Farväl till Berlin av Christopher Isherwood
Christopher Isherwoods Farväl till Berlin påminner på många vis om en av mina personliga favoritböcker, nämligen Truman Capotes eminenta Breakfast at Tiffany's. I båda böckerna återfinner vi en författare som lär känna en excentrisk kvinna, hos Capote heter hon Holly Golightly och hos Isherwood heter hon Sally Bowles. Holly Golightly och Sally Bowles är dessutom ganska lika; de har båda ett affärsmässigt förhållningssätt gentemot män, de lever ständigt i nuet och tar en dag i taget, de är impulsiva och okonventionella, och ganska egocentriska vid närmare eftertanke. De är attraktiva, men inte vackra, de utstrålar en slags barnslig sexuell energi som inte har någonting med renhet och kyskhet att göra, de är ouppnåeliga men samtidigt väldigt närvarande. I båda böckerna blir den återberättande författaren något av en fadersfigur för dem, fascinerat följer han deras irrfärder och upptåg, trots att han vet att han inte kommer att få någonting tillbaka.
Holly och Sally tar mer än vad de ger, men livet har också tagit saker från dem som de aldrig kommer att få tillbaka. De har båda blivit lite tilltufsade av livet, de har båda blivit svikna av män, Holly liksom Sally, och trots att de aldrig skulle erkänna det så är livet kanske inte så där fantastiskt som de hela tiden säger att det är. Kanske är framtiden inte heller så ljus som de vill låta påskina, men vad du än gör, peta inte håll på illusionen! All världens Hollys och Sallys mår bäst av att få leva i det självcentrerade universum som är deras, och där är de också som allra charmigast. De är här den ena dagen och borta den nästa, så det gäller att njuta av deras sällskap medan man fortfarande kan, de kan vara i Paris eller Rom nästa vecka.
Jag tycker mig också i Farväl till Berlin känna igen vissa tendenser som jag förknippar med Haruki Murakamis författarskap. Det Farväl till Berlin, Breakfast at Tiffany's och exempelvis Murakamis Norwegian Wood alla har gemensamt är kvinnan. Den där speciella kvinnan, som i sig är tillräckligt intressant för att ge en hel bok ett existensvärde. Det är bara för mig att erkänna; jag gillar henne. Trots att hon är en sådan litterär och cineastisk kliché. (Vad säger det om mig egentligen? Har jag inkorporerat "den manliga blicken" månntro? Handlar det om något slags internaliserat förtryck? God only knows.)
Nu handlar ju varken Breakfast at Tiffany's eller Farväl till Berlin enbart om Holly Golightly eller Sally Bowles (och Norwegian Wood handlar inte enbart om Midori Kobayashi). Större delen av Farväl till Berlin handlar ju de facto inte om Sally Bowles, ändå är det henne man minns. Det är hon som ger boken dess särprägel.
I Farväl till Berlin är författaren i boken namne med bokens riktiga författare; Christopher Isherwood. Han skriver i förordet att bokens Isherwood inte ska förknippas med honom själv. "Christopher Isherwood" är praktisk som buktalardocka, skriver han, ingenting annat. Farväl till Berlin kan kanske förstås som semi-självbiografisk.
Bokens "Christopher Isherwood" befinner sig i Berlin i början på 30-talet, liksom verklighetens Christopher Isherwood gjorde, och mot en bakgrund av den groende nazismen bevistar han sunkiga källarhak, restauranger och nattklubbar tillsammans med Sally Bowles. Han bor inneboende hos Fräulein Schröder och lär där känna ett gäng udda karaktärer. Han tillbringar en sommar på Rügen tillsammans med Peter och Otto, och flyttar senare hem till den senares familj för att för en tid leva inneboende hos familjen Nowak. Han lär även känna den judiska familjen Landauers och bevittnar deras fall.
Farväl till Berlin är en roman om människor. Det är även en roman om 30-talets Tyskland, några år före andra världskriget. Vi introduceras till Führern och vi inser sakta tillsammans med författaren att den kommunistiska revolutionen inte kommer att bli verklig. Istället håller något fruktansvärt på att hända, och trots att "Christopher Isherwood" själv inte verkar personligt drabbad, märker vi hur vännerna omkring honom faller bort och faller i glömska, Bernhard som får en "hjärtattack", Rudi som blir torterad, den äldre Herr Landauer som måste lämna landet.
Farväl till Berlin är förlaga till John Van Drutens pjäs I am a camera vilken i sin tur är förlaga till musikalen Cabaret, löst baserat på vilken det senare även spelades in en film med samma namn (där Liza Minnelli spelar Sally Bowles). Filmen verkar emellertid skilja sig en del åt i förhållande till Isherwoods roman. I boken har exempelvis "Christopher Isherwood" och Sally Bowles inget sexuellt förhållande. (Inte heller har Holly Golightly något sexuellt förhållande med den namnlöse författaren i Capotes roman, trots att Hollywood velat porträttera det annorlunda.)
Den riktige Christopher Isherwood var själv gay och kom enligt egen utsago till Berlin för att "hitta söta pojkar", och om man så vill så kan man läsa vissa delar av Farväl till Berlin med den informationen i bakhuvudet.
"En halvtimme senare följde Bernhard mig upp till min sovrumsdörr, alltjämt leende och med handen på min axel. Vid frukosten nästa morgon såg han trött ut men var glad och underhållande."
Letar man efter något spännande eller händelserikt är det här fel bok, men vill man lära känna några udda existenser, insupa en dos av 30-talets Berlin eller helt enkelt läsa en väldigt fin och underhållande roman, då tycker jag att man ska ta och läsa Farväl till Berlin. Jag tycker att det är en förtjusande liten bok, simply chaaaaarming! Fantastisk titel för övrigt.
Liza Minnelli som Sally Bowles.
Audrey Hepburn som Holly Golightly.
