon kan inte minnas när hon senast var så lycklig. Veckorna med Rolf. Syskontycket som aldrig fick bli incestuöst. "Han ska visst gifta sig om några veckor." Det är så sorgligt. Han var ingenting att ha men det var ändå honom som hon ville ha.
Det finns något tonårsaktigt i den förälskade Carina, en osäkerhet som flaxar till och bryter ut. Hur varje liten rörelse, en sned blick, några uppsnappade ord från ett annat sällskaps samtal kan ta fyr och plötsligt brinner bladen. Berättarjaget i Den högsta kasten är helt galet nojig, verkligen superparanoid, speciellt i första delen, den delen som utspelar sig i Indien. Och jag förstår så väl varför jag älskade det här som tonåring. Det är så ljuvligt självupptaget och liksom... vidskepligt, på något vis. Det är gudar och beskydd och böner och blickar och varningar och omen och jag vet inte allt. Rydberg har en tendens att övertolka skeenden, det inre dramat söker bekräftelse i det yttre men misslyckas ofta. Den högsta kasten påminner på många sätt om Maja Lundgrens Myggor och tigrar, men jag har aldrig gillat Lundgrens bok. Hennes ilska är en annan än Rydbergs, det finns en kompakthet hos Lundgren som jag har svårt att ta till mig. En frånstötande oresonlighet utan personlig nerv, som en betongmur. Det skälver inte som hos Rydberg. Rydberg är dessutom en så mycket bättre storyteller. För det fattar väl jag också att Carina Rydberg gör sig själv till en romangestalt. Det fattar väl jag också att den där Indienberättelsen bara blir bättre och bättre ju fler gånger hon berättar den. Det är inte det blodigt dokumentära jag är ute efter egentligen, ingen sanningsexorcism, du får gärna ljuga för mig, det är helt okej, men man måste offra någonting. Det måste få svida till en aning, annars är det ingen idé. Det är därför jag har så svårt för tillrättalagda självbiografier. Varför skriver du det här? frågar jag mig alltid då, om du inte ens själv brinner för det, varför ska jag som läsare? Om du inte har modet att vara ärlig så ha åtminstone vett att berätta en bra historia.
I fake it so real
I am beyond fake
Some day
you will ache like I ache
Carina Rydberg och jag
När jag var yngre var jag besatt av Carina Rydberg. Det har gått över ganska mycket, men ibland kan jag fortfarande känna av sviterna av den där gamla fixeringen. Under den här perioden hade jag en jättefånig och pubertal "internetdagbok" (det var innan alla började kalla det blogg) hos angelfire som jag knackade koden till själv och där skrev jag om olika saker och väldigt mycket om Carina Rydberg. Jag minns att jag planerade resor till Stockholm för att försöka smita in på PA&Co. Jag trodde på allvar att hon satt där varje dag och att jag om jag lyckades ta mig in där skulle träffa henne vid bardisken och kunna prata med henne. Jag var ganska patetisk.
Några utdrag:
"Jag borde kunna variera mig lite men jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill bara skriva om Carina Rydberg. Jag har en Carina Rydberg-fixering. Tillsammans med en "alla andra"- hangup.
Carina har horsmala ben. De är inte snyggast men de är smala. Jag brukar fixera hennes ben med blicken. Jag måste få veta hennes exakta vikt. På grammet. (Fast det är klart, vikten varierar ju under dagen. Minst väger man naturligtvis på morgonen, det är en ren fröjd att väga sig då. 49,4 kilo. I rule.) Jag bara måste få veta i alla fall. Det är hur viktigt som helst, jag behöver hennes längd också så att jag kan jämföra och jag behöver en BMI-siffra. Carina Rydbergs vikt håller mig vaken om nätterna, men jag kan ju inte skriva och fråga henne för jag har läst i tidningen "Kupé" att hon aldrig skriver varken brev eller mejl. Speciellt inte till sådana som skriver brev till författare. Okej, jag fattar vinken."
"Jag kan inte ha Carina på väggen för då kommer pappa att komma in på mitt rum och fråga "Varför har du Carina Rydberg på väggen?" och det kommer jag inte att kunna förklara. Så jag har Håkan på väggen istället. Det ifrågasätter ingen."
"Jag undrar om jag kan få tag på hennes hemadress. Det kan jag nog. Hanna har klargjort att hon inte tänker följa med till Stockholm och leta efter Carina. Det tråkiga med mitt liv är att saker som känns som att gå på zoo för mig känns som lottodragningen med gamla Fröken Sverige för andra."
"Carina, Carina, Carina, det är ju inte mitt fel att Stockholm är för stort. Du och jag skulle säkert inte ens gilla varandra, du är nog för snygg. Men jag ska naturligtvis inte sitta här och påstå mig veta något som jag inte vet, jag vet ingenting om Stockholm. Jag går vilse där också, precis som i Bryssel och Cairo och alla andra städer där jag inte bor."
om monogamins omöjlighet
Gun-Britt Sundströms Maken är en kritisk exposé över tvåsamhetens omöjlighet anno 1976. Den utkom tre år efter Isadora Wings "knapplösa knull" i Erica Jongs Rädd att flyga och bör ses som lika mycket av en feministisk klassiker som Jongs bok. Den är ganska lysande på sina ställen.
