Gravid - något bara kvinnor kan av Ulrika Lorentzi
Gravid - något bara kvinnor kan handlar om precis just det som den säger att den handlar om: graviditet som ett kvinnligt görande. Oavsett om vi ser på det ur ett poststrukturalistiskt, strikt biologiskt, moralfilosofiskt eller kanske politiskt perspektiv så är det lik förbannat något som kvinnor gör, och något som män inte gör. Är det problematiskt? Inte nödvändigtvis. Bör det problematiseras? Well, of course!
Ulrika Lorentzis bok är en liten partsinlaga kring frågan (frågorna?) om graviditet, normer, sexualitet och (biologiskt liksom socialt) kön. Materialet bygger främst på intervjuer, uppblandat med egna funderingar, lite genusteori och en dos populärkultur. Mixen blir en lättläst feministisk introduktion till graviditet och moderskap.
Jag tycker att Kajsa Ekis Ekmans DN-recension av Ulrika Lorentzis bok är väldigt märklig. Lorentzi är besatt av normen, skriver Ekis Ekman. Jag har ingen aning om vad hon menar med det, jag tycker inte att Lorentzi dissikerar normen tillräckligt.
Hon skrapar mest lite på ytan, funderar lite, för att sedan bara släppa ett ämne och gå över på nästa. En stor del av boken handlar istället om hur fantastiskt det tydligen är att vara gravid, det är en period i kvinnans liv som beskrivs för sällan och för dåligt, menar Lorentzi. Verkligen? Har hon läst Elfriede Jelineks Älskarinnorna? Där barn som kommer ut ur mödrar beskrivs som maskar som tittar ut ur äpplen (haha, lätt äckligaste metaforen i sin genre!).
Väldigt få kvinnor som haft komplicerade graviditeter och förlossningar kommer till tals, istället upprepas det ständigt hur fantastiskt det är att vara gravid, speciellt den intervjuade Ebba Witt-Brattström (med sin psykoanalytiska mumbojumbo) är inne på den linjen. Är Lorentzi rädd för att framstå som graviditetsnegativ månne? (hemska tanke!)
Lorentzi verkar vara lite rädd för att framstå som något överhuvudtaget. Jag tycker att Gravid - något bara kvinnor kan är ganska intetsägande. Jag funderar lite kring syftet med boken, samtalet förs på en, genusteoretiskt sett, ganska låg nivå, och så fort det blir lite komplicerat (vilket är det samma som intressant) så stannar Lorentzi upp och frågar blir det för krångligt nu? Nej! vill jag skrika, det blir det inte! Krångla mer! Krångla till det! Men det har Lorentzi inte alls lust med.
Har man någorlunda koll på det här med kön och genus så lär inte den här boken tillföra speciellt mycket. Det är mest gammal skåpmat, snarare ett refererande och ett konstaterande än ett direkt ifrågasättande, normerna blir inte direkt attackerade så att det stör någon.
Pappor borde upptäcka det fantastiska som är att vara förälder, menar Lorentzi, och visst varför inte, men hur? Hur då? Hur ska det gå till? Det har Lorentzi inga svar på. Och jag vet det inte heller, men jag skriver å andra sidan inga böcker i ämnet. Kärlek är tjockare än blod, skriver Lorentzi, visst, det är det säkert, men på vilket sätt kan det förändra någonting?
Kanske vill Lorentzi att den här boken ska nå ut till fler människor än den innersta genuskretsen, men det borde hon ju inse att den inte kommer att göra. Vanliga kvinnor läser inte böcker om genusteori och vill inte ifrågasätta några normer. Jag tycker att det är ledsamt att det inte verkar finnas några radikala idéer om hur vi vill att samhället ska se ut längre. Om inte ens feminismen längre har lust att vara samhällsomstörtande, vem i helvete ska då vara det? Vem ska börja gräva i myllan? Skrika hål i huvudet på folk? Kom igen, något måste hända.
Vi behöver verkligen en seriös genusteoretisk diskussion kring graviditet och föräldraskap. Jag tycker inte att det är särskilt intressant med några enstaka föräldrapenningsdagar hit och dit, det är inte där det ligger, jag vill ha en seriös diskussion kring vilket sorts samhälle det är vi vill ha. Vad ska vi göra av all den här ojämställdheten? Vill vi ha det annorlunda? Och om vi inte vill ha det som vi har det, hur vill vi ha det då?
Svensk genusteori är så mjäkig! Tacka vet jag de gamla amerikanska kärringarna.
Jag tror jag ska cykla till biblioteket och låna hem Shulamith Firestones The dialectic of Sex istället, och så tar vi en diskussion kring den framöver. Det får bli mitt försenade nyårslöfte.
Jag har inte läst den hrä boken och är inte allt för djupt insatt i feminism. Men jag tycker ännu en dimension är viktig at ta upp här. Nämligen själva att-vara-gravid-är-meningen-med-livet-normen. Förhärligandet av graviditeten kör inte bara över männsskor med svåra förlossningar utan även de som inte kan eller vill skaffa barn. Man lyfter fram graviditet och barnafödandet som det som gör en människa fullkomlig. Som det högsta goda och mest eftersträvansvärda. Men är det verkligen så? Vet man inte vad det är att vara människa om man inte burit ett barn i magen? Och finns det inte andra mål med livet än detta? Man behöve rine vara man för att inte kunna föda barn. Och bara för att man är kvinna behöver man inte vilja föda barn.
Jag vill naturligtvis inte frånta någon glädjen i att få vara gravid. Men ingen har rätt att se på någon annan som mindre fullkomlig, eller skambelägga någon för att hon/han inte kan eller vill välja graviditetens väg.
Oj vad jag skriver... Jag går igång på sånt här. :)
Amen to that!
Lorentzi diskuterar det där lite grann i sin bok, hon har bland annat med en intervju med en kvinna som valt att inte skaffa barn och som inte vill ha sitt namn med i boken eftersom "hon är rädd för hatmejl", då fattar man hur stark den normen är.
Oj, ja det är ju helt galet!
Ramlade över din blogg när jag googlade på ämnet. Denna bok verkar ju onekligen lämna litet att önska. Har du något bra och mindre intetsägande och istället mer normkritiskt litteraturtips apropå graviditets- och föräldraskapssprylen?
Hmm, nej... Eller det beror ju på vad du är ute efter? Lorentzis bok har ju annars ganska många intressanta referenser för vidareläsning.
