We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Den unge Lowboy, fullständigt namn: William Heller, är en före detta mentalpatient som har fått tillåtelse att lämna den institution där han vistats det senaste året, förutsatt att han tar sina mediciner enligt läkarens ordination. Lowboy lider av paranoid schizofreni, en personlighetsstörning som utmärks av vanföreställningar och förföljelsemani. Lowboys uppfattning att han är jagad är emellertid ingen villfarelse. (”Just because you're paranoid doesn't mean they aren't after you” som Joseph Heller skrev i Catch 22.) Då han underlåtit att följa sin läkares instruktioner och istället stoppat sina antipsykosmediciner under tungan under en längre tid bedöms han vara en fara både för sin omgivning och för sig själv, och hans mor tar tillsammans med en äldre poliskommissarie upp jakten på honom. Lowboy utspelar sig till stor del under jorden, närmare bestämt i New Yorks tunnelbanesystem, där både Lowboy själv såväl som hans förföljare hinner åka ett stort antal sträckor fram och tillbaka under det hektiska dygn som romanen utspelar sig under. (Man kan säkert dra paralleller mellan det underjordiska tunnelbanesystemet och det undermedvetna, om man nu tycker att psykoanalys känns som en fräsch grej, men jag tycker att vi struntar i sådana utslitna metaforer.) Lowboy är emellertid inte intresserad av att bli funnen, då han har mycket viktigare saker för sig.

Temperaturen stiger, klimatet blir varmare och fiskarna har slutat att para sig med varandra eftersom vattnet har blivit för varmt. Någonting måste göras och det är Lowboy som måste göra det. Övertygad om att världen kommer att brinna upp innan dygnet är över försöker han att finna en kvinnlig varelse att idka samlag med, eftersom det i hans överhettade psyke synes vara det enda sättet att rädda världen från att gå under, förläst på artiklar om klimathotet som han är. Han måste para sig, föra in sig själv i en annans kropp, det är den enda lösningen (ni får inte glömma att han är schizofren). Spelar egentligen ingen roll vilken kropp han gör det i, det har ingenting med eventuell eller förväntad njutning att göra, det är principen som räknas. Han gör ett misslyckat försök med en crackrökande uteliggare, men han får inte upp den, då bestämmer han sig för att söka upp sin före detta flickvän Emily. Emily är den flicka som han en gång puttade ner på tunnelbanespåret av rädsla för hennes närhet, men nu är han redo. Han är redo nu. I ett hörn mellan en gata och en annan gata pissar han ut de sista resterna av sina antipsykosmediciner och får därmed sin sexuella potens tillbaka. Just möjligheten att genomföra ett samlag (han är oskuld) framstår som en tvingande nödvändighet för Lowboy. Att klara av att genomföra något sådant bevisar, både för honom själv och för världen, att medicinerna inte längre har honom i sitt våld. Sett ur den vinkeln är Lowboy en roman om frigörelse. När han slutar att ta psykofarmaka får han sina fysiska förmågor tillbaka, men samtidigt förlorar han sin psykiska stabilitet, han går in i en psykos.

Det som främst utmärker sjukdomen i Wrays roman är Lowboys uppenbara oförmåga att hantera vanlig mellanmänsklig interaktion. En så enkel sak som att gå in på ett bageri och köpa några munkar blir en oöverstiglig svårighet. Han tappar fotfästet, kontrollen över sin röst och sin kropp, synintrycken rubbas och blandas samman, bildar obehagliga formationer. Han hör röster, ser i syne. Paranoid schizofreni och dissociativ identitetsstörning blandas ofta samman inom populärkulturen, men paranoid schizofreni har ingenting med personlighetsklyvning att göra, Lowboy är fortfarande Lowboy, men han är det i en förstärkt, utökad version, han är det i fler färger, samtidigt. Wray har ansträngt sig för att fläta romanens händelseförlopp så nära samman med Lowboys psykos som möjligt, och därmed blir berättandet också därefter. Lowboys verklighetsuppfattning blir läsarens verklighetsuppfattning, Wray låter oss se världen med William Hellers ögon, och därmed är hans förvirring även vår. Pratar han med någon eller finns det ingen där? Wray låter oss gissa, låter oss stanna kvar i Williams kropp, se med hans ögon; så blir hans perception vår perception, hans hallucinationer blir våra hallucinationer. Det hela fungerar överraskande bra. John Wray är förmodligen inte den unga amerikanska litteraturens räddare, som det ibland har antytts där bortifrån, men Wray har i sin tredje roman lyckats med bedriften att gestalta psykisk sjukdom utan att bli varken klyschig eller överdrivet tung. Det är helt klart godkänt.

Maus I-II är en grafisk novell i två delar. Så som i Martin Kellermans Rocky är alla figurer tecknade som djur, men någonstans där slutar alla likheter. Om Rocky kan sägas vara den ironiska generationens värdenihilistiska favoritserie så är Maus på sina ställen så allvarlig att man som van Rockyläsare riskerar att få nervösa utslag. I Maus återberättar Art Spiegelman sin judiska pappas berättelse om Förintelsen. Alla judar är möss, medan exempelvis tyskar porträtteras som katter och polacker som grisar (svenskar är renar). När Vladek och Anja Spiegelman, Arts föräldrar, går på stan tecknas de som möss med grismasker. Det är så otroligt bra gjort. Hela upplägget, den brutna kronologin, det personliga tilltalet, metainslagen, hur Vladeks son Art måste förhålla sig till hur bra han själv har haft det, medan hans yngre bror Richieu inte längre är vid liv. Mamma Anja som överlever Auschwitz men väljer att ta sitt liv sedan hon kommit till USA, pappa Vladek, vars historia Maus är baserad på, som porträtteras som en så snål och gniden person att Art får tuppjuck av att bara vara i hans närhet. Över alltihopa vilar en sorg och en skuld som stundtals är så tung att bära att syret riskerar att ta slut, ändå är Maus till och med rolig ibland. Det är ett så finstämt och genomarbetat album, det växlar mellan ytterligheter utan att någonsin kännas tillgjort. I mitt tycke är Maus bland det bästa som skrivits om Förintelsen, det är ett album så lättillgängligt och ändå så tungt, hur Art Spiegelman lyckas med både ock, det är så förbannat skickligt. Och Maus är ett så förbannat sorgligt och bra album.

”Det händer ibland att man läser ett verk som man hänförs, fascineras och blir djupt tagen av och som man vill säga något klokt och insiktsfullt om. Man vill förklara varför boken har gett en känsla av insikt, förståelse och kunskap. Men det enda man kan säga är: Läs den! Läs den och du kommer att förstå, du kommer att känna som jag. Åtminstone är det vad man tror och hoppas, önskar.”

