Bönbok för en vän av Joan Didion
Bönbok för en vän utspelar sig i en centralamerikansk diktatur på 70-talet, ett fåtal överdådigt förmögna familjer styr det lilla landet och fördelar makten mellan sig med hjälp av återkommande statskupper. I Boca Grande är revolutionen ständigt annalkande, men den revolutionära ådran är i Joan Didions berättelse utbytt mot dekadens. Gerillan är bara en kuliss. Solen steker och människorna rör sig sömnigt.
Didion skriver alltid in en kvinna i huvudrollen. I Bönbok för en vän möter vi den undflyende Charlotte Douglas, la norteamericana. Hon har lämnat sin man för att planlöst förflytta sig mellan olika kontinenter tillsammans med sin före detta man. Hon har lämnat sin före detta man och rest till Boca Grande ensam. Hennes dotter, Marin, har lämnat henne och anslutit sig till en marxistisk revolutionär kampgrupp och är eftersökt av FBI.
Varje dag åker Charlotte Douglas ut till Boca Grandes flygplats och sitter där och läser tidningar på ett språk hon inte behärskar. Ingen annan än hon själv vet varför. Landets styrande mottar dagligen rapporter kring la norteamericanas förehavanden (för dem är all information tillgänglig, varje rum avlyssnat, varje kuppförsök noga planerat).
Didions fokus ligger på den kvinnliga sorgen över förlorade illusioner. Charlotte Douglas befinner sig ständigt i en vänthall, i ett mellanrum i sitt eget livs historia. Ändå blir hon kvar i Boca Grande. När "revolutionen" kommer vägrar hon att lämna landet, och ingen av de män som känt henne lyckas övertala henne att stiga på ett plan därifrån.
"Jag har gått min väg från ställen i hela mitt liv och jag tänker inte gå min väg härifrån."
Berättaren, Grace Strasser-Mendana, är ingift i den styrande familjen. Hon är en antropolog som förlorat tron på sin egen metod. Det är genom henne vi får Charlotte Douglas berättelse.
"Jag ska vara hennes vittne" lovar hon.
En kvinna som betraktar en annan kvinna är ingen vanligt förekommande företeelse i litteraturen. Vi har vant oss vid att det är män som betraktar kvinnor, litterärt sett. Grace är en antropolog med en kulturspecifik förförståelse som skolats i objektivitet, hon släpper aldrig distansen till sitt undersökningsobjekt. Vi får oss Charlotte Douglas serverad som hon ter sig från några meters avstånd. Tillgänglig, alltid tillgänglig, men inte riktigt närvarande, aldrig riktigt där.
I slutändan måste Grace bekänna sitt nederlag: "Jag har inte varit det vittne jag ville vara."
Bönbok för en vän är ett system som vid felanvändning lätt kortsluts och brinner upp, den kräver en viss långsamhet i läsningen. Det är den där typen av berättelse där det yttre händelseförloppet endast sällan speglar det inre händelseförloppet. Didion ramar skickligt in sin berättelse genom att låta ett fåtal meningar upprepas rytmiskt genom hela boken.
"Marin och jag är förresten oskiljaktiga"
"Hälsa Charlotte att hon gjorde fel."
"Ni har fel båda två men det spelar ingen roll längre."
Joan Didion är en lysande författare, och som hon kan skriva! Jag är full av beundran inför hennes hantverksskicklighet. Jag älskar hennes alienerade kvinnliga romangestalter och hur de rör sig mellan rummen. Det svala, ironiska hantverket, och hur sorgen sakta flyter fram under deras fötter. Prosan är knivskarp. Alltid med samma avskalade "så att ni vet"-attityd.
"Charlotte skulle själv ha kallat sin historia ett passionsdrama.
Jag tror snarare jag vill kalla den en berättelse om självbedrägeri."
Det är inte enkelt att skriva så här bra, men Didion får det att verka som om det vore det. Det är den där smarta exaktheten, hur hon alltid lyckas hitta en ny nerv, varje gång. Varje mening är perfekt i sitt sammanhang, inte ett ord i onödan, inte ett kommatecken för mycket. Didion är "always in control", för att citera Joyce Carol Oates. Ändå är texten så lätt, så sval, som isbitar i ett glas. Hon lyckas med konststycket att skriva någonting utan att faktiskt skriva det (Carina Rydberg måste vara grön av avund). Joan Didion är dessutom en av få författare som kan beskriva sorg utan att bli sentimental. Jag vet inte hur hon gör det. Jag kan inte förklara det så att ni förstår. Om jag någon gång skulle få för mig att skriva en bok så skulle jag förmodligen försöka härma henne. Men jag skulle inte lyckas.
A book of common prayer publicerades ursprungligen 1977 och kom ut på svenska som Bönbok för en vän första gången 1978. Nu kommer den ut i nytryck.
"Joan Didion is one of the very few writers of our time who approaches her terrible subject with absolute seriousness, with fear and humility and awe. Her powerful irony is often sorrowful rather than clever... She has been an articulate witness to the most stubborn and intractable truths of our time, a memorable voice, partly eulogistic, partly despairing; always in control."
- Joyce Carol Oates
