We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Sara Shamloos extremt tunna prosalyriska debut Gloria synes till det yttre handla om idoldyrkan, liksom någon form av sjukdom, men främst det första. Kanske är ätstörningar med i bilden, kanske inte. Shamloo skriver sparsmakat och ögonblicksexakt. Ändå är allting dunkelt. Att läsa Gloria från pärm till pärm tar inte ens en timme (lite konsumentupplysning där) och känslan efteråt kan formuleras som ett frågetecken. "Shamloo lyckas förmedla ett fysiskt illamående" skriver Sabina Ögren i Borås Tidning. Verkligen? Själv känner jag ingenting.

Tyvärr, det är alldeles för distanserat för mig, jag får inte ordning på metaforerna, jag är inte ens övertygad om att det faktiskt är metaforer det handlar om. Den unga flickan i Gloria kan i en passage inte längre se, och jag tolkar det som att hon blivit bländad av någonting och jag läser det hela som någon sorts religiös upplevelse, men tydligen är Shamloo själv synskadad och då tänker jag att det kanske ska läsas precis som det står. Men det är inte självbiografiskt, vad jag förstår. Och bandet som huvudpersonen i Gloria älskar är inte Take That.

Recensionerna av Gloria verkar överlag ha varit relativt positiva, även om fler än jag verkar ha haft svårt för att se det egentliga skeendet framför sig. Det är ju nu inte nödvändigt att kunna göra det, om man tänker efter, men språket är ju inte ens vackert så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Det blir helt blankt i huvudet. Jag förstår mig verkligen inte på prosalyrik, jag kan inte se poängen i det. Jag säger som Charlotte i Sex and The City: "I'm very into labels. Pick a side and stay there!"

Jag förknippar idoldyrkan med neon, glitter, rosa och grönt ljus om vartannat och dunk-dunk-dunk precis som hjärtat och handsvetten och papperet blir alldeles vått intryckt längst där inne i handen och påskliljor och nallebjörnar och kanske trosor med hjärtan på, men Gloria är inte alls som det. Gloria handlar snarare om kvistar och omöjligt väder och grå betong och hårstrån som växer inåt. Det går inte ihop för mig. Jag är ledsen, Sara. Men jag är nog ändå inte your targent audience, så det spelar ju ingen roll vad jag tycker. 

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."

Ann Heberleins självbiografiska självmordsbok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är så brutalt ärlig att den stundtals gör ont att läsa. Jag sitter i Pufendorfsalen på Juridiska Fakulteten i Lund och får tårar i ögonen när jag läser de sista kapitlen. Så jävla, jävla sorgligt. Så totalt i brist på a happy ending. Vad kan jag säga som inte är ett hån mot smärtan?

Vissa dagar är viljan att få slippa leva starkare än kärleken till barnen, skriver Heberlein. Det är väldigt modigt av henne att kunna skriva en sådan sak. Ändå genomsyras boken av kärleken till barnen, till mannen, till familjen, flocken. Det är så sjukt jävla sorgligt att det kanske inte är nog, att det kanske ändå inte riktigt räcker till för att hålla Heberlein vid liv.

Jag tycker mycket om de delar av boken som handlar om Ann Heberlein själv, de är anledningen till att jag läser den här boken överhuvudtaget. Ann Heberlein som offentlig person är jag mindre förtjust i och de partier av boken där Heberlein diskuterar bl.a. vansinne ur ett filosofiskt och moraliskt perspektiv kunde jag ha varit utan. Heberleins syn på Foucault kunde jag ha varit utan.

Heberlein skriver (som kritik mot Foucaults Vansinnets historia): "Men jag vägrar att gå med på att min psykiska sjukdom skulle vara "konstruerad". Min ångest är i högsta grad verklig. /.../ Min ångest skulle inte vara mindre smärtsam om den var mer socialt accepterad. Den försvinner inte, lika lite som cancer eller epilepsi eller hiv försvinner för att vi pratar om det. /.../ Det handlar om liv och död. Det är på allvar."

Är inte det en väldigt vulgär tolkning av Foucault? Med tanke på att Heberlein tidigare i boken har citerat La Rochefoucaulds "människor skulle aldrig förälska sig om de inte hört talas om kärlek". Foucaults tes att "galenskapen" är någonting socialt konstruerat innebär ju inte i sig att det vi kallar galenskap inte är högst verkligt och reellt. Det är klart att det är.

(För övrigt så skulle ju ingen vettig människa upphöja Foucaults verk till lag och få för sig att släppa alla våldsverkare och galningar fria. Tror Heberlein seriöst att det var vad Foucault ville?)

Ibland tror jag att vissa människor missförstår Foucault med flit.

Heberlein skriver att hon är rädd för havet, hon är rädd för rymden, hon är rädd för allting som saknar ett väldefinierat slut, för allting som är oändligt, det skrämmer skiten ur henne. Allting måste kunna lösas, allting måste ha ett färdigförpackat svar, det måste vara svart eller vitt, ont eller gott, och om det inte är det så måste det bli det. Det verkar rätt jobbigt det där, att känna ett behov av att förhålla sig så fyrkantigt till allting.

Hon skriver: "Ett etiskt system måste konstrueras så att världen ryms inom dess ramar, inte tvärtom. Världen kan inte pressas in i ett etiskt system, hur snillrikt det än är. Det är den kantianska etikens stora problem. Jag dras till Kant. Till pliktetikens förföriska enkelhet. Dessvärre är tillvaron sällan så enkel. Alltför sällan."

Heberlein verkar nära en dröm om något slags självklarhetens naturtillstånd, kanske ett tidigare samhälle med givna roller. Och ändå inte, för frihet är ju viktigt. Jag tycker att det är intressant att hon på ett sätt försöker att förkroppsliga, göra verkligt de "sociala konstruktionerna" som hon hatar, samtidigt som hon försöker att begreppsliggöra sin oförmåga att leva ett hanterbart liv genom en analys av det socialt konstruerade samhället (all dess onödighet, dess dötid).

Hon skriver: "Jag söker det koherenta men inser att mitt eget tänkande ofta präglas av paradoxer. Är inte det oundvikligt?"

Vill vi inte alltid ha det som vi inte kan få? frågar sig Heberlein. Själv suktar hon efter normalitet ("Det är ett bra ord. Normalitet."), eftersom den är någonting som hon är utestängd från, något hon aldrig kommer att kunna uppnå, och hon vet det. Heberlein skriver att hon aldrig varit så lycklig som då barnen var små, innan de började på dagis, då hon ägnade all sin energi åt att hålla dem vid liv.

Hon skriver att hon ibland önskar att hon var en höna. Hon skriver att hon tycker att de verkar leva bra och hanterbara liv.

