We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Nej men vet ni vad kära vänner, jag tar nog och ger upp boktipset.se redan nu. Jag har enträget suttit och klickat i boktitlar i ett försök att få någonting tillbaka, ett vettigt boktips eller så, men trots nära 400 titlar i min så kallade "bokhylla" så fortsätter sidjäveln att rekommendera mig Sju sorters kakor.

"Boktipset har räknat ut att du skulle ge denna bok betyget 5.0" Seriöst, tror ni det? Vad bygger ni det på? Jag har fan inte bakat en bulle i hela mitt liv. Har jag klickat i för många titlar av Joan Didion, Michel Houellebecq och Elfriede Jelinek, är det där problemet ligger?

Boktipset.se rekommenderar mig även att läsa Under Valnötsträdet: goda idéer från vårt kök. Jag tycker att det är ganska illa. Men det värsta av allt är att jag måste ju ha dragit på mig det här själv, eller hur, uppenbarligen delar jag boksmak med människor som gillar att baka och laga "inspirerande vardagsmat"? Jag har alltså kärringsmak när det kommer till litteratur?

Kul att veta. Jag avregistrerar mig nu.

Det enda hyfsat normala boktipset jag får är, såklart, Eyvind Johnsons Strändernas svall. Det är intressant för det är samma titel som bok.nu envisas med att tycka att jag ska läsa. Jag är banne mej förföljd av Strändernas svall! Extremt osugen på att läsa den är jag naturligtvis också. (Men hellre den än Sju sorters kakor på en tågresa.)


Kanske en dag, Eyvind... Men ring inte mig, jag ringer dig!

Förresten, jag tycker att det här omslaget är jättefint:



Intressant dock att jag tycker att omslaget ovan är fint medan jag tycker att Skantzes Tribut-omslag är sunkigt. Genusanalys på det, någon?

Lyrans Tematrio kör på Nobelpristagare den här veckan. 3 favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset ska väljas. Skitsvårt! Jag väljer tre, men förbehåller mig rätten att ändra mig, precis när som helst. Jag står inte för nåt i längden. Yes box alright! (Men jag orkar inte motivera, det känns lite overkill.)

Thomas Mann - Döden i Venedig

Hermann Hesse - Stäppvargen

Elfriede Jelinek - Pianolärarinnan


För att kommentera mina egna val:

1. Bara tyskspråkiga författare. (Sehr gut!) 
2. Gemensamt tema: Hmm, människor vid sidan av? Nej, det stämmer inte riktigt. Men en känsla av, ja, vad säger man, annorlundaskap - är det ett ord? Freaks and geeks? Ja, typ.
3. Egentligen gillar jag Elfriede Jelinek som författare mer än enskilda romaner. Men Pianolärarinnan är mycket bra. 
4. Det var väldigt länge sedan jag läste Stäppvargen. Problemet är att jag har upphöjt den till en sådan ikonartad status i mitt medvetande att jag inte längre vågar läsa om den av rädsla för att den inte ska vara så bra som jag tänker att den är, som jag minns att den var. (Det är samma sak med exempelvis Franny and Zooey, en annan gammal favorit, tänk om den inte skulle vara så bra som jag minns den? Jag skulle avsky att behöva inse att kejsaren är naken så därför blir det ingen omläsning.) 

Nytillskott i bokhyllelandskapet! Marcel Beyer och gamle Dostojevskij. Att få böcker med kommentaren "Istället för blommor...", vad tycker vi om det? Vi gillar det så klart! Böcker vissnar ju inte på samma sätt heller, åtminstone inte bokstavligt talat.

Böcker istället för blommor - kanske det bästa som hänt parmiddagen.  

Får ni också den där känslan ibland att alla böcker är tråkiga? Man påbörjar en bok, läser en 30-40 sidor och fattar ingenting. Ibland känns det som att de kommer på rad, de där böckerna, och det är kanske inte det att de är direkt illa skrivna eller dåligt genomarbetade, det är snarare en känsla av att det är en bok för någon annan, men inte för mig, inte just nu, så nej tack.

