We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Undertiteln till Heinrich Bölls roman Katharina Blums förlorade heder från 1974 löd ”Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”. Nu var ju den undertiteln alltså redan upptagen år 1980 när Elfriede Jelineks De utestängda kom ut, men om den nu inte hade varit det så hade den passat ypperligt som undertitel till Jelineks roman. De utestängda är nämligen precis just det: en roman om våld och dess uppkomst.

I centrum av berättelsen återfinns fyra ungdomar, de belästa tvillingarna Anna & Rainer (de är sååå nere med Sartre och Camus), arbetaren Hans som förnekar sitt ursprung och överklassflickan Sophie vars hår alltid glänser så vackert i solen. Tillsammans utövar de oprovocerat våld, rånar och begår övergrepp mot människor de inte har någonting otalt med. Det handlar inte om pengarna (men lite handlar det ändå om pengarna, åtminstone för Anna & Rainer som inte har så mycket), det handlar om den renodlade våldshandlingen som ett ideologiskt ställningstagande, under denna deras missnöjes vinter. I bakgrunden lurar som alltid ett unket och förljuget samhälle (åh detta österrikiska självhat, man måste älska det), i förgrunden framställs familjen, denna samhällets minsta beståndsdel, som en konvergenspunkt för våldet och hatet, framförallt personifierat i fadern – denna ständiga källa till ondska i Jelineks värld. Ondskan fortplantar sig genom hans försorg vidare ut i de enskilda familjemedlemmarna, som besvarar denna ovälkomna injektion med våldshandlingar. Hate breeds hate, med andra ord.

Rainer säger: Ett mord, ett överfall är inte vansinne utan den logiska slutledningen, om man lever ett liv vars materiella grundval är osäker.

Ett mord är ingenting annat än lite materia som har råkat i olag (Rainer).

Det är 50-tal, kriget är slut men ingenting är över, efterverkningarna genomsyrar hela samhället, som en farsot, en pest, ett historiens kvävande täcke lägger sig som sot över hustaken. Och mitt i allt detta, Anna & Rainer som måste råna för att ha råd att köpa böcker och sprit, eller vad det nu är de vill ha. Sophie rånar ändå, sitt materiella överflöd till trots. Jag hatar Sophie, denna vedervärdiga människa. Rainer älskar Sophie, underbara. Så gör även Hans. Anna älskar Hans och läser snuskiga bitar Bataille för honom för att han ska gå till sängs med henne, vilket han gör, men han älskar ändå inte Anna. Sophie älskar ingen annan än sig själv.

Det är förvisso Rainers idé att de ska överfalla en oskyldig människa, det är han som regisserar rånöverfallen, sätter in dem i en passande ideologisk ram (han försvarar sina våldshandlingar med lösryckta stycken ur franska existentialistiska verk). Det är Rainer som är den självutnämnde ledaren, men det är ändå överklassflickan Sophie, hon med det gyllene håret, som är den mest uppenbara psykopaten i dramat. Hon rör inte en min under hela romanen. Rainer å sin sida övar länge framför den skitiga rakspegeln på att tömma ansiktet på varje litet möjligt känslouttryck när hatet briserar inuti honom. Det får inte synas utåt, men sådant kräver träning, koncentration, ansträngning, men ansträngningen som sådan får aldrig återspeglas i ansiktets muskelrörelser. Krampaktigt, så får det aldrig bli. Man måste tömma sig själv på empati, och har man ingen från början blir det ju bara så mycket lättare, så grattis Sophie! Det är hon som vinner. Det är alltid överklassen som vinner. Alla andra går det åt helvete för, det gör det ju nästan alltid i Jelineks romaner, så grattis grattis Sophie! Grattis Sophie, din jävla subba!

