We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Jag sitter på bussen hem och läser en bok, det spelar ingen roll vilken, och det är så där trångt som det alltid är vid halvsextiden, alla säten är upptagna (utom ett där en kärring har ställt sin väska, och sedan satt sig ytterst för att ingen ska kunna sitta där, må den kvinnan brinna i helvetet) och hela mittgången är full av människor som står upp och trängs och busschauffören ropar i sin lilla mikrofon eller vad det är han har där framme att de ska gå längre bak i bussen så att ytterligare några sura resenärer kan tränga sig in där framme. Det är på den nivån alltså, det är den stämningen. Hursomhelst, jag har fått en sittplats så jag sitter där och läser och har det förhållandevis bekvämt, bortsett från att en, möjligen lite överförfriskad, man står och trycker sig mot mig i mittgången. (Det är trångt i bussen så jag kan inte riktigt avgöra om han gör det med mening eller ej.) Sedan händer det där som jag tycker är så jobbigt när man läser en bok i offentlig miljö, han börjar läsa över min axel. Det värsta är att efter ett tag blir boken snuskig, alltså JÄTTESNUSKIG, och det är då han knackar mig på axeln och frågar ”Är den spännande?” med pillemarisk uppsyn. ”Eh, inte särskilt” säger jag med rosa kinder. ”Jaså, den är inte det, du tycker inte det? Höhöhö!” skrockar han, och nickar menande och jag känner mig helt påkommen med fingrarna i syltburken eller i kakburken eller vart den nu är man blir påkommen med fingrarna. Hatar när det händer. Minns när jag läste Georges Batailles Ögats historia på Öresundståget och efter ett tag upptäckte att killen i sätet bredvid mig satt och sneglade ner i min uppslagna bok med fascinerad uppsyn. Sedan tittade han upp på mig och log väldigt menande. "Glöm det" sa jag, "vi ska absolut inte leka några ägg- och kisslekar med varandra, det ska du ha jävligt klart för dig ditt satans pervo". Nej, det sa jag inte. Jag sa ingenting alls. Jag bara skämdes.

Ni vet Carina Rydbergs paranoia, hur hon tolkar allting som tecken, små meddelanden, den där neurotiska självupptagenheten som präglar hennes självbiografiska böcker? Den är så lätt att anamma. Om man ser sig själv som någon typ av huvudperson i sitt eget liv, vilket jag antar att man faktiskt bör göra, och sedan adderar en sorts filmisk logik till sitt vardagsliv, vet ni vad som händer då? Faktum är att helt plötsligt händer en hel del. Allting som händer; meddelanden, viljeyttringar, tystnader och blickar, allt sådant blir plötsligt en del av många små berättelser som samtliga anknyter till en själv. Livet blir helt klart intressantare på det viset, men är man, liksom jag själv och vad jag förstår även Carina Rydberg, mer lagd åt det melankoliska hållet än åt det andra så blir dessa berättelser dessvärre ofta höljda i något slags sot. Kanske vill vi ha det så. Omedvetet.

Som det här med att min halvbror gav mig Katerina Janouch bok Bedragen i julklapp. Jag tyckte att det var lite märkligt att jag fick just den boken, så jag frågade honom hur han hade tänkt när han valde ut den. ”Mamma valde den” svarade han. Mamma valde den. Min styvmor (det heter faktiskt så), med andra ord. Min styvmor, hon som har dekorerat hela sitt och min pappas gemensamma hem med bilder på mina halvsyskon, men som valt att inte ha några bilder på mig och min helbror överhuvudtaget. Min styvmor, hon som brukar låtsas att jag och min bror, dvs. hennes mans barn från ett tidigare äktenskap, inte finns. Hon, det är hon som har valt ut den. Vet ni vad den handlar om? Barn födda utom äktenskapet. Den handlar om fyrabarnsmamman och barnmorskan Cecilia Lund vars man visar sig ha en son med en annan kvinna, och så flera hundra sidor om

1. hur jobbigt hon tycker att det här är, trots att sonen föddes innan hon och hennes man ens hade träffats, hur hon ser honom som ett hot mot familjen, mot den invanda tryggheten, och  
2. hur otrevlig hennes mans son med en annan kvinna är. Jag ska inte avslöja upplösningen men låt mig endast meddela att den här personen blir direkt livsfarlig mot slutet av boken, ett konkret hot. (Ja, jag har alltså läst den. Den var dålig. Jag rekommenderar ej.)

