We Tell Ourselves Stories in Order to Live

”Romanesk” är ett ord som återkommer i Marguerite Duras ljuvliga roman Sjömannen från Gibraltar från 1952. Hon är så romanesk, säger sjömannen om den vackra Anna, hon som äger en lustjakt vid namn Gibraltar, hon som seglar på de sju haven på jakt efter en sjöman som gått förlorad. En sjöman hon en gång känt, en sjöman och en mördare, den enda hon någonsin riktigt älskat. Under tiden han är borta tar hon sig an andra män, hon tar dem ombord på sin båt och seglar över havet med dem. De har varit många, enligt hennes egen utsago, hon har velat ha det så, hon har levt ett liv som hora på havet, säger hon själv. Hon skrattar när hon säger det. Hon är en underbar romangestalt.

Duras romaner är överlag teatraliskt anlagda, trots att Sjömannen från Gibraltar torde vara det mest skönlitterära som Duras skrivit är känslan av bländande skådespel ändå hela tiden närvarande. Duras skapar platser för skådespel, det är vad hon gör, hon sätter upp kulisserna, planterar en intrig och låter romangestalterna agera ut sin tomhet. Avsaknaden av någonting liksom jakten på det samma är också ett tema som går igen i den här, för att vara skriven av Duras, stort anlagda romanen, här jagas inte enbart sjömän utan även kuduantiloper, men framförallt den stora kärleken. Eller åtminstone någonting som liknar den. Eller kanske vad som helst som går att sätta i dess ställe.

Romanen är skriven i jagform och berättaren är en ung man som brutit upp från sitt gamla liv för att segla med den vackra kvinnan ombord på den stora lustjakten, tillsammans på jakt efter den försvunne sjömannen. Jaget är du och jag eller vem som helst som jobbat åtta år på kolonialdepartementets avdelning för folkbokföring, kopierandes födelse- och dödsattester. Skildringen av hans uppbrott därifrån, liksom från sin fästmö Jacqueline, är brännhet och angelägen, Stig ombord på båten! skriker jag till honom, precis som varje människa som vill fly en dödande tråkig vardag skulle ha gjort. Lämna henne och stig ombord på båten! Min sympati är ögonblickligen hos honom, trots hans kyliga psyke. Det är hans stora rädsla, men kanske kan havet bota den. Kanske finns det en kärlek som botar allt, och om inte, låt oss i alla fall låtsas att en sådan finns. Låt oss aldrig tappa hoppet därom för utan ett sådant går vi med all säkerhet på grund.

Duras är en mästare på att skapa stämning, här skriver hon lojt lustjaktsliv, där stora mängder konjak, vin och whiskey ständigt konsumeras. Du borde läsa en bok, säger Anna till sina unge följeslagare, för någonting måste man fördriva sin tid med ombord på Gibraltar. (Det scenariot gör mig givetvis knäsvag, för om det är någonting jag gillar så är det ju att dricka alkohol mitt på dagen och att läsa böcker, utan stress, utan press, utan någon egentlig verklighetsförankring. Bara lojt och stilla, guppande på havets våg. Snälla, ta mig med er, till Rocca, till Sète, till Gibraltar, Shanghai eller varsomhelst. Låt oss jaga kuduantilop tillsammans, precis som Hemingway.)

Romanen inleds med ett kort stycke skrivet i kursiv, likt en innehållsdeklaration, likt en synopsis, en idé för en roman, en film, ett teaterstycke. Efter att ha läst boken står jag där med den färdiga romanen i handen och inser att det var vad den handlade om, dessa inledande sidor var en sammanfattning av hela händelsförloppet, och ingenting av romanen blev förstört av att läsa dem eftersom själva handlingen aldrig var viktig, själva de yttre attributen spelade aldrig någon egentlig roll.

I slutändan är det likgiltigt huruvida det finns någon sjöman eller inte, om han är en mördare eller inte, om hon älskar honom eller inte, lustjakten reser ändå vidare, för någonting måste man ju göra av sin tid. Det börjar som ett drama men efter hand sjunker de känslorna undan, man acklimatiserar sig ombord på lustjakten och slutar att ställa frågor. Vem är sjömannen? Han är alla och han är ingen. Vart ska vi resa? Det spelar ingen roll, kanske Västindien. Romanen återföds, skapar en ny sjöman. Kanske är han den rätte? Inte heller det spelar längre någon roll, det enda som är viktigt är romanens fortskridande, för dess egen skull. Den måste fortskrida, för dess egen skull, liksom lustjakten måste resa vidare, för utan sökandet, utan den stora resan finns bara tomhet kvar.

