Jenny av Sigrid Undset
I Jenny, Sigrid Undsets femte roman, roar sig den blivande Nobelpristagaren med att fullkomlig massakrera idén om kvinnans sexuella frihet. Endast skammen lämnar hon kvar, likt ett blodigt avtryck på de vita lakanen. Jenny var förmodligen en vågad roman när den utkom 1911, i den bemärkelsen att Undset åtminstone tar upp frågan om den kvinnliga sexualiteten och låter den ligga på bordet ett litet, litet tag. I slutändan är allt emellertid ändå som det alltid har varit, precis som det är i skräckfilmer enligt den klassiska Screamlogiken: Den som förlorat sin oskuld måste dö.
Konstnären Jenny Winge reser till Rom och lever under en period så kallat ”bohemiskt konstnärsliv” med sena nätter, alkohol och blandade sällskap. Hon vill leva ett fritt liv och skapa sig ett eget och nytt sätt att vara. En natt möter hon den inbundne Helge Gram (som jag inte kan låta bli att älska, trots att det är meningen att man som läsare ska förstå att han inte är ”den rätte” för Jenny) som rest till Rom för att även han få förlösas. Han förälskar sig i Jenny och Jenny inbillar sig att hon älskar honom tillbaka, för hon vill ju så gärna. När vår och sommar glider över i höst och när den ljusa italienska Campagnan byts ut mot ett gråkallt Kristiania (Oslo) känns kärleken plötsligt inte längre lika självklar för vår kvinnliga protagonist. Jennys uppenbara ovilja att ge sig helt och fullt åt en man, och när detta ändå slutligen skett; hennes oförmåga att rättfärdiga det hela inför sig själv, utgör romanens kärna. Vad kan en kvinna göra och ändå respektera sig själv efteråt? Hur ska man kunna vara sann mot sig själv när man tillhör någon annan? De män som under romanens gång förälskar sig i Jenny, häribland Helge Gram, utgör alla mänskliga katalysatorer för romanens fortskridande, och för Jennys eskalerande självhat.
Personligen har jag väldigt svårt för att komma överens med Undsets kvinnliga huvudperson, jag sympatiserar hela tiden mer med männen i hennes omgivning och så tänker jag att ”jaha, nu läser jag uppenbart den här romanen fel”, men det kan inte hjälpas. Det ÄR svårt att identifiera sig med och ta på allvar en kvinna som har ett så ambivalent förhållningssätt till ”Den nya Kvinnan”. Undset låter sin Jenny resa till Rom och leva bohemliv, hon låter henne röka och dricka och hänga på barer precis som männen, men när det kommer till det erotiska är det naturligtvis stopp. Och väninnan Cesca, som vad jag förstår lyft på kjolen både en och två gånger, beskrivs allt som oftast gråtande inne på sitt lilla rum, nedbruten av ångest och självhat. Jenny ska vara den helylle, den ordentliga, men inte ens hon klarar av att upprätthålla ett helt igenom kyskt leverne, och därmed är hon förbrukad som uppbygglig romangestalt. Hennes liv kan bara sluta på ett sätt och det förväntas läsaren acceptera.
I våras gjorde jag ett försök att läsa Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, men det ville sig inte alls och jag fick upprepade impulser att vilja strypa huvudpersonen, den gudfruktiga Erika. Mellan Flygare-Carléns roman från 1842 och Undsets Jenny har nästan 70 år hunnit förflyta, och visst kan man se att vissa värderingar som var rådande i den första romanen börjat luckras upp i den senare, ändå uppvisar Erika och Jenny förvånansvärt stora likheter. Båda har de fått i uppdrag att gestalta en kvinnas roll i det rådande samhället och det innebär självfallet att de måste spela rollen som det andra könet, men om kvinnorna inte får samma frihet som männen så blir kvinnorna naturligtvis också mycket tråkigare. De blir ointressantare som romangestalter. När dessutom uppdraget att upprätthålla sunda moraliska värderingar hamnar på deras bord och då deras romankroppar ideligen tas i bruk för att exemplifiera vad som händer den som mot förmodan skulle få för sig att ta ”a walk on the wild side” så är det ju för all del inte så konstigt att man känner ett visst obehag inför dem, en viss mättnad inför den så kallade ”kvinnoromanen”.