Den senaste tiden har jag påbörjat, men valt att ej läsa färdigt, flera böcker på raken. Det handlar om följande böcker (och jag vill tydliggöra att jag inte vänder mig mot den eventuella kvalitén på de här böckerna, det handlar snarare om att de inte direkt intresserar mig):

Katja Timgren - Ingenting har hänt

Den här boken förstår jag mig inte på alls. Jag tror att jag hade en idé om vilken typ av bok det här skulle vara, men det visade sig att jag hade missbedömt den totalt. Den var någonting helt annat, och inte för mig. Seg, kändes den. Och oengagerande. Liksom alltför luftig mellan raderna. Jag står över.

Michal Witkowski - Lubiewo

Det här är förmodligen en bra bok egentligen, den har fått fina recensioner, men av någon anledning tar det verkligen emot att läsa färdigt den. Kanske i framtiden, kanske någon annan gång, i en annan tid, i en annan stad, Witkowski. F'låt.

Emilie Flygare-Carlén - Rosen på Tistelön

Ja, jag vet inte riktigt vad som hände här. Rosen på Tistelön hade jag ju tänkt läsa till "Ett hem utan böckers" "Klassiska Kvinnor"-utmaning, men det blev aldrig av att jag läste hela. Jag tror att det var språket som tog emot, och den gudfruktiga unga damen i romanen (synnerligen irriterande person). Ville bara lägga den ifrån mig hela tiden, så till slut gjorde jag det.

Javier Marías - Alla Själar

Har inte bestämt mig för om jag ska läsa färdigt den här ännu. Det kan hända att jag gör det, men inledningen var svag, måste jag säga. Just nu har jag "paus" från den och läser Haruki Murakami istället. Vi får se vad som händer, men jag tror nog att biblioteket får den tillbaka igen ganska snart.

Suzanne Brögger - Fräls oss ifrån Kärleken

För att den utgör ett sådant underbart frontalangrepp på kärnfamiljen och samhället och för att den är ett måste för varje feministisk kvinna som lider av någon form av självbevarelsedrift.

Birgitta Stenberg - Kärlek i Europa

För att du också vill ta en amfetamintablett och vandra Paris gator med Birgitta och Paul Andersson och prata om litteratur. Och för att det är en så fantastiskt vacker boktitel.

Joyce Carol Oates - Våld - en historia om kärlek

För att de jävlarna får vad de förtjänar i den här boken. Tyvärr inte av kvinnan själv, men man kan inte få allt. Inte Oates bästa, men bra nog.

Unni Drougge  - Boven i mitt drama kallas kärlek

För att du bara har hört Jan Guillous sida av saken.

Carin Holmberg - Det kallas kärlek

För att du tror att du och din kille är jämställda. Men du har fel.

Har precis druckit kaffe och är därmed på dåligt humör. Jag gillar inte kaffe men ibland dricker jag det ändå, för att vakna till så att säga. Det slutar i nio fall av tio med att jag får ont i magen, och så även idag. Kaffe = Skit. Jag föredrar earl grey. Och Evelyn Waugh.

I vilket fall som helst, om det här inlägget blir lite gnälligt så vet ni varför.

En sak som slår mig när jag läser bokbloggar (och jag läser många) är att det verkar vara väldigt vanligt bland bokbloggare att lista barnböcker som favoritböcker. Är inte det lite märkligt? Jag menar, okej om man minns vissa läsupplevelser från barndomen eller ungdomen som extra starka, men borde man inte lyckas slå dem med senare läsupplevelser, i vuxen ålder? Och om man nu inte gör det, är inte det lite tragiskt? Om nu den där Roald Dahl-boken visar sig vara all there is, så att säga. Då kan man ju lika gärna lägga av med att läsa och börja med handarbete eller något istället?

Jag kanske inte var ett tillräckligt litterärt barn (det var jag förresten med all säkerhet inte, jag älskade Berts Dagbok exempelvis) men jag kan verkligen inte påminna mig någon barn- eller ungdomsbok som skulle slå exempelvis Den allvarsamma leken, Brideshead Revisited, Anna Karenina eller Mandarinerna, för att nämna några vuxenboksfavoriter.