Akta er för den här. Den är skitsorglig. Det är börja grina på bussen-varning på den.

Sara Gordan läste den med ena ögat slutet och var tvungen att hoppa över det parti där bokens jag tar hand om sin 4,5-årige sons lik, själv läser jag den med ständig hjärtklappning, och jag har inte ens barn! Å andra sidan har jag en väldigt livlig fantasi. Det har uppenbarligen Marie Darrieussecq också, för hon har ingen son som har dött. Tydligen har folk i vissa kretsar blivit lite upprörda över det, att Darrieussecqs sorgeroman inte är självbiografisk. Vad kan jag säga om det annat än att jag helt plötsligt känner nyvunnen sympati för Jerker Virdborg & Co. (Fast det är klart, jag tycker ju fortfarande att de slåss mot väderkvarnar.)

Ibland, när jag är på det humöret, så brukar jag låtsas att nära och kära till mig dör. Jag visualiserar det framför mig och sedan gråter jag en skvätt och det är så himla sorgligt alltihopa. Ett klassiskt påhittat scenario är följande: Min lillebror blir överkörd av en bil på väg hem från skolan. Extra sorgligt blir det om man tänker sig honom i sexårsåldern, så där liten och ömtålig men ändå kavat och glad i hågen, med en alldeles för stor färgglad ryggsäck på ryggen. Han är på väg hem från skolan och så kommer det en bil som kör alldeles för fort och så SPLASH händer det som inte får hända. Han blir påkörd. Ligger blodig och livlös vid sidan av trottoarkanten. Ingen lillebror mer. Jag bölar alltid som en liten gris när jag tänker på det där. Det rensar ut i systemet på nåt sätt. Sedan påminner jag mig själv om att det inte är sant, det hände inte på riktigt, ingen har dött, alla nära och kära lever. Lillebror är inte död.

Det kan tyckas patetiskt och makabert att ägna sig åt sådant. Men jag tror att Marie Darrieussecq skulle förstå.

Hyresgästen är en surrealistisk, psykotisk och (egentligen) lite halvlöjlig svart roman av fransmannen Roland Topor. Roland Topor var, förutom författare, även illustratör. Dessutom spelade han Renfield i Werner Herzogs Nosferatu. (Bra film. Se den.)

Klaus Kinski till vänster, Roland Topor till höger.

Hyresgästen är skriven på en ganska torr prosa men genererar ändå en rätt uppskruvad och paranoid stämning på grund av de många absurda och överdrivna inslagen. Den är både bra och dålig samtidigt. Det här är inte höjden av skräck, inte höjden av surrealism, inte höjden av psykologisk trovärdighet. Det här är något slags mellanting. Roland Topor väljer aldrig sida. Roland Topor blandar och ger.

Historien är enkel i ytlig bemärkelse. Monsieur Trelkovsky flyttar in i en ny lägenhet och får genast problem med sina grannar, som klagar på att han för oväsen och stör lugnet i huset. Den tidigare hyresgästen, en kvinna, har kastat sig ut genom ett fönster och hamnat på sjukhuset. Inom Trelkovsky börjar en oro ta form och en misstanke om att grannarna kan ha haft något med det förmodade självmordsförsöket att göra. Var det i själva verket ett mordförsök? Och är de kanske ute efter honom också? Med tiden börjar Trelkovskys identitet och psyke att ändra form. Sakta börjar Trelkovsky, mot sin vilja får man förmoda, att anta den tidigare hyresgästens persona och att närma sig hennes öde. Kommer grannarna att driva även honom till att kasta sig ut genom fönstret, eller är alltihopa bara inbillning?

Han vände sig mot spegeln och såg sin egen spegelbild.

Han var inte länge sig själv.

Han lutade sig närmare spegeln. Ett högt skrik rusade upp i hans strupe. Sedan svimmade han.