Är det bara jag, eller? Är det en slump? Carina Rydberg skulle ha skrivit att slumpen inte finns. Att allting har en mening. Tänk dykarklockan i Djävulsformeln, hur någon ringer henne och spelar upp Sympathy for the devil i telefonluren, tänk tennismatchen i Den högsta kasten.

Själv köpte jag Joan Didions Ett år av magiskt tänkande till min styvmor härom julen. Den har ni ju läst. Ni vet, hennes man och barn dör och hon blir ensam kvar. Har ingen.
Jag gjorde det helt omedvetet. Tror jag.  

Pleased to meet you
Hope you guess my name
But what's puzzling you
Is the nature of my game 

Det är Marguerite Duras på den övre bilden, Ingeborg Bachmann på de nedre. Båda bra författare som skrivit bra böcker. Har jag skrivit om hur mycket jag tyckte om Bachmanns Malina? Det har jag nog inte gjort och det borde jag verkligen ha gjort men jag gjorde det inte pga. detta eskalerande bildningskomplex som är mitt jag. Vissa böcker törs jag helt enkelt inte skriva om för vad skulle jag någonsin kunna skriva om dem utan att framstå som korkad och dåligt påläst. Ibland vill jag så gärna kärleksblogga vissa böcker men eftersom jag inte har så mycket mer att säga om dem än att jag fullkomligt ÄLSKADE DEM så låter jag bli, för jag kan inte riktigt redogöra för varför jag älskade dem och då blir det så platt. Marguerite Duras skriver jag inte om eftersom jag tycker att det känns så klyschigt att skriva om Duras när man är tjej och hyfsat ung, jag känner mig som den där spåniga bruden i Adam och Eva som Björn Kjellmans rollfigur är otrogen med när jag försöker. (Ni vet, hon som blandar ihop Kieślowski och Sjötunga Walewska.)

Jag fick ett tråkigt seriealbum som recex som jag borde ha skrivit om för länge sedan och en bok om cricket som jag inte orkade läsa ut men som jag borde ha skrivit om för länge sedan och hur ska jag förhålla mig till det nu, när recensionsdatumen har svischat förbi för länge sedan, måste jag fortfarande eller kan jag låta bli? Hur fungerar det, vilka är reglerna, jag vet inte... Jag orkar inte. Ibland tänker jag att det sämsta jag gjort för min så kallade "läslust" (avskyr egentligen det ordet, det känns så Allsång på Skansen, jag tycker ju att lite tvång hör till men jag orkar inte förklara varför) är att börja "blogga om böcker" och helt plötsligt känna en redovisningsplikt varje gång jag slagit ihop pärmarna till någon halvdålig roman. Varför ska jag blogga om böcker? Jag vet absolut ingenting om litteratur och jag vill hemskt gärna klargöra att jag INTE PÅ NÅGOT SÄTT UTGER MIG FÖR ATT VETA NÅGONTING OM NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET, OCH DEFINITIVT INGENTING OM LITTERATUR. Det finns några författare jag gillar och ett gäng böcker som jag tycker är fantastiska men en rätt stor del av det som jag läser tycker jag faktiskt är rätt mediokert och ibland tänker jag att jag borde välja ut en 8-10 författare som jag vet att jag gillar och så bara läsa deras romaner om och om igen resten av livet och jag tänker att jag förmodligen skulle vara så nöjd med ett sådant litteraturliv, så tillfreds och mätt och belåten, men så kan man ju inte leva, man måste smaka på allt på julbordet, trots att 98 % av julmaten är äcklig så måste man äta den ändå, för annars framstår man som otacksam och jag är alltför väluppfostrad för att avstå.