Med andra ord får jag då och då ett infall att vilja strypa även Jenny. Det är svårt att ta hennes överspända, teatraliska beteende på allvar, men anledningen till det förklarar Ebba Witt-Brattström redan i det nyskrivna förordet; det är för att jag blivit hjärntvättad av sexradikalismen. Jo-jo, mycket ska man behöva läsa innan ögonen trillar ur sina hålor.
”För oss som hjärntvättats av sexradikalismen, kan det te sig överspänt att ett erotiskt felsteg ska få en människa att tappa fotfästet. Men det är kvinnoromanens sätt att insistera på att avgörande kvinnliga erfarenheter har sitt säte i kroppen, och därför också angriper själen. (Annorlunda uttryckt så måste en kvinna, för att kunna respektera sig själv, sätta pris på sin kropp.)” skriver Witt-Brattström. Och det låter ju otroligt tråkigt, så klart. Jag är så oerhört trött på att som kvinna associeras med kropp, biologi, månens dragningskraft, sån skit. Jag har så svårt för att finna en vettig anledning till att hylla denna vår förkroppsligade historia, jag vill mycket hellre vara tecken och symboler, absolut inte kropp, jag vill mycket hellre vara ett språkspel, för hellre text än kött. Med detta inte sagt att kroppen ska ignoreras, den är nog så verklig, men behöver den verkligen värdesättas så till den milda grad att den plötsligt kommer att utgöra ens hela jag?
Witt-Brattström skriver vidare om Undset att denna var skeptiskt inställd till den så kallade "likhetsfeminismen" och såg en fara i det moderna samhällets förakt för kvinnornas historiska erfarenheter som kön; den moderliga etiken och det kvinnodefinierade begäret. Man behöver ju inte vara Sherlock Holmes för att förstå varför Witt-Brattström blir eld och lågor över en roman som Jenny, Witt-Brattström är ju själv fullkomligt besatt av kropp och moderskap. Jag minns att jag läste en intervju med henne i Ulrika Lorentzis Gravid – något bara kvinnor kan och hur hon där beskrev graviditeten som något närmast orgasmliknande, och hur hon menade att det var en erfarenhet som inte tilläts komma fram, detta det underbara graviditetstillståndet. Då börjar man ju undra vad det är för texter om graviditet som Witt-Brattström har läst. (Själv skulle jag tycka att det vore närmast radikalt om någon, någon enda gång, åtminstone kunde drista sig till att erkänna att det faktiskt gör aningens ont att krysta fram de där parvlarna, men det är väl för mycket begärt antar jag.)
Och med allt detta sagt, det finns ändå mycket i den här romanen som jag tycker om, för en roman skriven under tidigt 1900-tal är ju ändå just det. En roman som lovar bohemiskt konstnärsliv i Rom är ju också just det (Roma Roma Roma! som Helge Gram tänker, alldeles lycklig. Och Han gick och njöt – för det var alltsammans så lättfattligt främmande och sydländskt.). Vi får inte heller glömma den natur- och skönhetsdyrkan som Undsets roman till så stor del präglas av. Det är mycket Våren! Åh, våren! och hänförda beskrivningar av ljuset över Campagnan. Att denna ”kvinnoroman” sedan levererar en unken moral- och kvinnosyn får man väl försöka att ha överseende med. Eller åtminstone tillåta sig att problematisera.
Ser man på, en författare med hund minsann.
Knutby-koden av Eva Lundgren
När journalister skriver om Roks husgud Eva Lundgren brukar de för det mesta sätta epitetet "kontroversiell" framför hennes namn. På baksidan av hennes bok Knutby-koden har man valt att omnämna henne som "bad girl". Varför omnämns en forskare och professor i sociologi, dessutom i 60-årsåldern, som "bad girl", kan man ju undra. Varför anses hon vara kontroversiell? Varför inte bara säga som det är, tänker jag: Lundgren är en dålig forskare. Hon har uppenbara problem med metod, urval, förförståelse och dylikt.
