We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Sei Ito

Dagens författare kommer utan boktips. Jag har inte läst Sei Ito, men jag älskar den här bilden. Nu är det fritt fram att bimboförklara mig. Kanske ska jag skriva någonting om "läslust" också, eller om vilken typ av bokmärken jag föredrar. Om det är någon som undrar hur många gröna böcker jag har i min bokhylla så kan jag gå och räkna dem. God jul motherfuckers.

Yukio Mishima

Yukio Mishima är en intressant författare på så många nivåer, prova att bildgoogla honom så får ni se, många bilder på en Yukio Mishima iklädd något som närmast liknar speedos och ett långt svärd kommer att dyka upp. Sånt gillar vi, mer attityd! Som så många stora japanska författare tog Mishima sitt eget liv, men han nöjde sig inte med att slänga sig i kanalen, som exempelvis Osamu Dazai gjorde, nej endast seppuku var gott nog åt den allvarlige herrn. 

Läs: Sjömannen som föll i onåd hos havet. Den är kompakt, tight och stenhård. Precis som författaren själv. 

Camille Flammarion

"Jag var sjutton år. Hon hette Urania.

Var Urania en blond, ung flicka med blå ögon, en vårdröm, en oskyldig men nyfiken Evas dotter? Nej, hon var helt enkelt som i forntiden, en af de nio muserna, stjärnkunskapens sånggudinna, hvars himmelska blick lifvade och ledde sferernas kordans, hon var den serafiska tanken, som sväfvar öfver de jordiska tingen; hon ägde hvarken den lockande gestalt eller det hjärta, hvars slag förnimmas på afstånd, ej heller det mänskliga lifvets ljumma värme, men hon fanns dock till i ett slags högre och ständigt ren idealvärld, och hon var dock tillräckligt mänsklig genom sitt namn och sin skapnad för att utöfva ett djupt och lifligt intryck på en ungdomlig själ, och för att i den väcka en obestämd, obeskriflig känsla af beundran, ja, nästan af kärlek." 

Läs: Urania

Nathalie Sarraute

Läs: Planetariet

Saul Bellow

Läs: Än så länge kan jag bara rekommendera er The Victim, eftersom min inplanerade Saul Bellow-sommar fick stryka på foten till förmån för surgubben Bernhard, men den rekommenderar jag er å andra sidan så gärna.

Joyce Carol Oates

Läs: Blonde, det räcker egentligen med att ha läst den. (Vill ni ha mer, läs Foxfire också, men läs inte allt av JCO, det blir så himla tjatigt efter ett tag.)

Jag var helt besatt av Blonde när jag läste den, jag läste de nära 900 sidorna på mindre än två dygn och jag tyckte att det var en helt fantastisk roman. Det är väl en sådär 7-8 år sedan. Efter den ville jag läsa allt, allt, ALLT som JCO hade skrivit, så jag började ihärdigt beta av titlar och blev snart väldigt mätt. Jag började med tiden utveckla en rätt kraftig aversion mot hennes, ärligt talat rätt enahanda, kvinnoporträtt.

Alla dessa sargade kvinnor, jag orkade inte med dem. 

Jag tycker om dem när de hämnas, som exempelvis i Foxfire, men jag orkar inte med dem när de sväljer allt och uthärdar förnedringen år ut och år in, utan någon som helst vettig anledning, som exempelvis i We were the Mulvaneys. Herregud, jag ville verkligen skjuta varenda en i den romanen efter ett tag, har aldrig varit med om en så översentimental och seg historia (jo, det har jag, men inte som är skriven av en respekterad författare). Den tog ju aldrig slut heller, vilket är ett annat irriterande JCO-kännetecken, det här med att hennes romaner har en tendens att vara alldeles för långa. När JCO till råga på allt kom ut som antifeminist i och med utgivningen av hennes dagböcker var vår kärlekshistoria definitivt över. 

Men jag står bakom Blonde. Läs den. 

Ian McEwan

Läs: Cementträdgården, På Chesil Beach 

Julkalendern tog en liten paus eftersom jag var utan dator några dagar. Jag får kompensera för det senare. Eller aldrig. (Förmodligen aldrig.) Vad gäller Ian McEwan så är det ju lite roligt att jag rekommenderar er dels hans debut och dels hans senaste. Vill emellertid passa på att inflika att jag tycker att flera av de romaner som han skrivit mellan de där två är lite halvsaggiga. Jo, det tycker jag. Ett bra McEwantips är att läsa de tunnaste av hans böcker, en tunn McEwanroman är nämligen oftast bättre än en mindre tunn sådan. Lovar. 

Inger Alfvén

Läs: Judiths teater 

Ingeborg Bachmann

”Han tar upp ett, håller det i handen och läser roat: SÄTT ATT DÖ. Och från en annan lapp läser han: Det egyptiska mörkret. Är det inte din handstil, har du skrivit det här?”

Läs: Malina

Sylvia Plath

“Jag hade inte tvättat håret på tre veckor. Jag hade inte sovit på sju nätter. Anledningen till att jag inte tvättat kläderna eller håret var att det verkade så dumt. Det verkade dumt att tvätta sig en dag när jag ändå skulle behöva tvätta mig igen nästa dag. Bara tanken på det gjorde mig trött. Jag ville göra allting en gång för alla och vara färdig med det.”

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt den tanken, att jag vill göra allting en gång för alla och vara färdig med det. Jag tänker den tanken nästan dagligen, att jag skulle önska att jag aldrig mer behövde tvätta håret eller borsta tänderna eller sminka ögonen. I'm so with Esther Greenwood on that one. Men jag antar att det i mitt fall mest är ett tecken på lättja.

Läs: Glaskupan

Michel Foucault x3

(Svar ja, jag inser att jag tänjer på begreppet "författare" lite väl mycket nu. Klagomål på det kan lämnas i kommentarsfältet)

Läs: Sexualitetens historia del 1, Vetandets arkeologi, Övervakning och straff

Thomas Mann

Läs: Döden i Venedig, så klart.  

Evelyn Waugh

Läs: Brideshead revisited, Vile bodies

Elizabeth Wurtzel

"The big shock in life is, you get a new job, you're still you. You go to college, you're still you. That's the big disappointment. Those big, transcendant moments that you're waiting for, it doesn't happen."

Läs: Prozac Nation, Bitch (The Bitch Rules kan ni hoppa över)

Elias Canetti

"Men av romaner blir själen inte fet. Den njutning som de eventuellt bereder får man betala alldeles för mycket för: de bryter ner även den bästa karaktär. Man lär sig att leva sig in i alla sorters människor. Man får smak för det myckna dividerandet. Man går upp i de figurer som passar en. Alla synpunkter blir begripliga. Villigt överlämnar man sig åt främmande målsättningar och förlorar för längre tid de egna ur sikte. Romaner är kilar som en skrivande skådespelare driver in i sin läsares hela samlade personlighet. Ju bättre han beräknar kil och motstånd desto mer splittrad blir den personlighet han lämnar efter sig. Romaner borde vara förbjudna av hänsyn till statens väl."

Läs: Förbländningen