En enda gång har jag varit på bokmässan i Göteborg. Det var ganska förfärligt. Jag var där med ett gäng klasskamrater som jag inte stod särskilt nära, jag brukade inte umgås med någon av dem på min så kallade fritid, jag försökte mest hänga med någonstans där det kanske fanns en liten öppning, försökte äta lunch med någon som jag åtminstone kände till namnet. Det var ganska hemskt. Och ensamt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Timme efter timme gick jag runt där inne, varv på varv, och väntade på att klockan skulle slå ett visst klockslag så att jag kunde gå till ”samlingsplatsen” och tillsammans med dom andra åka därifrån. Jag kände mig ensammast i världen, typ. Jag köpte väl några pocketböcker eller nåt, jag minns inte. Det mesta kändes rätt värdelöst. Ensamt. Fattigt.

Jag grinade lite i smyg i Stig Dagermansällskapets monter. Där satt en snäll farbror som sålde billighetsutgåvor av Ormen och Bränt barn. Han frågade mig om jag trivdes på mässan, jag sa ”sådär”. Han frågade mig om jag inte ville köpa en bok av Stig Dagerman. Jag sa att jag redan hade alla (jag hade snott dem från skolbiblioteket). Sedan köpte jag en plansch av honom, för att han var så snäll. Nu i efterhand tänker jag att han nog också var ganska ensam just då, det var inga andra i den där montern, jag satt där ganska länge, ingen annan kom förbi. Jag tror att vi pratade lite om Matisse. Jag försökte dölja att jag grinat.

På kvällen åt hela klassen middag på någon sunkig Göteborgskrog där de bara serverade vegetarisk mat. Allting smakade morot. Jag blev jättefull på rödvin och sedan tappade jag bort alla människor som jag ”kände” och stod ensam på den där jävla Avenyn. Jag skulle sova hos min högstadiebästis som flyttat till Götet för att komma bort från sitt gamla liv (inklusive mig, erkände hon sen, snällt sagt), men jag hade glömt mobiltelefonen hemma och jag hade inte hennes mobilnummer. Jag fick tag på hennes hemnummer på något sätt men där var det ingen som svarade. Jag tog sista spårvagnen ut till Gamlestaden, där hon bodde, och vankade av och an och väntade på att hon skulle komma hem. Hon kom aldrig. Hon hade blivit irriterad över att jag inte hört av mig tidigare under dagen och därför åkt ut till sin kille i Lerum och stannat där över natten, eftersom jag ”faktiskt inte kunde kräva av henne att hon skulle sitta hemma och vänta på mig hela kvällen” (min ungdoms bekantskaper: very ”Linda Skugge - the early years”).

Det var ganska otäckt i Gamlestaden på natten. Jag satt på en bänk och försökte se upptagen ut men sedan började en packad gubbe följa efter mig så jag tvingades byta sittplats till en annan bänk längre bort. En stund senare blev jag erbjuden att köpa vad jag antar var heroin eller något liknande av nån skum typ som strök omkring i området. Jag tackade artigt nej. Längre fram på natten körde en medelålders man i röd Volvo kombi med bilbarnstol i framsätet upp vid min sida och frågade om jag inte skulle ta och sätta mig i hans bil. Jag tackade artigt nej. Han insisterade. ”Jag är inte farlig, sätt dig i bilen så kan vi prata lite bara, inget annat.” Jag tackade mindre artigt nej. Han insisterade. Jag blev rädd och började röra mig bort därifrån, han följde efter med bilen, rutan nervevad, nu mindre artig och mer befallande. ”Sluta tramsa nu och sätt dig i bilen.” Jag blev skiträdd och började springa, kom fram till något hyreshusområde och började rycka i portdörrar men alla var låsta. Fick lätt panik. Gubben körde sakta efter i sin Volvo. Till slut lyckades jag hitta en trappuppgång som inte var låst så jag rusade in där, sprang in i hissen, tryckte uppåt och sedan på stoppknappen. Sedan satt jag där, fastklämd mellan två våningar, resten av natten. Helt livrädd för att torsken skulle komma efter mig. Framåt halvfemsnåret blev jag för trött för att orka sitta upp så jag la mig ner med huvudet mot det illaluktande hissgolvet. ”Piss” tänkte jag, ”nu ligger jag i piss”.