Hur "kontroversiell" är då egentligen Knutby-koden? Tja, inte så där vidare värst. Lundgren vill, med Helge Fossmos hjälp, flytta fokus från individen Fossmo till strukturen Knutby Filadelfia (och i förlängningen till individen Åsa Waldau, men även Åsa Waldau är en effekt av Knutby, det blir som en evig loop). Lundgrens bok om Knutbymordet har beskyllts för att vara okritisk, och Lundgren själv har anklagats för att gå Helge Fossmos ärenden.
"Det Eva Lundgren åstadkommit är inte vetenskap. Hon har skrivit en partsinlaga och är ett empiriskt bevis på Helge Fossmos omvittnat magnetiska karaktär - han bockar och bugar själv i ett eget efterord. Att hon föll så pladask i farstun kan kanske också förklaras av att hon mötte honom när hon själv var hudflängd för sina uttalanden om Roks." skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Hon kallar vidare boken för "en orgie i skvaller, i huvudsak om sektens sexliv".
Jag köper inte det. Jo, att boken är en orgie i skvaller om sektens sexliv kan jag gå med på, men jag tror inte att Lundgren är duperad av Fossmo. Knutby-koden kan istället förstås som ett ömsesidigt utnyttjande.
Boken är färgad av två färgstarka personer: Helge Fossmo (intervjuobjektet) och Eva Lundgren (den intervjuande/"forskaren"). Det handlar inte om någon dialog på lika villkor, klargör Lundgren tidigt, samtalet är noggrant strukturerat och Lundgren önskar tillgodogöra sig viss information från Fossmo. Samtalets struktur är därmed redan förutbestämd. Om Fossmo svarar fel så frågar Lundgren om. Lundgren nämner ofta att hon försöker att lirka ur Fossmo "sanningen" och när han tycker att han berättar den så tycker Lundgren ändå inte att han har gjort det. För Lundgren vet ju redan sanningen, hon har ju redan sin bild klar för sig, sedan gäller det bara att få in Fossmo på samma spår. Lite som terapi, trots att Lundgren saknar kompetens och utbildning för något sådant. Ibland får hon pressa honom lite, skriver hon. Annars passar Fossmos berättelse inte in i de färdiga mallar för händelseförloppet och bakgrunden som Lundgren redan skissat upp.
Knutby-koden bygger förvisso på framförallt Helge Fossmos uttalanden. Det är honom som Eva Lundgren har ägnat flera år åt att intervjua och försöka förstå. Men Knutby-koden är starkt influerad av Lundgren själv. Det är hon som håller i trådarna, det är hennes tolkningar som färgar boken. Det kan ju anses problematiskt i sig själv, att Lundgren (som alltid) är så styrd av sin förförståelse och sina egna utgångspunkter. Lundgren förhåller sig egentligen inte till sitt intervjuobjekt Helge Fossmo, hon förhåller sig till bilden av honom, den bild som hon skapat innan hon mötte honom. Hon går också in i projektet med utgångspunkten att bevisa en ståndpunkt, mer eller mindre.
Lundgren är veteran på området religion/makt/våld/död/sex. Hon har skrivit ett flertal böcker om religion och makt och patriarkala strukturer. Utmärkande för hennes forskning är att underlaget ofta är magert och Lundgren verkar ha en förkärlek för att bygga sina teorier på några få personers utsagor (och så, som sagt, även här).
Lundgren är mer intresserad av strukturer än individer. Det är också detta som hon framförallt vänder sig emot vad gäller domstolens bedömning och medias rapportering om morddramat. Lundgren brukar ofta använda sig av begreppet "glasögon" för att förklara kontextuell förståelse och gruppdynamik. "Glasögonen" blir en metafor för ett visst förhållningssätt, som kommer av en specifik förförståelse. Fossmo är ibland "i" Knutby och andra gånger är han "ur" Knutby, menar Lundgren, och därför varierar graden av tillförlitlighet hos hans uttalanden. Han kan gå in i rollen som pastor i Knutbyförsamlingen och sedan gå ur den och bli "den riktiga" Helge Fossmo igen.