Maken handlar om Martina och Gustav som har ett on/off-förhållande under några år på 60-talet. Martina känner sig inte tilltalad av någon av de förhållandestrukturer som finns tillgängliga och vill så att säga både ha kakan kvar (vara "gift" med Gustav) och samtidigt äta den (träffa andra män). Martinas problem är inte jakten på den rätte, hennes problem är snarare att hon redan har funnit honom. Det är Gustav som är den rätte, inte tu tal om annat, det är istället henne det är fel på. "Det är inte du, det är jag" har aldrig nedtecknats på ett mer rakryggat sätt. Du vill bara ha mig när du inte kan få mig, tjurar Gustav, och visst är det så, för i Maken har något hänt som inte händer särskilt ofta i romaner: Den kvinnliga huvudpersonen Martina har bytt genus och vandrat över till den manliga sidan. Det är hon som inte kan bestämma sig för vad hon vill. Det är hon som inte vill gifta sig. Det är hon som vill dubbeldippa.
Vildhavren behöver sås, resonerar Martina och ger sig ut i Stockholmsnatten. Ganska kyskt är det ändå, för till skillnad från Isadora Wing är det inte "det knapplösa knullet" som lockar Martina, det är någonting annat, det är själva idén om att "jag får", "jag kan", "jag bestämmer själv"; friheten i ovissheten.
För Martina är själva den sexuella akten något ganska ovidkommande i ett förhållande och hon liknar samlaget inom det fasta förhållandet vid en form av prostitution (jo, det står explicit så, är det inte underbart så säg), något hon delvis ställer upp på för husfridens skull. En sådan hyvens karl som Gustav kan man ju emellertid inte bara slänga bort, nej vet nån vad, han får snällt hålla sig kvar och hålla Martina i handen de dagar hon inte längtar efter någon annan eller efter någon annanstans. Men även i förhållandet till de män hon träffar på sidan av är det sexuella egentligen underordnat själva förälskelsen och nyhetens behag och att träffa dem en eller två gånger i månaden är mer än nog. Mer än så orkar hon inte med. Faktum är att Martina egentligen är en ovanligt sexuellt ointresserad romanfigur, vilket känns ytterst omodernt. Den sexuellt ointresserade kvinnliga romanfiguren är ju ingenting annat än en persona non grata i nutida litteratur, där sexualliberalismen är i högsta grad hegemonisk.
Det slentrianmässiga monogama sexuella förhållandet ses inte på med blida ögon i Sundströms roman, men å andra sidan bör man inte heller se Maken som en stridsskrift för det öppna förhållandet och den "fria kärleken". Läser man den så kommer man att hamna fel i slutändan. Maken är snarare en kritik av den romantiska kärleken som ideal, en stilla undran hur det egentligen ska gå till, hur får man det att gå ihop, med alla olika beståndsdelar och all längtan till höger och vänster? Hur ska man egentligen lyckas behålla sitt "jag" när man förväntas vara ett "vi"? (Och samtidigt: Vad är alternativet? När alla andra är ett "vi" - vart ska "jaget" ta vägen alldeles ensam?) Detta är ju ytterst angelägna frågor, och det får mig att fundera över vem som bearbetar dem litterärt idag, vem är arvtagare till Gun-Britt Sundströms Martina? (Och kom inte och säg Sara i Maria Svelands Bitterfittan, den boken handlar inte om kärlek och lust och förhållanden, den handlar om disk och dagistider.) Med mer än 30 år på nacken känns Gun-Britt Sundströms roman (med självbiografiska inslag vad jag förstår?) extremt otidsenlig, men på det bra sättet. Det verkar inte skrivas sådana här romaner längre, som om det inte vore "inne" att dissekera monogamin, att ifrågasätta den enkelriktade kärleken som det högsta svaret på alla frågor. Visst känner sig den nutida unga urbana författaren instängd i förorten och kärnfamiljen, men att ifrågasätta tvåsamheten som norm, nej se det kommer inte på fråga. För sådant är man alltför rädd, för störst av allting är ensamheten.
Jag tycker att vi behöver en ny Maken, en Maken för 00-talet. Vem som ska skriva den? Sara Stridsberg känns i dagsläget som den enda tänkbara kandidaten. Om hon nu kan slita sig från sina Valeries och Sallys och Lolitor så tror jag att det är till henne vi bör ställa vårt hopp.
Gun-Britt Sundström, Erica Jong, Maria Sveland och Sara Stridsberg.
Ulf Lundell och kvinnorna
Förresten, läste ni Malin Ullgrens ljuvliga slakt av Ulf Lundells pjäs Backstage imorse?
"Pjäsen "Backstage" är nästan roligt dålig utanför den värld som är Ulf Lundell och hans beundrare, men det är väl det jag måste förstå: den världen är så stor, fixerad och kärleksfull att vanliga parametrar sätts ur spel."
"Det känns lite som att vara inbjuden sociolog på ett "Sagan om ringen"-konvent."
"Moment har försökt göra något av Ingrid-figuren, men med så få repliker och en så övertydlig funktion (offer för männen och homosocialiteten, hon blir också sparkad i magen av fanet Tommy) har Eva Rexed ingen tacksam uppgift. Medan Carl och Tommy illustrerar konstnär-publik-dilemmat, halvsitter hon tyst med smärtridet ansikte under en stor del av föreställningen. Sedan sätter hon sig vid en liten synt och visksjunger, bland annat Niklas Strömstedts "Sista morgonen". Till slut spyr hon blod. Vad ska jag säga."