Jelinek är alltid ironisk, samtidigt som hon är helhjärtat asförbannad – kanske, man vet aldrig riktigt var man har henne. Osäkerheten är inbyggd i själva texten. Jelineks meningar slingrar sig kring sig själva, så till den milda grad att det blir stopp i vasken. Det är texten som är opålitlig, inte författaren, inte romangestalterna. Det är TEXTEN. Den lever sitt eget liv. Det finns ingen objektiv berättelse, ingen pålitlig berättarröst, det är en ständig katt-och-råtta-lek, allting som Anna & Rainer säger förvrängs, studsar tillbaka mot sig själv, vänds ut och in och får motsatt betydelse. Det är inte lätt att vara en romangestalt i en roman av Elfriede Jelinek, ingen blir någonsin så hånad som en sådan. Jelinek vänder sig mot sina egna litterära skapelser, ironiserar över deras dumhet och oförstånd, kastrerar dem fullständigt, slaktar dem. I De utestängda har hon dock lämnat de mer absurda och öppet fiktionaliserade avlivningsmetoderna som präglade den galghumoristiska samhällskritiken i Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället från 1972 bakom sig, till förmån för ett mer textbaserat modus operandi.

Det är lätt att inbilla sig att det är enkelt det hon gör, Jelinek, att det är en simpel konst, att det är tvärtomspråket. Det är det inte. Om man närstuderar hur texten är uppbyggd framträder dess komplexitet. Hur gjorde hon egentligen, kan man fråga sig. Minns att Aase Berg i efterordet till den senaste pocketutgåvan av Mare Kandres Bübins unge skrev: ”Det är fortfarande en gåta hur hon gjorde: hur många gånger kan man skriva ”tung” eller ”hetta” på en sida utan att läsaren tröttnar?” Lite på samma sätt är det med Jelineks texter, hur många gånger kan man egentligen göra sig lustig över sina romangestalter, se ner på dem, håna och bespotta dem och ändå förvänta sig att läsaren ska känna någon form av ömhet inför dem?

I princip hur många gånger som helst är svaret. Jag tröttnar aldrig på Elfriede Jelinek.


Hej jag är ett fånigt bokomslag som ser ut som om jag hör hemma på en tråkig ungdomsbok som handlar om någon som har dött, kanske en förälder eller en vän, kanske ett husdjur. Kanske kommer någon som har dött tillbaka i skepnad av spöke i den där dåliga ungdomsboken, kanske en förälder eller en vän, kanske ett husdjur?

Övre bilden: Glenn Gould. Nedre Bilden: Thomas Bernhard


Är Thomas Bernhard besatt av döden? Finns det ris i Kina? Bor påven i Rom?

Thomas Bernhards romaner kretsar ofta kring döden som ett oundvikligt faktum, och i många av hans romaner är det just ett dödsfall som bildar den yttre ramen för berättelsen, berättelsens själva förutsättning, anledningen till varför det överhuvudtaget sitter en sur gubbe och håller en ilsken inre monolog. Bernhards romaner utspelar sig aldrig i nutid, även om berättaren befinner sig på en nutida plats och är, åtminstone fysiskt sett, högst levande (men det är alltid the downward spiral inombords, så klart), så har det som skulle hända alltid redan hänt. Allting är tillbakablickande, på så sätt lever berättelsen i ett vakuum. De återberättande påminner sig dåtid. Så blir en Bernhardroman till. Döden är den utlösande faktorn.

I Skogshuggning bevistar romanens jag en ”konstnärlig kvällsmåltid” i anslutning till den begravning av en före detta bekant som han tidigare deltagit i. Denna före detta bekants självmord utgör en förutsättning för jaget att överhuvudtaget befinna sig där han befinner sig och att behöva befinna sig där han befinner ger upphov till den hätska inre monolog som jaget sedan ägnar sig åt under den efterföljande kvällsmåltiden. Romanen Utplåning inleds med att bokens jag får ett telegram där han meddelas att hans föräldrar och bror har omkommit, och romanen fortskrider sedan i efterdyningarna av detta telegram, där jaget orerar över föräldrarna och broderns tillkortakommanden och den andefattiga barndom som han anser att de utsatt honom för. Bokens jag minns sin uppväxt på den gård han tidigt lärde sig att förakta samt de numera döda människor som han ägnat ett liv åt att frigöra sig ifrån. I Kalkbruket skjuter Konrad sin vanföra fru redan på första sidan och romanens många återberättare avlöser sedan varandra i funderingar kring det besynnerliga paret och den närmast oundvikliga slutliga katastrofen.