Lundgren vill flytta fokus från individen Fossmo till de kollektiva vanföreställningar som präglade, och synes fortsätta att prägla, livet och gemenskapen i Knutby Filadelfia. Hon är inte intresserad av att utmåla Helge Fossmo som en ensam galen gärningsman, han är inte ondskan själv, han är en produkt av sin omgivning, en produkt av Knutby Filadelfia, en produkt av den så kallade "Knutby-koden".
Åsa Waldau, "Kristi Brud", beskrivs som den ledande i församlingen. Waldau framställs som en sektledare, en person med hög auktoritet som styrt Knutbyförsamlingen med hjärnhand. Hon är visserligen också färgad av sin omgivning och av de religiösa vanföreställningar som präglar församlingen, men dessa religiösa vanföreställningar är, enligt Lundgren, i stor utsträckning skapade av "Kristi Brud" själv. Hon är den drivande. Hon är den upphöjde som inte accepterar motstånd och avvikande åsikter. (Och det förstår man ju att det naturligtvis ligger i Fossmos intresse att underhålla ett sådant synsätt, inte tu tal om annat.)
Är Helge Fossmo ett offer enligt Eva Lundgren? Han är det åtminstone inte enligt sig själv. Fossmo menar visserligen, efter mycket lirkande från Lundgrens sida, att det nog ändå var Waldau som sa åt honom att skriva de där sms:en till "barnflickan" Sara Svensson (huruvida detta stämmer eller ej kan man som läsare så klart inte avgöra, men nog är det läge att ta på sig de "kritiska glasögonen" här). Han säger sig ha varit medveten om Sara Svenssons planer och han försökte inte heller stoppa henne. I och med det har han ett ansvar, menar Fossmo, men någon anstiftare, det tycker han inte att han är.
Hur det ligger till med den saken kan man bara spekulera i. Det är naturligtvis inte möjligt att som läsare bedöma sanningshalten i en bok som Knutby-koden. Man får ta det hela med en nypa salt, helt enkelt, och hela tiden hålla i åtanke att varken Helge Fossmo eller Eva Lundgren själv är i besittning av något gigantiskt förtroendekapital. De ska, för att uttrycka det i juridiska termer, förmodligen inte anses som "trovärdiga".
Mig har Lundgren inte övertygat, men nog kan man fundera kring om det ändå inte finns fler personer som har ett moraliskt ansvar för "barnflickan" Sara Svenssons handlingar. Om bara en bråkdel av det Fossmo berättar om Knutbyförsamlingen och "Kristi Brud" stämmer så har vi uppenbart att göra med en sekt vars trosuppfattning och individkult är ganska skrämmande.
Sekten av Jan-Sverre Syvertsen
En ung flicka hittas död och halvt uppbränd under ett träd. Det visar sig att hon är medlem av en religiös sekt som polisen genast börjar nysta i. Sekten leds av den karismatiske Jørgen Martinsen, som blir föremål för polisens intensiva intresse. Den norska polisen har satsat stora pengar på att utveckla en gärningsmannaprofilgrupp och till den knutit psykologen Sander Mørk, som är bokens huvudperson och den person som jag antar att man som läsare förväntas sympatisera med. Tillsammans med polisen börjar Sander att efterforska i sektens förgreningar och att fundera kring medlemmarnas identitetsproblematik.
Samtidigt kidnappas en liten pojke i Grekland, en operation som förmodligen är anordnad av ett omfattande pedofilnätverk med förgreningar i många länder, kanske även Norge. Kan det finnas ett samband mellan de båda händelserna? När ytterligare en flicka från sekten hittas död intensifierar polisen och Sander Mørk sina spaningar och börjar även rikta sitt intresse mot andra personer, inom sekten och utanför den. Det motiv som länge saknades synes plötsligt ha byts ut mot flera möjliga motiv, och därmed flera olika möjliga mördare.
Frågan är: Vem av dem är det, och varför?
Inom marknadsrätten brukar man prata om särskiljningsförmåga. Ett varumärke ska ha särskiljningsförmåga för att kunna registreras och därmed erhålla varumärkesskydd. Inom upphovsrätten pratar man om verkshöjd som krav för upphovsrättsligt skydd. En sådan verkshöjd har ett verk som höjt sig till en viss grad av självständighet och originalitet.