Det är ju ett par frågor som omedelbart uppkommer med anledning av den där recensionen, som varför man låter Malin Ullgren recensera Ulf Lundell exempelvis. (Av samma anledningar som man låter Fredrik Strage recensera typ Smurfhits och sånt, får man anta.) Den mest uppenbara frågan är ju annars hur pass sugen Malin Ullgren egentligen är på att få ett "Har du alldeles kissat på dej?"-mejl från Herr Lundell själv.
Personligen skulle jag tippa på väldigt sugen.
Ur djupen ropar jag till dig av Benjamin Stengård
Det här med att "recensera" saker är rätt knepigt. Stundtals är det så svårt att klämma ur sig något av substans. Man blir trött på att tycka saker, man börjar skriva slätstrukna skittexter om ingenting. Det är så svårt att vara ärlig när man inte tycker någonting. Att skriva om något som är himlastormande bra eller urbota dåligt är väl inga problem, men det mesta man läser är ju varken det ena eller det andra. Det mesta man läser är "sådär". Men det kan man ju inte skriva, för det skulle bli världens kortaste och mest intetsägande recension. Hur var boken? Jo, den var "sådär". Jaha, ja där ser man. Jo men visst serru.
Ur djupen ropar jag till dig är Benjamin Stengårds debutseriealbum. "Min tanke har varit att göra vardagsrealistiska skräckserier med mardrömslika stämningar", berättar Stengård själv i Svensk Bokhandel. "Förhoppningsvis är de också ganska roliga", lägger han till.
Min absoluta favorit i albumet är utan tvekan serien Beläte, en riktig liten seriepärla om en ensam ung man som skapar sig en egen psykolog av modellera. Han trycker in en röd keramikskärva som hjärta till figuren och sedan börjar terapin. I början för Benjamin (Stengårds figurer heter ofta så) och den lille doktorn av modellera terapeutiska samtal men efterhand börjar Benjamin att bli allt mer förvirrad och den lille doktorn alltmer auktoritär och sträng. I seriens början har Benjamin bestämt sig för att sluta med sina ångestdämpande tabletter, vilket får mig att associera efterkommande händelser till de abstinensbesvär som sådant ofta för med sig. Mardrömmar är exempelvis ett vanligt abstinenssymptom vid tablettavvänjning. Å andra sidan, med tanke på att Stengård vill rita skräckserier så ska man förmodligen inte sysselsätta sig med den typen av hobbytolkningar utan istället bara acceptera det surrealistiska i att en lergubbe får liv och börjar kräva lydnad av sin "patient".
Utöver utmärkta Beläte finns här inte så mycket som får hjärtat att klappa så där lite extra. Jag tänker att genren "skräck" måste vara svår att överföra till serieform (eller har jag fördomar nu?), speciellt om man, som Stengård, inte är intresserad av att teckna zombies och dylikt.
Ur djupen ropar jag till dig är mer surrealistisk än otäck. Mycket känns typiskt folkhögskolefilmaktigt. Om man inte har gått på folkhögskola och inte känner till den klassiska manlighetstypen "kille som gillar David Lynch och går på folkhögskola där han spelar in surrealistiska kortfilmer med märkliga kameravinklar och inzoomade kaffekoppar" så säger det kanske inte så mycket, men tro mig, Benjamin Stengård har många bröder där ute. Zooma in en kaffekopp, plötsligt en bild på något helt annat, något oväntat, och så tillbaka på de vanliga människorna igen. Zooma in ansiktsuttryck, åter till kaffekoppen, ni fattar... Och sedan är det helt plötsligt bara slut. Här tänker jag framförallt på serien Rede, men även serien Gestalt bär vissa amatörkortfilmsdrag (men det skulle nog vara svårt att få till det där slemmet med en så liten budget).
Samhällskritiken känns mer slö än vass. Dessutom är den av typen som det går tretton på dussinet av. Stengård tecknar exempelvis två egenföretagare som försöker inreda sitt hem och vårda sin relation men som, enligt baksidestexten, "blivit så självständiga att de låst in sig i sin egen privata mardröm". De är naturligtvis helt döda inuti. Så oväntat. (Människor i dagens samhälle som försöker att anpassa sig till dagens samhälle är det enklaste målet av alla. Deras ansikten sitter fastklistrade i piltavlans mitt för varje självutnämnd samhällssatiriker.) Benjamin Stengård är ändå inte så moralisk att han blir jobbig. Liksom Joakim Pirinen känner han ett tvång att vara lite rolig mellan varven, och därför ska ljus stoppas i rumpor och dylikt.
Det tycker jag i och för sig är helt onödigt. Kombinationen skräck och ironi har aldrig varit lyckad (jfr. Scary Movie). Ironin tar över skräcken så att säga, enligt den enkla formeln att ironi tar över allt. Alltid. Det är därför man måste hushålla med den.
