Schack på liv och död i Ignacio Padillas Amfitryon
Mot bakgrund av första världskriget stiftar Viktor Kretzschmar och Thadeus Dreyer bekantskap ombord på ett tåg på väg mot östfronten. Den desillusionerade Thadeus Dreyer låter sig medlockas i ett vad där utgången av ett parti schack ger honom möjligheten att byta identitet med Viktor Kretzschmar. Istället för att dö i en skyttegrav får den förre möjligheten att framleva sitt liv som järnvägsbanvakt och Kretzschmar antar i sin tur Dreyers identitet och fortsätter dennes resa mot vad som allmänt anses vara en säker död. Han dör emellertid inte, till den "nye" Viktor Kretzschmars stora förtret och olycka.
Kung Amfitryon är känd från den grekiska mytologin som killen som ofrivilligt blev buksvåger med Zeus. När Amfitryon var bortrest antog guden Zeus hans skepnad och förförde (a.k.a. våldtog) Amfitryons ovetande fru Alkmene och när denna senare födde tvillingsöner visade sig den äldste, Herakles, vara Zeus son och inte Amfitryons. Den mexikanske författaren Ignacio Padilla bygger i Amfitryon vidare på denna mytologiska berättelse och låter i sin roman den forne Viktor Kretzschmar (eller är det verkligen han?) befrukta frun till den forne Thadeus Dreyer utan den senares vetskap. Resultatet blir sonen Frans, som senare börjar sökandet efter den "egentlige" Kretzschmar, men är den senare verkligen den riktige Kretzschmar, och vem är egentligen Thadeus Dreyer?
Thadeus Dreyer är huvudpersonen i Padillas roman. Thadeus Dreyer är en ordinär bitter banvakt som slutar sitt liv på ett äldrehem i Frankfurt. Eller så är det så att Thadeus Dreyer är en uppkomling inom det Nationalsocialistiska partiet i Tyskland under första hälften av 1900-talet. Återigen, kanske är Thadeus Dreyer en stupad militär. Thadeus Dreyer är en Keyser Söze, tänker jag när jag läser Amfitryon. Han är skuggan av en man. Ett namn utan skugga.
Thadeus Dreyer är en identitet som bärs av ett flertal personer under romanens gång. Likt en multipel personlighet som ändrar form och färg efter omgivningen. En resistent kameleont eller en knippe möjliga subjektspositioner, som en studie över den fragmenterade identiteten. I Amfitryon är identiteten och personat i slutändan ett papper och en stämpel. När Richard Schley tömmer ut en pengapung framför Alikoshka Goliadkin och säger Jag heter Thadeus Dreyer så möjliggör den senares accepterande av denna utsaga själva det performativa i handlingen. Jag heter Thadeus Dreyer utgör därmed en performativ talakt.
Schacktemat är genomgående i Padillas roman och det hela är väldigt snyggt konstruerat. Varje författarens drag är oväntat och berättelsen rör sig som inuti ett kalejdoskop. Amfitryon är en ständigt föränderlig värld, där språket inte längre kan ge läsaren ledning, det kan inte ge oss sanningen, för sanningen är en konstruktion. Och Thadeus Dreyer är ett tecken som inte betecknar någonting faktiskt, fysiskt. Men om Amfitryon är ett parti schack, vilka är det då som spelar? "The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world that he didn't exist" säger Keyser Söze i Bryan Singers The Usual Suspects (De misstänkta). Men i Padillas universum finns ingen ren ondska, ingen högre makt eller allsmäktig gud, det enda som existerar är människor och deras handlingar. Ondskan är därmed lika möjlig som omöjlig.
"Jag ville skriva något om nittonhundratalets ondska", säger Padilla själv om Amfitryon. "Jag upplevde att ondskan i mitt århundrade hade att göra med identitetsproblematik, både på ett personligt och nationellt plan."
Amfitryon är i Padillas roman namnet på ett nazistiskt projekt, ursprungligen under Hermann Görings ledning, som bygger vidare på identitetsbytet som politisk idé. Ett flertal av det nationalsocialistiska partiets framstående män ska utrustas med dubbelgångare, och som ansvarig för detta projekt står ingen annan än Thadeus Dreyer. Den senare försvinner emellertid spårlöst 1943 och projektet faller i glömska. När den tyske SS-officeren Adolf Eichmann, som levt under namnet "Ricardo Klement", grips av israeliska agenter i Argentina 1960 och sedermera ställs till ansvar för massmord och brott mot mänskligheten uppstår frågan om hans egentliga identitet. Eichmann hängs senare, men romanen ifrågasätter om det verkligen är den riktige Eichmann som dör för det tyska nationalsocialistiska partiets synder.
Frågan är om det egentligen spelar någon roll? Det viktigaste är att "Adolf Eichmann" avrättas, det viktiga är inte att Adolf Eichmann dör. Men någon måste dö, för ansvar måste utkrävas, och ansvaret måste alltid individbestämmas. Det kräver en fysisk kropp. Och ett identitetspapper.
Amfitryon bygger på idén om identiteten som utbytbar, och berättelsens män överlever genom att anta en annans identitet och därmed undvika det ansvar som anstår subjektet. Kanske kan man tolka det som en Darwinistisk överlevnadsstrategi, ett sorts "naturligt urval". Men en sådan kan aldrig vara medveten, den kan inte rationellt förutspås som i ett parti schack. Den kan endast skådas i efterhand. Schack är ett spel som bygger på tydliga regler och en tydlig hederskodex, men Padilla visar i sin roman att livet ofta går ut på att bryta med den typen av regler. Framförallt tycks Amfitryon visa på att man aldrig ska underskatta sin motspelare, varken i livet eller när det kommer till schack.
Amfitryon är en intrikat roman som förmodligen skulle må bra av en omläsning, men en omläsning av Amfitryon skulle också ge en annorlunda roman eftersom jag som läsare blivit en del av den och i min strävan efter att finna författarens intention har införlivat mina egna begreppsmässiga ramar och, så att säga, besudlat den. Det kan jag emellertid göra om jag så önskar, ty i egenskap av läsare är jag anarkist. (Och författaren är ju ändå död, eller hur var det nu man sa?)
Amfitryon är en spännande och smart uppbyggd berättelse om förväxlade identiteter och den utbytbara människan. Den kräver emellertid lite koncentration från sin läsare. Med andra ord, detta är inte en roman att läsa i stimmig miljö eller med många avbrott. 275 små sidor med dubbelt radavstånd kan man emellertid tillgodogöra sig i en eller två sittningar, så det tycker jag att ni ska ta och göra. Gör det. 
Ignacio Padilla är en av grundarna av den så kallade "Crack-rörelsen", vilken i ett känt manifest uppmanade latinamerikanska författare att våga bryta med den förhärskande magiskt realistiska traditionen som kommit att bli kännetecknande för latinamerikansk litteratur (typ Gabriel García Márquez och gänget). Bra initiativ, Padilla et al.!
