We Tell Ourselves Stories in Order to Live

"Man kan med andra ord säga att jag fortfarande inte förstår vad det är som får människor att fungera. Min oro över att upptäcka att min uppfattning om vad lycka är var så fullkomligt väsensskild från vad alla andra tyckte var så stor att den fick mig att kasta mig sömnlös av och an och jämra mig natt efter natt i min säng. Det drev mig faktiskt till gränsen till galenskap. Jag undrar om jag varit riktigt lycklig. Folk har berättat för mig, fler gånger än jag kan minnas, vilken tur jag hade, men jag har alltid upplevt det som om jag lidit alla helvetes kval. Jag har faktiskt tyckt att de som sagt att jag haft tur hade ojämförligt mycket mer tur än vad jag hade.

Jag har ibland tänkt att jag tyngts ned av tio gånger så många olyckor, som var och en skulle gjort en mördare av min granne om han tvingats bära den." 

"Allt jag känner är attacker av oro och fasa vid tanken på att jag är den enda som är helt olik alla andra. Det är nästan omöjligt för mig att tala med andra människor. Vad ska jag tala om, hur ska jag säga det? - Jag vet inte.

Det var så jag uppfann mitt clowneri.

Det var sista gången jag sökte kärlek hos den mänskliga rasen. Trots att jag var livrädd för människor, så verkade jag oförmögen att avsäga mig deras sällskap. På ytan lyckades jag bibehålla ett leende som aldrig övergav mina läppar. Det var den bekvämlighet jag erbjöd andra, en mycket prekär insats som jag bara förmådde att utföra med hjälp av en väldig inre ansträngning."

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är uppdelad i två berättelser som löper parallellt med varandra, uppdelade på varannat kapitel.

Den ena berättelsen beskriver ett samhälle som styrs av någonting som kallas "Systemet", och för vilka vår manlige protagonist och berättare arbetar som så kallad "Calcutec". Han arbetar på konsultbasis med att omprogrammera och lagra information i sin hjärna, i en omedveten del av sitt medvetande. Han blir i bokens inledning uthyrd till en märklig professor, vars laboratorium är beläget under Tokyos gator. Han lär också känna professorns tonåriga, ständigt rosaklädda, barnbarn (som i gammal god Murakami-stil naturligtvis inte vill något hellre än att få ligga med vår 35-årige berättare). I samband med detta börjar märkliga saker att hända, vår namnlöse "Calcutec" får ett enhörningskranium i present, han får sin lägenhet demolerad av två märkliga figurer och väcks senare abrupt upp av professorns barnbarn som upprört talar om för honom att världens undergång är nära förestående.

I den andra berättelsen får vi lära känna en man som befinner sig på en plats omgiven av höga murar. En portvakt vakar över dess ingång och upplyser om att när man väl trätt in i "Staden" så kan man inte längre välja att lämna platsen. Enhörningar är de enda som kan ta sig in och ut med hans tillåtelse. För att få lov att träda innanför muren tvingas mannen att skära av sig sin skugga, och därigenom förlorar han alla minnen av sitt tidigare liv. Han blir anställd som "Drömläsare" och tillbringar sina dagar med att läsa "gamla drömmar". Det gör han genom att vidröra enhörningskranium. (Det låter lite... ja, jag vet. Men det är ju Murakami vi pratar om, och Murakami jobbar så här. Det lär inte komma som någon överraskning för den som har läst honom tidigare.) Platsen innanför murarna benämns som "The End of the world". Jag utgår ifrån att den andra berättelsen, om "Systemet" och "Calcutecs" och professorn, utspelar sig i något som kallas "Hard-boiled Wonderland", vilket väl inte känns som en alltför djärv gissning.  

Av gammal vana är man som läsare naturligtvis intresserad av hur de här båda berättelserna, och de båda världarna, hänger samman. Murakami ger, inte helt oväntat, inga uttryckliga svar, men som lekman kan man ju dra vissa anspråkslösa slutsatser.

Parallella världar och olika former av medvetande och dimensioner är ju fenomen som Murakami har laborerat med länge. Även när han skriver hyfsat realistiska romaner, som exempelvis Norwegian Wood, kan han ändå inte låta bli att slänga in någon form av förhöjd verklighet. I Hard-boiled Wonderland and the End of the World tar han det till det yttersta.