Gemensamma nämnare:
1. Döden
2. Den absoluta händelselösheten

I Undergångaren har en ungdomskamrat till berättaren dött och berättaren befinner sig på plats för hans begravning. På tågresor och under värdshusbesök minns han sin vän Werkheimer, den misslyckade pianisten som tog sitt liv. Tre personer spelar huvudrollerna i Undergångaren; självmördaren Werkheimer, studiekamraten Glenn Gould (som dött ”en naturlig död”) samt berättaren, den enda överlevande. De tre pianisterna; Werkheimer, Gould och berättaren, har alla tre i sin ungdom studerat under Vladimir Horowitz vid Mozarteum i Salzburg. Alla tre pianister med sikte på virtuositet, storslagenhet, erkännande. Endast Gould lyckas. Ingen kan spela Goldbergvariationerna som honom och därmed upphör Undergångarens existensvärde. ”Undergångaren” är det namn som Glenn Gould en gång förlänat Werkheimer. Werkheimer slutar med tiden att spela piano, berättaren gör det mycket tidigt. ”När vi möter den främste måste vi ge upp”, som han själv säger. Berättaren skänker bort sin värdefulla Steinwayflygel till en otacksam lärardotter och tar ”klivet in i min förtviningsprocess”, Werkheimer hänger sig i ett träd. När vi kommer in i berättelsen har allt detta redan hänt.

Glenn Gould var en kanadensisk pianist, en gång en högst levande person som Thomas Bernhard har låtit väva in i sitt verk. Ytterst respektfullt, ja närmast hänfört, återberättar och tolkar Bernhard Goulds genialitet. Inte ett ont ord om den store pianovirtuosen. Är inte Glenn Gould också en person som klippt och skuren för en Bernhardroman, ett stort geni som stänger in sig i en stuga på en avlägsen plats, som slutar spela inför publik redan i tidig ålder och vars genialitet snarare verkar driva honom in i en sorts galenskap än mot oanade höjder i sitt konstnärskap. För alltid oförmögen att utnyttja sin talang på ett socialt accepterat vis, för alltid instängd i sig själv och sitt maniska regelverk. Galenskapen som en sorts förutsättning för genialiteten, eller genialiteten som en ovillkorlig väg mot galenskap, båda möjliga slutsatser. (Kalkbrukets Konrad spökar i bakgrunden.)

Undergångaren är en roman om den talangfulles möte med geniet. I jämförelse med Gould är Werkheimer alltid ett par pinnhål längre ner på skalan, vilket han själv liksom hans båda vänner också vet om. Likt ett osäkert förpubertalt barn, paralyserad av sitt självhat, faller Undergångarens berättare in i Glenn Goulds mobbning av den mindre bemedlade, oförmögen som han är att erkänna sorgen över den förlorade ungdomskamraten. "När vi möter den främste måste vi ge upp", att framhärda i sin strävan framstår som löjeväckande, och därför tecknar berättaren denna nedlåtande bild av den olycklige Undergångaren. Han rättfärdigar det hela inför sig själv, vilket han oundvikligen måste göra för att kunna hantera även sitt eget nederlag, klivet in i den egna förtviningsprocessen. 

I teorin förstår vi människorna, men i praktiken står vi inte ut med dem. Så säger Undergångarens berättare, en mening som i sig själv karaktäriserar Bernhards hela författarskap. 