När Ann Heberlein är självbiografisk är hon fantastisk, hon skriver på en knivskarp prosa som klingar vackert och brutalt sorgligt, den går rakt in i benmärgen på mig. Å andra sidan är Heberlein stundtals så väldigt kompromisslös i sin argumentation. Jag kan verkligen hata sånt. Att vara kompromisslös är ju som vi alla vet något som vi bara uppskattar hos människor som delar våra egna uppfattningar och åsikter. I alla andra fall är det ju bara jävligt irriterande.

Stalins kossor handlar om den estniska Kateriina och den finskfödda Anna. Kateriina har gift sig med en finne, i boken omnämnd endast som "pappsen", och genom honom lämnat det klaustrofobiska före detta sovjetiska Estland för Finland och ett liv i självvald exil. Anna, hennes dotter, har fått skammen och paranoian med modersmjölken. Därefter kom självhatet.
Tillsammans lever de ett inrutat liv mitt ute i den finska skogen, ständigt missnöjda. Sedan Anna flyttat till storstaden för att missköta sina studier och ägna sig åt självsvält lever Kateriina ensam kvar ute i den finska skogen, ständigt missnöjd.
"Pappsen" kommer endast sällan hem från sina östeuropeiska affärsresor och passar då på att köpa med sig schampo, minikjolar, bysthållare och andra former av presenter till sina ryska kvinnor på annat håll.

Anna har enligt egen utsago genomskådat läkarvetenskapen, hon har varit ätstörd i över tio år utan att hennes emalj har blivit sönderfrätt, hennes hår är inte sprött, hon har inte fått ökad behåring på kroppen och ingen kan se på henne att hon spyr upp det hon äter och att hon periodvis inte äter alls. Hon har lyckats med det som läkarvetenskapen menar inte är möjligt, att leva ett förminskat, extremt kontrollerat liv i åratal utan att bli påkommen och ställd i skamvrån. Inför detta känner hon någon sorts tillfredsställelse.

Stalins kossor handlar om självbedrägeri i olika former.

Anna måste göra allting tvärtemot för att stå ut med sig själv, hon måste knulla dem hon inte älskar och hon måste låta bli att knulla den hon älskar. Ändå står hon inte ut med sig själv.

Oksanen verkar vilja framställa Annas självsvält som ett normeringsprojekt, ett sätt att infoga sig själv i normen som samtidigt innebär ett avståndstagande från den. Självsvälten är inte en skönhetslängtan så mycket som en längtan efter kontroll. Kontroll som ett sätt att positionera sig själv och sin kroppsliga närvaro i det offentliga rummet, något som i förlängningen leder till ett avståndstagande från konventionella beteendemönster och även från kroppslig beröring. Anna ser den kvinnliga kroppen som ett ständigt pågående projekt, ett iscensatt görande istället för ett faktiskt varande. Hon kan endast avnjuta sig själv som ett objekt.

Ändå tecknar Oksanen en kärna i Anna, längst där inne skriver hon in en längtan efter, men också en rädsla inför, det som ingen någonsin ska få veta någonting om, detta något som är Annas estniska bakgrund.

Det gamla estniskt-sovjetiska spöket vilar över både mor och dotter. Ingen av dem vill bli omtalad som "rysshora", alla medel tillgängliga bör användas för att undvika en sådan nedvärderande behandling. Ingen ska någonsin få veta och ingen ska någonsin få definiera Anna mot hennes vilja.

Sofi Oksanens roman är ett ambitiöst romanprojekt i mitt tycke. Jag får en känsla av att hon velat säga väldigt mycket med Stalins kossor, det finns så många teman i den här boken, och Oksanens utgångspunkt och grundläggande idé synes vara att de olika beståndsdelarna ytterst sett hör samman och är en konsekvens av varandra. Oksanen har spänt varenda tillgänglig sträng för att skapa både en stabil core story och ett nära nog oändligt antal fristående avsnitt. Slutprodukten blir en välskriven debutroman.

Jag gillade ju Oksanens Baby Jane och jag gillar även Stalins kossor, trots att det är självsvältslitteratur och eventuellt även bekännelselitteratur. Jag gillar den trots att Stalins kossor är precis en sån där bok som anorektiska tonårsflickor läser och som därmed per definition utgör lägre stående litteratur,

men det betyder inte att jag inte skäms lite över det.

Har precis druckit kaffe och är därmed på dåligt humör. Jag gillar inte kaffe men ibland dricker jag det ändå, för att vakna till så att säga. Det slutar i nio fall av tio med att jag får ont i magen, och så även idag. Kaffe = Skit. Jag föredrar earl grey. Och Evelyn Waugh.

I vilket fall som helst, om det här inlägget blir lite gnälligt så vet ni varför.

En sak som slår mig när jag läser bokbloggar (och jag läser många) är att det verkar vara väldigt vanligt bland bokbloggare att lista barnböcker som favoritböcker. Är inte det lite märkligt? Jag menar, okej om man minns vissa läsupplevelser från barndomen eller ungdomen som extra starka, men borde man inte lyckas slå dem med senare läsupplevelser, i vuxen ålder? Och om man nu inte gör det, är inte det lite tragiskt? Om nu den där Roald Dahl-boken visar sig vara all there is, så att säga. Då kan man ju lika gärna lägga av med att läsa och börja med handarbete eller något istället?

Jag kanske inte var ett tillräckligt litterärt barn (det var jag förresten med all säkerhet inte, jag älskade Berts Dagbok exempelvis) men jag kan verkligen inte påminna mig någon barn- eller ungdomsbok som skulle slå exempelvis Den allvarsamma leken, Brideshead Revisited, Anna Karenina eller Mandarinerna, för att nämna några vuxenboksfavoriter.

Inte för att vuxenböcker per definition alltid är bättre, det är dom inte, jag kan nämna en hel hög barn- och ungdomsböcker som är bättre än exempelvis Liza Marklunds böcker. Men ändå, inte kan man på allvar mena att Godnatt Mister Tom är den bästa bok som har skrivits? Man kan ju inte vara direkt beläst om man fortfarande håller den högst efter tolv års ålder?

Det jag funderar på är om det kan ligga någon slags önskan om att framstå som gullig bakom det hela, ni vet, lite som när tjejer pratar med bebisröst med sina killar? Lite efterbliven-tjej-försöker-leka-Montmarte-Amelie? Är jag helt fel ute?

Hitomi Kanehara är född 1983, vilket väl ändå får anses som relativt ungt i författarkretsar, hon har vunnit det prestigefyllda japanska litteraturpriset Akutagawa Prize och säljer tydligen miljontals kopior av sina böcker hemma i Japan. Hennes debutroman, Snakes and earrings, som hon fick utgiven redan som 21-åring, kommer för övrigt ut på svenska i vår (och lär väl i och med det bli lättare att få tag på).