Benjamin Stengård huserar mig veterligen i Malmö (han hade sitt releaseparty på eminenta Malmöpuben På Besök), liksom merparten av Sveriges unga seriegarde. Är det bara jag som tycker mig kunna se vissa gemensamma drag hos många av de unga svenska serietecknarna? En viss Malmölikriktning kan man väl ändå tycka sig skåda? Jag är inte helt övertygad om att det är en bra grej att de alla återfinns inom samma geografiska område. Nu tycker jag ju i och för sig att det mesta som kommer från Malmö är "sådär", inklusive Amanda Svensson, Timbuktu och falafel. (Jag bor ju själv här dessutom och jag är ju helt klart "sådär".) Stengård skiljer sig dock en aning från sina kvinnliga seriesystrar genom att han faktiskt inte ritar serier om manliga härskartekniker eller av typen "byt ut man mot kvinna i typiskt manlig situation och ser hur tokigt det blir".
HURSOMHELST, som Chuck Klosterman skulle ha skrivit, vad får vi då för våra surt förvärvade slantar om vi investerar i ett ex av Ur djupen ropar jag till dig? Vi får surrealistisk slött samhällskritisk skräckironi kryddad med låg humor och bisarra metasexscener.
Ungefär så.
Slutomdöme? Den var "sådär".
Benjamin Stengård har förresten en hemsida.
Schottenius och patriarkatet
Maria Schottenius uppmärksammar "pappaböckerna" i sin DN-krönika idag. Schottenius gör en jämförelse med de modersuppgörelser som skrevs av kvinnliga författare under 70-talet, och menar att dagens pappaböcker, skrivna av kvinnliga författare, är någonting annat. Medan mödrarna på 70-talet stod i vägen för döttrarnas frigörelseprojekt ger papporna i 00-talets pappaskildringar sina döttrar en känsla av att vara speciella. Det handlar inte om att ta avstånd från fäderna på det sätt som mödrarna skulle avpolletteras några decennier tidigare, istället är pappaböckerna varma och förlåtande porträtt av tilltufsade män som inte riktigt lyckats få till det där med papparollen. Och döttrarna skäms inte ens över dem. (Det är tydligen bra.) Sedan kommer den märkliga slutklämmen:
"För de här romanerna gör något subversivt och intressant. Fäder har ju alltid placerats högt i patriarkatet - det gör de också i de här böckerna. Men här får de förbli trasiga och tussiga. Och döttrarna visar trotsigt för hela världen att de fortfarande älskar och är lojala mot dem. Vi ser en mjuk revolution i patriarkatet."
Jag förstår inte hur hon menar. Jag tycker inte att de här böckerna (i krönikan nämns Lodalen, Linderborg och Hellquist) är det minsta subversiva. Fadersrollen problematiseras knappast så att det stör. Om de här böckerna gör någonting så visar de väl snarare att allting är precis som det alltid har varit i patriarkatet. Kvinnliga författare problematiserade inte fadersrollen på 70-talet och de gör det inte i någon större utsträckning nu heller. Pappan är förlåten. Han må vara trasig och tussig, men likväl är han älskad. Det spelar ingen roll om pappan är alkoholiserad eller totalt oansvarig, hans respekt är ändå mer värd än mammans, hans kärlek är värd att kämpa för. Han är ingen man tar avstånd ifrån, han är någon vars uppmärksamhet och acceptans man aktivt söker.
"Och döttrarna visar trotsigt för hela världen att de fortfarande älskar och är lojala mot dem" skriver Schottenius. Hur kan hon gå från det till att hävda att vi ser "en mjuk revolution i patriarkatet"? Hur är att vara lojal mot en trasig fadersgestalt någonting revolutionerande? På vilket sätt är att vara Daddy-lojal en subversiv aktivitet? Jag fattar verkligen inte. Jag tycker att det är allt annat än det.
ett riktigt fult omslag
Jag ger er Alexander Skantzes Tribut:
Sug på den ni, så att säga. Sjukt sunkigt.
Är det någon som har läst den här boken förresten? Jag älskade Skantzes Grattis Gud och Plus Minus Noll (speciellt den senare, vill jag minnas) när jag var ung tonåring, men jag tog mig aldrig igenom Rikets tjänst och efter det blev det aldrig av att jag provade på mer Skantze.
Tribut är från 2001 och Skantze verkar inte ha skrivit några fler böcker efter den.
Flickvännen av Karolina Ramqvist
John och hans kumpaner underhåller sin överdådiga livsstil med hjälp av värdetransportrån och knarkhandel. I det stora huset vid vattnet går Karin omkring och väntar på att John ska komma hem från sin senaste kupp. Karin är Johns flickvän. Häri ligger hennes identitet, härifrån härstammar hennes status.
Karin torkar av den rostfria diskbänken med speciella servetter och är noga med att inte sätta på nyheterna. Allting är väldigt klaustrofobiskt och Karin oroar sig ständigt över att villan ska vara buggad. Inte för att det egentligen skulle spela någon roll, Karin vet ändå ingenting. Hon vill ingenting veta.
Männen planerar och sköter affärerna. Flickvännerna pratar om smink och kläder och låtsas inte se och höra. De arbetar inte. De har inga egentliga intressen. De är snygga och sexiga. Istället för att försöka kontrollera sina pojkvänner lägger de sin tid på självkontroll och kroppskontroll. Allting är yta. Pengar är aldrig något problem. Pengar pratar man inte om.