Trots att mycket är som det brukar vara i Murakamiland så känns Hard-boiled Wonderland and the End of the World ändå inte som en typisk Murakamibok. Det välkända murakamiska har blandats upp med någon slags semi-science fiction-plot, och mellan varven får vi även något som nästan måste liknas vid en saga, lite Narnia-varning så där, åtminstone till en början. (Apropå Narnia så gås det in och ut ur garderober för att ta sig mellan olika platser en hel del i boken.)

Flera företeelser i Hard-boiled Wonderland and the End of the World påminner mig om Scarlett Thomas bok The End of Mr.Y. Jag tänker speciellt på Thomas beskrivning av den så kallade "Troposfären" och insikten om att tankar är materia. Hos Murakami beskrivs odödlighet som en sorts tautologi, vilket lämnar en öppning för människor att vara odödliga i tanken. Båda böckerna handlar dessutom i någon mån om ensamhet (gör inte alla Murakamiböcker det?). Berättaren i "Hard-boiled Wonderland"-delen av boken uppvisar vissa likheter med Thomas romanfigur Ariel Manto. Båda påminner om den personliga obetydligheten som kommer av att ha få nära relationer och de delar insikten om att världen skulle fortsätta precis som innan, även om de själva inte längre fanns kvar i den.
Både Thomas och Murakami låter i dessa böcker sina romanfigurers inre liv utvecklas till något som är större än dem själva. I en annan dimension av medvetandet är de på något sätt ändå utvalda och speciella, en sorts tröst till ensamma människor kanhända.

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är nog den Murakamibok som jag hittills har tyckt minst om. Det är också min första Murakami på engelska. Kan det finnas ett samband? Som jag skrev i min recension av Sputnikälskling så tycker jag att Murakamis romanfigurer ofta samtalar med varandra på ett specifikt sätt, jag tror att jag uttryckte det som att de pratar som lillgamla barn på crack. Saken är emellertid den att i Hard-boiled Wonderland and the End of the World så gör de helt plötsligt inte det längre. Och jag kan inte låta bli att fundera på varför. Ligger det i översättningen eller i det engelska språket?

Lisa Jannerling, som skriver Expressens bokblogg, har förresten funderat kring samma sak (här och här), så jag är tydligen inte ensam om att känna en viss motvilja mot Murakami i engelsk översättning  

Med tanke på att jag redan har läst allting av Murakami som finns på svenska, är det enda som återstår att läsa resten av dem på engelska om jag vill ha mer av Herr Haruki. Jag kan dock inte låta bli att känna mig lite orolig efter att ha läst den här boken. Kommer alla Murakamiböcker att kännas så här framöver? Kommer jag att tvingas leva med Murakamis onda engelskspråkiga tvillingbror från och med nu?

Hitomi Kanehara är född 1983, vilket väl ändå får anses som relativt ungt i författarkretsar, hon har vunnit det prestigefyllda japanska litteraturpriset Akutagawa Prize och säljer tydligen miljontals kopior av sina böcker hemma i Japan. Hennes debutroman, Snakes and earrings, som hon fick utgiven redan som 21-åring, kommer för övrigt ut på svenska i vår (och lär väl i och med det bli lättare att få tag på).

Autofiction är berättad baklänges, och kronologiskt sett är bokens första del alltså den senaste. I den första delen, som alltså tidsmässigt inträffar senare är de övriga tre delarna, lär vi känna den 22-åriga Rin som till yrket är författare. Redan här är det självfallet intressant att fundera kring huruvida bokens Rin på något sätt är en inkarnation av Hitomi Kanehara själv. Huruvida det är så eller inte får vi inte veta, eller det är snarare upp till den individuella läsaren att avgöra hur man vill förhålla sig till det. Bokens Rin får i uppdrag av sin redaktör att skriva en slags påhittad självbiografi, något han kallar "autofiction".

"Well, in short, it's autobiography-style fiction. A work of fiction that gets the reader suspecting that it´s actually an autobiography. After reading your short story set in the plane, I thought you might be interested."

Boken, den som är skriven av Hitomi Kanehara, inte den som Rin skriver, inleds med en suggestiv episod ombord på ett flygplan, där Rin och hennes nyblivne make reser tillbaka till Japan från sin smekmånad. Rin oroar sig för att hennes make ska förföra någon av flygvärdinnorna och redan här grundlägger Kanehara sin huvudperson, Rin, och vi uppfattar henne som ängslig, paranoid och obalanserad. Att Rins redaktör, Shinagawa, längre fram i boken refererar till episoden på flygplanet som en "short story" som Rin skrivit får läsaren att ytterligare fundera kring vad som är upp och vad som är ner i den här berättelsen.