Den flytande identiteten och dess oklara gränser ligger i fokus för romanens filosofiska ansats. Det är inte direkt förvånande att det finns en förkärlek för att tolka in Freud i Topors bok. Kastrationsångesten. Det undermedvetna. Jagets inre konflikt. Känns inte Hyresgästen som ett typiskt sådant där verk som folk gillar att övertolka förresten? Det här med surrealism överhuvudtaget, jag vet inte, men det känns ju som att den typen av konstnärliga yttringar alltid drar till sig de största nutcasen och jobbiga förståsigpåarna. Ja, förlåt mig, det där var inte något vidare genomtänkt yttrande kanske. *Tar inte tillbaka det.*

Är man inte intresserad av sådant kan man lika gärna läsa Hyresgästen som en skräckroman. Den är naturligtvis inte otäck, skräckromaner är ju så sällan det, men något av en lätt anad olustkänsla lyckas Topor ändå väcka till liv. Prosan är enkel och rak och behållningen ligger i sammanhanget och stämningen snarare än i någon särskilt uppfinningsrik eller vacker formuleringskonst . Det vaknas exempelvis "med ett ryck" en hel del och annat i samma stil, men det finns också en oskuldsfull charm i just detta, hur mycket av ett medvetet grepp det än må vara. Topors litterära nonchalans känns aldrig krystad.

Det är det lite lätt tokroliga som jag har svårt för, även om jag inser att det är något av en grundpelare inom den här typen av litteratur. Jag kan inte låta bli att tänka att han nog freestylar en del, Topor. Han kanske hade lite för roligt när han skrev den här boken? Här finns ett par rätt absurda humoristiska inslag som jag egentligen har lite svårt att se meningen med, de påminner mig lite om Benjamin Stengårds onödiga "humorinslag" i Ur djupen ropar jag till dig. Jag antar att jag inte riktigt begriper mig på den här typen av litteratur och att jag förmodligen hade uppskattat det hela mer om jag varit yngre och av manligt kön (möjligen något av en fördom där, ja).

Jag tycker att Hyresgästen gör sig bättre i filmkostym, signerad Roman Polanski. Polanski gör ju, eller gjorde i alla fall en gång i tiden innan han blev tråkig, utmärkt paranoida och snygga filmer. Gärna med kvinnlig fägring i den psykotiska huvudrollen, exempelvis Catherine Deneuve.
 

Catherine Deneuve i Polanskis Repulsion.

När Polanski skulle filma Hyresgästen valde han att själv spela huvudrollen. Utmärkt val, tycker jag, Polanski är (eller kanske snarare "var") ju gullig och det är så roligt när han blir arg och uppretad i filmen. Han är förvisso en ganska dålig skådespelare (men det är väl även Deneuve om man ska vara ärlig) men det absurda och komiska i manuset gör sig så mycket bättre när det är lille Roman som blir utsatt för sina grannars spott och spe. Det upprörda i hans karaktär när de feminina dragen blir tydligare, det är så gulligt.


Roman Polanski som Trelkovsky.

 

Varför ska man resa bort hela tiden? Tänk om det är mer äventyrligt att stanna hemma? Livet försiggår ju ändå här och nu. Han undrar om inte de som reser bort egentligen vill vara där livet inte är, utan att erkänna det för sig själva. Han formulerar en hållfast plädering för vanans skönhet. Nickar med sitt tunga filosofhuvud. Far med blicken över väggarna i rummet, hans rum.

Inte tänker han resa bort.


Éric Chevillards Rödöra är en liten reseskildringsdiamant. Huvudpersonen, vi kan kalla honom "Rödöra" men vid ett tillfälle omnämns han som Éric, gör Afrika, men han gör det ytterst motvilligt. Utrustad med en liten anteckningsbok i falskt mollskin nedtecknar han sina upplevelser av den främmande kontinenten. Han utger sig för att vilja skriva den stora dikten om Afrika, möta Afrika och tugga dess kött, men egentligen längtar han mest hem och aldrig kan han sluta ifrågasätta sin närvaro i ett land där han inte längre skulle skilja sig från mängden om han vore en svart kille i badskor med en gul och grön plastburk på huvudet.


Han har egentligen aldrig brytt sig om savannen, han har kommit för en annan uppenbarelse, för att äntligen ge utrymme åt den malier som han kanske härbärgerar inom sig, som han kanske består av allra mest, den malier han måhända från begynnelsen innerst inne varit men som aldrig har fått chansen att visa sig på grund av en fransk uppfostran på den franska landsbygden där han har hindrats från att blomma ut: nu har han plötsligt all den rymd och allt det ljus som han behöver och vad gör han av det? Jo, förblir den han alltid har varit. Lika tung, lika trög. Som fallen från skyarna. Faktum är att han har en månfarares blyfötter. Men trots allt har han förändrats en aning sedan han kom hit.