”Aldrig mer Göteborg” tänkte jag.   

Författarna till Manifest för ett nytt litterärt decennium har skrivit ett appendix i dagens Boklördag i DN. Jag tycker att de har både väldigt rätt och väldigt fel, men mest av allt tycker jag fortfarande att de slåss mot väderkvarnar.   

De skriver:

Den litterära modernismen är en gammal och vördnadsvärd strömning från 1900-talets början som i dag inte förtjänar att kallas mer vital, experimentell, eller för den delen ung, än någon annan sorts prosa. Det finns inte längre formexperiment som utmanar någonting över huvud taget. Att vissa fortfarande väljer att framställa modernismen som radikal och/eller avantgardistisk ser vi som ett retoriskt grepp utan förankring i den litterära verkligheten.
Vi tror det rakt motsatta, att den berättande episka romanen nu vore det mest revolutionära den unga prosan skulle kunna ägna sig åt.

Och senare:

Under det senaste decenniet är det den berättande unga romanen som har fått slåss ur underläge. Retromodernismen har genomsyrat samtalet. Till dess företrädare vill vi säga: Fundera över om ni har täckning för den offerroll ni så gärna intar.

Det intressanta här är att de först kommer fram till att den litterära modernismen inte längre är vare sig radikal eller avantgardistisk, vilket jag är fullt beredd att hålla med om, men att de sedan ändå fortsätter i god litterär modernistisk anda och utnämner sitt eget berättande till just det samma: revolutionärt.

Jag tycker att det är fullt förståeligt att man har åsikter om vad som är bra och dålig litteratur, det kan man ha och det bör man ha. Man kan absolut skriva ett manifest där man propagerar för att en viss litterär riktning är bättre än en annan. Men, ärligt talat, säg det i så fall. Det räcker. Måste den episkt berättande romanen verkligen vara revolutionär för att ha ett existensberättigande, måste den ”slåss ur underläge”? Måste den bryta mot någon påstådd norm för att ha ett litterärt värde? Känns inte dessa tankegångar igen, från en litterär tradition som de själva säger sig vilja utmana? Manifestförfattarna ifrågasätter nämligen inte bara den retromodernistiska prosans självutnämnda offerroll, de försöker även att istället placera sig själva och sin egen litterära riktning på dess plats, vilket känns befängt. Och så himla onödigt.

Jag förespråkar inte alls någon total värderelativism när det kommer till litteratur, verkligen inte (och därför är jag inte heller särskilt förtjust i vare sig motmanifestet eller läsarnas manifest), men saker och ting blir inte nödvändigtvis bättre bara för att de är (påstått) marginaliserade. (Läs Kajsa Ekis Ekmans artikel om Arena och Bang, den är väldigt bra och belysande i den här frågan.) Men dessa manifestförfattare kan helt enkelt inte låta bli att framhärda i att den litterära riktning som de själva representerar är marginaliserad, och detta för övrigt mer eller mindre utan belägg. På vilken arena slåss den episkt berättande romanen ur underläge? Det framkommer aldrig. Den gör det definitivt inte försäljningsmässigt i alla fall. (Och vad gäller kritikerkåren vill jag gärna tipsa om Jenny Maria Nilssons recension av Nanoks Grammatica Obscura.) Dessa manifestförfattare torde själva behöva fundera över om de har täckning för den offerroll som de själva så beredvilligt nu har antagit. Jag tycker inte att de har det. För övrigt, om retromodernismen nu har genomsyrat samtalet, som de påstår, borde de i så fall inte använda sig av ett annat språk än just det retromodernistiska? Borde de inte lägga fokus på konstnärliga värden och högt vs. lågt istället för att slåss med den unga svenska formexperimenterande prosan om vilken litterär riktning som är mest normbrytande? Vem slåss mest ur underläge? Vem fan bryr sig? Seriöst?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Skriv gärna episkt berättande romaner, det är ingen som hindrar er, målet ligger öppet, välkomna! Det kommer att gå skitbra för er, det är nämligen den typen av romaner som så många av oss helst vill läsa. Det är väl dessutom rätt allmänt accepterat att den unga svenska prosan i dag inte är särskilt bra? Det finns helt enkelt inget motstånd mot det som dessa manifestförfattare vill åstadkomma. Kära manifestförfattare, ni kommer att välkomnas med öppna armar. För att ni är bra. Inte för att ni är nyskapande, normbrytande eller marginaliserade. För att ni är bra.

