We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Christopher Isherwood, kanske främst ihågkommen för sina Berlinromaner där Farväl till Berlin är den mest kända, var en brittisk författare som levde större delen av sitt vuxna liv i andra länder. 1939 emigrerade han till USA och bosatte sig i Kalifornien. Det är också just i Kalifornien som En enda man utspelar sig. I Isherwoods roman från 1964 låter en allvetande berättare läsaren få följa den brittiske universitetsläraren George, i någon mening förmodligen Isherwoods alterego men låt oss inte kladda ner oss med det, under en i strikt objektiv mening rätt händelselös dag. George vaknar, gör sina morgonbestyr, tar bilen till universitetet och håller en föreläsning om Aldous Huxleys Efter många somrar. ”Vad handlar den om?” frågar George sina studenter som synes oförmögna att ta till sig dess budskap.

En enda man kan sägas handla om två saker:

1. Sorgen över en förlorad livskamrat,

2. Åldersångest, vilket även det är en sorg över något som gått förlorat.

Dessa både teman kan sammanfattas i ett gemensamt ledmotiv: Dödsångest. Eller: dödens närvaro, framtiden som dödens absoluta förutsättning. (”Es ist alles lächerlich, wenn man an den Tod denkt” för att citera Thomas Bernhard.) ”Framtiden – det är där döden finns” säger George till den unge manlige student som han tillbringar en del av sin kväll med. (Trots epiteten ”gayklassiker” bjuds vi emellertid inte på någon kroppslig förening dem emellan, annat än en gemensam simtur.) Döden är ohjälpligt närvarande under hela En enda man. Bara själva titeln anslår stämningsläget: En enda man. En enda man i huset där det brukade leva två män. En enda man i huset där det brukade finnas en den andre, en Jim som gått förlorad.

Tiden är elementär i Isherwood roman. ”Historia – ingen hjälp. Nuet – inget att ha. Överens.” säger George till sin unge manlige student. Men George är i slutändan ändå inte beredd att ge upp nuet riktigt än, han väljer att klänga sig fast vid det, eftersom ”nuet”, just detta ”idag” som romanen kretsar kring, är vad som egentligen återstår av det korta liv som är hans. Det förflutna är förlorat och framtiden innebär döden; nuet är hans enda möjlighet, att älska, att leva. (Vilket står i skarp kontrast till jagets omöjlighet att hantera tiden och sitt ”idag” i Ingeborg Bachmanns Malina, en annan Salamonskibok.) En enda man är också en uppgörelse med kroppen. När George slåss mot vågorna mot slutet av boken är det samtidigt en påminnelse om hans egen dödlighet och en erinran om liv. För en timme är han och den unge studenten vilda vattendjur, och i den bemärkelsen är En enda man en kort stund en sorts The Awakening för homosexuella män. (Ja ja, jag sa ”en kort stund”).

En enda man flyter på i den där sortens makliga tempo som jag gillar. Jag har inte bråttom, tycks Isherwood vilja säga, och det bör inte du heller ha. (Min förkärlek för händelselösa romaner upphör för övrigt aldrig att förvåna mig.) I slutändan mynnar Georges spaning efter den tid som flytt ut i en riktigt trivsam roman, och jag menar det som något positivt. Som sorgesång betraktad är den oväntat lättsam och mjuk i kanterna, den är underfundigt ironisk snarare än bitter och cynisk. Den har som alltid en Isherwoodsk komisk ådra, men den senare tillåts aldrig kamouflera ångesten. Den står inte i vägen för den självrannsakan som den allvetande berättaren tvingar vår snuskgubbe till protagonist att ägna sig åt. Den är snarare en förutsättning för den.

En enda man är förvisso ingen Farväl till Berlin och Isherwood har aldrig varit någon Kafka, men Isherwood är som alltid en smart och självironisk brittisk kamrat att stoppa i rockfickan, speciellt så här i hösttider. Gula löv och Christopher Isherwood, I can't see why not. En kopp te på det?