Efter bokens första del följer sedan tre delar som alla handlar om Rin, men i olika åldrar, i 18, 16 och sist 15 års ålder. Detta får till följd att jag som läsare ständigt måste förhålla mig till det faktum att de andra delarna av boken, som beskriver en yngre Rin, mycket väl kan vara fiktion snarare än fakta, och ovanför den tanken löper tanken att allt är fiktion eftersom det är Hitomi Kanehara som har skrivit den här boken, inte bokens påhittade Rin, parallellt.

Antingen handlar delarna om den yngre Rin om författaren Rins ungdom, eller så är de författaren Rins "autofiction" som hon skriver efter sin redaktörs önskemål. Vad som på något sätt knyter an till Hitomi Kanehara själv vet vi ingenting om, kanske är det hennes egen historia, troligtvis är den bara påhittad från sidan ett till sidan 216.

Huvudpersonen Rin förhåller sig alltid, oavsett vilken ålder hon befinner sig i, till en man eller pojke. Det är i förhållande till den andre som hon skapar sig själv, den andre får på något sätt spegla normalitet medan hon blir mer och mer övertygad om att hon själv är galen. Rins syn- och hörselhallucinationer är ett återkommande tema, och med dessa kommer hennes schizofrena tankemönster, som lägger sig som en huva över det dagliga livet. Samtidigt vet vi inte huruvida dessa tankar faktiskt är något som bokens Rin i realiteten har eller om de istället är något som hon "tänker till" för att förvirra de eventuella läsare av hennes tankar som hon inbillar sig existerar.

"When my eyes catch those of a stranger, I feel like all my thoughts are transparent and known to them. So whenever that happens, I often think about weird things on purpose."

Även här kan vi alltså spåra en vilja hos författaren Kanehara att skapa ytterligare metadimensioner, det får läsaren att fundera kring huruvida Rins upplevelser, som stundtals är både bisarra och obehagliga, enbart är den fiktiva personen Rins påhittade tankar, att jag som läsare på något vis utgör en person som bokens Rin känner sig genomskinlig inför, och som hon tror kan läsa hennes tankar (vilket jag som läsare också kan, eftersom Rin är en romangestalt).

Samtidigt är Rins paranoida schizofreni en trygghet, det är en del av henne som hon skulle känna sig naken och ofullständig utan.

"This habit of thinking of strange things on purpose is something I feel I should do something about one of these days. But the idea of consciously controlling subconscious thoughts is ridiculous. If i did that, I'd probably lose what was good about me, too. So my intention to do something about it someday is probably a lie. I like the way I think these strange things."

Kanehara leker inte bara med gränsen mellan självbiografi och roman, utan lyckas även, genom att i första delen av boken plantera en mystisk koffert som aldrig får sin förklaring, göra läsaren osäker på vilken typ av roman Autofiction är. Antingen är den där kofferten en helt vanlig koffert och Rin är paranoid och eventuellt psykiskt sjuk, eller så finns det faktiskt någonting otäckt i den där kofferten och Autofiction är en skräckroman, en spökhistoria, en deckare eller något i den stilen. Genom att placera in den mystiska kofferten så tidigt i berättelsen för att sedan aldrig återkomma till den lyckas Kanehara också bryta mot normen om att en uppvisad pistol alltid måste avfyras innan boken eller filmen är slut.

I en recension av boken i The Independent skriver Matt Thorne: "allowing as it does for so many different levels of interpretation /.../  this autofiction is the most elegant postmodern escape act by a contemporary novelist yet."

Personligen är jag mer skeptisk. Det är ett intressant upplägg, men det är också den sortens bok som man tänker just "intressant upplägg" om, tyvärr finns här inte en tillräckligt bra historia för att den här boken ska fungera som någonting annat än ett "intressant upplägg", en "innovativ idé", en lek med subjekt/objektsformen och en uppenbar vilja hos författaren att göra sin läsare osäker.

Så fort en del av boken är utläst och nästa tar vid upphör också alla möjligheter för bokens Rin att utvecklas, och för historien att vidgas, eftersom berättelsen går baklänges och Rin alltså blir yngre och yngre. Eftersom vi så att säga vet hur det hela "slutar", kan vi inte hoppas på att Rins liv ska vända till det bättre, vi vet ju hur Rins liv kommer att se ut några år senare och vi vet att slutet inte blir lyckligt. Det enda som Kanehara kan ge oss är ett försök att fylla ut sin huvudperson Rin, att försöka att få henne mindre endimensionell, men samtidigt verkar det inte vara Kaneharas vilja att förklara alltför utförligt varför Rin är den hon är och beter sig som hon gör.

