The Victim av Saul Bellow
The Victim, "Offret" på svenska, är en litterär anklagelseakt mot Asa Leventhal. Boken utspelar sig under en sommar i New York då Leventhals fru Mary befinner sig på annan ort. Just frånvaron av frun, som verkar vara den enda som står honom nära, får Leventhal att framstå som något av en isolerad ö, vilket förmodligen också är meningen. Romanen kretsar kring Leventhals inbillade skuld, både den han faktiskt anklagas för att ha och den han inbillar sig att andra anklagar honom för att ha. The Victim är, kort sagt, en paranoid roman.
Tidigt i berättelsen stöter Leventhal ihop med Kirby Allbee, ett möte som blir upptakten till den psykologiska process inom Asa som romanen sedan ägnar sig åt att illustrera. Allbee anklagar Leventhal för att denne ska ha sett till att Allbee fått sparken från sitt tidigare jobb. Leventhal blir arg och slår detta ifrån sig, men Allbee ger inte upp utan fortsätter att anklaga Leventhal. Leventhal ventilerar sin upprördhet över den orättfärdiga anklagelsen inför några få vänner, men möter inget direkt gensvar, ingen verkar riktigt förstå hans upprördhet. Ett minne från en fest där Allbee, i Leventhals tycke, förolämpat en vän till Leventhal verkar inte väcka samma indignerade konnotationer hos den man som Leventhal menar blivit förolämpad. Oförmågan att sammanfoga sina egna minnesbilder med vännens leder till stor frustration hos Leventhal och får honom att börja ifrågasätta både sig själv och sin omgivning. Efter hand som tiden går, och Allbees anklagelser inte upphör, börjar Leventhal att bli mer och mer fundersam över sin egen skuld. Plötsligt finns Allbee överallt, som en ond anklagande skugga som Leventhal inte kan skaka av sig. Ligger det kanske ändå något i det Allbee säger, är han de facto skyldig till Allbees nuvarande situation?
Kirby Allbee är helt klart en manipulativ person, och hans övertygande litania i kombination med Leventhals vilja att göra det som är rätt och riktigt leder fram till att Allbee efter hand rör sig allt närmare Leventhal, både fysiskt som psykiskt. Sakta flätas de båda männen, den anklagande och den anklagade, samman.
Men det finns också en djuplodande, och eskalerande, paranoia i Bellows protagonist Asa Leventhal, vilket blir tydligt under romanens gång. Framförallt märks detta i förhållande till svägerskan Elena som han anser blänger på honom och, likt en romersk-katolsk Ann Heberlein, tyst anklagar honom för yngste sonens död. Eftersom paranoia, per definition, är en ogrundad eller förvriden upplevelse av sakförhållandena är det lätt att förutsätta att det torde vara svårt att sympatisera med en romangestalt som Asa Leventhal. Så är nu inte fallet, kanske för att Bellow inte känner att han måste vrida upp sin Leventhal till bristningsgränsen, utan hellre med hyfsat stadig hand ändå låter honom hålla sig någorlunda ovanför vattenytan romanen igenom.
The Victim kan enligt vissa kritiker läsas som en psykologisk bearbetning av Förintelsen, i sviterna efter Nürnbergrättegångarna. Det är lätt att glömma att själva det faktum att Leventhals nemesis Kirby Allbee ett flertal gånger påpekar att Leventhal är jude måste ha haft en helt annan betydelse 1947 än 2009. Mindre Woody Allensk upprördhet och mer antisemitism, så att säga.
I övrigt är det framförallt två företeelser som påminner om att The Victim från 1947 inte är skriven på 00-talet. Den första är bristen på telefoner. Asa Leventhals svägerska Elena har inte telefon i lägenheten, utan måste gå över till grannarna för att ringa till Leventhal och tala om att yngste sonen Mickey är allvarligt sjuk. När Leventhals fru Mary är bortrest undviker de också att ringa till varandra "i onödan" utan skriver istället brev (!) och kort. Den andra anakronistiska företeelsen är att Mary röker trots att hon är gravid.
Annars känns Saul Bellows roman ultramodern. Den känns precis som den typen av roman som en intellektuell amerikansk man av judisk härkomst skulle kunna skriva idag. The Victim vidrör också ett högaktuellt litterärt ämne, nämligen det där oroande elementet som plötsligt tränger sig in och suddar ut den aura av trygghet som en person tidigare tagit för given. Ta till exempel den illaluktande mannen som tränger sig in i brudparets bil och citerar William Blake (fast i fel ordning) i Naja Marie Aidts Babian, eller Mirandas före detta pojkvän som i Siri Hustvedts Sorgesång bryter sig in i psykoanalytikern Erik Davidsens lägenhet. Det handlar om obehagliga händelser som ligger utanför den egna kontrollen, som en liten påminnelse om att livet inte går att kontrollera fullt ut. Just Sorgesång hör ju också till en lång rad av romaner som litterärt bearbetar 11 september-attackerna; ett trauma som, liksom Förintelsen, fortplantar sig genom den drabbade kulturen och vars efterverkningar är ständigt närvarande i de efterlevandes litteratur.
The Victim är Saul Bellows andra roman och inte en av hans mest kända, i förhållande till romaner som Humboldt's Gift och Herzog är den förmodligen att anse som en bagatell. Jag tycker emellertid att den är riktigt bra och jag tänker att om Bellow skrev så här bra så tidigt i sin karriär, hur bra måste han inte ha kommit att bli senare?
Saul Bellow, I think this is the beginning of a beautiful friendship.