Wenn wir diese strafrechtliche Seite unserer Welt,
und das heisst unserer Gesellschaft verfolgen,
erleben wir, wie gesagt wird, jeden Tag unsere Wunder.

THOMAS BERNHARD (Der Untergeher)

Döm om min förvåning när jag slår upp första sidan i min nyinförskaffade kurslitteratur i straffrätt och finner... ETT THOMAS BERNHARD-CITAT. Nils Jareborg, som skrivit Allmän kriminalrätt, har uppenbarligen läst Undergångaren. Jag tycker att det är helt underbart att en professor i straffrätt sitter och läser Thomas Bernhard på sin fritid. På originalspråk dessutom. Det är så rätt (no pun intended).

Men på vintern kom man inte ens från östsidan fram till kalkbruket, eftersom kalkbruket inte längre var något kalkbruk körde snöplogen inte längre fram till kalkbruket, till ett dött, nedlagt kalkbruk kör helt enkelt inte någon snöplog, skall Konrad ha sagt till Wieser, inga arbetare, ingen kalk, ingen snöplog, skall han ha sagt, för en enda onyttig Konrad och hans hustru, en lika onyttig fru Konrad, kör snöplogen inte, snöplogen lönade sig inte för dem, alltså körde snöplogen, vilket Konrad nu kom på, sedan åratal, sedan hans kusin Hörhager inte längre var på kalkbruket, bara fram till värdshuset, Hörhager hade olika så kallade kommunala funktioner, om alltså någon har kommunala funktioner kan han också räkna med att snöplogen kör fram till honom, men jag, skall Konrad ha sagt, har ingen kommunal funktion, jag har överhuvud ingen funktion, allra minst då någon kommunal funktion, redan ordet funktion hatade han, ingenting hatade han djupare än ordet funktionär, som varje gång han hörde det fyllde honom med äckel, självklart, skall Konrad ha sagt, eftersom han hatade människorna hatade han naturligtvis också funktionärerna, ty i dag är ju varje människa funktionär, alla var funktionärer, alla fungerade, det finns inga människor längre, Wieser, det finns bara funktionärer, därför kan jag inte längre höra uttrycket funktionär, ordet funktionär får mig att kräkas, men min kusin Hörhager har naturligtvis varit funktionär, kommunal funktionär, och till en funktionär, därtill en kommunal funktionär, kör snöplogen, dit kör den, till en funktionär!, skall Konrad ha utropat inför Wieser, för en gammal tok som mig och för en gammal vanför toka som min hustru kör snöplogen inte, och hur lätt, skall Konrad ha sagt till Wieser, skulle inte snöplogen kunna vända vid kalkbruket, men den kör helt enkelt inte längre fram till kalkbruket. Ett vintertrakasseri!, skall Konrad ha ropat flera gånger, ett vintertrakasseri!

Se där, ett klassiskt Bernhardskt utbrott, taget ur den bitvis fullkomligt lysande Kalkbruket från 1970. Med vilken frenesi skriver han inte, man blir alldeles andfådd av att läsa, man försätts i något slags hysteriskt tillstånd. Till en början är det hela fasligt enerverande men med tiden blir det allt mer beroendeframkallande. Egentligen lämpar sig Thomas Bernhards texter inte att tas ur sitt sammanhang, de ska läsas i en följd, annars uppnår man aldrig det där katatoniska tillståndet som inträder efter att man fascinerat fått följa hur sats läggs till sats som läggs till sats till synes i all oändlighet, effekten är närmast hypnotisk. Som läsare tvingas man brytas ner för att sedan byggas upp igen, som i en slags total kapitulation inför det mörbultande vansinnet. Som om författaren själv ägnade sig åt en typ av tvångsmässig urbantschitsk metod (möjligen en tautologi där) gentemot sina läsare.