Så skriver Astrid Trotzig i efterordet till Art Spiegelmans eminenta serieroman. Och det är väl ungefär vad jag också vill säga om Maus. Är man ett barn av den ironiska generationen kan det ibland vara så fördömt svårt att vara allvarlig (vi måste jobba på det här, hörrni), men jag rekommenderar er Maus å det allra djupaste, verkligen. Som Bengt Frithiofsson säger i det där youtube-klippet: ”öööhhh, aahh, det är bara å köpa!”.

Lionel Shrivers Double Fault, och kanske framför allt romanens huvudperson Willy, fullkomligt golvade mig en sommar för några år sedan. ”Det där är jag” tänkte jag. ”Herregud vad det där är jag.” Och, tro mig, jag är inte en människotyp man särskilt ofta skriver romaner om. Willy Novinsky är definitivt inte den amerikanska litteraturens mest sympatiska karaktär och framställs inte heller som varande det, men Willy Novinsky har någonting som kvinnliga romangestalter inte särskilt ofta tillåts att ha: Hon har vinnarskalle. Om man inte kunde utläsa hennes genus ur texten skulle gemene man förmodligen ta för givet att hon var en man. Willys personlighet tangerar nämligen den karakteristiskt manliga: Hon hatar att förlora och hon har aldrig lärt sig att hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt.

Willy Novinsky har spelat tennis sedan hon var liten, för henne är tennis det enda som betyder någonting, det enda hon anser sig vara riktigt bra på. Hon ser sitt eget värde i förhållande till sin egen rankingpoäng. Hennes pojkvän och senare äkta make, Eric Oberdorf, började spela tennis först i slutet av tonåren och ser sporten mer som någonting han håller på med just nu, men tennis är bara ett av många val han har gjort, en av många möjligheter. För Willy är Erics inställning omöjlig att förhålla sig till, för henne är tennisen allt men för hennes man skulle den lika gärna kunna bytas ut mot valfri annan sport eller karriär. Tennis är någonting som Eric gör, det är inte vad han är.

När Willy och Eric träffas är Willy en bättre och mer erfaren tennisspelare än vad Eric är, men med tiden lyckas Eric besegra Willy, i en ödesdiger match som utspelar sig på deras första bröllopsdag. Eftersom män har mer muskelmassa än vad kvinnor har är detta naturligtvis ofrånkomligt, men för Willy kommer det ändå som en fruktansvärd kalldusch. Erics överlägsenhet får hennes att ifrågasätta sin egen kompetens, vilket för Willy innebär ett ifrågasättande av sitt eget existensberättigande. När Eric besegrar Willy och när Erics rankingpoäng börjar närma sig Willys slår någonting slint inuti henne, plötsligt är den självsäkerhet och den självklara attityd som alltid har varit hennes som bortblåst.

När jag nu läser den här romanen igen, denna gång på svenska, slår det mig igen hur unika Lionel Shrivers kvinnoporträtt faktiskt är, vilket i sig bara är ännu en påminnelse om hur fattiga det litterära rummets kvinnobilder överlag är. Det finns ett stort demokratiskt underskott här och man förstår det först när man stiftar bekantskap med Lionel Shrivers författarskap. Vem mer än hon tecknar dessa besvärliga och komplexa kvinnoporträtt? Vem mer än hon tecknar dessa kvinnor, i en mening tomboys, utan att sexualisera dem (som exempelvis hos Nina Bouraoui) och utan att överbetona deras kvinnliga sårbarhet (som exempelvis hos Joyce Carol Oates)? Margaret Atwood gör det eventuellt, lite grann, någon gång då och då. Fast inte så det stör. Att ingen ens verkar sakna dem gör mig ledsen.

Man kan tycka att Lionel Shriver lätt kommer bort bland allehanda kvinnliga amerikanska författare, därför kan det vara av vikt att påpeka att Shriver INTE är någon Jodi Picoult. Shriver är heller INTE någon Alice Sebold. Med andra ord skriver Lionel Shriver inte översentimental americana för hemmafruar och tonårsflickor, och tack gode gud för det. Shrivers berättelser (och här menar jag ”berättelser” i dess väldigt enkla och för mig självklara betydelse) skiljer sig från dem som så många andra amerikanska författare berättar, och det har med hennes kvinnliga romangestalter att göra. Shrivers kvinnliga romangestalter beter sig inte som kvinnliga romangestalter brukar bete sig, som kvinnliga romangestalter förväntas bete sig. Willy Novinsky är John McEnroe medan Eric Oberdorf är Stefan Edberg. Willy slänger sitt tennisracket i marken, skriker och stampar, larmar och gör sig till, skäller ut domaren, svär och blir förbannad, till sin makes stora förtret, den iskallt kontrollerade Eric. Som tjej förväntas man spela för att det är ett trevligt sätt att umgås eller för att kontrollera vikten snarare än för att vinna, man får det i sig med modersmjölken, detta att kunna ta ett nederlag på ett socialt accepterat sätt (som någon slags sorglig förberedelse inför det verkliga livet). Att göra revolt mot något sådant och på allvar vara en riktigt dålig förlorare är helt enkelt fruktansvärt okvinnligt.

När vi nu lever i ett västerländskt samhälle baserat på den liberala framstegstron, hur förhåller man sig då till käppar i hjulet i form av undermålig biologi? Hur förhåller man sig som kvinna till insikten om att det inte spelar någon roll hur mycket man tränar eftersom man ändå aldrig kommer att vara starkast? Det kommer alltid att finnas en man som är starkare och inga sociala konstruktioner i världen kan råda bot på det. Kvinnor kommer aldrig att få fysisk jämlikhet utan doping, det är ingenting att orda om och vissa sura äpplen får man helt enkelt lov att bita i, men hur förhåller man sig till det som professionell sportutövare, det är det jag är intresserad av. Hur kan man inte förvandlas till en ilsken och missunnsam Willy Novinsky med insikten om det?

Lionel Shriver har, på blodigaste allvar, skrivit en bok om kvinnligt loserkomplex. Jag tycker att det är helt underbart. Visst, språkligt sett är Shriver inte alls på samma nivåer i Dubbelfel från 1997 som hon är i exempelvis Dagen efter som skrevs tio år senare, men den karakteristiska Shriverska känslan är den samma, här lite råare och mindre behandlad än i senare verk. Dessvärre kan jag tycka att den svenska översättningen har slipat ner de vassa kanterna lite väl mycket, så om man har möjlighet så tycker jag att man ska läsa Shriver på originalspråk. Men läsa henne, det bör man absolut göra.

The Diary of a Teenage Girl är en roman av Phoebe Gloeckner. Ibland byter den skepnad och blir en grafisk roman. Vissa partier är i skriven text och andra nedtecknade i serierutor och Gloeckner har utöver detta illustrerat sin text med egna bilder. Alltihopa känns väldigt spontant och D.I.Y (och inte på det dåliga sättet). The Diary of a Teenage Girl är skriven i dagboksform. Brutalt ärlig är kanske att överdriva, men vad jag förstår bygger boken på Phoebe Gloeckners egen dagbok från 70-talet. Gloeckner säger dock själv att man inte ska ta det självbiografiska inslaget på alltför stort allvar (men det gör man naturligtvis ändå).

