We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Fritt fall, tyska Juli Zehs tredje roman på svenska, är ytligt sett en detektivroman, men samtidigt är den så mycket mer. Zeh, eller kanske snarare hennes romangestalter, rör sig i en diskussion i gränslandet mellan kvantmekanik och filosofi i en roman som verkar ha som grundtes att "allt som är möjligt sker", eller så är det kanske just den tesen hon, eller hennes romangestalter, försöker motbevisa. Två fysiker, Sebastian och Oskar, får i Zehs roman representera varsin teori om universums uppbyggnad och funktion och romanen i sig utgör sedan en form av experiment eller fallstudie. Romanens händelseförlopp och de vedermödor som Sebastian och Oskar, och människorna i deras närhet, utsätts för utgör en form av iscensättande av universums lagar och är samtidigt en diskussion kring två motstridiga fysikaliska teorier. Resultatet blir en intressant och välskriven roman av en av Tysklands mest framstående unga författare.

Familjefadern Sebastian företräder den så kallade "Flervärldstolkningen", som bygger på en idé om ett klyvbart universum, där varje tänkbart utfall realiseras och på så sätt skapar multipla världar. Allt som är möjligt sker. Med andra ord är det inte bara Björn Ulvaeus humanister som ifrågasätter "Skaparens" existens, det finns även en gren inom kvantmekaniken där man försöker att komma runt en sådan och Sebastian får i Fritt fall vara dess representant.

Den ensamstående Oskar, Sebastians vän sedan ungdomen, får i Zehs roman företräda den så kallade "Köpenhamnstolkningen". Han håller därmed fast vid ett enda universum och ett kausalt tänkande där det som sker också sker i ett slutet system av orsak och verkan. Enligt denna teori, ursprungligen formulerad av Niels Bohr, är det emellertid inte möjligt att skarpt skilja mellan atomära objekts uppförande och deras växelverkan med mätinstrumenten. Mätningen inverkar på det atomära systemet och begreppet "objektiv verklighet" förlorar därmed sin signifikans.

De ständiga observatörerna har i Zehs roman förklätts till fåglar. Fågeltemat är genomgående i Fritt fall och deras närvaro anslås redan på första sidan med en fågels inflygning över den tyska staden Freiburg, likt en parafrasering av Strindbergs "Stockholm i fågelperspektiv". Om man vill applicera "Köpenhamnstolkningens" synsätt på Fritt falls alla fåglar så kan man leka med tanken att deras observationer stör, eller påverkar, atomernas rörelser i det slutna system som är Fritt fall.

Frågan är om universum är en närmast oändlig rad av möjligheter (vilket någonstans omintetgör skyldigheter) eller om universum är i viss mån deterministiskt (men samtidigt omöjligt att förutse i förhand). Kanske kan man läsa Fritt fall som en diskussion kring den eventuella fria viljan. Man kan förvisso även läsa Fritt fall enbart som en detektivroman, där kommissarierna Schilf och Rita Skura tillsammans jobbar på att lösa det mord och den eventuella kidnappning som är romanens ytliga händelser. Den kufiske kommissarie Schilf framstår som en blandning mellan Special Agent Dale Cooper och Hercule Poirot och "löser" fallet till synes utan ansträngning och på ett icke särskilt trovärdigt sätt, som om det funnits en skapare som bara talat om det för honom. Juli Zeh kan inte direkt anklagas för att vara en författare med en faiblesse för att teckna trovärdiga romangestalter och Zehs skapelse Fritt fall är i mångt och mycket ett tankeexperiment mer än bara en berättelse. I den ständigt spända relationen mellan Sebastian och Oskar alstras energi nog för en hel roman, och här finns även tydliga Brideshead Revisited-vibbar (den ena av dem heter ju dessutom Sebastian, som Sebastian Flyte, men nu kanske jag övertolkar), men Fritt fall är så mycket mer. Zehs romangestalter representerar alltid någonting, en åsiktsriktning eller en moralisk ståndpunkt, liksom hennes romaner utgör filosofiska diskussioner. Därmed är Sebastian och Oskar i en mening endast laboratoriemöss, eller två uppsättningar atomer, men de är likväl ytterst njutbara sådana.   

