Förbländningen av Elias Canetti
Elias Canettis märkliga bok Förbländningen (den enda roman han skrev) är som en sinnessjukdom i bokform; en arena där motstridiga tankar och groteska idéer omsluter varandra i ett inbillat samförstånd som för läsaren mest framstår som ett enda stort kaos. Som att ta en ordinär berättelse och sedan kortsluta den. Det är en både frustrerande och fascinerande läsning. Som jag skrev i ett tidigare inlägg lyckas Förbländningen med bedriften att vara både hejdlöst underhållande och påfrestande omständlig samtidigt. Det är ganska imponerande.
Förbländningen handlar om att älska böcker mer än människor. Om att älska bokryggar och sidor och trycksvärta mer än människor. Om att hylla kunskapen som den enda sanningen, alltings mening och mål. Men få nu inte för er att det handlar om någon småputtrig bok i stil med Drottningen vänder blad eller liknande, Förbländningen handlar i lika hög grad om att hata kvinnor i allmänhet och den egna hustrun i synnerhet, som om kärleken till böckerna. Dessutom är det faktiskt inte särskilt sympatiskt att tycka att en bok är mer värd än ett människoliv, det är snarare osympatiskt per definition. Ändå får sinologen Peter Kien, enstöring och innehavare av ett monstruöst privatbibliotek med igenmurade fönster, vara huvudpersonen i detta psykosliknande helvetesdrama. Enär historien tar sin avstamp i Peter Kien och sedan fortsätter att rotera kring hans grymma öde (han gifter sig med sin giriga hushållerska Therese, ve och fasa och förgrymmelse, det skulle han inte ha gjort!), är det också hos denna autistiska besserwisser som läsarens sympatier har en förmåga att hamna, trots att Kien inte direkt kan anklagas för att vara någon blöthjärtad humanist. Väl där låter man sig helt okritiskt smittas av hans rasande kvinnohat. Faktum är att det tar ett bra tag innan Kiens sinnessjukdom blir så uppenbar för läsaren att han eller hon helt enkelt måste ta sin hand ifrån honom. Under de sista femtio sidorna låter Canetti sin sinnesförvirrade sinolog rasa över kvinnosläktet med en sådan frenesi att man som läsare känner ett akut behov av att lägga ifrån sig boken en liten stund bara för att försöka undvika att drabbas av en hjärtattack.
Allting börjar i ett missförstånd och sedan utvecklas historien genom nya missförstånd för att i slutändan upplösas i en enda gigantisk hallucinatorisk villfarelse. Förbländningen är ett satiriskt kammarspel där alla möjligheter till någon form av försoning uttöms på ett tidigt stadium. Kvarstår gör endast indignationen och paranoian. Canetti låter sina romanfigurer prata förbi varandra, sida upp och sida ner, tills ingen medkänsla eller förståelse längre är möjlig. Ett antal monologer löper parallellt och utmynnar i en sinnessjuk dialog. Som läsare river man sitt hår över spektaklet: Sluta ögonblickligen upp med dessa dumheter! skriker man (som läsare blir man plötsligt väldigt auktoritär).
Samtliga romanfigurer är dessutom egoistiska svin. (Möjligen med undantag för Peter Kiens bror, men det är frågan om inte även hans så kallade altruism bör ifrågasättas.) Förbländningen är så uppskruvat sinnesförvirrad att den ideligen riskerar att utmynna i något hysteriskt farsartat. Alla missförstånd börjar efter hand att likna förvecklingskomedi och revy. Om inte Canetti vore en så framstående och skicklig satiriker så kan det tänkas att Eva Rydberg skulle spela rollen som Therese i en eventuell uppsättning. Nu finner vi istället i Therese en medsyster till Brigitte i Elfriede Jelineks Älskarinnorna. En hysterisk hynda besatt av privategendom, med andra ord.
Överhuvudtaget påminner mig Elias Canettis bok om Elfriede Jelineks författarskap. Hos både Canetti och Jelinek finns en pessimistisk syn på samhället och människorna som manifesterar sig i en anklagelseakt som dryper av satir. Måhända att Canetti är (eller var ska man kanske skriva, han är död sedan 1994) mindre ilsken än vad Jelinek är. Och en något sämre stilist. Båda hämtar emellertid stoff ur en satirisk tyskspråkig tradition som ligger mig varmt om hjärtat.
Die Blendung utkom ursprungligen 1935. På svenska utkom den som Förbländningen första gången 1975. Modernista har nyligen gett ut på på nytt i sin klassikerserie.
"Romaner borde vara förbjudna av hänsyn till statens väl."
"Men av romaner blir själen inte fet. Den njutning som de eventuellt bereder får man betala alldeles för mycket för: de bryter ner även den bästa karaktär. Man lär sig att leva sig in i alla sorters människor. Man får smak för det myckna dividerandet. Man går upp i de figurer som passar en. Alla synpunkter blir begripliga. Villigt överlämnar man sig åt främmande målsättningar och förlorar för längre tid de egna ur sikte. Romaner är kilar som en skrivande skådespelare driver in i sin läsares hela samlade personlighet. Ju bättre han beräknar kil och motstånd desto mer splittrad blir den personlighet han lämnar efter sig. Romaner borde vara förbjudna av hänsyn till statens väl."
Ur Förbländningen av Elias Canetti - en roman som lyckas med bedriften att vara både hejdlöst underhållande och påfrestande omständlig samtidigt. Kan jag göra annat än att rekommendera? Jag tror inte att jag kan det. Återkommer med ett mer samlat omdöme inom en relativt snar framtid, när påsk, studieångest och väderhets har lagt sig lite.
( Apropå väder: Jag borde verkligen ge mig i kast med Ulrike Meinhofs Everybody Talks About the Weather . . . We Don't.)
Har börjat läsa Gun-Britt Sundströms Maken så smått också. Redan på sidan 9 läser jag "När jag hör ordet hushåll osäkrar jag min revolver", vilket bådar gott för framtida läsning.
För övrigt anser jag att påsken är en jävla skithögtid. Jag har inte ätit ett enda ägg. I protest. Mot vad? Jag vet inte. Konvenansen?