Det handlar inte om någon form av ”rättvisa”, vems tur det är nu, det handlar om god och dålig litteratur, och allting däremellan. Jag tror ju att dessa manifestförfattare faktiskt velat framföra något liknande, tyvärr har det kommit bort i denna påklistrade lätt förorättade kostym som de valt att framträda i, och det är synd. Visst, jag fattar, för att vara för någonting så bör man lämpligen vara mot någonting, ett positionerande är säkert nödvändigt och yada yada, men det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra. Utan att för den sakens skull låta som en Socialdemokratisk valslogan. Alla ska faktiskt inte med. Det tycker inte jag heller. 

I flera dagars tid har jag nu ätit frukost till nyheter om militärkuppen i Honduras och varje gång jag läser om det tänker jag att det låter som i en roman av Joan Didion. Jag ser bilderna och tänker att där någonstans går nog en Charlotte Douglas eller en Inez Victor omkring iklädd svarta solglasögon och med någon slags onämnbar sorg i bröstet. Kanske lurar en i någon mening förlorad dotter i bakgrunden.

Sommarlov nu. Visserligen ett helt värdelöst sådant. Jag jobbar kvällspasset i hemtjänsten till slutet av augusti och sedan har jag en tenta i associationsrätt och sedan börjar det om från början igen med ny termin. Jag har inga pengar och inga badkläder. So it goes. Förstår ärligt talat inte syftet med det här tremånadersuppehållet som universitetet envisas med att ge oss studenter varje år, liksom vem vill vara ofrivilligt ledig utan inkomst en fjärdedel av året? När man har en hyra att betala? Räkningar? Det är ganska otäckt.

Nu har jag visserligen lyckats hitta ett sommarjobb, men det är ett riktigt skitjobb som jag inte vill ha. Har jag råd att tacka nej? Nej, det har jag inte. Jag måste ju betala hyran, räkningarna, kanske köpa badkläder (billiga). Så jävla värdelöst. Jag vill inte ha ett skitjobb där jag blir betald 95 kronor i timmen (före skatt), jag vill bli klar med min utbildning och skaffa mig ett riktigt jobb, ett fast jobb, ett heltidsjobb. Helst inte med arbetstid 15.00-23.20 inklusive helgtjänstgöring.  

Om man inte hade sommaruppehåll en fjärdedel av året skulle man kunna bli klar med sin juristexamen på 3,5 år istället för 4,5 år. Vore inte det samhällsekonomiskt och bra? Jag skiter i om folk tycker att det är för jobbigt att plugga juridik 3,5 år i sträck, klarar man inte det ska man kanske inte läsa juristlinjen ändå. Man kan väl åka "en månad till Italien" när man är färdig istället. Alla vet ju att det där jäkla tremånadersuppehållet bara är till för rich kidsen och 19-åringarna som tycker att det är helt okej att flytta hem till sina föräldrar igen över sommaren och typ bli försörjda. För oss utan rika föräldrar och (deras) kontakter innebär "sommarlovet" bara att vi måste stå i korvkiosken och stinka frityrolja, jobba kvällstid med att torka gamlingar i röven eller sitta på något jäkla call center och försöka övertala människor att köpa skitdåliga telefonabonnemang. Så jävla värdelöst.