A single man har filmatiserats med Colin Firth i rollen som George.

Alice Butler arbetar för det multinationella leksaksföretaget Popco. På Popco arbetar tusentals människor varje dag med att försöka framställa den perfekta varan för barn och ungdomar i olika åldrar. Fokus ligger på att skapa positiva konnotationer kring Popcos varor genom olika former av, mer eller mindre dold, marknadsföring. Popco använder sig av bl.a. fokusgrupper och intervjuer för att försöka komma fram till vad unga flickor och pojkar egentligen vill ha, i betydelsen vilken typ av varor de skulle kunna tänka sig att konsumera.

Alice Butler är expert på koder och chiffer och har utvecklat ett krypteringsverktyg för barn, the KidCracker Kit. Dessa kunskaper har hon fått från sin kodexpert till farfar, Peter Butler, som ägnade en stor del av sitt liv åt att försöka knäcka koden till det så kallade Stevenson/Heath-manuskriptet, vilket enligt legenden sägs visa vägen till en stor sjörövarskatt. Runt halsen bär Alice ett halsband med en ingraverad sifferkod, en kod som eventuellt har ett samband med den gömda skatten. När Alice börjar få mystiska kodade meddelande skickade till sig börjar hon fundera på om dessa har något samband med halsbandet och den gömda skatten.

Popco är uppbyggd på ett sätt som påminner om Scarlett Thomas bok The End of Mr.Y. Thomas gillar av allt att döma att skriva böcker med utgångspunkten att läsaren ska lära sig någonting av att läsa dem. Hon låter därför sina romanfigurer samtala om olika ämnen i syfte att öka läsarens kunskap om dessa ämnen, det hela är väldigt pedagogiskt uppbyggt.

I The End of Mr.Y ville Thomas lära oss om kvantfysik och poststrukturalism, i Popco vill hon lära oss om kryptologi/kryptoanalys, matematik och paradoxer.

Men det stannar inte där, Thomas vill även lära oss var mjölken vi dricker kommer ifrån. Det är rätt uppenbart att Thomas har en dold agenda med sina böcker, hon vill propagera för djurens rättigheter. Det här var något som framstod som ganska tydligt redan i The End of Mr. Y där Thomas både lät sin huvudperson känna hur det kändes att vara inuti en rädd infångad råttas medvetande (efter vilket huvudpersonen bestämde sig för att det var inhumant med råttfällor), samtidigt som hon lät en av gudarna i "Troposfären" vara en råtta som behövde huvudpersonens hjälp med att göra sig av med den kvinna som tog fram de första laboratoriemössen för djurförsök (för att omöjliggöra den typen av djurförsök).

I Popco bestämmer sig vår hjältinna för att bli vegetarian så att säga "av en slump", men lite senare möter hon den snygge veganen Ben och genom honom lär hon sig varför det är fel att äta kött och andra animaliska produkter. Alice frågar dumma frågor i stil med "Vad äter en vegan?" och "Varför får man inte äta smör?" och den gode Ben förklarar pedagogiskt för Alice varför det är synd om kossorna som måste skiljas från sina kalvbebisar och plötsligt känns Popco som en barnbok av Lisa Gålmark. Jag kan inte låta bli att önska att Thomas ville sluta predika och koncentrera sig mer på att försöka berätta en vettig historia istället.

Scarlett Thomas ägnar också rätt många sidor åt att förklara marknadslogiken kring märkesvaror och hur konsumenter manipuleras att köpa saker de inte behöver genom olika former av marknadsföring. Thomas har uppenbarligen läst Naomi Kleins No Logo och vill gärna vidareförmedla dess budskap. Har man redan läst den boken blir det hela fort ganska tjatigt.

