Sputnikälskling av Haruki Murakami
Den sista boken jag hann läsa färdigt innan 2008 ringde ut var Haruki Murakamis Sputnikälskling. Sputnikälskling är ganska mycket på samma gång, både ett triangeldrama, en flatroman och en pusseldeckare utan upplösning.
För att kort summera handlingen: Läraren K älskar Sumire som i sin tur älskar Myu. Myu har tidigare råkat ut för ett (väldigt speciellt beskrivet) övergrepp och därmed blivit oförmögen att fungera sexuellt. Sumire blir Myus assistent, de reser till en liten grekisk ö och efter att Myu avvisat Sumires sexuella inviter avviker Sumire och är sedan försvunnen. Myu ringer upp K mitt i natten och han flyger till den lilla ön för att leta efter Sumire, som med Myus ord gått upp i rök.
Sumires försvinnande påminner mig mycket om Antonionis L'Avventura. Försvinnandet som saknar förklaring, som inte i sig är realistiskt, som bara är. En persons frånvaro som blir två andra personers självklarhet, en naturlig förutsättning för filmens (och i det här fallet bokens) fortskridande.
Jag tror inte att jag är den första som dessutom förknippar mystiska händelser på grekisk ö med Fowles Illusionisten, men egentligen tror jag bara att det har att göra med det grekiska landskapet och det faktum att K är lärare. Jag har verkligen sökt efter blinkningar till Illusionisten men jag tycker inte att de finns där.
I alla fall. Jag gillar ju Murakami (ja, jag är en av dem), och har man gillat något man läst av Murakami innan så gillar man förmodligen det här också, och tvärtom. Det mesta är som det brukar vara i Murakamiland.
Det verkar emellertid finnas synpunkter på översättningen av den här boken. Folk verkar ha fått för sig att något på den vägen gått förlorat, som om ett förväntat skimmer uteblivit. Jag vet ingenting om den saken, jag tycker inte att språket skiljer sig från tidigare svenska översättningar av Murakamis böcker. Jag tycker exempelvis alltid att alla i Murakamis böcker pratar som lillgamla barn på crack. Jag tror inte att det ligger i översättningen. Är det bara jag eller är alla personer i Murakamis romaner lite lätt efterblivna förresten? Varför pratar de annars som personer i barnprogram på teve? Det är som om de pratar om sig själva i tredje person, liksom inför en tänkt publik av minderåriga. Först presenterar de sig som exempelvis "säkerhetsvakt på ett varuhus" och sedan berättar de hur de känner sig, exempelvis "jag är trött, det är så jobbigt att arbeta som säkerhetsvakt på ett varuhus". Jag antar att folk tycker att det är charmigt?
Det är lite charmigt. Kanske. Fast samtidigt lite stört.
På ett sätt skiljer sig Sputnikälskling dock en aning åt från några av de böcker av Murakami som jag tidigare läst. Jag skulle vilja säga att Sputnikälskling är mer avskalad i sitt berättande, om något sådant nu går att säga om en roman av Haruki Murakami.
Jag tycker att Murakami skriver på ett rakare vis än vad han brukar. Här har inget onödigt tingel-tangel vävts in (inte för att Murakamiskt tingel-tangel i sig behöver vara något dåligt). Varje kapitel synes dessutom avslutas med en slags cliffhanger, vilket gör att läsandet flyter på, som en strid ström flyter berättelsen fram och informationen ges efter hand, förståelsen ökar, eller så gör den inte det, men det spelar egentligen ingen roll, det är inte för den rafflande upplösningen som man läser Murakami.
Bortsett från den lite annorlunda berättarstilen känns handlingen emellertid typiskt Murakami och tankegångarna känns igen, det känns inbitet och tryggt.
Sputnikälskling påminner mig, förutom om L'Avventura, lite om Roman Polanskis The Tenant. På ett sätt en helt obegriplig film, och ändå fullt begriplig på något märkligt vis. I sin komplexitet blir den enkel, och det är någonstans grejen med Murakamis böcker också: man måste helt enkelt acceptera de tillängliga pusselbitarna som de ser ut, och de passar ju i varandra, om man bara kan släppa det realistiska beroendet så fungerar båda berättelserna utan problem. De är just precis vad de är, på sitt mystiska och oförklarliga vis. Och på så sätt är allt egentligen precis som det brukar vara i Murakamiland.
Generellt vad gäller Murakami så föredrar jag böcker i stil med Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden framför böcker som Norwegian Wood. Sputnikälskling liknar mer den senare i sitt upplägg; långsamt betraktande av ung kvinna genomgående någon slags identitetsfragmentering, ung sprängfylld man, den här världen och den andra. Och så vidare.
I början tyckte jag att Sputnikälskling kändes lite gles mellan raderna, på något vis mindre väl genomarbetad och inte lika färdig som exempelvis Fågeln som vrider upp världen (som jag tyckte mycket om). Jag tycker ändå att det här är en roman som växer. Framförallt är Sputnikälskling en liten bok om ensamhet. Och som en sådan fungerar den alldeles ypperligt.
Ja du Haruki, du och jag får nog fortsätta att dras med varandra.
Jag kan verkligen hålla med om att dialogerna i Murakamis böcker känns himla lustiga, och precis som du säger, som att karaktärerna är lite efterblivna. Det känns inte som verkliga personer när jag läser dialogerna i den här boken, mer som ett skämt eller en parodi.