Kanehara synes inte heller vara särskilt intresserad av Rin, eftersom Rin någonstans enbart är ett medel för författaren Kaneharas mål att bryta med så många litterära konventioner som möjligt på så kort tid som möjligt. Samtidigt leder detta till att det blir svårt att så att säga engagera sig i Rins öde. Eftersom det är otydligt för läsaren om Rin överhuvudtaget "existerar" eller om hon bara är en produkt av författaren Rins fantasi, som i sin tur är en produkt av författaren Hitomi Kaneharas fantasi, är detta inte heller en bok som man direkt lever sig in i, den är hela tiden på något vis distanserad, och som läsare ägnar jag mer tankeenergi åt att försöka vända romanen rätt än åt att fundera kring Rins bevekelsegrunder.

Det är ju mycket möjligt att det också är meningen, men kan form och struktur verkligen trumfa substans? Tja, det kan det nog, men i Hitomi Kaneharas fall måste jag svara nej, det här håller inte. Hitomi Kanehara är absolut en intressant författare, och någon som jag tror att vi kommer att få se mycket mer av i framtiden, men Autofiction håller inte som roman. Jag må vara värdenihilist, men det betyder inte att jag inte vill bli bländad av romankonsten, jag vill fortfarande se stjärnor och planeter!

Samtidigt är jag lite ambivalent inför att helt avfärda Autofiction, det är intressant att den kan läsas på så många nivåer och ju mer jag tänker på den desto intressantare synes den mig, men det är också lite av ett fult knep hos Kanehara, ännu ett av alla hennes sätt att göra läsaren förvirrad. För kan man verkligen tycka att en roman är tråkig trots att den är så smart som den är? Vad är rätt och vad är fel, är jag löjlig som inte förstår storheten i Autofiction eller är jag bara dum som försöker att upphöja den till något större än vad den egentligen är (summan av sina delar)?

Intressant, som sagt. Men också ganska tråkigt. Jag tror att jag får ge mig där, ni får helt enkelt läsa den själva och bilda er en egen uppfattning. Fast om jag var er skulle jag förmodligen läsa något annat.

Jag är ständigt på jakt efter bra japansk litteratur, gärna relativt modern sådan. Oftast blir jag dessvärre besviken, bara i år har jag redan hunnit bli besviken på både Taichi Yamada och Hitomi Kanehara (recension kommer), så egentligen kan man kanske inte säga att jag direkt gillar japansk litteratur, jag har kanske snarare en "idé" om att japansk litteratur är någonting som jag skulle kunna tycka om (och detta förmodligen av anledningar som skulle göra Edward Said ledsen). Hursomhelst, jag behöver tips på bra japanska författare och romaner.
Fast jag behöver inte bli tipsad om Haruki Murakami för honom känner jag redan till.

Just nu är jag sugen på Risa Wataya, men hon är svår att få tag på, varken biblioteket eller någon nätbokhandel verkar ha hennes böcker inne. Jag läste Ryu Murakamis Almost Transparent Blue i våras och hatade den (pga jobbiga analsexscener), men jag tror att han kan vara värd ett andra försök, eventuellt. Annars funderar jag på att pröva på Yukio Mishima. Ja, eller Shintarō Ishihara. Någon som har läst?

Den översta på bilden är Shintarō Ishihara, den andre är Yukio Mishima. Så fin bild! Jag tycker om alla svartvita bilder på japaner som påminner mig om Hiroshima mon amour.

Taichi Yamada är tydligen ansedd manusförfattare i Japan, men han verkar mer vara copywritertypen än blivande Nobelpristagare, om ni fattar vad jag menar. Strangers är tyvärr inte speciellt bra, den är intetsägande på det där sättet som gör det så svårt att skriva något vettigt om den. Jag har ärligt talat inte lust att kommentera den alls, men nu gör jag ju uppenbarligen det ändå så då får jag väl drämma till med ett någorlunda motiverat omdöme.

Jag plockade upp den här boken av den enda anledningen att någon nämnt den i samband med Haruki Murakami. Alltså nja, jag vet inte det riktigt. De där klassiska mysiga Murakamimarkörerna fattas ju helt här, som namedroppandet av musik, böcker och film exempelvis. Även om Yamada försöker att skapa alternativa världar och mystiska sammanträffanden kan han ändå inte låta bli att skriva sina läsare på näsan. Den här boken är dessutom utrustad med den sunkigaste sluttwisten sedan Dackefejden.