Inte för att vuxenböcker per definition alltid är bättre, det är dom inte, jag kan nämna en hel hög barn- och ungdomsböcker som är bättre än exempelvis Liza Marklunds böcker. Men ändå, inte kan man på allvar mena att Godnatt Mister Tom är den bästa bok som har skrivits? Man kan ju inte vara direkt beläst om man fortfarande håller den högst efter tolv års ålder?

Det jag funderar på är om det kan ligga någon slags önskan om att framstå som gullig bakom det hela, ni vet, lite som när tjejer pratar med bebisröst med sina killar? Lite efterbliven-tjej-försöker-leka-Montmarte-Amelie? Är jag helt fel ute?

Alltså... förra inlägget är liksom så deprimerande på något sätt. Det framstår ju som om Vinterträdgården skulle ha varit största läsupplevelsen 2008! Det är ju inte ens i närheten av sant.

Så bra var den inte, men jag var ju tvungen att klämma till med något som jag i alla fall inte hatat. Jag borde radera hela inlägget och skriva ett nytt som bara heter "Jag älskar Stina Aronson" och så är det bra så. Jag kanske gört!

Försöker komponera någon slags årsbästalista på litteraturfronten, det går sådär. Är det bara jag eller har det varit lite tunt i år? Jag gillade ju Innan Männen av Nina Bouraoui. Och Christine Falkenland lyckades skriva en bok som för en gångs skull inte fick mig att vridas av skam (Vinterträdgården).

Flera av de böcker som andra verkar gilla väldigt mycket har jag tyckt varit sådär, bra men inte fantastiska, som Vägen av Cormac McCarthy, Revolutionary Road av Richard Yates och Hey Dolly av Amanda Svensson. Jag gillade ju upplägget med Sara Mannheimers Reglerna, men så bra tyckte jag ju ändå inte att den var. Jag har en väldigt kluven inställning till PO Enquists Ett annat liv. Jag trodde också att Patricia Dunckers Förhäxad av Foucault skulle vara bättre än vad den var, liksom Gertrud Hellbrands Scenario X.

Årets besvikelse torde vara Våldtäkt och Romantik av Katrine Kielos. Ja, och Salong F. av Åsa Mattsson var ju jättedålig också, men den hade jag å andra sidan inga stora förväntningar på. Andra kandidater på inte särskilt bra-listan: Berny Pålssons Känn pulsen slå (jag vill ju tycka om Bernys böcker, men varför måste allting vara så himla magiskt och glittrande hela tiden? Har hon brist på synonymer?), Lonely Planet av Elise Karlsson tyckte jag inte alls om och Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll var ju bara så intetsägande.

Det blir inga direkta hyllningar här känner jag. Jag känner mig som en dålig litteraturkonsument, som om jag skulle ha förlorat förmågan att uppskatta.

Jag har i och för sig läst en massa fantastiska böcker som inte kom ut i år. Om jag ska göra en lista över dem så skulle den se ut så här:

TOPP FEM BÖCKER SOM JAG LÄSTE I ÅR MEN SOM INTE KOM UT I ÅR:

På Chesil Beach av Ian McEwan

Berta Funcke av Stella Kleve

Medaljen över Jenny av Stina Aronson

Thérèse Raquin av Émile Zola

Skrattet och glömskans bok av Milan Kundera

Just nu läser jag Dubbelgångaren av José Saramago och den är också bra, den rekommenderar jag.

Jag tänkte hinna läsa Sofi Oksanens Baby Jane och Silke Scheuermanns Timmen mellan hund och varg innan årsskiftet, kanske finns det något där? Annars får vi hoppas på litteraturens år 2009, förhoppningsvis det år då Monika Fagerholms Glitterscenen kommer ut, jag menar hur länge har vi väntat egentligen? Carina Rydbergs science fictionroman (??!) kommer ut också, men den kanske är dålig, jag avskyr science fiction, liksom varför kan författare inte bara bestämma sig för en genre och hålla sig till den? Men okej, vi håller tummarna för den ändå. Annars vet jag inte, jag har inte läst katalogen.