För nog har hans öron blivit rödare.

Fadersskildringar är ju ett återkommande tema inom litteraturen och närmast ett måste för barn till kända föräldrar. Så mycket bättre blir de om de är lite småelaka också, eller åtminstone en aning kritiska. Jag läste om Stig Claessons (Slas) sons fadersporträtt Blåbärsmaskinen (som jag för övrigt är väldigt sugen på att läsa) i DN:s Boklördag imorse.

Nils Claesson svarar följande på frågan om han och hans pappa hade en bra far-son-relation: "Bra? Dålig? Man har en far. Jag tyckte nog att Stig var bra på håll, jobbig på nära håll."

Väldigt mycket i Kurt Mälarstedts intervju med Nils Claesson påminner mig om J M G Le Clézios Afrikanen, som har undertiteln Porträtt av en far. Le Clézios fadersskildring är inte särskilt färgstark, den är snarare tecknad i någon sorts smutsgrå färg, och det är tydligt att Le Clézio och hans far inte stod varandra särskilt nära. Le Clézio håller hela tiden en viss distans till den andre, och skildrar överlag sig själv och sin far som skilda entiteter, mötena dem emellan är få och inte särskilt utförligt beskrivna.

I Afrikanen tecknar Le Clézio en bild av sin far som auktoritär, inbunden och ganska kall. Han verkar inte ha särskilt många fina minnen av sin far överhuvudtaget, men förklaringen till detta finns alltid med i bakgrunden: hur han inte träffat sin far innan fyllda åtta år, hur den gamle mannen präglats av ett liv i ensamhet i ett land långt borta från Frankrike. Hur de båda aldrig riktigt fått en chans att formas av varandra, och att förståelsen för den andra därmed har uteblivit.

Le Clézios pappa var läkare med inriktning mot tropiska sjukdomar och levde större delen av sitt liv i olika delar av Afrika. Han levde under många år skild från sin hustru och familj och han hade inte möjlighet att lära känna sina barn som små.

Att komma till Afrika och möta sin far, afrikanen, blir för den unge J M G en händelse så obehaglig att den kräver en omarbetning av de minnesbilder som den lille sparar för framtiden. När Lé Clezio som vuxen man nedtecknar sina minnen från mötet slår det honom att de inte kan stämma med verkligheten, han har i sitt minne omvandlat bilden av sin fader till en man med pincené, men han inser att pincenén blott är tillritad i minnet. 

Det nya afrikanska livet blir för J M G och hans syskon både fascinerande och samtidigt omtumlande. Den militäriska ordning som fadern förespråkar inför sina nyanlända barn kolliderar med det barnens anarki som tidigare rått i den unge J M G:s barndomshem.

Vändpunkten kommer aldrig i Afrikanen, Le Clézio och hans pappa finner aldrig varandra och det själsliga och ömsesidiga mötet uteblir. Berättelsen blir därmed aldrig sentimental. Fadern blir en äldre man som Le Clézio betraktar och konstaterar, snarare än en varm och närvarande far.

"Jag talar inte om nostalgi. Den sortens känsla av övergivenhet har jag aldrig odlat. Jag talar om substans, om förnimmelser, om den mest logiska delen av mitt liv. Något har givits mig, något har tagits ifrån mig. Det som slutgiltigt fattas i min barndom är en far vid vars sida jag hade fått växa upp i hemmets ljuva värme. Jag vet att det är något jag saknar, utan sorg och utan några större illusioner."

Han är lite av en arkeolog, Le Clézio. Han skriver på en distanserad, torr prosa och ju mer han kommer in på en återberättelse av de stora dragen i faderns liv, ju mer livlös blir berättelsen. Fadern framstår som ett fotografi snarare än en människa av kött och blod. Le Clézio lyckas inte göra sin far levande, kanske för att han aldrig riktigt känt honom. Kanske för att den varma kärleken till mannen saknas. Då Le Clézio inte verkar hysa några starka känslor åt vare sig det ena eller det andra hållet gentemot sin far blir berättelsens karaktär i slutändan ganska torr. 

Ändå märker man att Le Clézio fascineras av sin far, här finns en verklig vilja att berätta den gamle mannens historia. Kanske finns här en längtan som aldrig fått levas ut, en önskan hos den unge sonen om det där erkännandet som ständigt uteblev. Något saknas honom. Kanske vill han genom att skriva om sin far försöka att fundera ut och förstå den andre, som ett slags försök till försoning från hans håll. Jag får lite samma känsla inför Nils Claessons bok, som jag visserligen inte har läst, men som även den känns som en uppgörelse med en far som aldrig varit riktigt närvarande.