Leklust, Fritt falls föregångare, led av en viss filosofisk kompakthet som tyngde ner berättandet, men Fritt fall bär ytterst få sådana drag. Fritt fall har ett närmast lekfullt driv och är förvånande nog en riktig pageturner, trots att den så kallade mördarens identitet kungörs redan på ett tidigt stadium. Juli Zeh är förvisso inte lika pedagogisk som exempelvis Scarlett Thomas när hon förklarar fysikaliska teorier, men samtidigt kan jag tycka att det är ganska uppfriskande med en romanförfattare som inte räds att krångla till det lite, som litar på sin läsare, som vågar bygga högt utan att rabbla sönder grunden. Det känns dock som att det finns en kod som måste knäckas här, likt fågelägget inuti kommissarie Schilfs huvud. Lyckas man med det kan man emellertid få möjlighet att njuta av ett Zehskt universum som är både filosofiskt och berättartekniskt intressant. Fritt fall är helt klart en av vårens höjdpunkter.


Nu var det länge sedan jag uppmärksammade en författare med hund. Tur då att Juli Zeh finns och förbättrar statistiken.

I Katharina Blums förlorade heder berättas historien om den oskuldsfulla unga kvinnan Katharina Blum som faller offer för tabloidpressens smädelser sedan hon umgåtts på förtrolig fot med fel man. Hon kräver emellertid tolkningsföreträdet tillbaka och skjuter ihjäl den journalist som befläckat hennes namn. Heinrich Bölls bok är en ilsken och föraktfull uppgörelse med skandalpressen och den oseriösa journalistiken.

Katharina Blums förlorade heder skrevs som en konsekvens av Heinrich Bölls indignation över den av Springerkoncernen ägda tyska tidningen Bild-Zeitungs behandling av RAF (Rote Armee Fraktion) under 70-talets början, då hetsjakten på Ulrike Meinhof och hennes guerillakamrater var förstasidesstoff. Romanens uppdiktade tidning ZEITUNG är vad jag förstår bara en omskrivning för Bild-Zeitung (idag heter den emellertid bara Bild). "Om det vid skildringen av vissa journalistiska metoder skulle ha framkommit likheter med tidningen Bild-Zeitungs metoder, så är dessa likheter varken avsiktliga eller tillfälliga, utan oundvikliga." skriver Böll själv på romanens första sida.

I en essä i den tyska tidningen Spiegel menade Böll att Bild-Zeitung gav näring åt ett socialt klimat av misstänksamhet, offentlig hysteri och anti-intellektualistisk förbittring, och att det var den fria pressens förbannade ansvar att hantera gruppen rättvist och i enlighet med de etiska regler som anstod en demokratisk rättsstat. Han ansåg att Bild-Zeitungs rapportering var fascistisk, provocerande och otillförlitlig och att Meinhof och de andra i RAF dömts på förhand i en odemokratisk mediedomstol. För detta blev han senare anklagad för att vara terroristsympatisör. Inte heller Ulrike Meinhof själv uppskattade Bölls utspel, istället ansåg hon Böll vara "korrupt". Visserligen lär det inte ha funnits något större antal personer som Meinhof vid den här tidpunkten inte ansåg vara "korrupta", så Böll hade förmodligen ingen anledning att ta det personligt. Hursomhelst så får man hoppas att Nobelpriset 1972 tjänade som lite plåster på såren.