I romanen arbetar en viss Konrad på en studie om gehöret och till försökskanin har han tagit sin vanföra fru, hjälplös och orörlig i sin speciellt för henne konstruerade franska sjukstol, och flyttat med henne till ett dragigt kalkbruk där han ägnar dagarna åt att upprepa slumpvis utvalda bokstavskombinationer i hennes öron. Enstaka ord sägs om och om och om igen, eventuellt växelvis i höger respektive vänster öra, ibland från olika platser i rummet: den urbantschitska metoden kallar han den. Med den urbantschitska metoden tror han sig kunna lösa gehörets gåta och för detta högre syfte måste hans fru stå ut med dessa ideliga sessioner som varar timmar i sträck. Eftersom hon inte kan röra sig har hon inget större val. Själv hör han fenomenalt bra, vartenda ljud uppfattar han, hur fiskarna låter nere på havets botten uppfattar han. Ingenting undgår honom.

Kalkbruket är en galen mans monolog, ett slags den vanvettiges försvarstal återberättad genom hörsägen. Samtidigt är Kalkbruket ett utnötande kammarspel som tvingar sig på läsaren likt en kvävande mask. Konrad har aldrig lyckats skriva ner den studie om gehöret som han ägnat minst 20 år åt att fundera ut, den vilar likt en tickande bomb inuti hans huvud. Han beskriver sin ångest inför nedtecknandet av studien liksom sin ångest inför det faktum att studien ännu inte finns på papper och inuti sitt kalkbruk vandrar han fram och tillbaka i de kala rummen ”men istället för att tänka på studien medan jag går av och an, skall han ha sagt till Wieser, räknar jag stegen och blir halvt galen av det”.

Varje gång förhållandena för nedskrivning är optimala så är de i alla fall inte optimala, och varje gång förhållandena synes vara optimala så är de det rakt motsatta, aldrig är förhållandena optimala för de optimala förhållandena synes bestå i att vara något helt annat än just optimala, ja ni fattar. Så där är en Thomas Bernhardroman skriven. Satser upprepas tills de slutligen vänder sig ut och in. Det blir gröt i huvudet efter ett tag och det ska bli gröt i huvudet efter ett tag eftersom det finns ett värde i detta huvud fyllt av gröt. I slutändan är romanen ändå glasklar och gnistrande, närmast radioaktiv. Det går inte att identifiera sig med denna Konrad på samma sätt som man ögonblickligen gjorde med ”jaget” i t.ex. Skogshuggning, Konrads vanvett är allt för uppenbart, ändå flyter han in i lederna och fortplantar sig oundvikligen genom kroppen likt en rasande influensa. Det är alldeles utomordentligt skickligt skrivet och du kommer förmodligen att avsky den här romanen.


I love you, man!

Läser Ingeborg Bachmann. Malina. (Efter tips härifrån.) Jag gillar den, såklart, känns väl inte helt oväntat.
Tydligen finns det en film också. Det verkar vara världens bästa film, lyssna här:

3. ISABELLE HUPPERT spelar huvudrollen!!!

Hur kan jag inte ha sett den här filmen innan, hur jag säger huuuuuur kan det komma sig?!  Varför satt jag och led mig igenom W. häromdagen när jag kunde ha sett den här:



Amen ELLER HUR? Det känns ju så givet. Återkommer med rapport.

Wien är en fruktansvärd geniförintelsemaskin, tänkte jag i fåtöljen, en förskräcklig talangförstörelseanstalt. Alla dessa förintade och dödade genier och talanger, som jag nu iakttog genom deras egen vedervärdiga cigarettrök, kom till Wien för trettio eller trettiofem år sedan med förhoppningen att komma någon vart och förintades och dödades i själva verket av Wien, alla dessa genier och talanger som årligen föds i hundratal, om inte i tusental på den österrikiska landsbygden. Själva tror de kanske att de kommit någon vart, men jag tänkte i fåtöljen, att de inte kommit någonstans, eftersom de stannat kvar i Wien och visat sig tillfreds med Wien och inte lämnat Wien för en utlandsvistelse i det enda avgörande ögonblicket, likt dem som faktiskt blivit något utomlands; ingen av de i Wien kvarblivna har blivit något, alla som rest utomlands har blivit något, det vågar jag säga utan vidare. Eftersom Wien räckte till för dem blev de ingenting till skillnad från dem som Wien inte räckte till för och lämnade Wien i rätt ögonblick och reste utomlands, tänkte jag i fåtöljen.