Ingenting av det som John har gett till Karin, status bland de andra gangsterflickvännerna, ett stort och stilrent inrett hus, möjligheten att slippa jobba, plugga, tänka - ingenting av det där är saker som Karin inte skulle ha kunnat skaffa på egen hand. Hon pallade bara inte. Det var enklare om någon bara gav henne det. Hon ville ha det, inte tu tal om annat, hon har alltid velat ha det, men hon har aldrig haft några ambitioner att själv skaffa sig det. Drömmen var alltid att hitta någon som kunde ta hand om henne. Vilket John gör. Vad är det för fel på det? undrar Karin. Varför får man inte vilja ha det så? Ändå skäms hon lite. Inte över den överdådiga livsstilen, inte över den totala dekadensen, kolan, märkesväskorna - men över John. Arbetarklass-John.
Karin har förmågan att gå utanför sig själv och se in på sitt liv ur ett annat perspektiv, på grund av sin övre medelklassbakgrund. Hon kan se att John inte läser böcker och reflektera över att John inte förstår syftet med att ha olästa böcker i bokhyllan. Hon kan se John ur andra människors ögon, se vad de tycker och tänker om musklerna och tatueringarna, men hon kan inte få sin mamma och sina systrar att förstå varför hon har valt att leva med en man som John. Dessvärre lyckas inte heller Ramqvist förklara för läsaren varför Karin har valt att leva med John. Vi vet bara att hon älskar honom. Kanske är det svaret.
Karin är ingen feministisk hjältinna. Hon är ingen förebild. Hon har aldrig velat vara det. Hon har aldrig velat vara som sin mamma och sina systrar med sina feministiska dogmer. Hon har aldrig velat klara sig på egen hand, hon har aldrig kunnat se något värde i att vara självförsörjande, i att inte vara beroende av någon. Karin framställs som tom, men hon är inte korkad. Hon ser allt och hon ser inget, hon vet allt men hon bryr sig inte. På så vis speglar hon tidsandan.
Ramqvist prosa är sval och distanserad, men här finns inga dolda isberg under ytan. Varenda känsla är redovisad, varenda tanke, varenda sinnesrörelse, vi får allt: till och med klockslagen. Det är som om Ramqvist förde protokoll. Vi behöver inte fundera kring om Karin kommer att lämna John i slutet eller inte. Vi vet att hon inte kommer att göra det. Inte för att hon inte har någon annanstans att ta vägen, utan för att hon inte vill. Hon har egentligen aldrig velat gå, hon har aldrig varit någon Nora.
Jonas Thente skriver apropå den unga svenska nutidsromanen:
"Jag har aldrig tidigare läst sådana totalt stillastående, tillbakadragna, händelselösa och klaustrofobiska romaner som jag läser numera. Skulle jag sätta en rubrik över den unga svenska romanen så hade det varit: Stasis. Den senaste jag har läst är Karolina Ramqvists utmärkta "Flickvännen", som fick mig att nästan krossa ett fönster bara för att motverka känslan av långsam kvävning i designkläder och plågorna av luftkonditionerade mardrömmar."
En gömd karta med p-piller, tankar på att ha en man som läkargrannen Thomas istället, flera är de revolvrar som Ramqvist placerat på väl utvalda ställen i sin berättelse, men hon avfyrar dem aldrig. De är bara rekvisita, precis som läsaren har vetat hela tiden. Det är väninnan Linda som är den dövstumma indianen i det här mentaldramat. Det är Linda som drämmer ett handfat genom en ruta och rymmer. Karin är den som stannar kvar. Karin är "jaget", det medvetet omedvetna jaget, en nödvändig konsekvens av neoliberalismen. När alla val är fria, när inget val är sämre än något annat, varför välja överhuvudtaget? Varför inte bara låta sig bli vald?
Det är flickvännen Karin som ska göras till en individ och en människa av kött och blod i Ramqvists roman. Som motvikt till alla andra gangsterskildringar där männen är subjekt och kvinnorna blomvaser, antar jag. Initiativet är lovvärt, synd bara att det visar sig att vi inte har missat någonting. Menlösare brud än Karin får man ju leta efter.
"Flickvännen väcker sylvassa frågor om makt och underkastelse och om kvinnor och män i dagens Sverige", står det på baksidan av Karolina Ramqvist roman. Det är väl ändå att ta i. Personligen kan jag inte riktigt bestämma mig för om det är Karin eller John som är ett offer. Förmodligen är det ingen av dem. Eller så kan de båda två anses vara offer i egenskap av västerländska alienerade subjekt.
Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist
Ryktet säger att det är mycket pappaböcker på gång just nu. Jag tänker i och för sig att det alltid är mycket pappaböcker på gång, eftersom föräldrar är ett sådant enkelt ämne att skriva om. Alla har ju en pappa liksom, det är bara att börja skriva, vem var han, vad gillade han, vad åt han till frukost. (Relevansen för oss övriga dock, den kan man ju diskutera.) Ofta verkar författare som skriver böcker om sina föräldrar känna ett behov av att reda ut någonting, av att få klarhet i saker och ting, av att få en tydligare bild inte bara av den andre, utan även av den andre i förhållande till dem själva (jfr. ex. Le Clézios Afrikanen). Eftersom vi lever i ett samhälle där kärnfamiljen är den nya religionen blir det också så mycket viktigare att bearbeta relationen till sin pappa, ja att ha en relation med honom överhuvudtaget, det spelar ingen roll om han är en slusk eller en quitter (det är han förmodligen, erkänn), han förtjänar ändå en bok. Om inte för annat så för att författare överlag är rätt så jagcentrerade och därmed känner ett konstant tvång att reda ut varenda liten känsla eller konflikt i bokform. (Relevansen, som sagt, den kan diskuteras.)