Det var inte det här jag hade tänkt skriva om egentligen.

Jag hade tänkt skriva några rader om min planerade sommarläsning, eftersom alla andra gör det. Jag vet att det är på gränsen till "bokenkät" och annat tråkigt som ingen vill läsa men jag tänkte att... äsch jag vet inte. Nu har jag ändå ingen lust längre. Men okej, jag hade tänkt läsa Thomas Bernhard. Och Don DeLillo. Älskar Don DeLillo. Om jag orkar ska jag läsa Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor som har legat och skräpat i bokhögen hur länge som helst (blir säkert inte av). Hmm, kanske Peter Handke också. Och mer Saul Bellow. Annars vet jag inte. Det slutar säkert med att jag läser någonting helt annat. Ingenting blir någonsin som jag tänkt mig att det ska bli ändå.   

Dricker billigt rödtjut och bläddrar i Germaine Greers The Boy, som jag lånat på biblioteket. De flesta målningar i den är rätt trista, dessvärre, det är mest tjocka fula små pojkar som ser ut som bokmärkesänglar. Mitt intresse för konst är inte direkt överväldigande, det kan jag inte säga. Jag vet ingenting om någonting, är helt oinsatt och föredrar fotografier framför målningar, vilket känns som en typisk nonsenspreferens. Älskar emellertid verkligen Sally Manns fotografier (well, who doesn't?).


Sally Mann, The Last Time Emmett Modeled Nude, från 1987.

Omslaget till The Boy är också helt fantastiskt, med David Baileys fotografi av Björn Andrésen från 1970.

Björn Andrésen spelade Tadzio i Luchino Viscontis filmatisering av Döden i Venedig och där var han så vacker att det inte går att beskriva i ord. Lite som en solförmörkelse var han. Hundratals mil från att vara en bokmärkesängel. Tänk att vara typ 14 år och ihop med Björn, liksom bara "nä nu ska jag och min kille Björn gå och bada". Ungdom alltså, svårt att inte vara besatt av den. Om det är någon som känner till någon bra konstbok med svartvita bilder av vackra unga pojkar så kan ni ju ta och höra av er. 

Det får mig att fundera över varför kvinnliga författare som skriver explicit och så kallat "frigjort" om sex i princip alltid anses vara normbrytande och subversiva? Tänk Virginie Despentes, Charlotte Roche eller typ Lydia Lunch, varför anses det vara så självklart att deras texter bryter mot sexuella tabun? (Eller mot några tabun överhuvudtaget?)
Jag tänker att det är det kulturella tvärtomspråket som gör sig påmint igen. Den där idén om att det finns någon form av egenvärde i att bryta mot sexuella tabun (eller mot någon form av tabun överhuvudtaget), som i sig vilar på det grundläggande felaktiga antagandet att "sexualiteten" i sig skulle vara i akut behov av frigörelse, eller att det alls skulle finnas några tabun kvar att bryta mot. Det senare känns väl dessutom ytterst tveksamt med tanke på dagens massiva informationsöverflöd? Men den här typen av berättelser, med sina explicit sexuella kvinnliga romanfigurer, framställs alltid som okonventionella och lite förbjudna, alltid som någon form av normbrott, ändå är det aldrig någon, åtminstone inte i en svensk kontext, som reagerar negativt på denna så kallade frispråkighet.

Förstår ni hur jag menar? Att man har läst så många romaner med kvinnliga romanfigurer som är väldigt sexuellt aktiva, på gränsen till det perversa, och inte reagerat på det som något avvikande, medan en kvinnlig romanfigur som kanske inte är kåt precis hela tiden, och som dessutom har mage att uttrycka det, får en att reagera som om det vore något udda och extremt signifikant. Det märkliga i det? När det är den översexualiserade kvinnliga romanfiguren som allmänt sett anses vara den normbrytande?

Jag menar, det är ju inte så konstigt att man känner sig en aning vilse i kulturen.