PHOEBE GLOECKNER: "It's not so important to me that a story is "the truth" in a literal sense, even when I'm writing something that has a basis in my own experience. I'm not creating documentary; I'm after some sort of emotional truth, like any artist, I think."

Kontrasten mellan det tecknade berättandet i A child's Life och det nedskrivna berättandet i The Diary of a Teenage Girl är intressant, hur samma berättelse kan upplevas på så olika sätt beroende på formen. Ta förhållandet mellan den unga Minnie (Gloeckners alter ego) och Monroe, hennes alkoholiserade mammas lika alkoholiserade on/off-pojkvän, som exempel: I serieversionen framstår Minnies och Monroes sexuella förhållande som något med ett större inslag av övergrepp och äckel än vad som är fallet när det beskrivs i Minnies "dagbok". I A child's Life tecknas "Monroe" som en gigantisk man i förhållande till den unga späda skrevande flickan, hans könsorgan spänner över hela sidor. I The Diary of a Teenage Girl beskrivs det sexuella förhållandet mer som ett kärleksförhållande, sett ur Minnies synvinkel. Låt vara ett väldigt ojämnlikt och opassande sådant.

Phoebe Gloeckner är inte ute på något korståg mot sex i sig, snarare verkar hennes intresse ligga i det kvinnliga perspektivet, eller kanske snarare i "flickans" perspektiv. Minnie blir på många sätt utnyttjad av Monroe, som är äldre och (eventuellt) mer känslomässigt stabil, å andra sidan visar Minnie ett äkta sexuellt intresse som inte enbart består i att göra den manlige motparten nöjd. Ett intresse som när det uttrycks alltför explicit gör Monroe arg och illa till mods och får hans eget sexuella intresse att minska.

Eftersom flickan karakteriserar sex i sig själv kan hon aldrig vara den sexuellt drivande i relationen, hon är inte den som får saker att hända, hon är den som saker görs med. Hennes oskuld "tas" enligt konventionellt språkbruk. Oavsett om hon är pådrivande eller inte är hon ändå inte den som har tolkningsföreträdet vad gäller hennes egen sexuella upplevelse. Hon har inte sex, hon är sex. (Ja, jag vet, tråkig radikalfeminism, men ändå. Teorier är till för att användas och om skon passar så använd den, liksom.) Gloeckners bok visar på svårigheterna för det kvinnliga sexuella subjektet att frigöra sig från, eller att omtolka, sociala sexuella diskurser på egen hand. Vilket påminner mig om Helenas och Dianas diskussioner om Natascha Kampusch i Isabella Varricchios Pioner. Hur de två kvinnornas version av Kampuschs fångenskap står i stark kontrast till de två männens självklara förhållningssätt till den inspärrade Natascha. För övrigt finns det ganska många gemensamma nämnare mellan The Diary of a Teenage Girl och Varricchios Pioner, även om formen och språket skiljer dem åt. När den tonåriga Minnie skriver i sin dagbok skapar hon ett eget rum där hon kan uttrycka sina tankar fritt och där hennes egen version av det inträffade är den allenarådande, liksom Helena och Diana i Pioner försöker att skapa ett alternativt rum i rummet där deras egna blickar ska föda ordningen.

Samtidigt är de bara flickor, och flickors blickar föder inte ordningen. Vilket både Gloeckners och Varricchios böcker också så tydligt visar på.
 

PHOEBE GLOECKNER: "But I think that the laws about pornography--I mean, you can show a woman with her legs spread and some spray on her to make her look like she's all hot and bothered, right? And then you can't show an erect penis. I mean, tell me why? I've said this before, but, a man can pick up a Playboy and see a beaver shot and jerk off on it thinking, "Oh, she wants to get fucked". But Playgirl magazine has flaccid penises. I mean, who's gonna pick that up and think, "He wants to fuck me"? You're not. I think those laws were made because men are homophobic and also afraid of women's sexuality. It's men who make those laws. It's really totally arbitrary and doesn't make a lot of sense to me. And so the sexuality has been kinda trained out of women and homosexual men in our society. It's not expressed. Maybe it's beginning to be expressed. Anyway, this pisses me off."


Phoebecitaten är hämtade härifrån.

"Jag jobbade alltid samma pass på peepshowen; från klockan sex till midnatt. När jag väl lagt in min genomskinliga 'Slim Jane'-analplugg i skåpet och tagit av mig min glidmedelskladdiga bikini satt de återstående dockorna och gäspade över sitt spetsade kaffe."

"Vissa kvällar, när jag gjort många dildoshower, brukade jag gå omkring hjulbent för att illustrera förödelsen i skrevet - ett litet skämt som alltid äcklade tjejerna som var egendomligt känsliga för jobbets små olägenheter."

Jaha. Diablo Codys strippbok, vad ska jag säga? Diablo Cody, eller Brook Busey som hon hette en gång i tiden, är mest känd för att ha skrivit manus till anti-abortfilmen Juno, som hon även vunnit en Oscar för. I Den osannolika strippan beskriver hon sina upplevelser som strippa på ett, enligt baksidestexten, "komiskt och distanserat" vis. I Den osannolika strippan berättar hon om hur hon jobbar i Paris, Texas-liknade bås där hon stoppar upp mynt i muttan* och hur kunder spritzar plexiglasrutan som skiljer dem åt. Hon berättar om hur hon naken från topp till tå rullar sig i drickspengar inför en manlig upphetsad publik, efter avslutad "trosauktion" på strippklubben där hon jobbar. Hon berättar om "sängrummen" på klubben där hon klär av sig naken och juckar mot männen tills de kommer i byxan samtidigt som hon skriksjunger Nelly Furtados I'm Like a Bird. 60 dollar tjänar hon på det. 20 dollar får hon för en lapdance. Klubben tar hälften.  

Är det sexigt? Nä, det verkar mest tragiskt, speciellt när Diablo jobbar på en klubb där "gratis varmkorv" verkar locka fler kunder än de nakna tjejerna som jobbar där. I en annan episod beskriver hon något som kallas "Våta, vilda nätter", vilket går ut på att män med vattenpistoler får spruta vatten på tjejerna på scenen. Det verkar oftast gå till så att tjejerna bara sätter sig med ena benet över huvudet och låter männen spruta sina vattenstrålar rakt in mellan benen på dem. ("Det var världens första interaktiva sköljspruta!" skrockar Diablo Cody, på sitt "komiska och distanserade" vis.)