Autofiction är berättad baklänges, och kronologiskt sett är bokens första del alltså den senaste. I den första delen, som alltså tidsmässigt inträffar senare är de övriga tre delarna, lär vi känna den 22-åriga Rin som till yrket är författare. Redan här är det självfallet intressant att fundera kring huruvida bokens Rin på något sätt är en inkarnation av Hitomi Kanehara själv. Huruvida det är så eller inte får vi inte veta, eller det är snarare upp till den individuella läsaren att avgöra hur man vill förhålla sig till det. Bokens Rin får i uppdrag av sin redaktör att skriva en slags påhittad självbiografi, något han kallar "autofiction".

"Well, in short, it's autobiography-style fiction. A work of fiction that gets the reader suspecting that it´s actually an autobiography. After reading your short story set in the plane, I thought you might be interested."

Boken, den som är skriven av Hitomi Kanehara, inte den som Rin skriver, inleds med en suggestiv episod ombord på ett flygplan, där Rin och hennes nyblivne make reser tillbaka till Japan från sin smekmånad. Rin oroar sig för att hennes make ska förföra någon av flygvärdinnorna och redan här grundlägger Kanehara sin huvudperson, Rin, och vi uppfattar henne som ängslig, paranoid och obalanserad. Att Rins redaktör, Shinagawa, längre fram i boken refererar till episoden på flygplanet som en "short story" som Rin skrivit får läsaren att ytterligare fundera kring vad som är upp och vad som är ner i den här berättelsen.

Efter bokens första del följer sedan tre delar som alla handlar om Rin, men i olika åldrar, i 18, 16 och sist 15 års ålder. Detta får till följd att jag som läsare ständigt måste förhålla mig till det faktum att de andra delarna av boken, som beskriver en yngre Rin, mycket väl kan vara fiktion snarare än fakta, och ovanför den tanken löper tanken att allt är fiktion eftersom det är Hitomi Kanehara som har skrivit den här boken, inte bokens påhittade Rin, parallellt.

Antingen handlar delarna om den yngre Rin om författaren Rins ungdom, eller så är de författaren Rins "autofiction" som hon skriver efter sin redaktörs önskemål. Vad som på något sätt knyter an till Hitomi Kanehara själv vet vi ingenting om, kanske är det hennes egen historia, troligtvis är den bara påhittad från sidan ett till sidan 216.

Huvudpersonen Rin förhåller sig alltid, oavsett vilken ålder hon befinner sig i, till en man eller pojke. Det är i förhållande till den andre som hon skapar sig själv, den andre får på något sätt spegla normalitet medan hon blir mer och mer övertygad om att hon själv är galen. Rins syn- och hörselhallucinationer är ett återkommande tema, och med dessa kommer hennes schizofrena tankemönster, som lägger sig som en huva över det dagliga livet. Samtidigt vet vi inte huruvida dessa tankar faktiskt är något som bokens Rin i realiteten har eller om de istället är något som hon "tänker till" för att förvirra de eventuella läsare av hennes tankar som hon inbillar sig existerar.

"When my eyes catch those of a stranger, I feel like all my thoughts are transparent and known to them. So whenever that happens, I often think about weird things on purpose."

Även här kan vi alltså spåra en vilja hos författaren Kanehara att skapa ytterligare metadimensioner, det får läsaren att fundera kring huruvida Rins upplevelser, som stundtals är både bisarra och obehagliga, enbart är den fiktiva personen Rins påhittade tankar, att jag som läsare på något vis utgör en person som bokens Rin känner sig genomskinlig inför, och som hon tror kan läsa hennes tankar (vilket jag som läsare också kan, eftersom Rin är en romangestalt).

Samtidigt är Rins paranoida schizofreni en trygghet, det är en del av henne som hon skulle känna sig naken och ofullständig utan.

"This habit of thinking of strange things on purpose is something I feel I should do something about one of these days. But the idea of consciously controlling subconscious thoughts is ridiculous. If i did that, I'd probably lose what was good about me, too. So my intention to do something about it someday is probably a lie. I like the way I think these strange things."

Kanehara leker inte bara med gränsen mellan självbiografi och roman, utan lyckas även, genom att i första delen av boken plantera en mystisk koffert som aldrig får sin förklaring, göra läsaren osäker på vilken typ av roman Autofiction är. Antingen är den där kofferten en helt vanlig koffert och Rin är paranoid och eventuellt psykiskt sjuk, eller så finns det faktiskt någonting otäckt i den där kofferten och Autofiction är en skräckroman, en spökhistoria, en deckare eller något i den stilen. Genom att placera in den mystiska kofferten så tidigt i berättelsen för att sedan aldrig återkomma till den lyckas Kanehara också bryta mot normen om att en uppvisad pistol alltid måste avfyras innan boken eller filmen är slut.

I en recension av boken i The Independent skriver Matt Thorne: "allowing as it does for so many different levels of interpretation /.../  this autofiction is the most elegant postmodern escape act by a contemporary novelist yet."

Personligen är jag mer skeptisk. Det är ett intressant upplägg, men det är också den sortens bok som man tänker just "intressant upplägg" om, tyvärr finns här inte en tillräckligt bra historia för att den här boken ska fungera som någonting annat än ett "intressant upplägg", en "innovativ idé", en lek med subjekt/objektsformen och en uppenbar vilja hos författaren att göra sin läsare osäker.

Så fort en del av boken är utläst och nästa tar vid upphör också alla möjligheter för bokens Rin att utvecklas, och för historien att vidgas, eftersom berättelsen går baklänges och Rin alltså blir yngre och yngre. Eftersom vi så att säga vet hur det hela "slutar", kan vi inte hoppas på att Rins liv ska vända till det bättre, vi vet ju hur Rins liv kommer att se ut några år senare och vi vet att slutet inte blir lyckligt. Det enda som Kanehara kan ge oss är ett försök att fylla ut sin huvudperson Rin, att försöka att få henne mindre endimensionell, men samtidigt verkar det inte vara Kaneharas vilja att förklara alltför utförligt varför Rin är den hon är och beter sig som hon gör.

Kanehara synes inte heller vara särskilt intresserad av Rin, eftersom Rin någonstans enbart är ett medel för författaren Kaneharas mål att bryta med så många litterära konventioner som möjligt på så kort tid som möjligt. Samtidigt leder detta till att det blir svårt att så att säga engagera sig i Rins öde. Eftersom det är otydligt för läsaren om Rin överhuvudtaget "existerar" eller om hon bara är en produkt av författaren Rins fantasi, som i sin tur är en produkt av författaren Hitomi Kaneharas fantasi, är detta inte heller en bok som man direkt lever sig in i, den är hela tiden på något vis distanserad, och som läsare ägnar jag mer tankeenergi åt att försöka vända romanen rätt än åt att fundera kring Rins bevekelsegrunder.