Thomas upprör sig över hur företag manipulerar konsumenterna, samtidigt som hon själv manipulerar sina läsare med hjälp av dolda budskap i skönlitterär form. Att låta romanfigurer samtala sig fram till att det bästa är att låta bli att äta kött är i sig en form av gerillamarknadsföring om Thomas enda syfte är att försöka övertyga läsaren om att det är fel att äta kött. Det är i och för sig möjligt att Thomas velat göra läsaren uppmärksam på hur marknadsföring fungerar genom att själv propagera för någonting på ett ställe där läsaren inte förväntar sig att bli manipulerad, för att se om hon eller han upptäcker det. Jag tror emellertid att Thomas snarare är ute efter att omvända oss till medie- och konsumtionskritiska veganer. (Fast syftet är nog inte att vi ska vara kritiska till just Thomas egen text...)  

Det är roligt att läsa om lateralt tänkande och paradoxer och matematiska hypoteser och primtal, och jag gillar att Thomas vill allmänbilda sina läsare genom att diskutera olika ämnen i sina böcker, däremot har jag svårt att se på vilket sätt matematiken anknyter till bokens konsumtionskritiska kärna. I The End of Mr.Y lyckades Thomas begreppsliggöra sina teorier kring medvetandets gränser på ett smart sätt genom att låta sin berättelse i sig själv utgöra ett tankeexperiment, dessutom med hjälp av en doktorand till huvudperson som själv skrev en avhandling om tankeexperiment. I Popco är det ibland svårt att se sambandet mellan kritiken av konsumtionssamhället och lektionerna i kryptoanalys. (Kan hon mena att man behöver en nyckel för att se igenom konsumtionssamhället? Eller menar hon att om vi är många så kan vi knäcka den kapitalistiska koden?)

Popco är helt klart sämre än The End of Mr.Y. Den där nyfikenheten som drev The End of Mr.Y framåt återfinns inte alls i Popco. Där The End of Mr.Y ville ifrågasätta och få läsaren att fundera kring filosofiska frågor vill Popco mest propagera för ett färdigt sätt att tänka, vilket underförstått är det enda rätta. Thomas lyckas inte heller bygga upp spänningen och här finns inget riktigt flyt i historien. Mot slutet av boken känner jag mig mest irriterad för att den väntade "aha!"-upplevelsen helt uteblir. Tyvärr, det här håller inte. Popco faller isär i sina beståndsdelar.

Läs Naomi Kleins No Logo istället. Eller Zygmunt Baumans Konsumtionsliv.

Jag råkade visst klicka hem ett ex av Scarlett Thomas Popco förra veckan. Ja, jag vet, jag borde kanske läsa något med lite mer substans istället, men ibland vill man bara ha en trashig pocketbok med ett omslag som ser ut som nån halvdålig indieplatta från 90-talet. Dessvärre ser mitt ex av Popco INTE ut så här, som jag trodde att det skulle göra :

Inte för att dockomslaget var fantastiskt på något vis, det är ganska sunkigt, men jag tycker att det andra omslaget är så märkligt. Fina färger förvisso (lite CareBears-inspirerade sådär) men det hjälper ju inte upp det faktum att vi får Pippis pappas båt som seglar på ett gigantiskt S. Varför vill Canongate att Thomas böcker ska se ut som barnböcker?  And while we're on the subject så tycker jag att The End of Mr. Y -omslaget var skitknepigt också. Det verkar ingen annan tycka. Jag vet inte hur många inlägg jag har läst om hur snyggt det omslaget är, hur tänker ni egentligen? Det ser ju också helt barn/ungdomsbok ut, dessutom med någon konstig gubbe i hatt på baksidan. Och så färgerna, typ lejongult och bränt orange? Kom igen! 

I den självbiografiska Musikens betydelse för flickor tecknar den brittiska poeten och författaren Lavinia Greenlaw ett porträtt av en uppväxt färgad av musik och patriarkala strukturer. Det börjar med pop, går vidare till disco, gör ett abrupt avbrott för rock och följs sedan av punk och new wave.

Lavinia minns Devo i kirurgkläder, The Jam i kostymer, Sex Pistols i trasiga kläder med säkerhetsnålar som håller ihop trasorna. Här finns också discodängorna, Donny Osmond, Elton John och Chicagos tryckare. Lavinias individutveckling löper parallellt med de musikaliska minnessymfonierna.

