Cirkus Pilo av Will Elliott
Sedan det blev känt att seriemördaren John Wayne Gacy (29 lik under huset och några i garaget) extraknäckt som clownen Pogo har det kraftigt målade ansiktet med den röda clownnäsan delvis kommit att bli en symbol för någonting helt annat än glädje och skratt. Stephen Kings Pennywise gjorde knappast saken bättre och jag tror inte att jag är den enda som har en rätt kluven inställning till Ronald McDonald. Cirkusen som bakgrund och stämningsmarkör används ofta i syfte att skapa en viss typ av atmosfär, en arena för det främmande och groteska, en möjlighet att tänja på gränserna för det fysiskt möjliga och det allmänt vedertagna. Därutöver är den ofta som litterär arena även något av en frizon för inslag av exotism och rasism (svartmuskiga zigenare, någon?). Will Elliott återartikulerar en lång historia av betydelsebärande element i sin clownroman, och enligt gammal god cirkusromantradition är det inte direkt Cirkus Scott han återskapar. Istället för Cirkus Pilo tankarna till 1800-talets kringresande sällskap med skäggiga damen, dvärgar och klärvoajans snarare än vita lippizanerhästar och "största möjliga tyssstnad".
Cirkus Pilo är en parallell värld, belägen någonstans i närheten av helvetet och dess chef är djävulen snarare än bröderna Bronett. Bröderna George och Kurt Pilo är cirkusens mellanchefer och styr med brutal hand det organiserade kaos som är Cirkus Pilo. Här uppträder clowner, akrobater och monster inför en publik av bortrövade människor. Med endast en examen i humaniora i bagaget kastas vår protagonist Jamie mot sin vilja in i en värld vars lagar är andra än de naturlagar vi alla lärt känna och älska. Borttvingad från sitt hem och sitt tidigare liv och utan några illusioner om att få återvända hem igen försöker Jamie att anpassa sig till livet på cirkusen och det påtvingade livet som clown. Väl på andra sidan utvecklar han med hjälp av en speciell sorts ansiktssmink ett alternativt clownpersona. När den unge Jamie smörjer in sig med det vita sminket blir han clownen JJ, orädd, hämndlysten och uppkäftig. Det finns emellertid inget befriande i detta Dr. Jekyll och Mr. Hyde-scenario, snarare ger clownen JJs blodiga eskapader upphov till stora problem för den ångestridne Jamie. Samtidigt som en inre motståndsgrupp förbereder en form av Coup d'état mot cirkusen och dess ledning pågår även en strid inom och mellan Jamie och clownen JJ, där den senare aktivt bekämpar både Jamies medverkan i motståndsrörelsen och hans önskan att lämna cirkusen. För clownen JJ är Cirkus Pilo en chans att få leva ut sina mest primitiva drifter och våldet är för honom berusande och befriande. I Will Elliotts debutroman blir clownen en symbol för det impulsiva, brutala (och onödiga) våldet. Clownen är den brutala människan utan de sociala konventionernas hindrande mask.
Tydligen är Will Elliott själv diagnostiserad som schizofren, vilket givetvis får en att fundera kring dubbelpersonligheten Jamie/JJ och vissa alternativa tolkningsmöjligheter, men enligt författaren själv är detta inte alls meningen. Han hade snarare alkohol i tanken när han skrev boken, alkohol som en personlighetsförändrande substans. Detta förklarar också den smärta och ångest som Jamie känner när han vaknar upp efter en dag som JJ, något han måste bota med hjälp av ett "pulver" som cirkusledningen delar ut istället för lön.
Jag vill ju så gärna övertolka böcker ibland, vrida dem upp och ner och ut och in för att kanske lyckas hitta en intressant infallsvinkel, kan detta vara en kritik av någonting? Kan detta läsas som någonting annat än en enkel berättelse? Vill Elliott säga mig någonting? Men jag tror inte att han vill det, här finns inget djup, jag känner botten med en gång. Jag tror bara att han vill underhålla mig. Dessvärre är clowner bland det tråkigaste jag vet. Slapstickhumor överhuvudtaget är verkligen inte min grej och det är förmodligen ett problem, för jag tror att det är meningen att Cirkus Pilo ska vara rolig, åtminstone i inledningsskedet, innan det groteska och blodiga helt tar över.
Cirkus Pilo är dock varken rolig eller otäck, den är bara grotesk och våldsam. Historien i sig är ganska tunn och förutsägbar och den alternativa värld som är Cirkus Pilo är sparsamt beskriven, vilket jag tror är en miss. Elliott är mer inne på våld än på stämning, och i och med det förlorar han förmodligen David Lynch- och Carnivàlefansen. Slutet är blodigt (och ganska löjligt) och här släpper Elliott alla hämningar och låter clownerna, akrobaterna och monstrena gå loss på allt som kommer i deras väg, huvuden rullar och blodet flyter och öppningen till helvetet står vidöppen. Det hela ger en lite serietidningsaktig känsla, vilket aldrig är bra i min bok. Krash boom bang liksom, glöm det.
Är det bara jag eller känns skräckgenren rätt inavlad? Ärligt talat, onda clowner, finns det något mer uttjatat skräckpersona? Finns det verkligen mer att hämta här? (Ja, det finns det uppenbarligen, Stephen Kings It ska tydligen filmas på nytt. Liksom varför?) Men så fungerar "skräcklitteraturen" kanske också lite som en snuttefilt för fantasterna, där förnyelse inte är vad man söker utan snarare att efterhärma originalet så naturtroget som möjligt. För övrigt ifrågasätter jag verkligen benämningen "skräck", för enligt min egen (visserligen ganska ringa) erfarenhet är det mesta i genren inte särskilt otäckt, snarare verkar det vara det groteska som lockar. Jag fattar ingenting.