Diablo Cody är en söt och charmig tjej med en collegeexamen och ett arbete på en reklambyrå, ändå står hon naken och juckar till Warrantlåtar till klockan fem på morgonen i sunkiga lokaler för hundra dollar/kväll. Senare säger hon även upp sig från reklambyrån (för mycket att hålla reda på tydligen) och börjar stoppa upp mynt i muttan på heltid. Som läsare sitter man mest som ett stort frågetecken. Alltså, ingen moralisk indignation från min sida, vill man visa muttan för pengar så tycker jag att man ska göra det, det skiter väl jag i. Det är mer själva grejen att det nödvändigtvis måste etiketteras som någon form av feministiskt frigörelseprojekt som jag vänder mig emot. Jag menar, kom igen. Snarare är det väl så att Diablo Cody får en kick av vetskapen om att män vill knulla henne, och att denna ständiga jakt efter kickar utvecklar sig till en form av beroende. Inget fel i det egentligen, men hur tröttsamt är det inte att manlig kukuppskattning alltid verkar fungera som någon form av universalmedel mot dålig självkänsla? Kan man inte finna kraften någon annanstans liksom, kan man inte läsa Mia Törnblom eller nåt istället? Inte för att jag direkt vill tipsa om Mia Törnblom, hon skriver som en kratta, men ni fattar vad jag menar.

Sen det här med att Diablo Cody drömmer om att ha råd att köpa en Toyota, och Cody är ändå medelklass så det är ingen working class hero-historia direkt, det är någonstans där som det VERKLIGEN spricker för mig. Ursäkta mig, men en Toyota? Att hon inte ens har stake nog att vilja ha en cool retrobil liksom? Hon borde väl vilja ha en rosa Cadillac? Eller en svart 70-tals Trans Am? Eller det kanske bara är jag som har sett Freaks and Geeks och That 70's Show för många gånger och därför tycker att det är skithäftigt att köra Trans Am, men det är fanimej retro i alla fall, och Diablo Cody ÄR en retrotjej! Hon är urtypen för den där tjejen som gillar Bettie Page och typ Lagerhausinredning. Hon borde INTE vilja ha en sabla Toyota, det är allt jag säger. Noll coolhetspoäng från den sura svenska domaren med de ihopknipta låren.

Men oroa er inte, hon juckar ihop till sin efterlängtade Toyota och sedan förlovar hon sig med sin darling Jonny, som naturligtvis tycker att det är hur häftigt som helst att Cody strippar ihop pengar till hushållet. Slutet gott, allting gott. (Fast det verkar som om det har spruckit med Jonny sedan boken skrevs...)

* Ursäkta det bonniga ordvalet, men jag var inte helt bekväm med att skriva "fittan".

"Forcing losers to display genuine generosity - that is, generosity with a price - was like hitting up the destitute for charitable donations. A good sport was a considerate liar, who succesfully disguised his every true emotion and so spared one and all the medical unpleasantness of his intestinal cramps, the obscenities in his head, the spasms of his heart. How much would it have cost Eric and that handful of onlockers to forgive a brief display of pique and a few well-earned profanities? The graciousness exacted from the also-ran was a travesty for losers everywhere, who deserved emancipation as much as the wheelchair-bound or overweight. As Edsel had emphasized, the world was dense with losers. How many comers climbed to the pinnacles of their professions? The vast majority foundered, so why was there no spokesman for the second-rate, the runner-up, the penultimate, the huge disheartened horde? Would no one defend their right to hurl their rackets? All the way home on the PATH train, Willy knew she was supposed to apologize. Her refusal was a political statement."

ur Double Fault av Lionel Shriver.


Double Fault kommer ut på svenska i höst (svensk titel: Dubbelfel). Den handlar om kvinnligt loserkomplex och the downward spiral. Så jävla bra, så ända in i benmärgen fantastisk är den! Jag har nog aldrig identifierat mig så benhårt med en romangestalt som jag gjorde med Willy. ÅH WILLY!

Okej okej, visserligen har jag hittills inte stött på en enda människa, bortsett från mig själv, som läst den och faktiskt sagt att de gillade den (de flesta som läst We need to talk about Kevin verkar snarare bli besvikna när de läser Double fault), men ni är säkert smarta människor som kommer att inse den här romanens storhet. Läs läs läs! (Eller läs den inte, förresten, ni kommer inte att gilla den. Men den ÄR bra. 4real.)



Lionel is my homegirl. Kan man få det på en tischa?

Phoebe Gloeckners seriealbum A Child's Life and other stories ser på ytan ut som en gullig barn/ungdomsbok, men skenet bedrar. Tittar man lite närmare så ser man att flickan på omslaget har en tablett på tungan. Kanske en quaalude. Denna bild är illustrativ för albumet och dess tvära svängningar mellan det barnsliga och det brådmogna.  

Phoebe Gloeckner tecknar serier om underground San Fransisco, om droger och nedbrytande beteende och om att ligga med sin mammas pojkvän. Semi-självbiografiskt, vad jag förstår. Vad jag kan säga med säkerhet är att dessa serier river hål i hjärtat och i strupen på mig, alla övergrepp gör det så svårt att andas. A Child's Life gör ont i hela kroppen att läsa.

A Child's Life har enligt uppgift förbjudits på stadsbiblioteket i Stockton, Kalifornien, sedan en 11-åring lånat den. Stocktons borgmästare ansåg att albumet var "a how-to manual for pedophiles". Det är nog det dummaste jag hört tror jag. Hur ska "sexualflickorna" kunna teckna sitt liv om de inte får teckna alla dessa könsorgan, alla dessa äldre män som velat sticka in dem i varje tillgänglig hålighet? Att nekas möjligheten att bearbeta det konstnärligt, det blir ju som ett övergrepp till. Fan, jag blir så jävla förbannad. Men ni vet, folk är så dumma i huvudet, mest hela tiden. I mitt låneex av A Child's Life har någon kolorerat samtliga könsorgan med blå bläckpenna. Liksom va? Det får en ju att börja fundera på om det ändå inte borde krävas någon form av körkort för att få låna böcker på biblioteket. (jfr. den eventuella snorbobban på Stina Aronsons Medaljen över Jenny)

Phoebe Gloeckner är utbildad medicinsk illustratör. Hon har även illustrerat J.G. Ballards (R.I.P) Skändlighetsutställningen.

Phoebe Gloeckner är bra. Jag rekommenderar. Och nu måste jag läsa hennes The Diary of a Teenage Girl: An Account in Words and Pictures också.

Norstedts



Sorgesång är en berättelse om berättelser. Den är uppbyggd kring flera historier som hakar i varandra och löses upp för att ombildas i nya och annorlunda formationer. I Sorgesång får vålnader liv och byter skepnad och hemligheter avslöjas och skapas på nytt. Siri Hustvedts nya roman är ett spindelnät av individuella processer som alla utspelas inuti de enskilda romangestalterna.