Det är någonting med den österrikiska litteraturen som tilltalar mig så starkt, jag tror att det är självhatet som slår an en sträng hos mig. Den där avskyn mot landet och dess medborgare, vilket i förlängningen också är en avsky mot det egna jaget, i egenskap av oundvikligen varande en produkt av det förra, som ständigt återkommer i de österrikiska texterna, de bitska utspelen mot hela kulturen, detta heimat som dess litteratörer älskar att hata. ("Känner Ni till detta VACKRA land med sina dalar och kullar?" som Elfriede Jelinek skriver i Älskarinnorna.) Kanske borde jag inte använda begrepp av typen "den österrikiska litteraturen", när jag egentligen menar Elfriede Jelinek, Thomas Bernhard och Peter Handke, men det låter så mycket bättre och det passar min bloggs lätt ogenomtänkta nationalstatstema så väl.

Med risk för att låta som i en 90-talsintervju med Linda Norrman Skugge så känns detta förhållningssätt som någonting man antingen älskar eller hatar. (Nej, naturligtvis är det inte så, de flesta människor förhåller sig neutrala eller lätt uttråkade till de flesta skrivna texter, men ni fattar förhoppningsvis vart jag vill komma.) Läs exempelvis denna dbc-recension där Johan Wirdelöv dömer ut Thomas Bernhards författarskap som "om än kanske inte rakt igenom uselt, så i alla fall långt under medelmåttigt" efter att ha läst just Skogshuggning.

"Detta hatiska malande, redovisat utan varken kapitel- eller ens styckeindelning, kan sammanfattas som en drygt 250 sidor lång övning i bruket av adjektiv som "motbjudande", "frånstötande", "smaklös", "själlös" och så vidare ända till "pervers"."

Själv ville jag, just på grund av det ovanstående, dansa och jubla efter att ha läst Skogshuggning. Inte för att det är en upplyftande bok, snarare för att den är så genomrutten och totalt übercynisk att det rister i dess bindningar bara man tar i den. På det bra sättet alltså. Det där med "på det bra sättet" är självfallet extremt subjektivt, jag menar jag har ju aldrig dansat omkring eller jublat över något som Ulf Lundell skrivit, och han är ju också sur och svettig intill förbannelse. Det finns många gamla gubbar, färre tanter, som sitter och skriver Skogshuggning-böcker och de flesta av dessa böcker kan jag nästan lova att jag avskyr. Men Thomas Bernhard hittar hem. Thomas Bernhard känns uppfriskande. Thomas Bernhard är som ett motgift mot den yngre svenska författargenerationens 00-talsberättelser och den kvävande, men inte särskilt krävande, nostalgi som dessa debutverk så ofta är marinerade i.*

På ett sätt påminner Skogshuggning mig faktiskt lite om Carina Rydbergs Den högsta kasten, i sin opålitlighet vill säga. Man kan inte lita på dess sanningsutsagor, ändå är man från första sidan på jagets sida och benhårt så. Kanske är det också en förutsättning för att man ska komma överens med och kunna ta till sig denna enkelspåriga anklagelseakt överhuvudtaget.  