Överlag verkar människor ha en mer försonlig inställning till sina fäder än vad som är fallet med mödrarna (jfr. Malena Rydells krönika i DN i söndags). En mamma som överger sina barn är det fulaste som finns, men en pappa kan utan problem ge sig ut på sjön och komma tillbaka långt senare med en gloria kring skallen (jfr. Efraim Långstrump). Nu förlåter väl i och för sig barn sina föräldrar det mesta, förr eller senare, men pappor verkar helt enkelt vara lite lättare att förlåta än mammor. En pappa är sällan enbart pappa, han är andra saker också, han har andra världar än den som utgörs av familjen. Han får större utrymme att utveckla en personlighet som inte står i relation till de allra närmaste.
Karlstad Zoologiska handlar till ytan om djur, djur i alla dess former och färger. Men egentligen handlar boken om Hannas Hellquists pappa Lars-Erik.
Hanna Hellquists mamma är mest mamma i den här boken. Hon beskrivs som ganska tråkig men trygg. Hon tycker om djur lagom mycket och har skaffat sig en ny tråkig man som heter Göran, han är dessvärre pälsallergiker. Hanna Hellquists pappa däremot, han är allt möjligt. Hellquist älskar sin pappa. Hon avgudar honom. Han är den störste och den bäste. Visst finns det saker som smärtar i den här boken, små eldflagor som fladdrar förbi och hotar att bränna små hål, men i det stora hela är Karlstad Zoologiska ett väldigt ömsint och kärleksfullt porträtt av en inte helt vanlig pappa. Jag tycker att det är ganska fascinerande att Hellquist inte är mer förbannad på sin pappa, han verkar ju ha varit en uppenbart oansvarig förälder.
Hannas pappa gick till sjöss när Hanna var liten. Många år senare utbrister han inför sig själv och henne att herregud, han åkte ju bara, han övergav ju Hanna. Hanna som var nästan bebis. Men Hellquist är inte ens arg, det var bra som det var, tycker hon, hon har haft en bra uppväxt. Hon hade sin mamma och det funkade. (En annan hade ju varit sårad så in i benmärgen men okej.) Det vilar helt klart ett minnets nostalgiska skimmer över den här barndomen med den här pappan. Hellquist har vuxit upp och fått lite distans till eländet.
Hannas pappa älskar djur. Det gör Hanna också. Därför ägnar de sig väldigt mycket åt detta enda gemensamma intresse under Hannas uppväxt. Att läsa om och att lära sig om djur, att planera inköp av djur, att åka och titta på djur, att köpa djur, att frakta hem djur, att installera djur och att mata och sköta om djur. Till och med smuggla djur genom tullen. Hannas mamma är hjälpsam och syr påsar av lakan som Hanna och hennes pappa ska ha för att kunna frakta hem de exotiska djuren från chartersemestern. Hannas mamma är också hjälpsam ute i pappans stuga, hon åker ut och dammsuger och tvättar pappans kläder, trots att de är skilda, för inte ska väl Hanna behöva vistas i det där klimatet.
Min pappa behöver djur, skriver Hellquist. Har han inga så går han ut i skogen eller ner till vattnet och skaffar sig några. Hanna behöver också djur, när hon flyttar hemifrån för att gå på en folkhögskola i Norrland blir hennes djurlängtan ibland så stark att hon måste gå ner till den lokala djuraffären och lukta på ett eller annat marsvin.
Hanna har ett väldigt handfast tag med djuren som barn och verkar leva i fast förvissning om att om ett djur försvinner (läs: dör) så kommer det snart ett nytt. Och det stämmer ju i den här barndomen, det är ett närmast oändligt antal djur som passerar revy under Hellquist uppväxt (ganska få av dem verkar emellertid stanna under någon längre tid). Pappan däremot, honom är det lite si och så med, ibland är han i Sverige och ibland inte. Först är han ihop med hennes mamma och sedan helt plötsligt är han det inte. Det blir varannan helg som gäller, varannan helg åker Hanna ut till sommarstugan där pappan bor tillsammans med olika sorters djur.
Hanna Hellquist är, liksom jag själv, uppväxt i Karlstad, Värmland. Att vara ungefär lika gamla och uppväxta på samma geografiska plats gör att man får saker gemensamt. Ord, uttryck, ett visst förhållningssätt (kalla det värmländskt, kalla det bonnigt, kalla det vad fan du vill). Det här gör också att jag känner igen alla platser och även flera av de människor som omnämns i boken. En kille som jag gick i samma gymnasieklass som omnämns exempelvis som "eksembarn" och Hannas mammas arbetskamrater är min mammas gamla arbetskamrater.
"Jaa du" berättar min mamma, "Hannas pappa, han gick ju på sjön han! Han var ute på de stora haven, minsann. Kan ju inte ha varit lätt för Lisbeth det där alltså, alldeles ensam med lilla Hanna..."