Erik Davidsen och hans syster Inga har förlorat sin far, och i efterdyningarna av hans död börjar de att gå igenom hans papper och minnesanteckningar. I ett försök att bearbeta faderns död inleder de båda syskonen ett litet detektivarbete kring släktens historia. I samma veva flyttar en kvinna med en ung dotter in i undervåningen i Erik Davidsens hus och efter hand blir Erik alltmer involverad i de bådas öde. Liksom sin man Paul Auster har Siri Hustvedt en förkärlek för att väva in spänningsmoment tidigt i sin berättelse, och sedan låta dem bli utgångspunkten för den fortsatta berättelsen, även om de i sig (ett märkligt brev bland den döde faderns papper, smygtagna fotografier av grannkvinnan och hennes dotter kvarlämnade på Eriks trappa) inte utgör berättelsens kärna.

Trauma är inte en del av en berättelse; det är en utanförberättelse. Det är det vi vägrar att införliva med vår berättelse, skriver Hustvedt tidigt i boken. Sedan låter hon sina romangestalters berättelser växa fram genom tankar, hallucinationer, drömmar, minnen och texter, i det omedvetna snarare än i det medvetna. Hustvedt jobbar inte med isberg men låter ändå sin historia löpa parallellt på flera olika nivåer, där det uttalade ofta är av mindre vikt än det som inte uttalas. Hustvedt nämner ofta att vår perception och vår förståelse har en förmåga att omformas av vår vilja att skapa en sammanhängande livets berättelse, vår önskan att återge händelseförloppen på ett meningsfullt sätt. Berättelsen, i vilken form den än återges, fungerar som ett meningsskapande verktyg för individen. Saker händer i det undermedvetna innan vi är medvetna om förändringen och när vi känner den måste vi omformulera den med de ord och bilder som vi känner oss förtrogna med. På så sätt existerar hela tiden en diskrepans mellan det vi vet och det vi tror oss veta. Sanningen kan inte frikopplas från individen, tycks Hustvedt mena, och här skriver hon in sin roman i en fenomenologisk tradition, där den mänskliga upplevelsen står i fokus.  

Sorgesångs struktur påminner mig om den, numera nedlagda, kristna teveserien Seventh Heaven. I varje avsnitt behandlades ett moraliskt dilemma och detta moraliska dilemma gestaltades sedan i olika skepnader med hjälp av pastor Eric Camden och hans stora familj. Om Eric Camden själv brottades med någonting, ofta en vilja att göra någonting som han innerst inne visste var fel, så brukade även något eller några av hans barn samtidigt brottas med någonting liknande. Siri Hustvedt jobbar på ett närbesläktat sätt i sin senaste roman (om än inte alls lika övertydligt och moraliserande), och bygger utifrån några grundläggande teman ett stort antal trådar av berättelser som alla på något sätt anknyter till varandra. I Sorgesång har Hustvedt skapat ett intressant persongalleri där samtliga romangestalter på olika sätt bearbetar någon form av förlust eller traumatisk upplevelse. Tillsammans bildar de en liten sorgsen kör.

I mångt och mycket känns Hustvedts roman som ett litet terapiarbete. Många är också referenserna till psykoanalys och neurovetenskap och relationen mellan det biologiska och det psykiska. Jag tappar snabbt räkningen på antalet psykiska åkommor som författaren hinner avhandla innan boken är till ända. Huvudpersonen Erik Davidsen är själv psykoanalytiker och Hustvedt gör med jämna mellanrum nedslag i möten mellan honom och hans patienter, där inte mycket sägs men mycket ändå händer i undertexten, hos patienterna men även inom Erik själv.

Hustvedt är en långsam och metodisk berättare och Sorgesång är smart på gränsen till överbearbetad. Hustvedts prosa känns ofta distanserad och hon växlar mellan intellektuell kyla och mild sentimentalitet, men aldrig av det blöta, drypande slaget. Ingenting blir någonsin alltför påträngande eller alltför påtagligt och romangestalterna beter sig överlag ganska stelt, men det är också lite av charmen med en författare som Siri Hustvedt. Jag uppskattar Hustvedts kontrollerat avslappnade New York-intellektualism och de världsfrånvända romangestalterna som för att sätta ord på sin ångest gärna citerar något av Rilke.

En roman som Sorgesång kräver en hel del av sin läsare, men den läsare som tar sig tid att låta romanen sjunka in ordentligt får också mycket tillbaka. I min bok är Siri Hustvedt en av de mest framstående och intressanta amerikanska nu levande författarna, och hennes Vad jag älskade från 2004 är förmodligen 00-talets bästa amerikanska roman. Frågan är bara hur man någonsin ska lyckas överträffa en så mästerlig roman som Vad jag älskade? Det kan man naturligtvis inte, så det gör man inte heller. Sorgesång är en vacker och välkomponerad roman men jag kan inte behandla Siri Hustvedts senaste roman som vilken roman som helst, jag kan inte undvika att lägga den bredvid hennes tidigare romaner och jämföra. Hennes samlade författarskap sitter fastklistrat på baksidan av Sorgesångs skyddsomslag, och efter Vad jag älskade har förväntningarna dessvärre trissats upp till en närmast omöjlig nivå. Besvikelsen är därmed oundviklig, men samtidigt är Sorgesång en av de bättre romaner jag läst i år. Problemet är bara att jag förväntade mig att den skulle vara den bästa. 

När polisen hittar Samson Greene vandrande längs med den enda asfalterade vägen som går genom Mercury Valley, kan han inte uppge sitt namn. De kör honom till akuten i Las Vegas där läkarna upptäcker en tumör i hans hjärna. De opererar honom och räddar honom till livet, men större delen av hans minne är borta. Tjugofyra år av Samsons liv har försvunnit med tumören. Tjugofyra år kan försvinna på ett ögonblick och där det en gång funnits minnen kan ett vakuum bildas. Ett stort ingenting, som en gigantisk öken som breder ut sig och tar över allting. Senare försöker Samson beskriva tomheten för sin läkare; som en tundra.
"Jag vaknade och det fanns ingenting där."

Anna, hans fru, är förkrossad. Hon är raderad, bortklippt, ur Samsons minne. Hela deras gemensamma liv har utplånats ur hans medvetande och varje delad känsla och erfarenhet är borta. Plötsligt finns ett avstånd stort som ett 24-årigt svart hål mellan dem.
Samson vandrar New Yorks gator upp och ner utan något tydligt mål. Tomheten är bedövande. Samtidigt finner han en skönhet i den där bedövningen. Anna försöker desperat att få Samson att minnas, men det är som om han inte riktigt vill. Som om glömskan är en outforskad frihet han har svårt att slita sig ifrån. Det finns en renhet i det avskalade, i det tomma ekot som kastas mellan bergen.

"När hjärnan inte fördunklas av en mängd minnen kan den uppfatta allting med absolut klarhet. Varje iakttagelse framträder i skarp kontrast. I början, när den ännu inte har blivit smutsad, är den fortfarande som en tom skrivtavla, det enda som existerar är det nuvarande ögonblicket: varje levande detalj, våldsamma färger, ljusets infallsvinkel. Som filmbilder."

Samson Greene fotograferar människorna runt omkring sig, men väljer att inte framkalla bilderna. Han uppträder reserverat mot sin fru. Anna är för Samson ett fotografi av en händelse han inte kan minnas. Hennes bild väcker inga konnotationer hos honom, och han vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till det.