Bokens omslag går i någon slags neonorange färgton, vilken stämmer väl överens med författarens upplevelse av punken under senare delen av 70-talet. Punkens färger skulle vara syntetiska, som kontrast mot hippierörelsens murriga skogsnära färger, det skulle vara grönt som snor, inte som träd. När Sex Pistols släppte sitt album Never Mind the Bollocks 1977 var omslaget chockrosa och neongult. Lavinia Greenlaw älskade det.

Musiken fyller skilda funktioner för Lavinia under uppväxten i Essex, den är ett medel för att först rätta in sig i ledet (disco) och senare ett sätt att bryta med det invanda, ett slags befriande tvång att göra tvärtom (punk). Men även att vara fel på rätt sätt är en komplicerad uppgift, och speciellt för en ung tjej som inte ens vet om hon vill vara tjej eller inte.

Den unga Lavinia ser allting i system; i koder och regler, livsnödvändiga och oförklarliga måsten. Hon försöker att förhålla sig till, och få grepp om, sin omgivning, och musiken är ett redskap.

"Jag började få grepp om popen som konstruktion. Detta var inget spontant party."

Rocken är för pojkar och discon är för flickor, konstaterar den unga Lavinia. Alltså återstår det bara för henne att sminka sig omsorgsfullt, ikläda sig tajta spandexkjolar och skor med höga kilklackar och fixera håret med sprej och mousse och dansa till Play that funky music.

Discomusiken blir för Lavinia en introduktion till att vad det innebär att vara en flicka, ett sätt att lära sig hur en flicka förväntas bete sig. Greenlaw kroppsliggör således de Beauvoirs gamla klassiker "Man föds inte till kvinna, man blir det". Discon är för Lavinia en slags performativ akt, ett ständigt iscensättande av könsskillnad.

När Greenlaw skriver: "För mig var det självklart att ha ett eget rum och att få göra vad jag ville med det." är det ändå inte riktigt sant. Det finns inget självklart rum för musikintresserade tonårstjejer, de är snarare per definition ett slag bihang till sina manliga bekanta. Den uppvaknande insikten om detta gör Lavinia konfunderad och även om hon inte aktivt agerar mot det så kan hon ändå inte låta bli att reagera, om så bara inför sig själv. Varför är det bara killar som spelar luftgitarr? frågar hon sig. Varför är det bara killar som hänger i skivbutiker och har ett verkligt intresse för musik?

"Efter skolan brukade jag titta in i butiken, kolla om det fanns något nytt och bara hänga där, röka, lyssna, bläddra bland skivorna och njuta av stämningen de skapade. /.../ Ofta var jag den enda tjejen där men det hade ännu inte slagit mig att det kunde betyda något. Jag visste att det fanns folk som såg musik som bakgrundsljud och så vi som såg musik som, ja, musik, men jag tänkte inte på att de flesta av dem som tog den på allvar var killar. /.../ Jag valde sida, intog en hållning och hade alltid en åsikt, utan att märka att det förvirrade tjejer och tråkade ut killar. Fick man som tjej inte känna så starkt för något, för att inte tala om att verkligen vilja äga och kunna något för sin egen skull?"

Lavinia går från att vilja vara flicka till att inte vilja vara flicka och punken blir en sorts utväg, ett andningshål. Punken är ambivalent och avståndstagande. Allting blir ironiskt, allting blir tvärtom, bara för sakens skull. Punken är artificiell och uppkäftig, den vägrar att rätta in sig i något led. Det är befriande.

När punken kommer till Essex är den egentligen redan död, men för den tonåriga Lavinia är den allt annat än det. Musiken blir en sorts frigörelse och en ny sorts identitet för Lavinia att anamma. En ny och annorlunda arena att verka på, trots att även punken innebär regler och konformitet inom gruppen. Trots att även punken är en ytterst manlig företeelse.