Det är ju mycket möjligt att det också är meningen, men kan form och struktur verkligen trumfa substans? Tja, det kan det nog, men i Hitomi Kaneharas fall måste jag svara nej, det här håller inte. Hitomi Kanehara är absolut en intressant författare, och någon som jag tror att vi kommer att få se mycket mer av i framtiden, men Autofiction håller inte som roman. Jag må vara värdenihilist, men det betyder inte att jag inte vill bli bländad av romankonsten, jag vill fortfarande se stjärnor och planeter!

Samtidigt är jag lite ambivalent inför att helt avfärda Autofiction, det är intressant att den kan läsas på så många nivåer och ju mer jag tänker på den desto intressantare synes den mig, men det är också lite av ett fult knep hos Kanehara, ännu ett av alla hennes sätt att göra läsaren förvirrad. För kan man verkligen tycka att en roman är tråkig trots att den är så smart som den är? Vad är rätt och vad är fel, är jag löjlig som inte förstår storheten i Autofiction eller är jag bara dum som försöker att upphöja den till något större än vad den egentligen är (summan av sina delar)?

Intressant, som sagt. Men också ganska tråkigt. Jag tror att jag får ge mig där, ni får helt enkelt läsa den själva och bilda er en egen uppfattning. Fast om jag var er skulle jag förmodligen läsa något annat.

Jag är ständigt på jakt efter bra japansk litteratur, gärna relativt modern sådan. Oftast blir jag dessvärre besviken, bara i år har jag redan hunnit bli besviken på både Taichi Yamada och Hitomi Kanehara (recension kommer), så egentligen kan man kanske inte säga att jag direkt gillar japansk litteratur, jag har kanske snarare en "idé" om att japansk litteratur är någonting som jag skulle kunna tycka om (och detta förmodligen av anledningar som skulle göra Edward Said ledsen). Hursomhelst, jag behöver tips på bra japanska författare och romaner.
Fast jag behöver inte bli tipsad om Haruki Murakami för honom känner jag redan till.

Just nu är jag sugen på Risa Wataya, men hon är svår att få tag på, varken biblioteket eller någon nätbokhandel verkar ha hennes böcker inne. Jag läste Ryu Murakamis Almost Transparent Blue i våras och hatade den (pga jobbiga analsexscener), men jag tror att han kan vara värd ett andra försök, eventuellt. Annars funderar jag på att pröva på Yukio Mishima. Ja, eller Shintarō Ishihara. Någon som har läst?

Den översta på bilden är Shintarō Ishihara, den andre är Yukio Mishima. Så fin bild! Jag tycker om alla svartvita bilder på japaner som påminner mig om Hiroshima mon amour.

Gravid - något bara kvinnor kan handlar om precis just det som den säger att den handlar om: graviditet som ett kvinnligt görande. Oavsett om vi ser på det ur ett poststrukturalistiskt, strikt biologiskt, moralfilosofiskt eller kanske politiskt perspektiv så är det lik förbannat något som kvinnor gör, och något som män inte gör. Är det problematiskt? Inte nödvändigtvis. Bör det problematiseras? Well, of course!

Ulrika Lorentzis bok är en liten partsinlaga kring frågan (frågorna?) om graviditet, normer, sexualitet och (biologiskt liksom socialt) kön. Materialet bygger främst på intervjuer, uppblandat med egna funderingar, lite genusteori och en dos populärkultur. Mixen blir en lättläst feministisk introduktion till graviditet och moderskap.

Jag tycker att Kajsa Ekis Ekmans DN-recension av Ulrika Lorentzis bok är väldigt märklig. Lorentzi är besatt av normen, skriver Ekis Ekman. Jag har ingen aning om vad hon menar med det, jag tycker inte att Lorentzi dissikerar normen tillräckligt.

Hon skrapar mest lite på ytan, funderar lite, för att sedan bara släppa ett ämne och gå över på nästa. En stor del av boken handlar istället om hur fantastiskt det tydligen är att vara gravid, det är en period i kvinnans liv som beskrivs för sällan och för dåligt, menar Lorentzi. Verkligen? Har hon läst Elfriede Jelineks Älskarinnorna? Där barn som kommer ut ur mödrar beskrivs som maskar som tittar ut ur äpplen (haha, lätt äckligaste metaforen i sin genre!).

Väldigt få kvinnor som haft komplicerade graviditeter och förlossningar kommer till tals, istället upprepas det ständigt hur fantastiskt det är att vara gravid, speciellt den intervjuade Ebba Witt-Brattström (med sin psykoanalytiska mumbojumbo) är inne på den linjen. Är Lorentzi rädd för att framstå som graviditetsnegativ månne? (hemska tanke!)

Lorentzi verkar vara lite rädd för att framstå som något överhuvudtaget. Jag tycker att Gravid - något bara kvinnor kan är ganska intetsägande. Jag funderar lite kring syftet med boken, samtalet förs på en, genusteoretiskt sett, ganska låg nivå, och så fort det blir lite komplicerat (vilket är det samma som intressant) så stannar Lorentzi upp och frågar blir det för krångligt nu? Nej! vill jag skrika, det blir det inte! Krångla mer! Krångla till det! Men det har Lorentzi inte alls lust med.

Har man någorlunda koll på det här med kön och genus så lär inte den här boken tillföra speciellt mycket. Det är mest gammal skåpmat, snarare ett refererande och ett konstaterande än ett direkt ifrågasättande, normerna blir inte direkt attackerade så att det stör någon.

Pappor borde upptäcka det fantastiska som är att vara förälder, menar Lorentzi, och visst varför inte, men hur? Hur då? Hur ska det gå till? Det har Lorentzi inga svar på. Och jag vet det inte heller, men jag skriver å andra sidan inga böcker i ämnet. Kärlek är tjockare än blod, skriver Lorentzi, visst, det är det säkert, men på vilket sätt kan det förändra någonting?

Kanske vill Lorentzi att den här boken ska nå ut till fler människor än den innersta genuskretsen, men det borde hon ju inse att den inte kommer att göra. Vanliga kvinnor läser inte böcker om genusteori och vill inte ifrågasätta några normer. Jag tycker att det är ledsamt att det inte verkar finnas några radikala idéer om hur vi vill att samhället ska se ut längre. Om inte ens feminismen längre har lust att vara samhällsomstörtande, vem i helvete ska då vara det? Vem ska börja gräva i myllan? Skrika hål i huvudet på folk? Kom igen, något måste hända.