"Om han nu sträckte sig efter henne utan att väcka henne, skulle hennes kropp då underkasta sig hans hand eller skulle den, någonstans långt inne i sin egen historia av tusentals beröringar, känna att den här var annorlunda?"

Samson blir kontaktad av Ray, en läkare som är engagerad i ett hemligt projekt ute i öknen utanför Las Vegas. Han intresserar sig för Samsons minneslucka och undrar om han har lust att delta i det banbrytande experimentet att överföra ett minne från en människa till en annan. Samson, med sitt tomma hål, synes honom vara den perfekta försökskaninen. Projektet beskrivs som ett nytt sätt att skapa förståelse mellan människor. Ray tror sig ha funnit ett sätt att framkalla empati, som om människor kunde bli vaccinerade mot alienation, på samma sätt som de en gång vaccinerats mot smittkoppor och polio.

I botten av romanen ligger frågan om identiteten och dess varande eller icke varande och kluckar förstrött. Vad är en människa, i sig själv och utan förhållande till andra människor? Vad finns kvar när allt det andra har skalats bort, minnen, sammanhang, medmänniskor, relationer? Samson Greene är fortfarande en människa, men han är inte längre samma människa som han en gång var. Han kan känna tomheten, och ensamheten, men inte sorgen. Han kan inte sörja sitt tidigare liv och han kan inte känna Annas längtan. Vad utgör en människa utan sina kopplingar till andra människor och hur ska människor kunna mötas, undrar Krauss. Är empati möjlig utan delade erfarenheter?

För Samson Greene blir livet ett stort hål som han förväntas fylla med någonting, men han tycker inte om den person vars bild han möter i spegeln och han vill inte kännas vid sitt tidigare liv. Han kapar alla förtöjningar och sätter sig på ett plan för att möta Ray.

Har man läst ett visst antal böcker och sett ett visst antal filmer i sitt liv så lär man sig efter ett tag hur de fungerar. På ett ungefär. Man lär sig att känna igen vissa mönster och man lär sig vad man förväntas känna. Man lär sig att känna igen ett berättartekniskt knep när man ser det. Man utan minne är som en sån där Independentfilm där allting börjar på välkänt sätt men sedan låter bli att utveckla sig på det förväntade Hollywoodviset. Nicole Krauss tycker om att bryta mitt i, precis när läsaren börjar känna sig hemtam med berättelsen, då byter hon spår. Man utan minne börjar som en viss typ av berättelse men slutar som en annan. 

Nicole Krauss gör det inte enkelt för sina läsare, hon är inte ute efter att frälsa någon och många kommer nog att känna sig snuvade på den klassiska förlösningsscenen (den finns här, men den ser inte ut som man förväntar sig att den ska göra). Ändå kan man, om man så vill, uttolka ett litet men betydelsefullt budskap ur boken: det är människor som gör andra människor till människor, och människan skapas i mötet med sin omgivning. Människan i förståelsen "den empatiska människan". Krauss låter Samson resa genom USA och interagera med en samling brokiga individer, och dessa möten lägger grunden för Samsons försoning med sig själv och förlusten av sitt jag. Det är med hjälp av dessa möten som Samson kan erkänna och släppa in sorgen i sitt liv.  

Krauss skriver på ett vackert och luftigt språk och många är de meningar som berättar en hel historia i sig själva, fristående från själva berättelsen. Krauss håller hela tiden distansen till sitt undersökningsobjekt, Samson, på samma sätt som Samson håller distansen till Anna, liksom Ray håller distansen till Samson. Så blir Man utan minne en väv av mänskliga avstånd att överbrygga, som en liten längtan efter ömsesidighet och förståelse.   

Man utan minne är Nicole Krauss debutroman. Sedan tidigare finns hennes mest kända roman, Kärlekens Historia, översatt till svenska. 

Expressens Jesper Högström skriver i sin recension av Joan Didions Bönbok för en vän:

"Ingen lär någonsin göra storfilm av hennes bok, ingen urban medelklass lär sitta i biosalongerna och känna sig plågsamt träffad av att se Kate Winslet som Charlotte Douglas."

Jag hoppas verkligen att han har rätt. Skulle Hollywood vilja vara så vänliga och låta bli att filmatisera Didions alster, tack så väldigt mycket. Inte för att jag missunnar Didion pengarna, men liksom vem skulle kunna göra något vettigt av Bönbok för en vän? Och Kate Winslet, hur kan jag uttrycka min motvilja gentemot henne på ett sätt som inte blir alldeles för elakt och ogrundat? Castingen till Revolutionary Road liksom, hur misslyckad känns inte den? Om någon såg Kate Winslet framför sig när hon eller han läste Richard Yates bok så måste den personen ha läst en annan bok än den jag läste. Leonardo DiCaprio, förresten? Jag visste faktiskt inte att Frank Wheeler var 16 år gammal...

The Road-filmatiseringen oroar mig för övrigt en hel del. Lär ju bli alldeles för smörig.

"Killarna betraktar surfing som nåt skönt och avslappnat, där alla ger sig av i tur och ordning som om man stod i kön i snabbköpet. Men jag betraktar det som ett krig - man får bara vara med om man kämpar för det."

I Musikens betydelse för flickor analyserade Lavinia Greenlaw det genuina musikintresset ur ett genusperspektiv. I Klanerna i Palos Verdes dekonstruerar Joy Nicholson surfingvärlden, en annan manlig arena. Både Lavinia i Greenlaws bok och Medina i Nicholsons bok agerar ur ett konstant underläge i förhållande till sina manliga "kamrater". Det spelar ingen roll om man har bättre koll på musik än vad de har (vilket Lavinia har), det spelar ingen roll om man surfar bättre än vad de gör (vilket Medina gör), ingenting annat än könet spelar roll. Man blir en underdog enbart på grund av biologi. Att försöka bryta med förhärskande könsroller är också att ifrågasätta andra människors val och identitet, vilket ofta leder till avsky och uteslutning ur gruppen.

Klanerna i Palos Verdes är egentligen en ganska enkel historia. Nicholson experimenterar inte med något vindlande språk, hon försöker inte skriva poetiskt eller "utforska språkets gränser", men Nicholson lyckas med någonting som de flesta författare inte brukar lyckas med: att berätta en bra historia. Rakt upp och ner och från början till slut är Klanerna i Palos Verdes faktiskt just precis det: en riktigt bra historia. Och om man har en riktigt bra historia behövs egentligen inte så mycket annat.

När Medina i slutet av boken meddelar Jag tänker surfa tills jag dör så grinar jag som en liten barnunge. Att få följa den 14-åriga Medina Masons kamp för att accepteras av surfarna i The BayBoys är bland det bästa jag har läst i år (förmodligen det bästa jag läst i år, möjligen i konkurrens med Jelineks Älskarinnorna eller Didions Bönbok för en vän, men det är bara Klanerna i Palos Verdes som hittills fått mig att grina). Så jävla bra!

