Smärtans ministerium av Dubravka Ugrešić
Jag har för vana att sortera mina inlägg under författarens hemland (jag hade någon slags idé om att det skulle fungera som incitament för att läsa författare av skilda nationaliteter). Det är rätt knepigt att få till det ibland, i Dubravka Ugrešić fall är det nära nog omöjligt. Ugrešić härstammar nämligen från ett land som inte längre finns: Jugoslavien (varken folkrepubliken eller den socialistiska federationen). Numera är hon bosatt i Amsterdam.
Jag har valt att etikettera henne som kroat. Jag hoppas att jag inte därmed har trampat på några ömma tår. Om det är någonting som jag har lärt mig av att läsa den här boken så är det att det finns många ömma tår. Förvridna, rosa tår i skor som inte längre passar.
Smärtans ministerium handlar om sorg och ilska, ilska och sorg. Och skam och skuld, skuld och skam. (Jag har precis läst Jelineks Älskarinnorna och känner hela tiden en sådan lust att skriva hackigt, upprepande och utan stor bokstav, men jag ska försöka att lägga band på mig själv.)
Tanja Lucic har lämnat ett krigsdrabbat Zagreb och en krisdrabbad relation med Goran för Amsterdam och en tjänst på institutionen för slaviska språk. Hon förväntas undervisa i litteratur för en klass av exil-jugoslaver som egentligen bara är där för att de inte har någon annanstans att ta vägen. Tanja är också där för att hon inte har någon annanstans att ta vägen.
Det är det forna hemlandet, fosterlandet, som är huvudpersonen i den här boken. Hemlandet som det dolda, ständigt undflyende som lärarinnan Tanja, kamrat Lucic, försöker att fånga in, utforska och penetrera. Eleverna hon fått sig tilldelade, Darko, Mario, Meliha, Johanneke... är alla bara medel för lärarinnans undersökning, de är objektifierade kroppar att avbilda Jugoslavien på.
Mot bakgrund av exilen i Amsterdam, där människor lever som dockor i dockhus, där man inte pratar om man inte har någonting att säga, låter lärarinnan Tanja projicerar sin känsla av överflödighet, sin brist på självrespekt på sina elever, de forna jugoslaviska medborgarna. I klassrummet låter hon dem leva ut sina primalskrin och sukta sin längtan efter något ursprungligt, men själv betraktar hon endast, tar inte själv del, inte förrens någon, Igor - den självutnämnde sanningssägaren och bödeln, tvingar henne att göra det. Mötet mellan lärare och elever blir ett både nostalgiskt och smärtfyllt möte som i slutändan får en katarsisliknande effekt.
Att göra upp med sig själv blir för Tanja att göra upp med det forna landet, med den jord hon trampat och med de människor hon känt hela sitt liv men genom vilkas ögon hon inte längre känner igen sig själv.
Att återvända är att dö men att stanna kvar är att förlora. Att vara ett mellanting är att vara ingenting, därför söker eleverna sig till varandra, tyr sig till sin lärarinna, till det tidigare välkända som så snabbt och plötsligt blivit något okänt och främmande. De talar ett språk som de kallar vårska, de talar ett språk som inte längre finns. Plötsligt finns inte heller det ämne som Tanja undervisar i kvar. Allting löses upp och formar något nytt, vad är detta nya? Det nya har redan blivit det gamla, blivit det samma, blivit bara ett annat svepskäl för vad man nu kan behöva ett svepskäl för.
Kring det forna landet, ständigt närvarande i sin icke-existens, vävs en berättelse av minnen, ögonblicksbilder och berättelser, om offer och förövare, om juggenostalgi och hat, som en slags rättegång över vad som varit. Här finns ingen helt igenom ond eller god, här finns bara människor som blivit lurade, och i slutändan kan ingen enda mänsklig själ ta på sig all den skuld som vilar på en hel nations axlar.
Boken följer inte gängse normer för hur en roman förväntas byggas upp och eventuellt är Smärtans ministerium inte mer än summan av sina delar, jag tycker ändå att det finns en vacker, hård kärna någonstans i det inre av den här romanen som stundtals gnistrar till och gjuter samman de vassa kanterna. 
Det finns ingen barmhärtighet, inget medlidande, utan bara glömska. Och bara förödmjukelse och smärta fungerar som säkerhet för lång hågkomst. Det lärde vi oss i det land vi kom ifrån och den kunskapen har vi inte glömt.