Romangestalten Katharina Blum ska dock inte ses som en personifiering av Ulrike Meinhof själv. För detta är fröken Blum allt för ljuv och oskyldig. Kanske lite irriterande ändå att Katharina Blums så kallade oskuld ska understrykas hela tiden, något av ett helgon beskrivs hon som ändå fram till dödsskjutningen av journalisten Werner Tötges. Katharina Blum är den oklanderliga tjänsteflickan som på en fest träffar den efterspanade brottsligen Ludwig Götten och sedan tillbringar en natt tillsammans med honom. Att hon efter detta enda ogenomtänkta drag blir utnämnd till sköka och medbrottsling i pressen uppbär vissa likheter med den klassiska skräckfilmslogiken att den som förlorar sin oskuld (eller åtminstone sin oskuldsfullhet) även inom en snar framtid kommer att förlora sitt huvud (eller som här: sin heder). Ni vet, slamporna faller offer för seriemördaren, men oskulden överlever. Nu är det ju förvisso inte Katharina Blum själv utan Werner Tötges som faller död ner på golvet, eftersom Katharina Blum har fått rollen som Sidney Prescott i Bölls roman. Men faller gör hon likväl, även om hon inte hamnar död på golvet.

Katharina Blums förlorade heder är ett sakligt referat av en uppdiktad händelse. Språket är byråkratiskt och lite torrt.  Vi får oss Katharina Blums historia genom fiktiva tidningsartiklar, förhörsprotokoll och vittnesuppgifter. Kanske som motvikt till den anklagade tabloidpressens fabulerade och dramatiserade berättelser.
Har då den journalistiska etiken blivit bättre sedan boken skrevs 1974? Förmodligen. Upprördheten, som kanske återfanns 1974, är nog lite svårare att uppbringa som läsare idag. Ändå är det svårt att inte uppskatta Bölls uppenbara indignation, även om den kanske blir mer uppenbar med viss förförståelse. Det här med förbittrade litteratörer är nämligen ganska sexigt. (Med Strindberg som uppenbart undantag.)

Katharina Blums förlorade heder har även filmatiserats av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta. Har ej sett.


[Viss information i den här texten är hämtad ur Karin Bauers introduktion till Everybody talks about the weather... We don't - The writings of Ulrike Meinhof.]

Doris Lessing blev förbannad när hon i Nobelprismotiveringen utnämndes till "den kvinnliga erfarenhetens epiker", vilket ju känns rätt förståeligt med tanke på bredden i hennes författarskap. Å andra sidan behöver man ju inte vara hardcorebiologist för att inse att det kan finnas texter skrivna av kvinnliga författare som faktiskt inte är allmängiltiga. I en DN-intervju om sitt nya teckningsalbum Så jävla normal (rekommenderas, för övrigt) pratade seriekonstnären Nina Hemmingsson om hur hon på senare tid fördjupat sig i författare som Kristina Lugn, Lena Andersson, Agneta Klingspor och Inger Edelfeldt och om hur hon inspirerades av deras förmåga att på ett trovärdigt sätt beskriva vardagliga saker. Hon nämnde exempelvis hur Klingspor i Går det åt helvete är jag ändå född skriver om att man blir lös i magen av att ha mens och hur bra beskrivet hon tyckte att det var. Hur det slog henne att ja, precis så är det ju. (Och precis så är det ju.) DN-intervjun hade rubriken "Kvinnokänslor", vilket vid en flyktig anblick kan tyckas förminskande, men som vid närmare eftertanke faktiskt beskriver Hemmingssons konstnärskap så väl.

"Fortfarande har kvinnor så få sexuella uttryck att röra sig med. Jag tror att det finns så mycket mer att upptäcka, men då måste man våga vara mer pinsam. Man kan ju till exempel fantisera om hur det känns att gnugga sig mot föremål. Men tänk vad förbjudet sådant är att säga. Det blir pinsamt direkt." (citat Hemmingsson)