Jag är inte överväldigad av Le Clézio, men jag vill försöka förstå honom, kanske borde jag läsa något mastigare från hans sida, helst en riktig roman som han lagt ner själ och hjärta i. Som det är nu upplever jag hans prosa som välavvägd och precis, men samtidigt distanserad. Jag tycker emellertid mycket om inledningen i Afrikanen, och om det finns mer att hämta från var det kom ifrån så är jag mer än beredd att försöka finna det. Förslag på vilken min nästa Le Clézio borde vara emottages tacksamt.

Claire Castillon är sjukt snygg, ni vet, franskt snygg. När man ser henne så tänker man att hon är en sån där som dricker cafe au lait och älskar passionerat. Som tur är så skriver hon inte överspända erotiska romaner, utan istället små perversa elaka saker till noveller. Mer psykos än neuros. Fast rätt mycket neuros också, om jag tänker efter.

Parrelationer är det gemensamma temat för novellsamlingen Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, och redan i den första novellen, som bär samma namn som samlingen, blir det smärtsamt uppenbart att Castillon inte är någon romantiker. Här beskriver Castillon en bedragen kvinna som ständigt väntar på sin man på olika tågstationer och som i sin galenskap tror sig vara gravid med hans barn, trots att han väntar barn med en annan kvinna, och det graviditetstest som hon hittat i hans resväska inte har hennes urin på sig. Därpå följer novellen Creme de la crème, som i mitt tycke är samlingens höjdpunkt, där en vitlök stoppas i en självupptagen kvinnas sköte.

Hanna Nordenhök skriver i Helsingborgs Dagblad: "När sekwa i fjol gav ut Castillons uppskattade novellsamling Insekt, var det någon som kallade den "välskriven". För egen del är det inte det första epitet jag skulle tillskriva hennes prosa. Bitvis är den faktiskt ganska otymplig, ograciös. Men så är det kanske också just den egenskapen som ger hennes explosiva små berättelser sin speciella klang. En jämförelse med Elfriede Jelinek känns här inte allför långsökt. Castillon blottar på ett lika rasande sätt de sociala relationernas inre grymheter. Och det är oemotståndligt."

Jag håller med Nordenhök om att prosan är ograciös, jag håller emellertid inte alls med om att denna otymplighet skulle göra novellerna oemotståndliga. Jag tycker inte, med bortseende från ett fåtal av Castillons noveller, att det här är speciellt bra.

Även Expressens Nina Lekander tycker sig se en koppling till Jelineks författarskap, hon skriver: "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska är dockteater i en litterär, muntrare sorts kafkaesk eller jelineksk form. Claire Castillon håller hårt i marionettrådarna, men manövrerar dem så fingerfärdigt att mallar och mönster sällan blir så didaktiska att man hinner reta sig på dem och överlista författaren."

Jag tycker inte att jämförelsen med Jelinek håller, vadå en "muntrare sorts jelinesk form", vad fan betyder det? Om Jelinek var munter så skulle hon inte vara Jelinek, då skulle hon vara Jenna Jamesons självbiografi. Bara för att en kvinnlig författare vill blottlägga våldsamma strukturer genom ironi och dessutom råkar vara lite bisarr på sina ställen gör henne inte per automatik till Elfriede Jelinek. Jag tycker att det är något av en skymf mot Jelinek att vilken banal smörja som helst anses vara i hennes klass.

För övrigt så är det inte speciellt svårt att överlista den här författaren. Det stora flertalet av novellerna i Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska är synnerligen övertydliga och det tror jag inte alls var Castillons mening, jag tror snarare att det är ett misslyckande från hennes sida. Novellerna är stereotypt uppbyggda och slutar alla med någon slags "twist" som ska förvåna läsaren, men den här läsaren blir inte alls förvånad, trots att de flesta av novellerna inte är längre än 5-6 sidor hinner jag räkna ut hur det ska sluta och den tänkta skrattspegeleffekten går förlorad. De ständigt abrupta avsluten ger därtill en känsla av att en del av novellen gått förlorad, som om en pusselbit saknas. Det skulle ha kunnat fungera i några av novellerna, men verkligen inte i varenda en av dem. Det hela ger ett lite slarvigt intryck.