För att rädda oss ur en nödsituation, menar jag, är vi själva precis lika förljugna som dem vi oavbrutet kritiserar för deras förljugenhet och för vars skull vi ständigt föraktar dem och släpar dessa personer i smutsen, så förhåller det sig; vi är inte alls bättre än de personer vi oavbrutet bara upplever som outhärdliga och vidriga personer, än de frånstötande människor vi vill ha så lite som möjligt med att göra, medan vi ändå, om vi är ärliga, jämt och ständigt har med dem att göra och är likadana som de. Vi förebrår alla dessa personer allt möjligt outhärdligt och vedervärdigt och är själva inte alls mindre outhärdliga och vedervärdiga och är kanske ännu mer outhärdliga och vedervärdiga än de, menar jag.






* För övrigt, vad hände egentligen med de unga 90-talsförfattarna? Alexander Skantze - kom tillbaka!

"Ja, låt oss sitta. Men inte här, i människotomheten, i eukalyptusens sus, utan vid boulevarderna och avenidorna, i åskådan, kanske med en jukebox inom räckhåll."

(ur Tankar om tröttheten av Peter Handke)

Modernista släpper en samling med Elfriede Jelineks dikter i höst. Till den har de valt ovanstående pressbild. Den är helt lysande. Visserligen kan man alltid ha åsikter om valet av en bild på en hyfsat ung Jelinek med halvslutna ögonlock och armarna kring kroppen, och varför man valde den framför en bild på Jelinek 60+. Men hey, I'm in, hon ser både kåt och nedlåtande ut samtidigt, det är svårt att inte gilla det man ser. Kanske kan hon till och med få mig att börja läsa poesi.  

För övrigt vill jag fortfarande ha Peter Handketips. (Har hittills endast läst Den vänsterhänta kvinnan.)

Bästa bokfilmatiseringen EVER. Gillar man inte den så har man allvarliga fel i huvudet.

Sitter den urbana medelklassen och känner sig plågsamt träffad av att se Isabelle Huppert som Erika Kohut? I know I do.

detta är ingen hembygdsroman.

detta är inte heller någon kärleksroman även om det ser så ut.

även om det på utan tycks handla om hembygden och kärleken, så handlar det ändå inte om hembygden och kärleken.  

Nej, Älskarinnorna är ingen riktig hembygdsroman och det är sannerligen ingen kärleksroman heller. Elfriede Jelinek har skrivit en liten bok om det kvinnohatande landet Österrike (kan med fördel bytas ut mot valfritt annat land). Älskarinnorna är en nattsvart liten roman om kvinnohat, arbete och privategendom.

Boken är uppbyggd kring två kvinnor, Brigitte som älskar Heinz och ingenting hellre vill än att få gifta sig och arbeta i den blivande mannens elektroaffär, respektive Paula som vill utbilda sig till sömmerskearbetare men som istället lägger sig i höet med Erich och blir gravid och övergiven. Brigitte arbetar vid bandet och syr bysthållare, men det ska hon sluta med så snart hon blir gift, det gäller bara att se till att den där Susi inte norpar älsklingen Heinz, och det bästa är om hon ser till att bli gravid så fort som möjligt. Brigitte älskar Heinz och hela världen är Heinz och Brigitte hatar Heinz och om inte Heinz och elektroaffären blir hennes så kan hon lika gärna dö och jävla sunny Susi om hon tar Heinz ifrån henne!

i brigittes kretsar hatar man all form av konkurrens. i brigittes kretsar skrivs hat med stora bokstäver. brigitte kan inte uppbringa någon kärlek till sina likar, det är helt förgjort.

Sedan Paula blivit gravid läggs idéerna om en sömmerskearbetareutbildning på hyllan och Paula lägger istället all sin kraft på att försöka vinna den nersupne skogsarbetaren Erich tillbaka. Det går inge vidare och hela byn tittar föraktfullt på hur den höggravida Paula försöker att släpa fyllbulten Erich hem från värdshuset.

det finns absolut ingen kärlek inom paula.

om det finns någonting alls inom paula, så är det hatet som växer och växer.

dessa känslor har inte kommit in i henne av sig själva, det är många som har fått jobba hårt på det.