Ur ett juridiskt perspektiv har Sekten säkerligen verkshöjd, men ur ett litterärt? Tveksamt. Sekten kan inte direkt anklagas för att vara originell. Jan-Sverre Syvertsens bok är en kopia av en kopia. Historien är blek och oengagerande och det mesta går på rutin. Vi har läst det förut. Skumma sekter är måhända ett ganska urvattnat ämne att skriva spänningsromaner kring, men ändå, något eget borde man väl kunna tillföra. Hur rättfärdigar man annars en så färglös och stereotyp historia inför sig själv? En sekts inverkan på den enskilde individen är ett intressant ämne att diskutera ur ett psykologiskt perspektiv, det är därför ganska imponerande att Syvertsens bok lyckas med bedriften att vara så totalt ospännande som den faktiskt är. Hur kan man skriva in en psykolog som huvudperson och sedan inte ens bemöda sig med att försöka sätta sig mer in i den psykologiska litteratur om sektproblematik som faktiskt finns tillgänglig. Hur kan man låta sin psykolog, för att inte tala om sina poliser, gå omkring och "gå på magkänsla" en hel bok igenom? Slarvigt, Syvertsen!
Språket är inte heller mycket att hänga i julgranen. Syvertsen gillar att blanda in engelska uttryck i texten vilket ger ett talspråkigt och lite oseriöst intryck.
"- Det du har gjort har ofta den effekten. Att döda någon, hålla människor inspärrade, är lite av en "eye-opener"."
"Trots att Sander inte hade någon medicinsk bakgrund var detta en "no-brainer": William hade fått en hjärtinfarkt..."
"Haraldsen och Henden körde en klassisk disposition, ett slags "Good cop, bad cop" med element av hobbypsykologi och föråldrad förhörsmetodik."
Jag har inget principiellt emot deckare. (Till skillnad från exempelvis fantasy, chick lit, skräck, självhjälpsböcker och böcker om unga trollkarlar och vampyrer.) Jag kan till och med tänka mig att läsa en och annan dussindeckare då och då. Jag säger inte att kvalitén på en dussindeckare per definition är högre än på en ordinär chick lit-bok (jag säger inte ens att de nödvändigtvis är mindre fördummande), det handlar mer om att jag bara inte klarar av böcker som handlar om "tokiga tjejer" som gillar skor och hyllar den globala marknadsekonomin. Jag vill helt enkelt inte veta var de köpt sina tröjor. Buttra poliser med alkoholproblem som äter mosbricka och åker runt och topsar folk har jag däremot generellt inga större problem med. Vad jag däremot vill veta när jag läser en deckare är vem mördaren är.
Jag tycker att det är en stor miss av Syvertsen att undanhålla sina läsare den informationen. S-e-r-i-ö-s-t, man kan inte skriva en deckare utan att avslöja vem mördaren är! I alla fall inte om man skriver så simpla deckare som Syvertsen gör. Sekten har inga som helst litterära kvalitéer som roman om man bortser från själva spänningsmomentet, det vill säga mordgåtan. Syvertsen tecknar tunna och stereotypa personporträtt och som läsare bryr man sig inte nämnvärt om huruvida Sander Mørk föredrar espresso eller vanligt bryggblask. (Syvertsen försöker att bygga upp en romanfigur med smak för livets goda och gillar därmed att påpeka att Mørk minsann har installerat en dyr espressomaskin på sin arbetsplats.) När slutet närmar sig försöker Syvertsen att förvirra läsaren genom att ge en ambivalent beskrivning av bokens upplösning. Det blir totalt antiklimax av det hela.
Jag gissar att Jan-Sverre Syvertsen måste sälja hyfsat bra i hemlandet Norge och att man därmed tänker att det nog kommer att funka i Sverige också. Jag har annars svårt att se att man skulle välja Syvertsens bok ur en stor manushög och på allvar anse att han stod ut. Om Jan-Sverre är framtidens deckarförfattare så får jag nog ta och pröva på någon annan genre i påsk. 
Fredrik Strage, nej jag menar Jan-Sverre Syvertsen, är en norsk författare (och kommunikationsrådgivare, tydligen). Sekten är hans tredje bok om psykologen Sander Mørk.