Vi behöver verkligen en seriös genusteoretisk diskussion kring graviditet och föräldraskap. Jag tycker inte att det är särskilt intressant med några enstaka föräldrapenningsdagar hit och dit, det är inte där det ligger, jag vill ha en seriös diskussion kring vilket sorts samhälle det är vi vill ha. Vad ska vi göra av all den här ojämställdheten? Vill vi ha det annorlunda? Och om vi inte vill ha det som vi har det, hur vill vi ha det då?

Svensk genusteori är så mjäkig! Tacka vet jag de gamla amerikanska kärringarna.

Jag tror jag ska cykla till biblioteket och låna hem Shulamith Firestones The dialectic of Sex istället, och så tar vi en diskussion kring den framöver. Det får bli mitt försenade nyårslöfte.

detta är ingen hembygdsroman.

detta är inte heller någon kärleksroman även om det ser så ut.

även om det på utan tycks handla om hembygden och kärleken, så handlar det ändå inte om hembygden och kärleken.  

Nej, Älskarinnorna är ingen riktig hembygdsroman och det är sannerligen ingen kärleksroman heller. Elfriede Jelinek har skrivit en liten bok om det kvinnohatande landet Österrike (kan med fördel bytas ut mot valfritt annat land). Älskarinnorna är en nattsvart liten roman om kvinnohat, arbete och privategendom.

Boken är uppbyggd kring två kvinnor, Brigitte som älskar Heinz och ingenting hellre vill än att få gifta sig och arbeta i den blivande mannens elektroaffär, respektive Paula som vill utbilda sig till sömmerskearbetare men som istället lägger sig i höet med Erich och blir gravid och övergiven. Brigitte arbetar vid bandet och syr bysthållare, men det ska hon sluta med så snart hon blir gift, det gäller bara att se till att den där Susi inte norpar älsklingen Heinz, och det bästa är om hon ser till att bli gravid så fort som möjligt. Brigitte älskar Heinz och hela världen är Heinz och Brigitte hatar Heinz och om inte Heinz och elektroaffären blir hennes så kan hon lika gärna dö och jävla sunny Susi om hon tar Heinz ifrån henne!

i brigittes kretsar hatar man all form av konkurrens. i brigittes kretsar skrivs hat med stora bokstäver. brigitte kan inte uppbringa någon kärlek till sina likar, det är helt förgjort.

Sedan Paula blivit gravid läggs idéerna om en sömmerskearbetareutbildning på hyllan och Paula lägger istället all sin kraft på att försöka vinna den nersupne skogsarbetaren Erich tillbaka. Det går inge vidare och hela byn tittar föraktfullt på hur den höggravida Paula försöker att släpa fyllbulten Erich hem från värdshuset.

det finns absolut ingen kärlek inom paula.

om det finns någonting alls inom paula, så är det hatet som växer och växer.

dessa känslor har inte kommit in i henne av sig själva, det är många som har fått jobba hårt på det.

Älskarinnorna kan sammanfattas ungefär så här: Kvinnorna förstörs av männen och männen är redan förstörda och är de inte redan förstörda så kommer de att bli det av att arbeta eller av att supa eller av att göra andra saker som män gör. Män kan ta sig upp genom att arbeta, kvinnor tar sig upp genom kärleken, men även om kvinnorna lyckas bli gifta så kan deras män fortfarande slå dem. I slutändan blir alla ändå olyckliga eftersom människorna är sådana giriga äckliga svin.

Texten är uppfordrande och hård mot sina hjältinnor. Berättarrösten har ingen som helst förståelse för Paulas sorg och övergivenhet (först gick något sönder inom paula, och nu gick också returflaskan sönder), men samtidigt har den inte heller särskilt mycket till övers för Brigitte som ännu inte lyckats få bröllopsklockorna att ringa. Berättaren växlar mellan att fördöma Paula och att se ner på Brigitte och på det viset växer romanen fram. Det går naturligtvis åt helvete för Paula men bra för Brigitte, eftersom Brigitte är det bra exemplet och Paula det dåliga. Brigitte har valt rätt från början, hon har valt Heinz, och Paula har valt fel dels genom att först tro att det finns ett liv utanför byn där hon bor och sedan genom att slampa sig med Erich i höet.

Allting är utskrivet och färdigsmält och ingenting återfinns att läsa ut mellan raderna. Ändå är berättarrösten inte att lita på, den säger en sak men menar en annan. Jelinek leker med en traditionell berättarstil och alternerar mellan att vara uppmuntrande och sarkastisk.

brigitte, husets härskarinna, just sysselsatt med att hushålla, kommer för att ta avsked. hon har blivit en prydlig, något fyllig kvinna. hon blir rundare av äktenskapet, det syns. hon strålar ikapp med sina köksskåp. hatet har redan frätt upp henne helt och hållet inuti. men glädjen över att äga finns kvar. med järnhård hand klamrar hon sig fast vid egendomen.

Älskarinnorna är skriven i princip utan versaler på ett språk som är infantilt på gränsen till lätt förståndshandikappat (och så säger folk att Nobelpristagare är svårtillgängliga!). Jelineks språk i Älskarinnorna påminner mig stundtals om gamla texter av Linda Skugge, har Linda Skugge läst den här boken, det skulle jag vilja veta, läste Linda Skugge Älskarinnorna innan hon skrev Saker under huden?

Detta är ingen hembygdsroman skriver Elfride Jelinek. Det här är inte en bok skriver Linda Skugge.

Ändå är Jelinek tusen gånger genialare än vad Skugge någonsin varit. Jelineks använder det infantila språket så väldigt medvetet, hon utnyttjar den traditionella berättelsen som ett vapen, som ett stenhårt spjut som hon riktar rakt in bland de inre organen hos läsaren. Med en tydlig rytm och genom ständiga upprepningar hamrar hon in sin text i läsaren tills det snurrar i huvudet och trängs uppåt i halsen. Hon skapar och bygger upp sina karaktärer bara för att sedan sakta men säkert vrida ur dem varje droppe liv, inför öppen ridå begår hon lustmord på allt vad kärlek, familj och något slags hopp överhuvudtaget heter.

Elfriede Jelinek är ett geni. Jag skiter i vad Knut Ahnlund tycker och tänker om saken. Keats and Yeats might be on your side, Knut, men Horace is on mine. Älskarinnorna är ett sprakande feministiskt brandtal och ett mästerligt sådant dessutom.

Har man inte prövat på Jelinek tidigare så är det här en utmärkt inkörsport till hennes författarskap. Jag rekommenderar er Älskarinnorna å det allra varmaste, verkligen verkligen verkligen! Läs den nu då, bara gört!