Frågan är ju då hur man undviker att det blir pinsamt, och svaret är: Man överdriver. Om man överdriver riskerar ingen heller att blanda ihop romangestaltens underliv med författarens underliv, vilket annars i princip alltid händer när kvinnliga författare skriver något som ens snuddar vid att handla om någon kvinnas underliv. Det finns emellertid vissa andra risker med ett sådant angreppssätt och det vanligaste är att man blir ansedd för att vara vulgär, eller äcklig, och det är väl ungefär där vi hittar Charlotte Roches bok Våtmarker. Roche har skrivit en hel bok om att gnugga sig mot och att pilla i saker, hål och sår och annat kladdigt. I Våtmarker får vi lära känna artonåriga Helen som ligger i en sjukhussäng på proktologiska avdelningen och blöder ur stjärten efter att vid intimrakningen av misstag ha skurit upp sina hemorrojder med en rakhyvel. Väl där minns hon alla sina älskare och hur de brukade ta på henne, men framförallt hur och var hon brukade ta på, och smaka på, sig själv.

"Antagligen springer andra, renligare tjejer ständigt och jämt runt med trosskydd hela livet för att skydda sina trosor från sina egna flytningar.

Sådan är inte jag. Då har jag hellre fullt av bruna blodfläckar överallt.

Dessa tjejer har bergis inte heller den där vackra ljusgula skorpan i skrevet, som under dagens lopp om och om igen fuktas och därför blir allt tjockare.

Ibland händer det att en skorpbit fastnar som en dreadlock i pubishåret, och sedan spinns som pollen runt ett bis ben av de olika gnuggrörelserna när man går.

Dessa pollen lossar jag gärna och stoppar i munnen.

En delikatess."

Charlotte Roche har emellertid inte den där fingertoppskänslan som Nina Hemmingsson har och sen är det väl också så att det är lättare att känna igen sig i Hemmingssons hålögda kvinnor än i Roches hemorrojd-Helen. Jag menar, det är väl ändå ingen som på allvar anser Helen vara en trovärdig romangestalt? Och nej, det hjälper inte att Roche hela tiden understryker att Helen är ett skilsmässobarn eller att hennes mor är psykiskt sjuk, Helen framstår ändå som en extremt enkelspårig och platt litterär figur. Roche har, i sin vilja att skapa en romangestalt som gör precis allting tvärtemot vad hygienartikelsindustrin råder kvinnor att göra, skapat något av ett endimensionellt monster. Å andra sidan, det är ju inte därför man läser en bok som Våtmarker, för att Helen är en romangestalt som man på allvar skulle kunna identifiera sig med. (Eller vad vet jag, ni kanske gnuggar er mot offentliga toalettsitsar och stoppar upp avokadokärnor mellan benen mest hela tiden?)

"Våtmarker är ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag" står det på baksidan av Charlotte Roches bok. Jag har under en liten tid suttit och väntat på det feministiska hyllningstalet till Våtmarker, jag har förväntat mig att någon "ung arg tjej", typ Karolina Ramqvist eller Natalia Kazmierska*, ska skriva en entusiastisk recension eller krönika om Roches intimhygiensfientliga bok, men det verkar inte komma någonting. Och nu förstår jag lite varför.

Man kan vara feministisk utan att vara systemkritisk, det vet vi, och systemkritik kan se ut på många olika sorters vis, det vet vi också. Frågan är ju lite var på skalan som Roches bok hamnar. Helen har individualiserat sitt uppror, och vänt det mot sig själv och därmed i förlängningen mot sin familj, som hon är besviken på. Även om Helen även roar sig med att vara något av en sjukavdelningsterrorist genom att spotta i gemensamt vatten och plantera använda tamponger i hissen, så är Helen egentligen inte så mycket arg på samhället som hon är arg på sin, uppenbart psykiskt instabila, mamma. Hennes intimhygiensuppror är därmed snarare privat än politiskt. Visserligen skulle man ju kunna anse att Helens uppror är en reaktion mot en äldre kvinnlig (eller mänsklig) generation som ständigt hamrat in vikten av att vara hel och ren och luktfri och behaglig, ett sorts avståndstagande mot ett förväntat kvinnligt sätt att vara. Men när Helen låter riva upp sin opererade röv för att på så sätt köpa sig mer tid på sjukhuset och därmed mer tid för att kunna sammanföra sina skilda föräldrar och kanske få dem att bli kära i varandra igen så faller systemkritiken helt. Våtmarker blir i slutändan bara den olyckliga artonåriga Helen. Offer snarare än revolutionär.