"Vi stoppades rutinmässigt men jag kände mig immun - huvudsakligen för att jag var ung men också för att jag var tjej, vilket var märkligt med tanke på att jag samtidigt kände mig skyddad av det faktum att jag inte såg ut som en tjej. Jag kunde gå genom stan ensam på nätterna och om någon man ropade efter mig var det smädelser snarare än lockrop. För de flesta män var en tjej med blått hår inte tjej över huvud taget."

Men punken som konstruktion kan inte hållas samman när dess utlovade subversivitet tömts på innehåll och den istället omvandlats till det som den gav sig ut för att förstöra och bryta ner. Den blir mainstream. För Lavinia väntar vuxenlivet, universitet och ansvar. Hennes egen självbild svajar, identiteten känns instabil. Ändå är den tonåriga Lavinia Greenlaw en självständig varelse, om hon nu inte vet exakt vad hon vill göra i framtiden så vet hon åtminstone vad det är hon letar efter: frihet.

Lavinia Greenlaw har skrivit en fin och personlig bok om musik och om hur det är att bli flicka.

´So if we're all quarks and electrons...' he begins.

´What?'

´We could make love and it would be nothing more than quarks and electrons rubbing together.`

´Better than that,' I say. ´Nothing really "rubs together" in the microscopic world. Matter never really touches other matter, so we could make love without any of our atoms touching at all. Remember that electrons sit on the outside of atoms, repelling other electrons. So we could make love and actually repel each other at the same time.'

(ur The End of Mr. Y av Scarlett Thomas)

Igår kväll/natt kom jag hem från krogen och var lite full och skrev ett tre A4-sidor långt Worddokument om Scarlett Thomas bok The End of Mr. Y. Följande recension är vad jag lyckats få ihop från dessa svajiga rader. Allt som jag i morse kände "hur i helvete tänkte jag här?" inför återfinns ej här nedanför. Texten kan nog emellertid ändå upplevas som lite problematisk på sina ställen, och tycker man att det förstör läsupplevelsen att jag diskuterar slutet så kanske man inte ska läsa det här inlägget alls, eller åtminstone på egen risk.

Poststrukturalistisk kvantfysik, låter det intressant? Det är det. Och Scarlett Thomas The End of Mr. Y (som jag visserligen har rätt många invändningar mot, vilket kommer att visa sig efterhand) är en lättsam inkörsport till spektaklet.

Huvudpersonen, Ariel Manto, skriver en avhandling om tankeexperiment (Schrödingers katt, Einsteins tåg, osv). Hon kommer som av en händelse över ett exemplar av boken The End of Mr. Y, skriven av Thomas E Lumas. Boken anses bära på en förbannelse, som fått både författaren själv liksom hans förläggare och övriga inblandade i utgivningen av boken att försvinna, för att sedan återfinnas döda. Kan det finnas något sådant som en förbannelse, funderar Ariel, och kommer fram till att det kan det nog inte. Hon kan emellertid inte diskutera saken med sin handledare Saul Burlem, den enda andre Lumas-fantasten hon känner till, för han har försvunnit under mystiska omständigheter.

Redan tidigt ges vi alltså grundstenarna till en spännande (om än något klyschig) historia: Oförklarliga försvinnanden, en eventuell förbannelse, en mystisk bok i få exemplar (tydligen ska det enda andra kända exemplaret vila i ett bankfack i Tyskland) och en kvinnlig protagonist som tillsammans med oss läsare bestämmer sig för att reda ut alla frågetecken.

The End of Mr. Y bygger på några grundläggande förutsättningar som man bör ha med sig i bakhuvudet under läsningens gång.

För det första: Allting är text. Ju fortare man accepterar det, desto bättre, desto större behållning. Ariel Manto är en litterär karaktär. (Ariel Manto är ett anagram av I am not real.) Ariel Manto är dessutom en stor beundrare av poststrukturalistisk och dekonstruktivistisk teori. Det är till stor hjälp om man har någorlunda koll på Derrida, Baudrillard och gänget, det är dock inte någon absolut nödvändighet. Själv kände jag när jag läste den här boken att jag tyvärr har alldeles för dålig koll på Heidegger (vilket även var ett problem när jag läste Zadie Smiths Om Skönhet).

