några ord om Assia Djebars Ingenstans i min fars hus
"Assia Djebar" eller Fatima-Zohra Imalayens, 1976
Assia Djebars självbiografiska roman är skriven på ett sjungande vackert språk, ändå känns den så väldigt distanserad och liksom anemisk. Det förvånar mig hur den endast berör på ytan, hur sorgligt platt den känns i grunden. Jag tänker på P.O. Enquist självbiografiska roman som inte vågade berätta nästan någonting alls, och Joyce Carol Oates dagböcker (som jag visserligen inte har läst) som verkar lida av någonting liknande, om man får tro kritikerna. Man skriver för bra, helt enkelt, man vässar ner alla kanter. Det kanske är en författarsjukdom, detta att kunna skriva trovärdigt om vad som helst utom om sig själv? Samtidigt finns det ju en hel hög författare som bara kan skriva om sig själva och som ständigt misslyckas med att skriva om någon eller någonting annat (sådana författare brukar jag tycka om). Kanske kan man läsa Ingenstans i min fars hus som en allegori för författarinnans förlorade livsglädje; det hårt strukturerades omöjliga naturlighet. Som om författarinnan blivit en patriarkal struktur i sig själv, ett självövervakande subjekt?
Jag är lite osäker på huruvida Ingenstans i min fars hus är första delen av någonting som kommer att byggas på med tiden, bli större, en självbiografisk svit månne? Kanske får vi smärtan på riktigt i en senare del, men som det är nu känns boken väldigt mycket "jag säger A men jag säger inte B". Och jag tycker faktiskt att man ska säga B. Det är min inställning. (Och ja, jag inser att det är en väldigt rovdjursaktig inställning, förmodligen helt förkastlig. F'låt.)