Så har Hemmingssons uppgivna teckningar och Roches intimrakningshjältinna ändå åtminstone en sak gemensamt: mitt i alltihopa, bland larmen och ropen, finns en vilja att vara någon slags "den andre" till lags. Oavsett om det nu är en eventuell sexpartner eller en frånvarande förälder eller bara sjukhuspersonalen.

Skillnaden mellan de deskriptiva partierna som behandlar Helens icke-existerande intimhygien och de partier som beskriver Helens tidigare sexuella erfarenheter är att det bara är den bristande intimhygienen som skulle kunna anses vara en aning "chockerande" (om man nu verkligen, verkligen var på det humöret). Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Det blir allt svårare att vara "chockerande" med hjälp av explicita sexuella inslag. Men kan man inte vara sexig så kan man i alla fall vara äcklig, allt för att få lite uppmärksamhet, och jag antar att det är så Charlotte Roche har resonerat. Därav de överdrivet många och långa beskrivningarna av olika former av kroppssekret, och om Helens ovilja att tvätta bort dem. Själv sitter jag mest och väntar på att det ska hända någonting, och med "någonting" menar jag någonting annat än att den unga Helen pillar sig i anus. Det gör det nu dessvärre inte. Man skulle kunna säga att Våtmarker är en liten introduktion till det kvinnliga underlivets flora och fauna. Dock utan någon större finess.

*  Visserligen lite sorgligt att alla "unga arga tjejer" är i 30-årsåldern och uppåt nuförtiden. Det är ett sannerligen tråkigt kulturklimat vi har för tillfället, hur ska vi någonsin kunna få en ny Ranelidfejd om det fortsätter så här? Martina Lowden är ju söt och påläst, men kan hon ryta till vid behov? Jag är tveksam.

Förläggaren Swante Weyler klagar (i sin nya blogg) över bristen på Juli Zehs Fritt Fall i bokhandeln och på biblioteken. Jag tänkte ta tillfället i akt och själv klaga lite på bristen på Juli Zehs Fritt Fall, åtminstone vad gäller biblioteken, eftersom det är ett problem som även jag lider av. Malmö Stadsbibliotek har visserligen köpt in den, men av någon outgrundlig anledning går den inte att reservera. Märkligt nog ligger det redan ett antal reservationer på den. Är det personalen som har varit inne och bokat upp samtliga ex eller vad då? Alltså det omoraliska i det? 

Korruption! Jag finner mig inte i detta!

J.W. von Goethes Den unge Werthers lidanden utkom 1774 och är en så kallad brevroman. Den unge Werther skriver brev till sin vän Wilhelm och genom dessa brev lär vi känna Werther och hans sorger och bedrövelser.

"Det är ett elände, Wilhelm! Min verksamhetslust har förbytts till ett rolöst dagdriveri, jag kan ej vara sysslolös, men inte heller göra något. Jag har ingen fantasi, ingen känsla för naturen, och böckerna äcklar mig."

Språket må förvisso vara en aning anakronistiskt, men annars känns Goethes debut i högsta grad modern. Den alienerade Werther blir olyckligt kär i tjejen han inte kan få (Lotte), gnäller inför sina vänner och skriver överspända brev och anteckningar om sin olycka och om hela världens oförstånd ("Vad är detta för människor, vilkas enda rättesnöre är konvenansen?").
I slutändan blir det hela för mycket för den unge Werther att bära och han tar sitt liv med en pistol mot huvudet och den moderna självmordsromanen är född.