I grunden är det här nog en bra historia som Yamada sorgligt nog inte har lyckats förvalta. Strangers är förvisso en historia med övernaturliga inslag (spöken) men Yamada har inte velat lägga tyngdpunkten på att skrämma sina läsare, istället låter han sin huvudpersons känsloliv hamna i förgrunden. Det skulle ha kunnat vara intressant men är det dessvärre inte. Tyvärr är huvudpersonen Haradas historia vare sig nyskapande eller särskilt engagerande utan istället bara platt och slarvigt förvaltad. Den enda personen i Strangers som är en liten aning intressant är hans granne Kei, men Yamada orkar inte beskriva henne på ett någorlunda balanserat vis och i slutändan blir även hon endimensionell och overklig (i ordets alla bemärkelser).

Å ena sidan finns här vissa lösa trådar som inte tas om hand på ett vettigt sätt (varför får man ingen förklaring till de två personerna som liknar hans föräldrars bevekelsegrunder exempelvis), samtidigt som vissa andra saker är övertydliga, som twisten.

Twisten ja, den är så sjukt klyschig att man nästan inte kan ta in att den faktiskt är så återanvänd som den är. Jag trodde inte att det var tillåtet att ta till sådana slitna "överraskningsmoment" längre, någon borde ju ha lagstiftat om det vid det här laget men tydligen inte. Kommer ni ihåg det där avsnittet av Vänner där Joey beskriver handlingen i filmen han ska medverka i för Chandler, jag tror att det var Shutter Speed (den som skulle spelas in i Las Vegas), JOEY: (med en gammal kvinnas röst) That woman has been dead for ten years!

Kommentarer överflödiga.

Bret Easton Ellis gillar tydligen Taichi Yamada. Om man googlar Yamada hittar man mycket snart ett antal entusiastiska Easton Ellis-hyllningar. Easton Ellis har till och med blurbat mitt exemplar av Strangers. Redan där borde ju en klocka ha ringt, tycker man, jag avskyr ju Bret Easton Ellis (både American Psycho och Glamorama hamnar lätt på topp tio över de tråkigaste böcker jag någonsin läst). Varför jag skulle vilja läsa något som han rekommenderar är ju helt obegripligt? Jag borde ha vetat bättre.

Nu vet jag. Alla japaner är inte Haruki Murakami.

Okej, how sick is this? Här har jag försökt få möjlighet att läsa Hitomi Kaneharas Snakes and earrings under en längre tid och det har visat sig stört omöjligt att få tag på bokjäveln genom de vanliga kanalerna. Den står som "TILLGÄNGLIG" på högskolebiblioteket men den finns inte där, antingen snodd eller borttappad och det vet ju alla att en bok som inte står där den ska på biblioteket är omöjlig att få tag på, jag har varit och tittat efter den 5-6 gånger och den_finns_inte. Stadsbiblioteket hade den också "TILLGÄNGLIG" men tji fick jag när jag försökte beställa den till mitt stadsdelsbibliotek, plötsligt "SAKNAS" den och går ej att låna. Jaha, då beställer jag den väl från adlibris då, tänkte jag, och det verkade först som om det skulle kunna gå för sig men så fick jag oväntat ett mejl om att den avbeställts från min order, den är nu "Tillfälligt slut".

Det är lite som om universum försöker att säga mig någonting här tycker jag, typ Läs inte Hitomi Kaneharas bok Snakes and Earrings!

Jaha, men då gör jag väl inte det då. *Klickar hem Autofiction istället.* (Skulle inte förvåna mig särskilt mycket alls om den helt plötsligt visar sig vara "Tillfälligt slut".)

Den sista boken jag hann läsa färdigt innan 2008 ringde ut var Haruki Murakamis Sputnikälskling. Sputnikälskling är ganska mycket på samma gång, både ett triangeldrama, en flatroman och en pusseldeckare utan upplösning.

För att kort summera handlingen: Läraren K älskar Sumire som i sin tur älskar Myu. Myu har tidigare råkat ut för ett (väldigt speciellt beskrivet) övergrepp och därmed blivit oförmögen att fungera sexuellt. Sumire blir Myus assistent, de reser till en liten grekisk ö och efter att Myu avvisat Sumires sexuella inviter avviker Sumire och är sedan försvunnen. Myu ringer upp K mitt i natten och han flyger till den lilla ön för att leta efter Sumire, som med Myus ord gått upp i rök.

