We Tell Ourselves Stories in Order to Live

När journalister skriver om Roks husgud Eva Lundgren brukar de för det mesta sätta epitetet "kontroversiell" framför hennes namn. På baksidan av hennes bok Knutby-koden har man valt att omnämna henne som "bad girl". Varför omnämns en forskare och professor i sociologi, dessutom i 60-årsåldern, som "bad girl", kan man ju undra. Varför anses hon vara kontroversiell? Varför inte bara säga som det är, tänker jag: Lundgren är en dålig forskare. Hon har uppenbara problem med metod, urval, förförståelse och dylikt.

Hur "kontroversiell" är då egentligen Knutby-koden? Tja, inte så där vidare värst. Lundgren vill, med Helge Fossmos hjälp, flytta fokus från individen Fossmo till strukturen Knutby Filadelfia (och i förlängningen till individen Åsa Waldau, men även Åsa Waldau är en effekt av Knutby, det blir som en evig loop). Lundgrens bok om Knutbymordet har beskyllts för att vara okritisk, och Lundgren själv har anklagats för att gå Helge Fossmos ärenden.

"Det Eva Lundgren åstadkommit är inte vetenskap. Hon har skrivit en partsinlaga och är ett empiriskt bevis på Helge Fossmos omvittnat magnetiska karaktär - han bockar och bugar själv i ett eget efterord. Att hon föll så pladask i farstun kan kanske också förklaras av att hon mötte honom när hon själv var hudflängd för sina uttalanden om Roks." skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Hon kallar vidare boken för "en orgie i skvaller, i huvudsak om sektens sexliv".

Jag köper inte det. Jo, att boken är en orgie i skvaller om sektens sexliv kan jag gå med på, men jag tror inte att Lundgren är duperad av Fossmo. Knutby-koden kan istället förstås som ett ömsesidigt utnyttjande.

Boken är färgad av två färgstarka personer: Helge Fossmo (intervjuobjektet) och Eva Lundgren (den intervjuande/"forskaren"). Det handlar inte om någon dialog på lika villkor, klargör Lundgren tidigt, samtalet är noggrant strukturerat och Lundgren önskar tillgodogöra sig viss information från Fossmo. Samtalets struktur är därmed redan förutbestämd. Om Fossmo svarar fel så frågar Lundgren om. Lundgren nämner ofta att hon försöker att lirka ur Fossmo "sanningen" och när han tycker att han berättar den så tycker Lundgren ändå inte att han har gjort det. För Lundgren vet ju redan sanningen, hon har ju redan sin bild klar för sig, sedan gäller det bara att få in Fossmo på samma spår. Lite som terapi, trots att Lundgren saknar kompetens och utbildning för något sådant. Ibland får hon pressa honom lite, skriver hon. Annars passar Fossmos berättelse inte in i de färdiga mallar för händelseförloppet och bakgrunden som Lundgren redan skissat upp.
Knutby-koden bygger förvisso på framförallt Helge Fossmos uttalanden. Det är honom som Eva Lundgren har ägnat flera år åt att intervjua och försöka förstå. Men Knutby-koden är starkt influerad av Lundgren själv. Det är hon som håller i trådarna, det är hennes tolkningar som färgar boken. Det kan ju anses problematiskt i sig själv, att Lundgren (som alltid) är så styrd av sin förförståelse och sina egna utgångspunkter. Lundgren förhåller sig egentligen inte till sitt intervjuobjekt Helge Fossmo, hon förhåller sig till bilden av honom, den bild som hon skapat innan hon mötte honom. Hon går också in i projektet med utgångspunkten att bevisa en ståndpunkt, mer eller mindre.

Lundgren är veteran på området religion/makt/våld/död/sex. Hon har skrivit ett flertal böcker om religion och makt och patriarkala strukturer. Utmärkande för hennes forskning är att underlaget ofta är magert och Lundgren verkar ha en förkärlek för att bygga sina teorier på några få personers utsagor (och så, som sagt, även här).

Lundgren är mer intresserad av strukturer än individer. Det är också detta som hon framförallt vänder sig emot vad gäller domstolens bedömning och medias rapportering om morddramat. Lundgren brukar ofta använda sig av begreppet "glasögon" för att förklara kontextuell förståelse och gruppdynamik. "Glasögonen" blir en metafor för ett visst förhållningssätt, som kommer av en specifik förförståelse. Fossmo är ibland "i" Knutby och andra gånger är han "ur" Knutby, menar Lundgren, och därför varierar graden av tillförlitlighet hos hans uttalanden. Han kan gå in i rollen som pastor i Knutbyförsamlingen och sedan gå ur den och bli "den riktiga" Helge Fossmo igen.

Lundgren vill flytta fokus från individen Fossmo till de kollektiva vanföreställningar som präglade, och synes fortsätta att prägla, livet och gemenskapen i Knutby Filadelfia. Hon är inte intresserad av att utmåla Helge Fossmo som en ensam galen gärningsman, han är inte ondskan själv, han är en produkt av sin omgivning, en produkt av Knutby Filadelfia, en produkt av den så kallade "Knutby-koden".

Åsa Waldau, "Kristi Brud", beskrivs som den ledande i församlingen. Waldau framställs som en sektledare, en person med hög auktoritet som styrt Knutbyförsamlingen med hjärnhand. Hon är visserligen också färgad av sin omgivning och av de religiösa vanföreställningar som präglar församlingen, men dessa religiösa vanföreställningar är, enligt Lundgren, i stor utsträckning skapade av "Kristi Brud" själv. Hon är den drivande. Hon är den upphöjde som inte accepterar motstånd och avvikande åsikter. (Och det förstår man ju att det naturligtvis ligger i Fossmos intresse att underhålla ett sådant synsätt, inte tu tal om annat.)

Är Helge Fossmo ett offer enligt Eva Lundgren? Han är det åtminstone inte enligt sig själv. Fossmo menar visserligen, efter mycket lirkande från Lundgrens sida, att det nog ändå var Waldau som sa åt honom att skriva de där sms:en till "barnflickan" Sara Svensson (huruvida detta stämmer eller ej kan man som läsare så klart inte avgöra, men nog är det läge att ta på sig de "kritiska glasögonen" här). Han säger sig ha varit medveten om Sara Svenssons planer och han försökte inte heller stoppa henne. I och med det har han ett ansvar, menar Fossmo, men någon anstiftare, det tycker han inte att han är.

Hur det ligger till med den saken kan man bara spekulera i. Det är naturligtvis inte möjligt att som läsare bedöma sanningshalten i en bok som Knutby-koden. Man får ta det hela med en nypa salt, helt enkelt, och hela tiden hålla i åtanke att varken Helge Fossmo eller Eva Lundgren själv är i besittning av något gigantiskt förtroendekapital. De ska, för att uttrycka det i juridiska termer, förmodligen inte anses som "trovärdiga".

Mig har Lundgren inte övertygat, men nog kan man fundera kring om det ändå inte finns fler personer som har ett moraliskt ansvar för "barnflickan" Sara Svenssons handlingar. Om bara en bråkdel av det Fossmo berättar om Knutbyförsamlingen och "Kristi Brud" stämmer så har vi uppenbart att göra med en sekt vars trosuppfattning och individkult är ganska skrämmande.