"Ej ett enda ögonblick av hjärtats fullhet, ej en lycklig stund! Tomhet! Tomhet! /.../ På kvällen beslutar jag att stiga upp i soluppgången och kommer inte ur sängen. Om dagen hoppas jag kunna njuta av månskenet och förblir inne på mitt rum. Jag vet ej riktigt varför jag stiger upp, varför jag går till sängs. Surdegen saknas som skulle komma mitt liv att jäsa; entusiasmen, som förr höll mig vaken långt in på natten, som om mornarna väckte mig ur sömnen, är borta."

Den unge Werther är inte bara hejdlöst melankolisk, han ägnar sig även åt vad vi idag kallar självskadebeteende.

"Så irrar jag omkring i markerna; att klättra upp för en klippbrant är då min högsta lust, att bana mig väg genom den tätaste skogen, genom sargade snår, genom törnen som stinger! Då känner jag mig bättre! En liten smula!"

Boken sägs ha givit upphov till den så kallade "Werther-effekten", även kallad självmordssmitta eller klustersjälvmord. "Werther-effekt" är en beteckning för en, i tiden och geografiskt begränsad, ökning av antalet självmord bland unga efter ett första modellsjälvmord. Huruvida en självmordsepidemi bland unga faktiskt följde på bokens publicering har aldrig blivit belagt, termen används emellertid fortfarande.   

Den unge Werthers lidanden känns som urtypen för en ung manlig författares debutroman och den unge Werther själv har här tillskrivits alla klassiska attribut som hör ung manlig romanfigur som inte kan komma över "den där tjejen" till. Överhuvudtaget känns den unge Werther som en samtida romanperson, i den betydelsen att han är besatt av sig själv och för en navelskådande tillvaro. Han har ett ambivalent förhållningssätt till sin egen person, stundtals upphöjande, andra gånger ren och skär melankoli och självhat. I förhållande till kvinnor är han antingen översvallande tillbedjande eller (åtminstone i tanken) föraktfullt nedlåtande. Han är med andra ord ganska pubertal i sin framtoning

Werther tror verkligen att Lotte är tjejen med stort T, och om han inte kan få henne som sin så finns det inte längre någon anledning att leva resonerar han. Egentligen är väl inte Lotte den enda kvinna han skulle kunna älska, snarare är hon väl urtypen för "hard to get"-kvinnan, och därmed oemotståndlig för den unge Werther.

Om jag ska jämföra Den unge Werthers lidanden med en nutida roman så kommer Lukas Moodyssons Vitt blod upp på näthinnan (skitdålig bok, läs den inte, men den är intressant att jämföra med). Även där hittar vi en ung självcentrerad man, kallad Lukas Moodysson, som desperat klänger sig fast vid en kvinna som, precis som Werthers Lotte, egentligen inte är en människa utan bara en platt duk för den unge mannen att måla en drömkvinna på. Hon är en slags fantasi. Det är inte kvinnan i sig så mycket som hennes ouppnåelighet som frestar den unge mannen, och så även för den överdramatiske Werther.

Werthers Lotte får vi ingen närmare uppfattning om genom att läsa Den unge Werthers lidanden. Nu är ju det här visserligen en roman skriven till de allra största delarna ur Werthers perspektiv, det är med andra ord Werthers tankar vi får följa och inte Lottes. Huruvida Lotte har något intressant att säga eller något stort att tänka får vi i princip endast tillgång till genom Werthers återgivande, och det är inte särskilt detaljrikt. Werther har emellertid den goda smaken att nedteckna följande uttalande av Lotte: "Varför just mig? Mig som är en annans egendom? Jag fruktar, jag fruktar att det endast är omöjligheten att tillfredsställa er önskan, som gör mig så underbar i edra ögon."

Och detta är ju ett väldigt klarsynt iakttagande av Lotte.

Nu är ju Den unge Werthers lidanden inte främst en kärlekshistoria utan snarare en historia om djup melankoli och därpå följande självmord, och detta är också vad som främst ger den dess relevans. Jag tycker att det är intressant hur Goethes huvudperson förhåller sig till melankolin som fenomen, även detta känns modernt (jfr. Ann Heberleins senaste).

