We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Hyresgästen är en surrealistisk, psykotisk och (egentligen) lite halvlöjlig svart roman av fransmannen Roland Topor. Roland Topor var, förutom författare, även illustratör. Dessutom spelade han Renfield i Werner Herzogs Nosferatu. (Bra film. Se den.)

Klaus Kinski till vänster, Roland Topor till höger.

Hyresgästen är skriven på en ganska torr prosa men genererar ändå en rätt uppskruvad och paranoid stämning på grund av de många absurda och överdrivna inslagen. Den är både bra och dålig samtidigt. Det här är inte höjden av skräck, inte höjden av surrealism, inte höjden av psykologisk trovärdighet. Det här är något slags mellanting. Roland Topor väljer aldrig sida. Roland Topor blandar och ger.

Historien är enkel i ytlig bemärkelse. Monsieur Trelkovsky flyttar in i en ny lägenhet och får genast problem med sina grannar, som klagar på att han för oväsen och stör lugnet i huset. Den tidigare hyresgästen, en kvinna, har kastat sig ut genom ett fönster och hamnat på sjukhuset. Inom Trelkovsky börjar en oro ta form och en misstanke om att grannarna kan ha haft något med det förmodade självmordsförsöket att göra. Var det i själva verket ett mordförsök? Och är de kanske ute efter honom också? Med tiden börjar Trelkovskys identitet och psyke att ändra form. Sakta börjar Trelkovsky, mot sin vilja får man förmoda, att anta den tidigare hyresgästens persona och att närma sig hennes öde. Kommer grannarna att driva även honom till att kasta sig ut genom fönstret, eller är alltihopa bara inbillning?

Han vände sig mot spegeln och såg sin egen spegelbild.

Han var inte länge sig själv.

Han lutade sig närmare spegeln. Ett högt skrik rusade upp i hans strupe. Sedan svimmade han.

Den flytande identiteten och dess oklara gränser ligger i fokus för romanens filosofiska ansats. Det är inte direkt förvånande att det finns en förkärlek för att tolka in Freud i Topors bok. Kastrationsångesten. Det undermedvetna. Jagets inre konflikt. Känns inte Hyresgästen som ett typiskt sådant där verk som folk gillar att övertolka förresten? Det här med surrealism överhuvudtaget, jag vet inte, men det känns ju som att den typen av konstnärliga yttringar alltid drar till sig de största nutcasen och jobbiga förståsigpåarna. Ja, förlåt mig, det där var inte något vidare genomtänkt yttrande kanske. *Tar inte tillbaka det.*

Är man inte intresserad av sådant kan man lika gärna läsa Hyresgästen som en skräckroman. Den är naturligtvis inte otäck, skräckromaner är ju så sällan det, men något av en lätt anad olustkänsla lyckas Topor ändå väcka till liv. Prosan är enkel och rak och behållningen ligger i sammanhanget och stämningen snarare än i någon särskilt uppfinningsrik eller vacker formuleringskonst . Det vaknas exempelvis "med ett ryck" en hel del och annat i samma stil, men det finns också en oskuldsfull charm i just detta, hur mycket av ett medvetet grepp det än må vara. Topors litterära nonchalans känns aldrig krystad.

Det är det lite lätt tokroliga som jag har svårt för, även om jag inser att det är något av en grundpelare inom den här typen av litteratur. Jag kan inte låta bli att tänka att han nog freestylar en del, Topor. Han kanske hade lite för roligt när han skrev den här boken? Här finns ett par rätt absurda humoristiska inslag som jag egentligen har lite svårt att se meningen med, de påminner mig lite om Benjamin Stengårds onödiga "humorinslag" i Ur djupen ropar jag till dig. Jag antar att jag inte riktigt begriper mig på den här typen av litteratur och att jag förmodligen hade uppskattat det hela mer om jag varit yngre och av manligt kön (möjligen något av en fördom där, ja).

Jag tycker att Hyresgästen gör sig bättre i filmkostym, signerad Roman Polanski. Polanski gör ju, eller gjorde i alla fall en gång i tiden innan han blev tråkig, utmärkt paranoida och snygga filmer. Gärna med kvinnlig fägring i den psykotiska huvudrollen, exempelvis Catherine Deneuve.
 

Catherine Deneuve i Polanskis Repulsion.

När Polanski skulle filma Hyresgästen valde han att själv spela huvudrollen. Utmärkt val, tycker jag, Polanski är (eller kanske snarare "var") ju gullig och det är så roligt när han blir arg och uppretad i filmen. Han är förvisso en ganska dålig skådespelare (men det är väl även Deneuve om man ska vara ärlig) men det absurda och komiska i manuset gör sig så mycket bättre när det är lille Roman som blir utsatt för sina grannars spott och spe. Det upprörda i hans karaktär när de feminina dragen blir tydligare, det är så gulligt.


Roman Polanski som Trelkovsky.

Polanskis Trelkovsky känns också så mycket mer trovärdig än Topors nyinflyttade dito och så är det väl kanske så att det surrealistiska uttrycket inte gör sig optimalt i bokform, där saker och ting måste nedtecknas för att uppfattas. När jag läser Topors bok så gör jag det hela tiden med Polanskis film i bakhuvudet och införlivar på det sättet dess bildliga uttryck i berättelsen och jag tror att det gör Topors bok mer levande. Utan filmen i gott minne tror jag att jag hade upplevt Topors bok som ganska platt.

Den är ju ganska platt. Egentligen. Jag tycker ändå att den har sina poänger. En bagatell, helt klart, men avgjort läsvärd ändå. Efter att ha läst flera navelskådande fransmän på raken (Éric Chevillard, Nicolas Fargues, Emmanuel Bove...) så känns det som något av en frisk fläkt att läsa Topor, ända tills det slår det mig att även Hyresgästen naturligtvis är en navelskådande roman. Kanske till och med mer än de andra tres romaner sammanlagda.