För det andra: The End of Mr. Y är i sig ett tankeexperiment.

Det är förvisso science fiction vi har att göra med, men dessa inslag är egentligen inte så viktiga, de är bara ett sätt att konkretisera själva tankeexperimentet. Lite Matrixstämning får vi dock, och "Project Starlight" känns ju som hämtat ur ett avsnitt av Arkiv X. Spänningen ligger emellertid inte i själva "jagad"-känslan (sedan Ariel Manto kommit över den mystiska boken dyker två kostymklädda män med pistoler upp på jakt efter den samma), snarare i den filosofiska diskussionen.

The End of Mr. Y, boken skriven av Lumas, innehåller ett recept på en sinnesförhöjande vätska, och genom att dricka den och samtidigt stirra på en svart cirkel på en pappbit lyckas Ariel Manto färdas till något som Lumas valt att kalla "The Troposphere". "Troposfären" består av materialiserade tankar (Thought = Matter). Här skriver Scarlett Thomas in en möjlighet att "hoppa mellan tankar", vilket för Ariel Manto innebär en möjlighet att så att säga befinna sig inuti en annan människas huvud (jfr. I huvudet på John Malkovich).  

Scarlett Thomas använder datorprogrammet som en metafor för alltings uppbyggnad. Människor är uppbyggda av kvarkar och elektroner, menar Thomas, och datorprogram är uppbyggda av ettor och nollor, som i sig består av kvarkar och elektroner. Om människor kan utveckla ett medvetande, resonerar Thomas, kan då även maskiner göra det?

I ett sådant tankeexperiment styr programvaran (the software code) vårt dagliga liv, och dess förutsättningar och möjligheter, medan själva maskinkoden (the machine code) sätter dess begränsningar. Men om man kan ändra maskinkoden, kan även programvaran ändras, och förutsättningarna därmed ändras och utökas.  

Ur ett poststrukturalistiskt perspektiv torde själva programvaran utgöra en eller flera diskurser, medan maskinkoden torde utgöra en form av privilegierad diskursiv position, en möjlighet att omartikulera elementen, vilket väl får beskrivas som makt. Nota bene, "makt" sett ur ett dekonstruktivistiskt perspektiv.

(Ur ett marxistiskt perspektiv kan vi se på maskinkoden som basen och programvaran som överbyggnaden. Basen determinerar överbyggnaden, mer eller mindre.)

Einstein kunde ändra maskinkoden, menar Thomas, och förmodligen kan Ariel Manto det också. Frågan är ju varför? Vad som saknar i Scarlett Thomas tankeexperiment är ett maktperspektiv. Oavsett hur man väljer att definiera makt, så är det en brist att den faktorn helt har utelämnats i The End of Mr. Y. Som boken nu ligger får man intrycket att vissa människor bara är förutbestämda att kunna ändra maskinkoden, det gör Ariel Manto till någon sorts Jesusgestalt (jfr. Neo i Matrix), vilket jag inte tror var meningen. Ingenting i The End of Mr. Y tyder ju på att Thomas velat införliva ett religiöst perspektiv på sakernas tillblivelse, bortsett från en förenklad tolkning av slutet.

Jag tycker att Thomas har slarvat lite med en del detaljer, här finns ett flertal logiska inkonsekvenser. Visserligen är väl kvantfysiken som sådan en sorts logisk inkonsekvens, men jag tycker ändå inte att det håller.

Som det här med hur tiden fungerar i "Troposfären". Thomas gör det enkelt för sig genom att endast antyda att tiden fungerar annorlunda där; "Maybe time doesn't work quite the way you think it does". Vilket påminner mig om den klassiska "Herrens vägar äro outgrundliga". ("The Lord works in mysterious ways".)