"Jag finner det lika egendomligt att säga: den människa är feg som tar sitt liv, som det är otillbörligt att säga: den människa är feg som dör i en elakartad feber. /.../ Och säg, är detta icke ett fall av sjukdom? Människosinnet finner ingen utväg ur denna labyrint av förvirrade och stridiga krafter, och endast döden återstår. Ve den, som lugnt kan åse detta och säga: Den dåraktiga! /.../ Det är alldeles som om någon sade: Den dåren, han dog i feber!"



Johann Wolfgang von Goethe poserar vant.

Silke Scheuermann har skrivit en liten bok om relationen mellan två systrar. Den yngre av dem har lämnat Rom och bosatt sig i Frankfurt och man vet inte riktigt varför, här finns ingen vilja att förklara. Hela boken är lite kort i tonen, som man säger. Hon har inte lämnat någon forwarding adress men den äldre systern, Ines, hittar henne ändå, i badhuset, mot hennes vilja får man anta.

Ines ber om hjälp men systern låtsas som inget. Man vet inte riktigt vad som skurit sig i deras relation, kanske är det Ines behov av uppmärksamhet, hennes vana att få som hon vill, sättet hon suger energi ur andra människor på, kanske har hon gjort det en gång för mycket.

Jag imponeras av hur Scheuermann från sida ett lyckas få mig på sin huvudkaraktärs, den namnlösa systerns, sida, och detta utan att jag egentligen riktigt kan redogöra för varför. (Jag vet inte om jag skulle kalla henne sympatisk. Ingen av karaktärerna i boken är väl egentligen godheten själv, men de är människor, och som sådana får de min förlåtelse.)

Jag är ingenting, ingenting annat än en ljus kontur, den här morgonen på den smala golvremsan mellan bassängen och simhallens glasvägg, den tusende återspeglingen av ett för många år sen avslutat liv, en skamlös kopia av en första mening.

Just detta, att vara ingenting, är ett återkommande konstaterande. Kanske kan det knytas till den döde fadern, honom som Ines har avporträtterat i sin konst, död och lemlästad.

Någonstans i den här berättelsen finns något som skaver, gnager, kliar. Det återspeglas i små från varandra frikopplade händelser i berättelsens ytterkanter, obetydliga i sig själva men tillsammans bildande något faktiskt närvarande.

Kanske behöver något dövas? Ätandet hos den yngre systern är ett återkommande tema, det lätta frosseriet som gärna vill bli större, en besatthet vid föda, ett rovdjur som lurar innanför bröstkorgen. Utanpå så hel och ren och någorlunda socialt kompetent. Hos systern, Ines, är besattheten, beroendet, övertydligt, och ska väl så också vara: i det vita partiet i bilden där den yngre systern ser en ostbricka ser Ines se en flaska sprit.

Ines som vinglar och spyr och hennes syster som lätt äcklat iakttar. Vill ändå ha en del av det som systern har och har haft, pojkvännen Kai, faderns kärlek.

Ett återkommande inslag är den namnlösa systerns nattliga promenader genom ett folktomt Frankfurt. Jag kan inte låta bli att fundera: finns det fortfarande kvinnor som gör sådana saker? Finns den typen av oräddhet på riktigt? Jag vill att den ska finnas, men jag känner den inte själv. Den känns lite fabricerad, den känns lite scenisk.

Sedan kommer det ett avsnitt då hon hör ljud bakom sig och snabbt och plötsligt viker av på en större gata och då blir det genast trovärdigt igen. Det är en dröm kanske, en kvinnlig författares dröm att kvinnor kan göra sådana saker, promenera genom staden mitt i natten utan rädsla.

Jag tror ändå att jag tycker om Silke Scheuermann, här finns ju uppenbart potential till något större. I framtiden kanske jag tar och läser något mer som hon har skrivit.