Om man någon gång skulle behöva ett legitimt skäl för att förespråka mäns våld mot kvinnor så kanske Katarina Wennstams andra chicklitdeckare kan vara något att lägga i händerna på den som saknar argument. Om någon förtjänar en käftsmäll så torde det vara Wennstams huvudkaraktär Maria Allende, snacka om irriterande brud! Jag gissar (men vad vet jag om det?) att hon är en inkarnation av Wennstams eget dåliga samvete. Det enda jag har att säga om det är: Släpp sargen, Katarina!

Jag tycker verkligen att det är synd att Wennstam gett sig på romanformen, både Dödergök och hennes tidigare roman Smuts är irriterande fyrkantiga och alla personer är extremt klichéaktigt beskrivna. De påminner mig lite grann om Mara Lees persongalleri i Ladies, även om Ladies som helhet var en bättre bok än både Dödergök och Smuts.

Det är så trist det här tycker jag, Wennstams tidigare reportageböcker om våldtäkt och kön har varit väldigt balanserade och välskrivna. Kan du inte skriva en till Flickan och skulden eller En riktig våldtäktsman istället, Katarina? Vi vet ju att du har det i dig! Släpp sargen!

Jag har för vana att sortera mina inlägg under författarens hemland (jag hade någon slags idé om att det skulle fungera som incitament för att läsa författare av skilda nationaliteter). Det är rätt knepigt att få till det ibland, i Dubravka Ugrešić fall är det nära nog omöjligt. Ugrešić härstammar nämligen från ett land som inte längre finns: Jugoslavien (varken folkrepubliken eller den socialistiska federationen). Numera är hon bosatt i Amsterdam.

Jag har valt att etikettera henne som kroat. Jag hoppas att jag inte därmed har trampat på några ömma tår. Om det är någonting som jag har lärt mig av att läsa den här boken så är det att det finns många ömma tår. Förvridna, rosa tår i skor som inte längre passar.

Smärtans ministerium handlar om sorg och ilska, ilska och sorg. Och skam och skuld, skuld och skam. (Jag har precis läst Jelineks Älskarinnorna och känner hela tiden en sådan lust att skriva hackigt, upprepande och utan stor bokstav, men jag ska försöka att lägga band på mig själv.)

Tanja Lucic har lämnat ett krigsdrabbat Zagreb och en krisdrabbad relation med Goran för Amsterdam och en tjänst på institutionen för slaviska språk. Hon förväntas undervisa i litteratur för en klass av exil-jugoslaver som egentligen bara är där för att de inte har någon annanstans att ta vägen. Tanja är också där för att hon inte har någon annanstans att ta vägen.

Det är det forna hemlandet, fosterlandet, som är huvudpersonen i den här boken. Hemlandet som det dolda, ständigt undflyende som lärarinnan Tanja, kamrat Lucic, försöker att fånga in, utforska och penetrera. Eleverna hon fått sig tilldelade, Darko, Mario, Meliha, Johanneke... är alla bara medel för lärarinnans undersökning, de är objektifierade kroppar att avbilda Jugoslavien på.

Mot bakgrund av exilen i Amsterdam, där människor lever som dockor i dockhus, där man inte pratar om man inte har någonting att säga, låter lärarinnan Tanja projicerar sin känsla av överflödighet, sin brist på självrespekt på sina elever, de forna jugoslaviska medborgarna. I klassrummet låter hon dem leva ut sina primalskrin och sukta sin längtan efter något ursprungligt, men själv betraktar hon endast, tar inte själv del, inte förrens någon, Igor - den självutnämnde sanningssägaren och bödeln, tvingar henne att göra det. Mötet mellan lärare och elever blir ett både nostalgiskt och smärtfyllt möte som i slutändan får en katarsisliknande effekt.

Att göra upp med sig själv blir för Tanja att göra upp med det forna landet, med den jord hon trampat och med de människor hon känt hela sitt liv men genom vilkas ögon hon inte längre känner igen sig själv.

Att återvända är att dö men att stanna kvar är att förlora. Att vara ett mellanting är att vara ingenting, därför söker eleverna sig till varandra, tyr sig till sin lärarinna, till det tidigare välkända som så snabbt och plötsligt blivit något okänt och främmande. De talar ett språk som de kallar vårska, de talar ett språk som inte längre finns. Plötsligt finns inte heller det ämne som Tanja undervisar i kvar. Allting löses upp och formar något nytt, vad är detta nya? Det nya har redan blivit det gamla, blivit det samma, blivit bara ett annat svepskäl för vad man nu kan behöva ett svepskäl för.

Kring det forna landet, ständigt närvarande i sin icke-existens, vävs en berättelse av minnen, ögonblicksbilder och berättelser, om offer och förövare, om juggenostalgi och hat, som en slags rättegång över vad som varit. Här finns ingen helt igenom ond eller god, här finns bara människor som blivit lurade, och i slutändan kan ingen enda mänsklig själ ta på sig all den skuld som vilar på en hel nations axlar.

Boken följer inte gängse normer för hur en roman förväntas byggas upp och eventuellt är Smärtans ministerium inte mer än summan av sina delar, jag tycker ändå att det finns en vacker, hård kärna någonstans i det inre av den här romanen som stundtals gnistrar till och gjuter samman de vassa kanterna.



Det finns ingen barmhärtighet, inget medlidande, utan bara glömska. Och bara förödmjukelse och smärta fungerar som säkerhet för lång hågkomst. Det lärde vi oss i det land vi kom ifrån och den kunskapen har vi inte glömt.

Taichi Yamada är tydligen ansedd manusförfattare i Japan, men han verkar mer vara copywritertypen än blivande Nobelpristagare, om ni fattar vad jag menar. Strangers är tyvärr inte speciellt bra, den är intetsägande på det där sättet som gör det så svårt att skriva något vettigt om den. Jag har ärligt talat inte lust att kommentera den alls, men nu gör jag ju uppenbarligen det ändå så då får jag väl drämma till med ett någorlunda motiverat omdöme.

Jag plockade upp den här boken av den enda anledningen att någon nämnt den i samband med Haruki Murakami. Alltså nja, jag vet inte det riktigt. De där klassiska mysiga Murakamimarkörerna fattas ju helt här, som namedroppandet av musik, böcker och film exempelvis. Även om Yamada försöker att skapa alternativa världar och mystiska sammanträffanden kan han ändå inte låta bli att skriva sina läsare på näsan. Den här boken är dessutom utrustad med den sunkigaste sluttwisten sedan Dackefejden.