Karlstad Zoologiska är egentligen inte en roman, den liknar snarare en samling krönikor eller kåserier. Vissa texter är bättre än andra, som fallet är med de flesta krönikesamlingar (fast det här är ju då alltså inte en sådan, det här är en roman, men i alla fall). Ibland kan jag inte låta bli att önska att de enskilda texterna var lite längre, lite mindre lätta och undflyende, jag vill ju komma under ytan på Hellquist. Här finns absolut plats för lite mer blood and guts in high school, om du frågar mig. Hellquist, van vid krönikeformen från DNs "Namn och Nytt", behärskar den korta, kvicka formen ut i fingerspetsarna, hon spetsar den med lite svärta och det färdiga resultatet blir oftast väldigt behagligt, men i det här formatet, där kort text följer på kort text som följer på en annan kort text, känns det ibland lite tunt mellan raderna.
Man kan utan problem läsa den här boken en liten bit i taget, lägga den ifrån sig och plocka upp den när som helst igen, lite senare eller så. Det gör visserligen att alla djur flyter ihop och blir en samling namnlösa individer med likartade förmågor och samma typ av mjuka päls, men det gör inte så mycket. Man läser inte Karlstad Zoologiska för att man är intresserad av djur. Inte egentligen. Man läser den inte för att man är intresserad av Hanna Hellquists pappa heller. Man läser den för att man är intresserad av Hanna Hellquist. Därför att det skrivande barnet nästan alltid är intressantare än den omskrivna pappan.
Döda paret och deras ”vänner” av Joakim Pirinen
Joakim Pirinen rör sig i sitt senaste seriealbum hela tiden i gränslandet mellan samhällskritisk ironi, pubertal humor och existentiell ångest. Han experimenterar med former och mönster och prickar och streck och liknelser och metanivåer. Han kommenterar texten och blir själv kommenterad av den. Allting kommenterar allting hela tiden, allting är en blinkning till någonting annat. Döda paret och deras "vänner" spretar åt alla håll och kanter samtidigt och ibland verkar Pirinen själv inte riktigt veta vad det är han vill göra eller vad det är han vill säga. Han kanske inte vill säga något alls, eller så är det just det han vill. Stundtals känns albumet som ett enda stort postmodernistiskt experiment.
Ändå finns här någonting som skaver. Jag tycker mig ana en viss desperation både i Pirinens tecknande och i hans texter. Joakim Pirinen verkar överlag vara rätt trött på sig själv och det skiner igenom, humor och bajsskämt väger inte upp.
"Döda paret" är en man och en kvinna som saknar händer och fötter, de går omkring i någon sorts sadomasochistiska utstyrslar och hatar livet och varandra. Egentligen ser de ut som du och jag men de kan inte längre se varandra som något annat än döda dockor, förklarar den hjälpsamme serietecknaren Pirinen, som gärna blandar sig i sina egna serier. Här finns också det verkligt Döda Paret; två skelett som vill skiljas.
Döda paret och deras "vänner" består av en mängd olika serier, vissa korta, andra lite längre. Det finns ingen tydlig gemensam nämnare och egentligen ingen röd tråd heller. Eller, snarare är det väl Pirinen själv som är den röda tråden.
I titeln Döda paret och deras "vänner" har Pirinen valt att sätta citationstecken kring vänner. Så är det med det mesta i det här albumet. Även om citationstecknen inte alltid fysiskt sitter kring ord som kärlek och kärnfamilj och meningen med livet så sitter de på något vis där ändå. Pirinen är inte lika enkel och direkt som exempelvis Sara Granér, vars texter alltid kan läsas på tvärtomspråket. Om Sara Granér skriver att neoliberalism är vackert så menar hon att det inte är det. Sara Granér är väldigt enkel att förstå, Pirinen däremot är inte lika självklar. Döda paret och deras "vänner" är ett ironiskt album, men stundtals är det svårt att sätta fingret på vad det är som Pirinen egentligen ironiserar över, är det samhället eller honom själv? Eller honom själv i samhället?
Joakim Pirinen är ingen vanlig serietecknare, han är snarare någon slags seriekonstnär. I mitten av seriealbumet återfinns därför "en liten personligt hållen konstutställning", bestående av Pirinens bilder och omslag som refuserats. En av bilderna utgörs av ett myller av uppmaningar och uttryck och i mitten står med stora bokstäver "ALLT GÅR ATT FÖRKLARA INGET GÅR ATT FÖRSTÅ". Lite så känner jag inför Pirinens serier.
Catrine och den uteblivna rättvisan
Catrine och Rättvisan av Hanna Olsson utkom 1990 och är den första bok som skrevs om styckmordsfallet. Det är nu tredje gången jag läser boken och för varje genomläsning tappar den i trovärdighet.
Hanna Olsson, liksom även Per Lindeberg (som också skrivit en bok om samma fall), utger sig för att vara en sanningssägare. Det är sanningen, sanningen om rättvisan, som Olsson vill berätta, inget annat. Hon drivs av ett personligt intresse, liksom Lindeberg, och det kommer i framtiden, efter publiceringen av boken Catrine och Rättvisan, alltid att vara en fråga om personlig prestige för författaren att dennes syn på hur det hela gick till blir den allmänt ansedda.