Sedan har vi de klassiska problemen med att resa tillbaka i tiden (vilket "Troposfären" gör realiserbart genom möjligheten att surfa mellan medvetanden och ta sig bakåt i tiden med hjälp av förfäder och minnen), vilket i sig inte anses behöva omintetgöra senare händelser. Thomas lägger fram det som om det vore möjligt att resa 100 år tillbaka i tiden, ändra en händelse och sedan återvända utan att något annat än just den enstaka händelsen har förändrats, vilket känns slarvigt. (jfr. "the Grandfather Paradox", jfr. de logiska inkonsekvenserna i femte säsongen av Lost).

En annan sak som förefaller mig märklig är varför man överhuvudtaget skulle vilja befinna sig i den så kallade "Troposfären". Jag upplever den som obehaglig. Det obehagligaste av allt är det faktum att man inte kan dö i "Troposfären". Den mänskliga kroppen dör om man befinner sig där för länge, men i "Troposfären" kan man tydligen leva för evigt. Varför man skulle vilja göra det övergår dock mitt förstånd (jfr. Dracula, och se hur alienerad han blev av att leva för evigt).

Även slutet är lite märkligt, och lite väl öppet för tolkning, enligt min åsikt. Det jag inte förstår är huruvida de befinner sig utanför systemet eller om de fortfarande är kvar i det. För att ta sig utanför språksystemet måste ju i sig innebära att hela språksystemet i sig tvingas omartikuleras i förhållande till det yttre, det andra; systemets själva förutsättning, men också dess omöjlighet. Och det i sig torde ju innebära en likriktning inuti det inre systemet, språksystemet, och att det därmed bryts ner och töms på betydelse? (jfr. Ernesto Laclau och "tomma signifikanter") Och vad skulle det i så fall innebära för de romangestalter som fortfarande befinner sig kvar där inuti, Lura, Saul, Wolf och de andra? Innebär det att de dör?

Samtidigt säger Ariel att hon inte faller när hon kliver över den där klippkanten. Hon trodde att hon skulle falla med hon faller inte. Vilket väl borde innebära att det inte finns något alternativ, att det inte finns någon väg ut? Du kan inte fly språket, helt enkelt. Allting är text. Jo, det verkar vara en koherent slutsats. Jag väljer att tolka det så.
                                                                                    

                                                                                          ***

Fortsättningsläsning? Torde väl bli Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor - att återuppfinna naturen.

Christopher Isherwoods Farväl till Berlin påminner på många vis om en av mina personliga favoritböcker, nämligen Truman Capotes eminenta Breakfast at Tiffany's. I båda böckerna återfinner vi en författare som lär känna en excentrisk kvinna, hos Capote heter hon Holly Golightly och hos Isherwood heter hon Sally Bowles. Holly Golightly och Sally Bowles är dessutom ganska lika; de har båda ett affärsmässigt förhållningssätt gentemot män, de lever ständigt i nuet och tar en dag i taget, de är impulsiva och okonventionella, och ganska egocentriska vid närmare eftertanke. De är attraktiva, men inte vackra, de utstrålar en slags barnslig sexuell energi som inte har någonting med renhet och kyskhet att göra, de är ouppnåeliga men samtidigt väldigt närvarande. I båda böckerna blir den återberättande författaren något av en fadersfigur för dem, fascinerat följer han deras irrfärder och upptåg, trots att han vet att han inte kommer att få någonting tillbaka.

Holly och Sally tar mer än vad de ger, men livet har också tagit saker från dem som de aldrig kommer att få tillbaka. De har båda blivit lite tilltufsade av livet, de har båda blivit svikna av män, Holly liksom Sally, och trots att de aldrig skulle erkänna det så är livet kanske inte så där fantastiskt som de hela tiden säger att det är. Kanske är framtiden inte heller så ljus som de vill låta påskina, men vad du än gör, peta inte håll på illusionen! All världens Hollys och Sallys mår bäst av att få leva i det självcentrerade universum som är deras, och där är de också som allra charmigast. De är här den ena dagen och borta den nästa, så det gäller att njuta av deras sällskap medan man fortfarande kan, de kan vara i Paris eller Rom nästa vecka.  