I grunden är det här nog en bra historia som Yamada sorgligt nog inte har lyckats förvalta. Strangers är förvisso en historia med övernaturliga inslag (spöken) men Yamada har inte velat lägga tyngdpunkten på att skrämma sina läsare, istället låter han sin huvudpersons känsloliv hamna i förgrunden. Det skulle ha kunnat vara intressant men är det dessvärre inte. Tyvärr är huvudpersonen Haradas historia vare sig nyskapande eller särskilt engagerande utan istället bara platt och slarvigt förvaltad. Den enda personen i Strangers som är en liten aning intressant är hans granne Kei, men Yamada orkar inte beskriva henne på ett någorlunda balanserat vis och i slutändan blir även hon endimensionell och overklig (i ordets alla bemärkelser).

Å ena sidan finns här vissa lösa trådar som inte tas om hand på ett vettigt sätt (varför får man ingen förklaring till de två personerna som liknar hans föräldrars bevekelsegrunder exempelvis), samtidigt som vissa andra saker är övertydliga, som twisten.

Twisten ja, den är så sjukt klyschig att man nästan inte kan ta in att den faktiskt är så återanvänd som den är. Jag trodde inte att det var tillåtet att ta till sådana slitna "överraskningsmoment" längre, någon borde ju ha lagstiftat om det vid det här laget men tydligen inte. Kommer ni ihåg det där avsnittet av Vänner där Joey beskriver handlingen i filmen han ska medverka i för Chandler, jag tror att det var Shutter Speed (den som skulle spelas in i Las Vegas), JOEY: (med en gammal kvinnas röst) That woman has been dead for ten years!

Kommentarer överflödiga.

Bret Easton Ellis gillar tydligen Taichi Yamada. Om man googlar Yamada hittar man mycket snart ett antal entusiastiska Easton Ellis-hyllningar. Easton Ellis har till och med blurbat mitt exemplar av Strangers. Redan där borde ju en klocka ha ringt, tycker man, jag avskyr ju Bret Easton Ellis (både American Psycho och Glamorama hamnar lätt på topp tio över de tråkigaste böcker jag någonsin läst). Varför jag skulle vilja läsa något som han rekommenderar är ju helt obegripligt? Jag borde ha vetat bättre.

Nu vet jag. Alla japaner är inte Haruki Murakami.

Finsk litteratur är verkligen ingenting som jag kan sägas vara en storkonsument av. Att jag för en gångs skull läser ett finskt alster måste för min del anses utgöra det där undantaget som bekräftar huvudregeln: jag läser inte finskt. Det enda som jag på senare tid kan påminna mig att jag har läst är halva Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo, och den var jag inte överförtjust i.

Jag läser för övrigt sällan romaner skrivna av människor som, i stil med Sofi Oksanen, ser ut att uppskatta mörklila krossad sammet och extensions. Men ibland får man ju lov att ändå göra det där undantaget.

Baby Jane har ett fint rosa omslag och så heter den ju Baby Jane, vad mer kan man begära egentligen? Om jag någon gång skulle få för mig att plocka upp en bok enbart på grund av omslaget så skulle den boken vara Baby Jane. Den ser inte chiclitaktigt brudig ut, den ser mer ut som den där boken som Berny Pålsson förmodligen skulle vilja skriva, men aldrig kommer att få till eftersom hon knarkar adjektiv på ett ohälsosamt sätt.

Baby Jane är en inflammerad kärleksberättelse och samtidigt en historia om psykisk sjukdom och depression. Två stukade individer försöker på dryga 200 sidor att hitta ett eget sätt att få vardagslivets alla små beståndsdelar att passa samman, att få livet att helt enkelt gå ihop. Berättarjaget och Piki, två vildvuxna existenser med egna begreppsmässiga ramar som möts och skiljs åt och möts igen.

Berättarjaget är namnlöst, liksom i Scheuermanns Timmen mellan hund och varg, men där upphör alla likheter. Där Scheuermanns berättarjag under större delen av boken är kyligt betraktande är Oksanens berättarjag överväldigande närvarande och helt och fullt engagerat i sin kvinnliga motpart - Piki. Baby Jane är också överväldigande kroppslig där Timmen mellan hund och varg stundtals kändes väldigt steril. Det kan ju så lätt gå till överdrift med det kroppsliga i mitt tycke, flödande kroppsvätskor och detaljerade sexscener är ingenting jag brukar uppskatta, jag känner egentligen inte att jag behöver veta var alla fingrar befinner sig vid varje beskrivet tillfälle, that's a little more information than I needed, så att säga. Oksanen ligger precis på gränsen för vad jag klarar av när det nämns att pepparkakor stoppas i anus, men okej då, låt gå för den här gången (men efter det här måste jag kanske ta och läsa något viktorianskt).

Jag har för övrigt ganska svårt för att identifiera mig med huvudkaraktärerna och deras livsval. Har man inga pengar tar man ett arbete, tänker jag, man startar inte upp någon slags postorderverksamhet med begagnade trosor eller börjar snacka sex på telefon, men okej, det här är inte en roman om medelklassens livsångest (och hurra för det egentligen).

Det här är ju en flatroman, inte tu tal om annat. Baby Jane handlar om att vara homo utan att vara det minsta queer. Jag har ingen vidare insikt i finsk gaykultur, men miljöerna i den här boken känns extremt stenålders och inte alls i överensstämmelse med min uppfattning av gayklubbskultur i exempelvis Malmö och Stockholm (enligt mina egna erfarenheter, men de är ju å andra sidan ganska ringa). Samtidigt är det, så klart, lite fascinerande, det måste ju tillstås, alla typer av "undre världar" har ju en viss lockelse i mitt tycke.

Det är en välkomponerad bok och den håller vad den lovar. Baby Jane har inga döda partier, den är precis lagom lång och aldrig överflödig i någon del. Den brutna kronologin fungerar också väl och ger en extra dimension till händelseförloppet. Jag tycker om hur Oksanen har byggt upp sin berättelse, hur välplanerad den faktiskt är, utan att för den sakens skull bli Marisha Pessl-jobbig. Jag gillar också att boken har ett eget soundtrack, hur Courtney Loves låtar och framförallt låten Dying från Celebrity Skin-plattan ständigt spelas mellan raderna och på så sätt utgör ett komplement till berättelsen. Den enda delen av boken som jag stör mig en aning på är slutet, det kommer helt enkelt lite för abrupt och jag tycker att det är lite oklart exakt vad som händer, varför inte bara ge det några sidor till Sofi? Visst, jag kan förstå Oksanens syfte att göra en jämförelse mellan berättarjagets instängdhet efter händelsen med Pikis känsla av instängdhet, den är snygg och den funkar, men jag vill ändå ha mer, jämförelsen är tillräckligt snygg för att förtjäna att utredas ordentligt. Remember, you promised me...