När jag var liten fick jag en gång en kassettbandspelare. Jag tror att det kan ha varit antingen 1986 eller 1987, för min första kassett var Europes The Final Countdown (som jag älskade). I alla fall så var det en sabla fin kvalité på den där bandaren för när jag flyttade hemifrån rätt många år senare var den fortfarande vid god vigör. Vid det laget hade jag emellertid slutat lyssna på både The Final Countdown och kassettband i allmänhet. Det senare dock med ett viktigt undantag: kassettböcker från Stadsbiblioteket. Jag brukade ligga i min säng om kvällarna och lyssna på svartgula kassetter som jag plockat upp ur orange och gröna plasthöljen (med ett litet gummiband runtomkring).

Många goda romaner har jag på det sättet tillgodogjort mig: Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij, Mandarinerna av Simone de Beauvoir, En dåres försvarstal av August Strindberg och Alias Grace av Margaret Atwood, för att bara nämna några.

För några år sedan råkade jag tyvärr glömma min bandare hos en person som sedan slarvade bort den, så sedan dess har jag inte haft förmånen att få cykla hem med några skallrande orangea plasthöljen i cykelkorgen. Det var riktigt länge sedan jag sist stoppade in en svart och gul kassett och tryckte på play.    

Men the times they are a-changin' och nuförtiden kan man ju faktiskt ladda ner ljudböcker från nätet, det enda som krävs är ett litet klick och sedan kan man lyssna på böcker i sin mp3-spelare. Fördelen med ljudböcker är ju att man kan lyssna på dem precis när som helst, man kan lyssna på dem på vägen till busshållsplatsen utan att riskera att bli överkörd, som ett exempel. På det här sättet har man möjlighet att tillgodogöra sig mycket mer litteratur än annars, man kan ju faktiskt läsa dubbelt så många böcker utan att vardagen hindrar en genom att tvinga en att typ gå och stå och annat onödigt. Skitsmart jue!

Just nu lyssnar jag på:

- Krig och Fred av Leo Tolstoj
- Infiltratören av Lasse Wierup

Okej. Det här vill ni nog inte veta. Men jag berättar det ändå.

Biblioteksböcker är ju bra på många vis, på de flesta vis faktiskt, nackdelarna är ju dels att det kan vara lång kö på dem (om jag vill läsa Allt är vind så finns det exempelvis 52 andra personer som kommer att få tillfälle att göra det före mig), och så det där att de kan ha varit hanterade av människor av det äckliga slaget i ett tidigare skede av sin livsbana. Det kan visserligen förlagsnya böcker också ha varit, men det låtsas vi ju sällan om.

Jag brukar dessutom låtsas att ingen har läst mina biblioteksböcker innan jag gör det (ni hör ju själv hur jag formulerar det, mina biblioteksböcker...), trots att jag ganska ofta stöter på mat och kaffefläckar, ihjälklämda småkryp och klotter i dem. (Vad gäller det sista så tycker jag så här: Kommenterande klotter är kul, "kuk" eller "fitta" skrivet med slarvig handstil är mindre kul. När folk rättar stavfel och dålig meningsuppbyggnad tycker jag att det är ganska irriterande. Håll din rödpenna för dig själv liksom.)

I alla fall.

Jag lånade Medaljen över Jenny av Stina Aronson från stadsbiblioteket (en riktig liten pärla till bok förresten, men mer om den vid ett senare tillfälle). Redan vid första läs-sessionen upptäckte jag det - det lilla kletiga som satt fast på ovansidan av bokpärmen. Jag kan inte med säkerhet uttala mig om vad det är (eller snarare vad det en gång varit) men det kan, jag säger att det kan vara en snorbobba. Det kan också vara något annat, kåda kanske? Godis? Klister? Jag bestämmer mig för att absolut aldrig nudda vid det, och sen så läser jag boken ändå. Ja, det gör jag. Men jag nuddar aldrig det lilla som sitter fast utanpå. Inte en enda gång gör jag det.

Så. Det är tidig morgon, jag har en buss att passa och på bussen måste man ju ha någonting att läsa, jag slänger ner boken i min väska och rusar iväg i snöovädret. Kommer på bussen, halar upp boken och läser och... det lilla kletiga är borta. Det har trillat av och ligger nu någon annanstans, förslagsvis någonstans i min väska.

Och där är vi nu.