We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Det är något med författarfotot till Gertrud Hellbrands Scenario X som gör mig illa till mods. Ville Gertrud ha det så här, undrar jag. Rynkorna på halsen? Jag inspekterar mig själv i badrummets spegel och inser att jag har likadana själv, jag får åldersångest och går och lägger mig. Men livet måste fortsätta.

Jag upptäcker att barn har dem också. Det finns ingen utväg.


Jag tror att det faktum att Hellbrand till utseendet liknar en tjej jag gick i skolan tillsammans med och som var lite annorlunda (på det dåliga sättet) och utanför (på det icke glamourösa sättet) får mig att få förutfattade meningar om hennes person och prosa. När jag läser att Gertrud gillar de Sade tänker jag usch.

Jag vet. Jag borde skriva om boken. Inte författaren. Men jag har alltid så svårt att hålla isär.


Jag har läst Scenario X följt av Vinthunden (ja, i den ordningen) och det känns ju som att det finns ett flertal återkommande teman i de båda böckerna, teman som jag av gammal vana relaterar till författaren som privatperson ty sådan är sjukdomen. Det handlar om över- kontra underordning och hur tyngdpunkten däremellan skiftar men kanske aldrig riktigt ändå (jag är inte helt övertygad om att det enda som hjälper mot hud är vasst stål).

Jag läser en intervju med Hellbrand, jag läser en äldre intervju med den samma, på bokhora.se läser jag en liknelse mellan Hellbrand och Chuck Palahniuk. Chuck-liknelsen framstår för mig som så främmande. Något som alltid irriterat mig när jag läst Palahniuks böcker (och jag har läst en hög, jag är inte nödvändigtvis stolt över det) är att han inte orkar stanna kvar i meningslösheten, ensamheten, apatin, hatet, i sin fuck you-attityd - han måste alltid vidare, han måste knyta ihop säcken och slänga till med lite sensmoral, lite halvlyckligt slut, lite svar på alla frågor. Tyler får sin Marla och han i Choke sin mentalpatient och jag vill inte avslöja twisten i Invisible Monsters men låt mig bara lugnt konstatera att den förringar hela berättelsen.

Från detta skiljer sig Hellbrand med sin nattsvarta prosa och sin otraditionella berättarstil, sin upphackade struktur och det hon i en intervju om Vinthunden kallar sin ovilja att skriva läsaren på näsan. Hon vill inte ge någon snuttefilt, det behövs ingen början och slut och framförallt - det behövs inget VARFÖR. Läsarens varför får ett därför nerkört i halsen.

Ingen moral alltså. Så långt allt väl. Kärnan i Vinthunden - detta något som jag alltid återkommer till och som inte alls behöver vara ett budskap, DET BEHÖVER INTE VARA SENSMORAL, men det får gärna vara något, inte bara ord och bokblad -  är mig dock något fördold, jag antar att det är upp till mig själv, som om författaren sa sug på den här sura karamellen och känn efter hur det känns, hur faller det dig i smaken - kan du urskilja de individuella beståndsdelarna?

Jag föredrar Vinthunden framför Scenario X även om Scenario X är mer rak i sitt berättande: här finns inget varför och inte heller någon början eller slut, men ändå ett fullt begripligt sammanhang (Jag tänker: Jag fattar. Jag fattar att det inte finns någonting att fatta.). Vinthunden är kort i tonen och man kan få en känsla av att någon sida fallit bort eller att bladen hamnat i oordning. Jag kan lika gärna läsa dem i oordning. Den är fullt begriplig och totalt obegriplig på samma gång. Jag får en kort stund för mig att Jan och Angela är samma person och en helt ny berättelse tar form, sedan ändrar jag tillbaka, varför skulle det vara så? Om det var så skulle jag väl veta det säkert? Tyler Durden kom ju till insikt, tänker jag. Det linjära berättandets vana suger i mig, abstinensen! 

Jag kan ändå uppskatta orden i kombination i Vinthunden, språket är lättflytande och inte nertyngt av onödiga metaforer i oändlighet; ett ofta återkommande inslag i debutalster. Den stora skillnaden mellan Vinthunden och Scenario X är i slutändan den efterhängande känslan, den som infinner sig efter avslutad Vinthunden, men som saknas helt efter Scenario X. Hur kommer det sig, vad skiljer dem åt? Kanske är det som saknas i Scenario X ett identifikationsobjekt, kanske var det just det som Hellbrand inte ville ha och medvetet har skrivit ur berättelsen genom att aldrig ens antyda en sådan, och att jag därför inte kan låta bli att sakna henne. Där Vinthunden känns som en liten skärpa av en slags verklighet är Scenario X så uppenbart fiktion, så uppenbart ett tillkämpat (allt för tillkämpat, enligt min åsikt) försök att åstadkomma något skruvat. Hellbrand eftersträvar nog en läsarreaktion i båda sina böcker, men jag kan inte reagera plikttroget på Scenario X, ty vari ligger det eggande och det förbjudna, var finns det gränsöverskridande om det inte ens känns. Som att skrapa bort gammal målarfärg men aldrig bry sig om att ersätta den med ny och fräsch.