Klanerna i Palos Verdes är ett bokreafynd. Bokus skeppade iväg den för typ trettio spänn eller nåt. Money well spent, så att säga. Är det någon som har läst Joy Nicholsons andra roman The Road to Esmeralda, förresten? (Den verkar inte finnas på svenska.) 
För övrigt så anser jag att det är trist att det inte utkom fler än tre titlar i Modernistas "Feminista"-serie.

Bokmania vill att vi uppmärksammar Internationella Poesidagen med att lägga ut våra favoritdikter.
Jag ger er Dorothy Parkers Resume:

'Razors pain you

Rivers are damp

Acids stain you and drugs cause cramp

Guns aren't lawful

Nooses give

Gas smells awful: You might as well live'

Här får du den i Angelina Jolies version. Plus en bonusdikt:

Bönbok för en vän utspelar sig i en centralamerikansk diktatur på 70-talet, ett fåtal överdådigt förmögna familjer styr det lilla landet och fördelar makten mellan sig med hjälp av återkommande statskupper. I Boca Grande är revolutionen ständigt annalkande, men den revolutionära ådran är i Joan Didions berättelse utbytt mot dekadens. Gerillan är bara en kuliss. Solen steker och människorna rör sig sömnigt.

Didion skriver alltid in en kvinna i huvudrollen. I Bönbok för en vän möter vi den undflyende Charlotte Douglas, la norteamericana. Hon har lämnat sin man för att planlöst förflytta sig mellan olika kontinenter tillsammans med sin före detta man. Hon har lämnat sin före detta man och rest till Boca Grande ensam. Hennes dotter, Marin, har lämnat henne och anslutit sig till en marxistisk revolutionär kampgrupp och är eftersökt av FBI.

Varje dag åker Charlotte Douglas ut till Boca Grandes flygplats och sitter där och läser tidningar på ett språk hon inte behärskar. Ingen annan än hon själv vet varför. Landets styrande mottar dagligen rapporter kring la norteamericanas förehavanden (för dem är all information tillgänglig, varje rum avlyssnat, varje kuppförsök noga planerat).

Didions fokus ligger på den kvinnliga sorgen över förlorade illusioner. Charlotte Douglas befinner sig ständigt i en vänthall, i ett mellanrum i sitt eget livs historia. Ändå blir hon kvar i Boca Grande. När "revolutionen" kommer vägrar hon att lämna landet, och ingen av de män som känt henne lyckas övertala henne att stiga på ett plan därifrån.

"Jag har gått min väg från ställen i hela mitt liv och jag tänker inte gå min väg härifrån."

Berättaren, Grace Strasser-Mendana, är ingift i den styrande familjen. Hon är en antropolog som förlorat tron på sin egen metod. Det är genom henne vi får Charlotte Douglas berättelse.

"Jag ska vara hennes vittne" lovar hon.

En kvinna som betraktar en annan kvinna är ingen vanligt förekommande företeelse i litteraturen. Vi har vant oss vid att det är män som betraktar kvinnor, litterärt sett. Grace är en antropolog med en kulturspecifik förförståelse som skolats i objektivitet, hon släpper aldrig distansen till sitt undersökningsobjekt. Vi får oss Charlotte Douglas serverad som hon ter sig från några meters avstånd. Tillgänglig, alltid tillgänglig, men inte riktigt närvarande, aldrig riktigt där.

I slutändan måste Grace bekänna sitt nederlag: "Jag har inte varit det vittne jag ville vara."

Bönbok för en vän är ett system som vid felanvändning lätt kortsluts och brinner upp, den kräver en viss långsamhet i läsningen. Det är den där typen av berättelse där det yttre händelseförloppet endast sällan speglar det inre händelseförloppet. Didion ramar skickligt in sin berättelse genom att låta ett fåtal meningar upprepas rytmiskt genom hela boken.

"Marin och jag är förresten oskiljaktiga"

"Hälsa Charlotte att hon gjorde fel."

"Ni har fel båda två men det spelar ingen roll längre."

Joan Didion är en lysande författare, och som hon kan skriva! Jag är full av beundran inför hennes hantverksskicklighet. Jag älskar hennes alienerade kvinnliga romangestalter och hur de rör sig mellan rummen. Det svala, ironiska hantverket, och hur sorgen sakta flyter fram under deras fötter. Prosan är knivskarp. Alltid med samma avskalade "så att ni vet"-attityd.

"Charlotte skulle själv ha kallat sin historia ett passionsdrama.

Jag tror snarare jag vill kalla den en berättelse om självbedrägeri."

Det är inte enkelt att skriva så här bra, men Didion får det att verka som om det vore det. Det är den där smarta exaktheten, hur hon alltid lyckas hitta en ny nerv, varje gång. Varje mening är perfekt i sitt sammanhang, inte ett ord i onödan, inte ett kommatecken för mycket. Didion är "always in control", för att citera Joyce Carol Oates. Ändå är texten så lätt, så sval, som isbitar i ett glas. Hon lyckas med konststycket att skriva någonting utan att faktiskt skriva det (Carina Rydberg måste vara grön av avund). Joan Didion är dessutom en av få författare som kan beskriva sorg utan att bli sentimental. Jag vet inte hur hon gör det. Jag kan inte förklara det så att ni förstår. Om jag någon gång skulle få för mig att skriva en bok så skulle jag förmodligen försöka härma henne. Men jag skulle inte lyckas.

A book of common prayer publicerades ursprungligen 1977 och kom ut på svenska som Bönbok för en vän första gången 1978. Nu kommer den ut i nytryck.

"Joan Didion is one of the very few writers of our time who approaches her terrible subject with absolute seriousness, with fear and humility and awe. Her powerful irony is often sorrowful rather than clever... She has been an articulate witness to the most stubborn and intractable truths of our time, a memorable voice, partly eulogistic, partly despairing; always in control."

 - Joyce Carol Oates

Minns ni tidningen Darling? Det var en 90-talstidning som skrevs av Marie Birde (och några andra som jag inte minns namnet på). På redaktionen var man besatt av Beastie Boys, Paul Frank, sneakers, frukostflingor, Hello Kitty, amerikansk highschoolfilm från 80-talet och typ Internet (överhuvudtaget kändes konsumtion rätt hett där på 90-talet, det fanns inte tillstymmelse till en endaste pekpinne och miljö och politik och finkultur sket man högaktningsfullt i).
Kevin Smith ansågs vara en bra regissör.* Alla ville ligga med Jason Lee.** Kabelteve var inne och hemma hos Darlingredaktionen visades ständigt UFO-dokumentärer.***
Ni fattar. Extremt otidsenligt, verkligen inte 00-tal, så den gick i graven.

