We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Jag är egentligen för ung för att ha någon relation till det svenska 80-talsbandet Noice, jag var inte ens född när de började repa i den där källaren i Gustavsberg. Jag tycker inte heller att de är/var särskilt bra, men i jämförelse med de då största konkurrenterna Gyllene Tider så känns ju Noice hundra gånger intressantare, och inte bara av den anledningen att hälften av medlemmarna knarkade ihjäl sig. Fast kanske ganska mycket på grund av det senare ändå. Det är också där någonstans som min motivation att läsa David Bogerius Noicebok ligger, invirad i någon slags skvallrig längtan efter dekadens. Tyvärr får man alldeles för lite, för Bogerius är ingen asgam. Bogerius verkar ha velat skriva en enkel genomgång över Noice karriär snarare än någon sorts sensationslysten skvallerbok. Det ska han väl egentligen ha all respekt för.

Bedårande barn av sin tid är verkligen inget mästerverk och boken är skriven på ett stundtals ganska uselt språk, men det här är ändå en hyfsat sympatisk artistbiografi och Bogerius intresse känns äkta. Vissa partier är naturligtvis intressantare än andra. För oss som inte var med när det begav sig så är ju Noice ändå Hasse Carlsson på så många sätt. Det är ju Hasses story man vill ha. När han nu är död (R.I.P) kan han inte berätta den själv så folk som varit i hans närhet måste göra det åt honom. Förvånansvärt lite blir sagt. Boken badar i hänsyn åt höger och vänster. Hasse knarkade inte och sedan var han plötsligt tung narkoman. Ingen vet varför. Den före detta bandmedlem som kommer mest till tals är Peo Thyrén och han har uppenbarligen ingen som helst lust att berätta om fyllefester, tjejer och knark. I princip förekom inga droger under turnéerna, menar han, möjligen drack de några glas vin vid något enstaka tillfälle. Jaha du, tänker man, om du säger det så. Ska man skylla på det faktum att Peo sedan tiden med Noice har blivit frälst och även varit engagerad lokalpolitiker för Kristdemokraterna eller är detta verkligen hur Peo minns det hela?

Jag må vara för ung för Noice men jag är inte för ung för Peo Thyrén. Jag var ett stort fan av Sha-Boom (ett av Peos senare band som av någon anledning inte ens omnämns i Bogerius bok) när det begav sig. Och när det begav sig så menar jag INTE typ återföreningsturnén runt 2000 när de gjorde en "bejublad konsert på Jäger i Karlstad" (jag är uppvuxen i Karlstad) och mina gamla frenemies från tiden hos dagmamman Gunnel var med i lokalteve och skrek om att "DET HÄR ÄR KULT FÖR FAN". Jag gillade dem alltså i dagisåldern. (Andra band och artister som jag gillade vid den här tiden: Europe, Roxette, KIZZ, Magnus Uggla.) Okej, sidospår.  

Mest dekadens hittar vi i klaviaturspelaren Freddie Hanssons historia. Efter att ha hoppat av Noice bosätter sig Freddie Hansson i en stor våning i Malmö där han ägnar sig åt att knarka och slå sönder alla sina saker. På golven i hans lägenhet ligger drivor av sönderslagna lyxprylar och som husdjur har han pirayor i ett akvarium. Han matar dem med fiskbullar. När en av hans vänner kommer förbi vill Freddie inte att han ska gå så han slänger ner vännens nycklar till pirayorna med kommentaren att nu måste du stanna kvar här hos mig. Han är i 20-årsåldern och redan en föredetting. Det är så sjukt sorgligt.

Det slår mig flera gånger hur unga de här killarna var. Att se bilder på den 14-årige Hasse Carlsson med vattenkammat hår är så... bisarrt, på något vis. Han är så liten. Det får mig att tänka på Idol-Johan Palm (den enda Idol-deltagare jag har ringt och röstat på).* Snälla stora skivbolaget och stora bokningsbolaget, ta hand om Johan Palm från Mjölby nu. Och inga dumheter! Han ska göra sina läxor och dricka ett stort glas mjölk varje dag, annars får ni med mig att göra! Jag vill inte behöva läsa om en ny Hasse Carlsson-historia om 20 år.

Johan Palm, please stay away from drugs.


* Utöver Johan Palm har jag även ringt in och röstat på en deltagare i femmans Popstars - Martin Rolinski. Han åkte ut rätt tidigt men var definitivt värd varenda krona.