Älskarinnorna kan sammanfattas ungefär så här: Kvinnorna förstörs av männen och männen är redan förstörda och är de inte redan förstörda så kommer de att bli det av att arbeta eller av att supa eller av att göra andra saker som män gör. Män kan ta sig upp genom att arbeta, kvinnor tar sig upp genom kärleken, men även om kvinnorna lyckas bli gifta så kan deras män fortfarande slå dem. I slutändan blir alla ändå olyckliga eftersom människorna är sådana giriga äckliga svin.

Texten är uppfordrande och hård mot sina hjältinnor. Berättarrösten har ingen som helst förståelse för Paulas sorg och övergivenhet (först gick något sönder inom paula, och nu gick också returflaskan sönder), men samtidigt har den inte heller särskilt mycket till övers för Brigitte som ännu inte lyckats få bröllopsklockorna att ringa. Berättaren växlar mellan att fördöma Paula och att se ner på Brigitte och på det viset växer romanen fram. Det går naturligtvis åt helvete för Paula men bra för Brigitte, eftersom Brigitte är det bra exemplet och Paula det dåliga. Brigitte har valt rätt från början, hon har valt Heinz, och Paula har valt fel dels genom att först tro att det finns ett liv utanför byn där hon bor och sedan genom att slampa sig med Erich i höet.

Allting är utskrivet och färdigsmält och ingenting återfinns att läsa ut mellan raderna. Ändå är berättarrösten inte att lita på, den säger en sak men menar en annan. Jelinek leker med en traditionell berättarstil och alternerar mellan att vara uppmuntrande och sarkastisk.

brigitte, husets härskarinna, just sysselsatt med att hushålla, kommer för att ta avsked. hon har blivit en prydlig, något fyllig kvinna. hon blir rundare av äktenskapet, det syns. hon strålar ikapp med sina köksskåp. hatet har redan frätt upp henne helt och hållet inuti. men glädjen över att äga finns kvar. med järnhård hand klamrar hon sig fast vid egendomen.

Älskarinnorna är skriven i princip utan versaler på ett språk som är infantilt på gränsen till lätt förståndshandikappat (och så säger folk att Nobelpristagare är svårtillgängliga!). Jelineks språk i Älskarinnorna påminner mig stundtals om gamla texter av Linda Skugge, har Linda Skugge läst den här boken, det skulle jag vilja veta, läste Linda Skugge Älskarinnorna innan hon skrev Saker under huden?

Detta är ingen hembygdsroman skriver Elfride Jelinek. Det här är inte en bok skriver Linda Skugge.

Ändå är Jelinek tusen gånger genialare än vad Skugge någonsin varit. Jelineks använder det infantila språket så väldigt medvetet, hon utnyttjar den traditionella berättelsen som ett vapen, som ett stenhårt spjut som hon riktar rakt in bland de inre organen hos läsaren. Med en tydlig rytm och genom ständiga upprepningar hamrar hon in sin text i läsaren tills det snurrar i huvudet och trängs uppåt i halsen. Hon skapar och bygger upp sina karaktärer bara för att sedan sakta men säkert vrida ur dem varje droppe liv, inför öppen ridå begår hon lustmord på allt vad kärlek, familj och något slags hopp överhuvudtaget heter.

Elfriede Jelinek är ett geni. Jag skiter i vad Knut Ahnlund tycker och tänker om saken. Keats and Yeats might be on your side, Knut, men Horace is on mine. Älskarinnorna är ett sprakande feministiskt brandtal och ett mästerligt sådant dessutom.

Har man inte prövat på Jelinek tidigare så är det här en utmärkt inkörsport till hennes författarskap. Jag rekommenderar er Älskarinnorna å det allra varmaste, verkligen verkligen verkligen! Läs den nu då, bara gört!