We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Författarna till Manifest för ett nytt litterärt decennium har skrivit ett appendix i dagens Boklördag i DN. Jag tycker att de har både väldigt rätt och väldigt fel, men mest av allt tycker jag fortfarande att de slåss mot väderkvarnar.   

De skriver:

Den litterära modernismen är en gammal och vördnadsvärd strömning från 1900-talets början som i dag inte förtjänar att kallas mer vital, experimentell, eller för den delen ung, än någon annan sorts prosa. Det finns inte längre formexperiment som utmanar någonting över huvud taget. Att vissa fortfarande väljer att framställa modernismen som radikal och/eller avantgardistisk ser vi som ett retoriskt grepp utan förankring i den litterära verkligheten.
Vi tror det rakt motsatta, att den berättande episka romanen nu vore det mest revolutionära den unga prosan skulle kunna ägna sig åt.

Och senare:

Under det senaste decenniet är det den berättande unga romanen som har fått slåss ur underläge. Retromodernismen har genomsyrat samtalet. Till dess företrädare vill vi säga: Fundera över om ni har täckning för den offerroll ni så gärna intar.

Det intressanta här är att de först kommer fram till att den litterära modernismen inte längre är vare sig radikal eller avantgardistisk, vilket jag är fullt beredd att hålla med om, men att de sedan ändå fortsätter i god litterär modernistisk anda och utnämner sitt eget berättande till just det samma: revolutionärt.

Jag tycker att det är fullt förståeligt att man har åsikter om vad som är bra och dålig litteratur, det kan man ha och det bör man ha. Man kan absolut skriva ett manifest där man propagerar för att en viss litterär riktning är bättre än en annan. Men, ärligt talat, säg det i så fall. Det räcker. Måste den episkt berättande romanen verkligen vara revolutionär för att ha ett existensberättigande, måste den ”slåss ur underläge”? Måste den bryta mot någon påstådd norm för att ha ett litterärt värde? Känns inte dessa tankegångar igen, från en litterär tradition som de själva säger sig vilja utmana? Manifestförfattarna ifrågasätter nämligen inte bara den retromodernistiska prosans självutnämnda offerroll, de försöker även att istället placera sig själva och sin egen litterära riktning på dess plats, vilket känns befängt. Och så himla onödigt.

Jag förespråkar inte alls någon total värderelativism när det kommer till litteratur, verkligen inte (och därför är jag inte heller särskilt förtjust i vare sig motmanifestet eller läsarnas manifest), men saker och ting blir inte nödvändigtvis bättre bara för att de är (påstått) marginaliserade. (Läs Kajsa Ekis Ekmans artikel om Arena och Bang, den är väldigt bra och belysande i den här frågan.) Men dessa manifestförfattare kan helt enkelt inte låta bli att framhärda i att den litterära riktning som de själva representerar är marginaliserad, och detta för övrigt mer eller mindre utan belägg. På vilken arena slåss den episkt berättande romanen ur underläge? Det framkommer aldrig. Den gör det definitivt inte försäljningsmässigt i alla fall. (Och vad gäller kritikerkåren vill jag gärna tipsa om Jenny Maria Nilssons recension av Nanoks Grammatica Obscura.) Dessa manifestförfattare torde själva behöva fundera över om de har täckning för den offerroll som de själva så beredvilligt nu har antagit. Jag tycker inte att de har det. För övrigt, om retromodernismen nu har genomsyrat samtalet, som de påstår, borde de i så fall inte använda sig av ett annat språk än just det retromodernistiska? Borde de inte lägga fokus på konstnärliga värden och högt vs. lågt istället för att slåss med den unga svenska formexperimenterande prosan om vilken litterär riktning som är mest normbrytande? Vem slåss mest ur underläge? Vem fan bryr sig? Seriöst?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Skriv gärna episkt berättande romaner, det är ingen som hindrar er, målet ligger öppet, välkomna! Det kommer att gå skitbra för er, det är nämligen den typen av romaner som så många av oss helst vill läsa. Det är väl dessutom rätt allmänt accepterat att den unga svenska prosan i dag inte är särskilt bra? Det finns helt enkelt inget motstånd mot det som dessa manifestförfattare vill åstadkomma. Kära manifestförfattare, ni kommer att välkomnas med öppna armar. För att ni är bra. Inte för att ni är nyskapande, normbrytande eller marginaliserade. För att ni är bra.

Det handlar inte om någon form av ”rättvisa”, vems tur det är nu, det handlar om god och dålig litteratur, och allting däremellan. Jag tror ju att dessa manifestförfattare faktiskt velat framföra något liknande, tyvärr har det kommit bort i denna påklistrade lätt förorättade kostym som de valt att framträda i, och det är synd. Visst, jag fattar, för att vara för någonting så bör man lämpligen vara mot någonting, ett positionerande är säkert nödvändigt och yada yada, men det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra. Utan att för den sakens skull låta som en Socialdemokratisk valslogan. Alla ska faktiskt inte med. Det tycker inte jag heller.