Men, HURSOMHELST, om den inte skulle ha gjort det så känns ju den amerikanske författaren och skribenten Chuck Klosterman som en person som Darlingredaktionen skulle ha älskat. Nu har jag visserligen inget minne av att tidningen Darling överhuvudtaget befattade sig med böcker, men ni fattar poängen. Med andra ord är Chuck Klosterman rätt otidsenlig. Han tillhör den gamla skolan (a.k.a "Generation X"), där man fortfarande tycker att populärkultur av den lägre sorten ska tas på allvar och där man fortfarande anser att insiktsfulla kommentarer om typ Beverly Hills är meriterande. Ironi är en internationellt gångbar valuta och att vara en slacker anses inte vara ett skällsord (jfr. Blondinbella och andra 00-talsikoner och försök att hitta EN ENDA gemensam nämnare).

Trish på Facebook kommenterar Chuck Klostermans essäsamling Sex, droger och kalaspuffar på följande sätt (jag har ingen aning om vem Trish är mer än att hon kommenterat Klostermans bok på facebookapplikationen "WeRead", jag hoppas att du inte tar illa upp Trish!):

"Chuck klosterman can repeat the same perhaps insightul, perhaps not observation about popular culture close to 50 times, in 50 different ways over the course of each chapter. while his aptitude for analogy is impressive, at first, by the end of this book, i wanted to pull my hair out. What really miffed me was how impressed i was supposed to be ... I could almost hear him "oh yes ... look at this, I'm totally turning this idea on its head, oh man ... nobody's ever thought of it this way ... I'm going to title my book something awesome like "sex, drugs and cocoa puffs" and I'm going to have them write it in kind of a minimalist font ... oh god, i'm so great" when really all he's doing is SAYING THE SAME THING ... didn't we all get sick of intellectualizing things that DON'T MATTER after first year university. I'm more impressed by his ability to type and masturbate to himself at the same time." 

Vad vill jag säga med att citera det där? Egentligen är det framförallt i den näst sista "meningen" som Trish sätter huvudet på spiken, just det här med fäblessen för att skriva tiotusentals tecken om triviala mediala fenomen, den där viljan att upphöja det låga och göra det till något större (jfr. gamla Natalia Kazmierska-krönikor). Kommersiell skitteve ska vridas och vändas på tills en droppe subversiv potential rinner ur, och hittar man inget så får man hitta på det, för det måste ju finnas. Malin Ullgren skrev en jättebra artikel i DN för ett tag sedan om det här fenomenet i förhållande till litteraturkritik:

"Det kan ju vara marknadslogiken som har fått oss att vilja lösa dilemmat dålig bok/kunnig kritiker. Som fått oss att inta hyfsat ansträngda positioner i förhållande till kackig litteratur: man tar en svensk deckare, man läser in samhällskritik, man tar en svensk chick-litt, man läser in subversiv feministisk undertext. Vilket ljug."

En annan sak som slår mig är att Klostermans populärkulturella referenser känns väldigt mycket 90-tal (kanske för att essäerna i den här samlingen är relativt gamla, boken är från 2003), jag menar är det någon född efter 1983 som överhuvudtaget kan relatera till fenomen som The Real World, Saved by the Bell och My so called life? För att inte tala om Fredrik Virtanen, som blurbat pocketutgåvan (varningsklockorna börjar ringa när man ser det), finns det verkligen fortfarande människor som anser att en bok blurbad av Fredrik Virtanen verkar lockande?

Vad jag menar med allt i föregående stycke är att den här typen av populärkulturella analyser har ett ganska kort bäst före-datum. Klosterman har passerat sitt och torde enbart locka människor över en viss ålder. Hans essäer blir därmed snarare nostalgiska än "on the spot". Det är igenkänningskomik för Darling-generationen, och den generationen är faktiskt, let's face it, rätt stendöd.

Jag hade tänkt undvika att använda mig av ordet "nördigt" vad gäller Klostermans bok, men jag tror inte att det går (ett mycket populärt Darling-ord för övrigt). Om man definierar "nördigt" som insiktsfull och faktaspäckad analys i en specifik, förmodligen rätt illa ansedd, genre, så okej då, men ordet "nördigt" har fått en mycket bredare betydelse med hjälp av tidningar som Darling och typ Nöjesguiden (the horror!) där "nörd" nuförtiden är i princip synonymt med "cool". Jag vänder mig fortfarande emot att det skulle vara "inne" att vara "nörd", det känns som en rejäl efterhandskonstruktion, för att inte säga ren historieförvanskning (jfr. Oscar Waos korta förunderliga liv). Om man har något som helst minne av högstadiet så borde det framstå som uppenbart för var och en.   

Trots allt detta så är ju Klosterman stundtals rätt rolig (utom när han skriver om sport och kvinnor). Hans essä om stackars Billy Joel lyckas vara både sjukt elak och en hyllning samtidigt, vilket är en sorts prestation i sig själv. Klosterman är överlag ganska ambitiös i sin vilja att förklara de stora frågorna med hjälp av populärkulturella fenomen, även om han oftast hamnar rätt snett i sina slutsatser (essän om Pamela Anderson känns ju ganska passé exempelvis). Förmodligen ska man läsa Klosterman när han är alldeles färsk (varför ger man ut honom på svenska nu?). 2008 kom han ut med en roman, Downtown Owl, och enligt bokhora.se är den mer än läsvärd. Jag tror dem.

PS. Chuck, 90-talet ringde och ville ha sin ironi tillbaka. DS.

* Har ni sett hans senaste, Zack and Miri make a porno? Kan vara det sämsta jag sett, men å andra sidan orkade jag aldrig se färdigt hela Jay and Silent Bob strikes back.

** För er ungdomar: Jason Lee är den där scientologen som spelar Earl i teveserien My name is Earl.

*** Seriöst, minns ni hur alla skribenter på Darling alltid låg hemma och tittade på UFO-dokumentärer, jag menar vilka kabelkanaler hade de egentligen? Det är rätt sällan UFO-dokumentärer på Discovery och dylikt enligt min erfarenhet. Ibland tror jag liksom att de hittade på.

"Filmer och tv främjar aktivt, åtminstone på ytan, att man ska dejta de osnygga; om vi har lärt oss något av massmedia är det att de enda som kan göra oss lyckliga är de som inte slår oss som särskilt attraktiva. Oavsett om det är Jerry Maguire eller Födelsedagen eller Who's the Boss? eller Some kind of Wonderful eller Speed Racer påminns vi ständigt om att de ouppnåeligt perfekta ikonerna vi suktar efter aldrig kan tillfredsställa oss på samma sätt som de platoniskt allierade som alltid har funnits vid vår sida. De anmärkningsvärda undantagen är Studie i Brott (där den mjukhjärtade Barbara Bel Geddes blev brädad av sexiga Kim Novak) och Mitt så kallade liv (där stackars Brian Krakow aldrig fick leka, fastän Jordan Catalano för fan inte ens kunde läsa)."

(ur Sex, droger och Kalaspuffar av Chuck Klosterman)