Sumires försvinnande påminner mig mycket om Antonionis L'Avventura. Försvinnandet som saknar förklaring, som inte i sig är realistiskt, som bara är. En persons frånvaro som blir två andra personers självklarhet, en naturlig förutsättning för filmens (och i det här fallet bokens) fortskridande.

Jag tror inte att jag är den första som dessutom förknippar mystiska händelser på grekisk ö med Fowles Illusionisten, men egentligen tror jag bara att det har att göra med det grekiska landskapet och det faktum att K är lärare. Jag har verkligen sökt efter blinkningar till Illusionisten men jag tycker inte att de finns där.

I alla fall. Jag gillar ju Murakami (ja, jag är en av dem), och har man gillat något man läst av Murakami innan så gillar man förmodligen det här också, och tvärtom. Det mesta är som det brukar vara i Murakamiland.

Det verkar emellertid finnas synpunkter på översättningen av den här boken. Folk verkar ha fått för sig att något på den vägen gått förlorat, som om ett förväntat skimmer uteblivit. Jag vet ingenting om den saken, jag tycker inte att språket skiljer sig från tidigare svenska översättningar av Murakamis böcker. Jag tycker exempelvis alltid att alla i Murakamis böcker pratar som lillgamla barn på crack. Jag tror inte att det ligger i översättningen. Är det bara jag eller är alla personer i Murakamis romaner lite lätt efterblivna förresten? Varför pratar de annars som personer i barnprogram på teve? Det är som om de pratar om sig själva i tredje person, liksom inför en tänkt publik av minderåriga. Först presenterar de sig som exempelvis "säkerhetsvakt på ett varuhus" och sedan berättar de hur de känner sig, exempelvis "jag är trött, det är så jobbigt att arbeta som säkerhetsvakt på ett varuhus". Jag antar att folk tycker att det är charmigt?

Det är lite charmigt. Kanske. Fast samtidigt lite stört.

På ett sätt skiljer sig Sputnikälskling dock en aning åt från några av de böcker av Murakami som jag tidigare läst. Jag skulle vilja säga att Sputnikälskling är mer avskalad i sitt berättande, om något sådant nu går att säga om en roman av Haruki Murakami.

Jag tycker att Murakami skriver på ett rakare vis än vad han brukar. Här har inget onödigt tingel-tangel vävts in (inte för att Murakamiskt tingel-tangel i sig behöver vara något dåligt). Varje kapitel synes dessutom avslutas med en slags cliffhanger, vilket gör att läsandet flyter på, som en strid ström flyter berättelsen fram och informationen ges efter hand, förståelsen ökar, eller så gör den inte det, men det spelar egentligen ingen roll, det är inte för den rafflande upplösningen som man läser Murakami.

Bortsett från den lite annorlunda berättarstilen känns handlingen emellertid typiskt Murakami och tankegångarna känns igen, det känns inbitet och tryggt.

Sputnikälskling påminner mig, förutom om L'Avventura, lite om Roman Polanskis The Tenant. På ett sätt en helt obegriplig film, och ändå fullt begriplig på något märkligt vis. I sin komplexitet blir den enkel, och det är någonstans grejen med Murakamis böcker också: man måste helt enkelt acceptera de tillängliga pusselbitarna som de ser ut, och de passar ju i varandra, om man bara kan släppa det realistiska beroendet så fungerar båda berättelserna utan problem. De är just precis vad de är, på sitt mystiska och oförklarliga vis. Och på så sätt är allt egentligen precis som det brukar vara i Murakamiland.

Generellt vad gäller Murakami så föredrar jag böcker i stil med Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden framför böcker som Norwegian Wood. Sputnikälskling liknar mer den senare i sitt upplägg; långsamt betraktande av ung kvinna genomgående någon slags identitetsfragmentering, ung sprängfylld man, den här världen och den andra. Och så vidare.

I början tyckte jag att Sputnikälskling kändes lite gles mellan raderna, på något vis mindre väl genomarbetad och inte lika färdig som exempelvis Fågeln som vrider upp världen (som jag tyckte mycket om). Jag tycker ändå att det här är en roman som växer. Framförallt är Sputnikälskling en liten bok om ensamhet. Och som en sådan fungerar den alldeles ypperligt.

Ja du Haruki, du och jag får nog fortsätta att dras med varandra.