Stundtals finns här dock en tilltalande språkbehandling, det vill jag ändå ge Castillon, och jag gillar ju temat, jag uppskattar hennes ambition och jag tror att jag förstår vad hon vill säga. Dessvärre faller utförandet mig inte direkt i smaken. Inte heller upplägget är tillfredsställande, det stora antalet korta noveller följande på varandra blir för mycket på en gång, som att tvingas äta 23 bitar gräddtårta efter varandra och dessutom tvingas svälja ner dem med taggtråd. Och jag menar inte det som en komplimang.

Kommer inte riktigt över hur jävla snygg hon är dock, med det utseendet borde hon ju kunna komma undan med vad som helst. Det kanske hade funkat om jag varit man.

- Men, vad handlar boken om då?

Jag tycker att det är så svårt att svara på den frågan. Vad handlar Stäppvargen om, vad handlar Kafka på stranden om? Vilken del ska jag beskriva, det faktiska skeendet eller det outtalade, tankarna som väcks och vävs in i texten, känslan efteråt?

Nina Bouraouis kortroman Innan männen handlar om Jérémie som slutat försöka fånga in sin mamma och numera bara betraktar henne på avstånd, han har bestämt sig för att sluta sakna henne. Hon är flygvärdinna och flyger över himlen. Själv är han kvar i förorten, försjunken i något slags själv som skaver. Här finns också pojken Sami som han åtrår, Sami som inte kan bli hans. Här finns konturerna av männen, som ett alternativ till den flyktiga kvinnan, men här finns också den kontaktsökande fadern som aldrig lyckas vara ett fullgott alternativ. Här finns brasset som en allting överslätande rök och här finns tomrummet efter aggressiviteten som aldrig riktigt får finnas, aggressiviteten som så lätt blir en apati, meningslösheten som döljer något annat; en längtan. En längtan som inte får finnas.

Men kanske finns den där ändå, kanske kan det finnas ett rum där den kan få verka?

Det finns ett tomrum någonstans i den här berättelsen, någonting outtalat som det i skriftlig form kan vara svårt att korrekt nedteckna. Jag ska inte ens försöka att ge romanen rättvisa, men här finns det uttalade och här finns också det som inte sägs. Det otillräckliga i Jérémie är ständigt närvarande, det som inte håller kvar mannen, det som inte kan få hans ständigt flyktiga mamma att stanna. Här finns också en ilska, en ilska som aldrig lyckas kanaliseras till något produktivt. Här finns känslor bedövade så till den milda grad att de har tappat sina ursprungliga former och numera helt verkar sakna konturer.   

Boken kan läsas som en uppväxtskildring, ett uppbrott och ett avståndstagande, de första stegen mot en ny självständighet, en egen identitet men samtidigt ett härmande. Boken kan läsas som ett litet sorgearbete. Boken kan läsas som ett ifrågasättande av sexuella normer. Boken handlar om Jérémie, men vem är egentligen Jérémie utan sin mammas avtryck, finns där ett annat sorts varande, ett annat sätt att vara man? Kan man vara man som ett ifrågasättande av kvinnligheten, av hemmet, det invanda? Kan man vara man på ett sätt som ingen kvinna kan? Kan man vara man och ändå inte sluta som fadern? Finns där något nytt och outforskat som bara väntar på att få intas av honom, och vem kommer Jérémie i så fall att vara efteråt?

Bouraouis språk verkar sakna punkter, meningarna flyter samman och för att inte missa något måste man självmant stanna upp, andas ut, läsa om och ta in, känna efter och smaka på, utan att det för den skull blir för mycket. Det hade så lätt kunnat bli för mycket, men Bouraoui låter det aldrig bli så. Bouraoui låter aldrig språket ta över, och här menar jag att Innan männen skiljer sig från Förbjuden betraktelse, som är det verk jag tidigare läst av Bouraoui.

Jag tycker att den lilla romanen känns färdig, fullständig. Det fordras inte en enda sida utöver det som redan står där, inte en rad känns överflödig. Till skillnad från exempelvis Gertrud Hellbrands Vinthunden, som jag skrev om häromdagen, där romanen kändes ofullständig och mager, känns Innan männen mycket mer än vad den faktiskt är, i sidantal räknat.

Den lilla mättnaden efteråt, efter badet och boken och ett glas coca-cola på badkarskanten, Innan männen är faktiskt varken mer eller mindre än precis lagom.