Olsson tror, i motsats till Lindeberg, att de båda åtalade läkarna är skyldiga till mordet på den prostituerade Catrine da Costa. Detta är en åsikt som Olsson, vad jag förstår, håller fast vid än idag.
Att läsa Olssons Catrine och Rättvisan och Lindebergs Döden är en man tätt efter varandra blottlägger ett flertal frågetecken vad gäller specifika detaljer i fallet Catrine da Costa. Det är för läsaren i princip omöjligt att ta ställning till vilken av de båda författarna, eller om det kanske är båda två, som har fel i sak, såframt läsaren inte har vilja och/eller möjlighet att sätta sig in i det omfattande förundersökningsmaterialet (för att inte tala om den så kallade "slasken").
Enligt Hanna Olsson anhölls Teet Härm ("Obducenten") ursprungligen på grund av sina prostitutionskontakter på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Enligt Per Lindeberg blir polisen tipsad om Härm av hans före detta svärfar, som misstänker Härm för mord på hans dotter (Härms tidigare hustru som begick självmord).
På ett av de foton av den första hustrun som Teet Härm lämnade till polisen, efter hustruns självmord, syns ytterdörren till lägenheten i bakgrunden.
Enligt Hanna Olsson är säkerhetskedjan pålagd på bilden.
Enligt Per Lindeberg visar bilden att säkerhetskedjan inte är pålagd.
Det synes inte råda något tvivel om att det är samma bild som åsyftas.
Detta är egentligen inte en viktig detalj för framställningen av fallet, men det är intressant eftersom det inte går att avgöra vem av de båda författarna som har återgett detaljen felaktigt. Säkerhetskedjan kan inte både vara pålagd och inte pålagd samtidigt, det är helt enkelt inte möjligt.
Hanna Olsson är mer rättfram, mer säker på sin sak, än vad den mer ifrågasättande och grubblande Lindeberg är. Detta har att göra med att Olsson vill visa på att de båda läkarna är skyldiga, det är i enlighet med hennes fasta övertygelse att det ligger till på det viset. Därav kommer att hon aldrig ifrågasätter något av de vittnesmål som kommer att användas av åklagare Helin i målet. Hon utgår helt enkelt ifrån att samtliga personer talar sanning och återger vad de sagt utan att redovisa hur det gick till när vad som sades faktiskt sades. Detta ger ett självsäkert intryck och som läsare får man aldrig anledning att ifrågasätta det återgivna, Olssons övertygelse smittar av sig och gör läsaren okritisk.
Jag tycker också att Olssons diskussion kring rättsläkare Jovan Rajs obduktionsutlåtande är problematisk. Olsson menar med Rajs att det handlar om en så kallad aggressiv styckning, det vill säga: mördaren eller mördarna har inte enbart styckat Catrine för att göra sig av med liket, utan det har funnits inslag av sadism och nekrofili i styckandet. Med andra ord har mördaren eller mördarna funnit någon sorts sexuell tillfredsställelse i handlingen. Detta visar, enligt forskning som Olsson hänvisar till, att Catrine inte kan ha dött på något annat sätt än genom mord, eftersom några sådana fall inte är kända i litteraturen (vilket för övrigt inte stämmer, om du frågar Lindeberg).
Rätten håller inte med, de menar att det inte går att visa hur Catrine dog eftersom viktiga delar av kroppen aldrig har återfunnits. Därmed går det inte att utesluta att Catrine inte dog av andra orsaker än mord. Därmed går det inte att döma läkarna för mord. Den slutsatsen verkar ganska vettig, om du frågar mig.
Emellertid återfinns några detaljer i Olssons bok som Lindeberg, mig veterligen, inte har kommenterat i sin bok. Det gäller framför allt detaljer kring Teet Härms person, Olsson lägger ner en hel del möda på att beskriva hans kontakter med prostitutionsvärlden. Jag kan inte bedöma hur sanningsenliga de är, men för mig framstår det någonstans ändå som ganska ovidkommande. Att en person går till prostituerade gör inte honom eller henne till en mördare (även om man för all del kan ha invändningar mot det omoraliska i handlingen). Att Olsson upprör sig så till den milda grad över det fåtal våldsamma videofilmer som Härm verkar ha ett intresse för känns också ytterst ovidkommande i frågan. Hela synen på videovåld känns väldigt förlegad. (Att åklagare Helin valde att spela upp sekvenser ur en av dessa videofilmer i rätten framstår också sett ur backspegeln som ytterst egendomligt.)
Så här i efterhand kan man tycka att det är märkligt att Catrine och Rättvisan har framhållits som en viktig bok av så många människor, att den verkar ha varit standardlitteratur på kurser i journalistik och dylikt. Den är helt enkelt inte särskilt bra. Oavsett hur man värderar bevisen och vittnena så är det här helt enkelt inte någon särskilt bra bok. Mycket ovidkommande material refereras och Olsson försöker suggerera fram en känsla hos läsaren snarare än att försöka få läsaren att förhålla sig nyktert till de omständigheter och slutsatser hon levererar. Hon lägger ner mycket energi på att beskriva framförallt den ena läkarens person, snarare än att koncentrera sig på att försöka fylla ut den tunna bevisningen. Det är ganska oprofessionellt utfört.