Jag tycker mig också i Farväl till Berlin känna igen vissa tendenser som jag förknippar med Haruki Murakamis författarskap. Det Farväl till Berlin, Breakfast at Tiffany's och exempelvis Murakamis Norwegian Wood alla har gemensamt är kvinnan. Den där speciella kvinnan, som i sig är tillräckligt intressant för att ge en hel bok ett existensvärde. Det är bara för mig att erkänna; jag gillar henne. Trots att hon är en sådan litterär och cineastisk kliché. (Vad säger det om mig egentligen? Har jag inkorporerat "den manliga blicken" månntro? Handlar det om något slags internaliserat förtryck? God only knows.) 

Nu handlar ju varken Breakfast at Tiffany's eller Farväl till Berlin enbart om Holly Golightly eller Sally Bowles (och Norwegian Wood handlar inte enbart om Midori Kobayashi). Större delen av Farväl till Berlin handlar ju de facto inte om Sally Bowles, ändå är det henne man minns. Det är hon som ger boken dess särprägel. 

I Farväl till Berlin är författaren i boken namne med bokens riktiga författare; Christopher Isherwood. Han skriver i förordet att bokens Isherwood inte ska förknippas med honom själv. "Christopher Isherwood" är praktisk som buktalardocka, skriver han, ingenting annat. Farväl till Berlin kan kanske förstås som semi-självbiografisk.

Bokens "Christopher Isherwood" befinner sig i Berlin i början på 30-talet, liksom verklighetens Christopher Isherwood gjorde, och mot en bakgrund av den groende nazismen bevistar han sunkiga källarhak, restauranger och nattklubbar tillsammans med Sally Bowles. Han bor inneboende hos Fräulein Schröder och lär där känna ett gäng udda karaktärer. Han tillbringar en sommar på Rügen tillsammans med Peter och Otto, och flyttar senare hem till den senares familj för att för en tid leva inneboende hos familjen Nowak. Han lär även känna den judiska familjen Landauers och bevittnar deras fall.

Farväl till Berlin är en roman om människor. Det är även en roman om 30-talets Tyskland, några år före andra världskriget. Vi introduceras till Führern och vi inser sakta tillsammans med författaren att den kommunistiska revolutionen inte kommer att bli verklig. Istället håller något fruktansvärt på att hända, och trots att "Christopher Isherwood" själv inte verkar personligt drabbad, märker vi hur vännerna omkring honom faller bort och faller i glömska, Bernhard som får en "hjärtattack", Rudi som blir torterad, den äldre Herr Landauer som måste lämna landet.

Farväl till Berlin är förlaga till John Van Drutens pjäs I am a camera vilken i sin tur är förlaga till musikalen Cabaret, löst baserat på vilken det senare även spelades in en film med samma namn (där Liza Minnelli spelar Sally Bowles). Filmen verkar emellertid skilja sig en del åt i förhållande till Isherwoods roman. I boken har exempelvis "Christopher Isherwood" och Sally Bowles inget sexuellt förhållande. (Inte heller har Holly Golightly något sexuellt förhållande med den namnlöse författaren i Capotes roman, trots att Hollywood velat porträttera det annorlunda.)

Den riktige Christopher Isherwood var själv gay och kom enligt egen utsago till Berlin för att "hitta söta pojkar", och om man så vill så kan man läsa vissa delar av Farväl till Berlin med den informationen i bakhuvudet.

"En halvtimme senare följde Bernhard mig upp till min sovrumsdörr, alltjämt leende och med handen på min axel. Vid frukosten nästa morgon såg han trött ut men var glad och underhållande."

Letar man efter något spännande eller händelserikt är det här fel bok, men vill man lära känna några udda existenser, insupa en dos av 30-talets Berlin eller helt enkelt läsa en väldigt fin och underhållande roman, då tycker jag att man ska ta och läsa Farväl till Berlin. Jag tycker att det är en förtjusande liten bok, simply chaaaaarming!  Fantastisk titel för övrigt.