Ur djupen ropar jag till dig av Benjamin Stengård
Det här med att "recensera" saker är rätt knepigt. Stundtals är det så svårt att klämma ur sig något av substans. Man blir trött på att tycka saker, man börjar skriva slätstrukna skittexter om ingenting. Det är så svårt att vara ärlig när man inte tycker någonting. Att skriva om något som är himlastormande bra eller urbota dåligt är väl inga problem, men det mesta man läser är ju varken det ena eller det andra. Det mesta man läser är "sådär". Men det kan man ju inte skriva, för det skulle bli världens kortaste och mest intetsägande recension. Hur var boken? Jo, den var "sådär". Jaha, ja där ser man. Jo men visst serru.
Ur djupen ropar jag till dig är Benjamin Stengårds debutseriealbum. "Min tanke har varit att göra vardagsrealistiska skräckserier med mardrömslika stämningar", berättar Stengård själv i Svensk Bokhandel. "Förhoppningsvis är de också ganska roliga", lägger han till.
Min absoluta favorit i albumet är utan tvekan serien Beläte, en riktig liten seriepärla om en ensam ung man som skapar sig en egen psykolog av modellera. Han trycker in en röd keramikskärva som hjärta till figuren och sedan börjar terapin. I början för Benjamin (Stengårds figurer heter ofta så) och den lille doktorn av modellera terapeutiska samtal men efterhand börjar Benjamin att bli allt mer förvirrad och den lille doktorn alltmer auktoritär och sträng. I seriens början har Benjamin bestämt sig för att sluta med sina ångestdämpande tabletter, vilket får mig att associera efterkommande händelser till de abstinensbesvär som sådant ofta för med sig. Mardrömmar är exempelvis ett vanligt abstinenssymptom vid tablettavvänjning. Å andra sidan, med tanke på att Stengård vill rita skräckserier så ska man förmodligen inte sysselsätta sig med den typen av hobbytolkningar utan istället bara acceptera det surrealistiska i att en lergubbe får liv och börjar kräva lydnad av sin "patient".
Utöver utmärkta Beläte finns här inte så mycket som får hjärtat att klappa så där lite extra. Jag tänker att genren "skräck" måste vara svår att överföra till serieform (eller har jag fördomar nu?), speciellt om man, som Stengård, inte är intresserad av att teckna zombies och dylikt.
Ur djupen ropar jag till dig är mer surrealistisk än otäck. Mycket känns typiskt folkhögskolefilmaktigt. Om man inte har gått på folkhögskola och inte känner till den klassiska manlighetstypen "kille som gillar David Lynch och går på folkhögskola där han spelar in surrealistiska kortfilmer med märkliga kameravinklar och inzoomade kaffekoppar" så säger det kanske inte så mycket, men tro mig, Benjamin Stengård har många bröder där ute. Zooma in en kaffekopp, plötsligt en bild på något helt annat, något oväntat, och så tillbaka på de vanliga människorna igen. Zooma in ansiktsuttryck, åter till kaffekoppen, ni fattar... Och sedan är det helt plötsligt bara slut. Här tänker jag framförallt på serien Rede, men även serien Gestalt bär vissa amatörkortfilmsdrag (men det skulle nog vara svårt att få till det där slemmet med en så liten budget).
Samhällskritiken känns mer slö än vass. Dessutom är den av typen som det går tretton på dussinet av. Stengård tecknar exempelvis två egenföretagare som försöker inreda sitt hem och vårda sin relation men som, enligt baksidestexten, "blivit så självständiga att de låst in sig i sin egen privata mardröm". De är naturligtvis helt döda inuti. Så oväntat. (Människor i dagens samhälle som försöker att anpassa sig till dagens samhälle är det enklaste målet av alla. Deras ansikten sitter fastklistrade i piltavlans mitt för varje självutnämnd samhällssatiriker.) Benjamin Stengård är ändå inte så moralisk att han blir jobbig. Liksom Joakim Pirinen känner han ett tvång att vara lite rolig mellan varven, och därför ska ljus stoppas i rumpor och dylikt.
Det tycker jag i och för sig är helt onödigt. Kombinationen skräck och ironi har aldrig varit lyckad (jfr. Scary Movie). Ironin tar över skräcken så att säga, enligt den enkla formeln att ironi tar över allt. Alltid. Det är därför man måste hushålla med den.
Benjamin Stengård huserar mig veterligen i Malmö (han hade sitt releaseparty på eminenta Malmöpuben På Besök), liksom merparten av Sveriges unga seriegarde. Är det bara jag som tycker mig kunna se vissa gemensamma drag hos många av de unga svenska serietecknarna? En viss Malmölikriktning kan man väl ändå tycka sig skåda? Jag är inte helt övertygad om att det är en bra grej att de alla återfinns inom samma geografiska område. Nu tycker jag ju i och för sig att det mesta som kommer från Malmö är "sådär", inklusive Amanda Svensson, Timbuktu och falafel. (Jag bor ju själv här dessutom och jag är ju helt klart "sådär".) Stengård skiljer sig dock en aning från sina kvinnliga seriesystrar genom att han faktiskt inte ritar serier om manliga härskartekniker eller av typen "byt ut man mot kvinna i typiskt manlig situation och ser hur tokigt det blir".
HURSOMHELST, som Chuck Klosterman skulle ha skrivit, vad får vi då för våra surt förvärvade slantar om vi investerar i ett ex av Ur djupen ropar jag till dig? Vi får surrealistisk slött samhällskritisk skräckironi kryddad med låg humor och bisarra metasexscener.
Ungefär så.
Slutomdöme? Den var "sådär".
Benjamin Stengård har förresten en hemsida.