Jag gillar alltså Baby Jane, bokens blad rinner mellan fingrarna på mig och plötsligt är boken utläst. Bara sådär. Jaha, och vad ska jag läsa nu då? Hur hittar jag något nytt som är lika engagerande, välskrivet och underhållande? Det här är vad jag skulle vilja kalla perfekt jullovsläsning. Oväntat, om du frågar mig.

Okej, how sick is this? Här har jag försökt få möjlighet att läsa Hitomi Kaneharas Snakes and earrings under en längre tid och det har visat sig stört omöjligt att få tag på bokjäveln genom de vanliga kanalerna. Den står som "TILLGÄNGLIG" på högskolebiblioteket men den finns inte där, antingen snodd eller borttappad och det vet ju alla att en bok som inte står där den ska på biblioteket är omöjlig att få tag på, jag har varit och tittat efter den 5-6 gånger och den_finns_inte. Stadsbiblioteket hade den också "TILLGÄNGLIG" men tji fick jag när jag försökte beställa den till mitt stadsdelsbibliotek, plötsligt "SAKNAS" den och går ej att låna. Jaha, då beställer jag den väl från adlibris då, tänkte jag, och det verkade först som om det skulle kunna gå för sig men så fick jag oväntat ett mejl om att den avbeställts från min order, den är nu "Tillfälligt slut".

Det är lite som om universum försöker att säga mig någonting här tycker jag, typ Läs inte Hitomi Kaneharas bok Snakes and Earrings!

Jaha, men då gör jag väl inte det då. *Klickar hem Autofiction istället.* (Skulle inte förvåna mig särskilt mycket alls om den helt plötsligt visar sig vara "Tillfälligt slut".)

Den sista boken jag hann läsa färdigt innan 2008 ringde ut var Haruki Murakamis Sputnikälskling. Sputnikälskling är ganska mycket på samma gång, både ett triangeldrama, en flatroman och en pusseldeckare utan upplösning.

För att kort summera handlingen: Läraren K älskar Sumire som i sin tur älskar Myu. Myu har tidigare råkat ut för ett (väldigt speciellt beskrivet) övergrepp och därmed blivit oförmögen att fungera sexuellt. Sumire blir Myus assistent, de reser till en liten grekisk ö och efter att Myu avvisat Sumires sexuella inviter avviker Sumire och är sedan försvunnen. Myu ringer upp K mitt i natten och han flyger till den lilla ön för att leta efter Sumire, som med Myus ord gått upp i rök.

Sumires försvinnande påminner mig mycket om Antonionis L'Avventura. Försvinnandet som saknar förklaring, som inte i sig är realistiskt, som bara är. En persons frånvaro som blir två andra personers självklarhet, en naturlig förutsättning för filmens (och i det här fallet bokens) fortskridande.

Jag tror inte att jag är den första som dessutom förknippar mystiska händelser på grekisk ö med Fowles Illusionisten, men egentligen tror jag bara att det har att göra med det grekiska landskapet och det faktum att K är lärare. Jag har verkligen sökt efter blinkningar till Illusionisten men jag tycker inte att de finns där.

I alla fall. Jag gillar ju Murakami (ja, jag är en av dem), och har man gillat något man läst av Murakami innan så gillar man förmodligen det här också, och tvärtom. Det mesta är som det brukar vara i Murakamiland.

Det verkar emellertid finnas synpunkter på översättningen av den här boken. Folk verkar ha fått för sig att något på den vägen gått förlorat, som om ett förväntat skimmer uteblivit. Jag vet ingenting om den saken, jag tycker inte att språket skiljer sig från tidigare svenska översättningar av Murakamis böcker. Jag tycker exempelvis alltid att alla i Murakamis böcker pratar som lillgamla barn på crack. Jag tror inte att det ligger i översättningen. Är det bara jag eller är alla personer i Murakamis romaner lite lätt efterblivna förresten? Varför pratar de annars som personer i barnprogram på teve? Det är som om de pratar om sig själva i tredje person, liksom inför en tänkt publik av minderåriga. Först presenterar de sig som exempelvis "säkerhetsvakt på ett varuhus" och sedan berättar de hur de känner sig, exempelvis "jag är trött, det är så jobbigt att arbeta som säkerhetsvakt på ett varuhus". Jag antar att folk tycker att det är charmigt?

Det är lite charmigt. Kanske. Fast samtidigt lite stört.

På ett sätt skiljer sig Sputnikälskling dock en aning åt från några av de böcker av Murakami som jag tidigare läst. Jag skulle vilja säga att Sputnikälskling är mer avskalad i sitt berättande, om något sådant nu går att säga om en roman av Haruki Murakami.

Jag tycker att Murakami skriver på ett rakare vis än vad han brukar. Här har inget onödigt tingel-tangel vävts in (inte för att Murakamiskt tingel-tangel i sig behöver vara något dåligt). Varje kapitel synes dessutom avslutas med en slags cliffhanger, vilket gör att läsandet flyter på, som en strid ström flyter berättelsen fram och informationen ges efter hand, förståelsen ökar, eller så gör den inte det, men det spelar egentligen ingen roll, det är inte för den rafflande upplösningen som man läser Murakami.

Bortsett från den lite annorlunda berättarstilen känns handlingen emellertid typiskt Murakami och tankegångarna känns igen, det känns inbitet och tryggt.

Sputnikälskling påminner mig, förutom om L'Avventura, lite om Roman Polanskis The Tenant. På ett sätt en helt obegriplig film, och ändå fullt begriplig på något märkligt vis. I sin komplexitet blir den enkel, och det är någonstans grejen med Murakamis böcker också: man måste helt enkelt acceptera de tillängliga pusselbitarna som de ser ut, och de passar ju i varandra, om man bara kan släppa det realistiska beroendet så fungerar båda berättelserna utan problem. De är just precis vad de är, på sitt mystiska och oförklarliga vis. Och på så sätt är allt egentligen precis som det brukar vara i Murakamiland.

Generellt vad gäller Murakami så föredrar jag böcker i stil med Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden framför böcker som Norwegian Wood. Sputnikälskling liknar mer den senare i sitt upplägg; långsamt betraktande av ung kvinna genomgående någon slags identitetsfragmentering, ung sprängfylld man, den här världen och den andra. Och så vidare.

I början tyckte jag att Sputnikälskling kändes lite gles mellan raderna, på något vis mindre väl genomarbetad och inte lika färdig som exempelvis Fågeln som vrider upp världen (som jag tyckte mycket om). Jag tycker ändå att det här är en roman som växer. Framförallt är Sputnikälskling en liten bok om ensamhet. Och som en sådan fungerar den alldeles ypperligt.

Ja du Haruki, du och jag får nog fortsätta att dras med varandra.