om att gå i barndom
Har precis druckit kaffe och är därmed på dåligt humör. Jag gillar inte kaffe men ibland dricker jag det ändå, för att vakna till så att säga. Det slutar i nio fall av tio med att jag får ont i magen, och så även idag. Kaffe = Skit. Jag föredrar earl grey. Och Evelyn Waugh.
I vilket fall som helst, om det här inlägget blir lite gnälligt så vet ni varför.
En sak som slår mig när jag läser bokbloggar (och jag läser många) är att det verkar vara väldigt vanligt bland bokbloggare att lista barnböcker som favoritböcker. Är inte det lite märkligt? Jag menar, okej om man minns vissa läsupplevelser från barndomen eller ungdomen som extra starka, men borde man inte lyckas slå dem med senare läsupplevelser, i vuxen ålder? Och om man nu inte gör det, är inte det lite tragiskt? Om nu den där Roald Dahl-boken visar sig vara all there is, så att säga. Då kan man ju lika gärna lägga av med att läsa och börja med handarbete eller något istället?
Jag kanske inte var ett tillräckligt litterärt barn (det var jag förresten med all säkerhet inte, jag älskade Berts Dagbok exempelvis) men jag kan verkligen inte påminna mig någon barn- eller ungdomsbok som skulle slå exempelvis Den allvarsamma leken, Brideshead Revisited, Anna Karenina eller Mandarinerna, för att nämna några vuxenboksfavoriter.
Inte för att vuxenböcker per definition alltid är bättre, det är dom inte, jag kan nämna en hel hög barn- och ungdomsböcker som är bättre än exempelvis Liza Marklunds böcker. Men ändå, inte kan man på allvar mena att Godnatt Mister Tom är den bästa bok som har skrivits? Man kan ju inte vara direkt beläst om man fortfarande håller den högst efter tolv års ålder?
Det jag funderar på är om det kan ligga någon slags önskan om att framstå som gullig bakom det hela, ni vet, lite som när tjejer pratar med bebisröst med sina killar? Lite efterbliven-tjej-försöker-leka-Montmarte-Amelie? Är jag helt fel ute?
Hahahaha! Ja lite gnälligt faktiskt.
Jag älskar barnböcker. Ohc jag är verkligen inte en av dom där tjejerna du talar om. Jag har ingen bok "högst på listan". Böcker har så många olika kvalitéer. Vuxenböcker sina och barnböcker sina.
Det finns flera saker jag gillar med (vissa) barnböcker. Dels dubbelheten. När jag läste t ex Narniaserien (ja jag vet, ett klassiskt exempel) när jag var liten upplevde jag vissa saker. När jag läser dom som vuxen får jag inte samma upplevelse men upptäcker och förstår sådant som jag inte förstod och såg då. Likaså med Tove Jansson.
I andra böcker jag jag uppskatta enkelheten. Jag anser det vara en konst att lyckas fånga livet på ett samtidigt gripande och enkelt sätt. God natt mr Tom är ett bra exempel på det. Likaså Lärns böcker om Eddie.
En tredje kategori är humorn. Ja så som Anders och Sörens böcker. Jag må vara barnslig men det är en humor i min smak.
Hoppas magen är bätre och att du nu inte ser ner på mig allt för mycket för min barnboksförtjusan. :)
Okej om man skriver vilken barnbok man gillade mest när man faktiskt var ett barn. Eller om man bara skriver om barn- och ungdomslitteratur och därför jämför inom samma genre. Men annars håller jag med dig om att det är lite... märkligt med folk som framhåller barnböcker som sina favoriter i alla kategorier.
Fast å andra sidan så är vissa av mina favoriter vuxenböcker som jag läste första gången när jag fortfarande var barn, så vad vet jag egentligen...?
Mikaela: Alltså man får ju gilla vad man vill så klart och det finns massor av bra barn-och ungdomsböcker, som sagt. Jag ser inte ner på människor som gillar barnböcker, jag menar det är ju oftast dom som upptäcker böcker tidigt som blir dom stora läsarna i vuxen ålder. Vad man gillade som liten spelar ju inte så stor roll. Jag menar mer att om man läser böcker under ett helt liv så vore det ju lite sorgligt om man inte lyckades finna "nya världar" och så att säga utvecklas i sin smak vad gäller böcker.
Anna s: Ja och vad vet jag egentligen? Jag gillade exempelvis Stäppvargen stenhårt när jag var teenager, men idag kanske jag skulle tycka den var skit, jag vågar inte läsa om av rädsla för att den inte ska hålla, det vore så sorgligt att behöva upptäcka...
Kan det inte vara så att man helt enkelt inte minns sina vuxen-lästa böcker lika starkt som de man läste som barn? Antingen att de inte ligger i långtidsminnet och att man faktiskt inte kommer ihåg dem (tidigt tecken på senilitet, någon?), eller att man faktiskt inte har haft så starka läsupplevelser sedan man var barn (fast det vore ju ännu mer tragiskt...framför allt om man som vuxen fortsätter läsa)? Näej, usch, båda mina möjligheter är ju väldigt tragiska, måtte ingen av dem vara sanna ;)
Ja jag har ju alltså inte lyckats komma till pudelns kärna i den här frågan. Kanske skulle man pröva att se på det hela ur ett psykoanalytiskt perspektiv: vuxna människor som fortfarande håller sina läsupplevelser som barn högst, hur ska vi tolka det, regression någon?
