Det privata är politiskt, PO
Per Olov Enquists självbiografi Ett annat liv, årets Augustprisvinnare, är en rar liten karamell, om än märkligt schizofren i sitt förhållande till de privata delarna av det Enquistska levernet. Det är ganska mycket som fattas här, 530 sidor till trots, och det står ju självfallet den självbiografiske författaren fritt att välja och vraka mellan vad han vill, och vad han inte vill, berätta.
Uppenbarligen vill han inte berätta om sin familj. Hans första fru verkar exempelvis inte ha något namn. De möts aldrig, plötsligt bara finns hon där. Hans barn är sparsamt omnämnda, speciellt dottern för en undanskymd tillvaro.
Och med sådant gör man väl som man vill, tänker jag, men nog är det lite märkligt?
Om sin unge son Mats skriver han att han dock är "en viktig del av hans liv, nästan lika betydelsefull som debutverket" (sic). Det kan vara ironi, men det är inte alls säkert.
Han verkar sällan reflektera över sin fadersroll, han lämnar fru och barn och Sverige för en ny kvinna, fru nummer två, och ett nytt land, Danmark. Hans son förlåter honom, skriver han. Man är inte övertygad.
Om uppbrottet knappt något alls skrivet. Det kan ju handla om hänsyn.
Faktum är att hans andra fru har ett namn, hon har till och med ett yrke. Kanske är hon faktiskt en människa av kött och blod men vi kan inte riktigt veta säkert. Katten August är emellertid omsorgsfullt nedtecknad, liksom den danska grannen som ligger med sin syster. Om den danska grannens vedermödor vet vi mycket.
Även om Norrland väldigt mycket skrivet. Hela hans barndomshem nedtecknat, detalj för detalj. Inget förglömt. Varenda släkting en karaktär, som ett album med samlarbilder, bokmärken: änglar, tomtar och troll. Allt med lite gammalt, halvt avskavt glitter runt kanten. Den mest omskrivna kvinnan är utan tvekan hans mor, Maja, och här kan vi kanske skönja lite osmält Freud. Hon är lite pittoreskt galen. Självfallet. Det har vi ju lärt oss att folk i Norrland är, och om vi inte har lärt oss det innan så lär vi oss det nu. Med emfas.
Uppenbarligen är det skrivandet som är och förblir det centrala för PO (om vi borträknar PO själv, men det får väl vara förlåtet i en självbiografi) och här verkar också hans vilja att nedteckna detaljer vara som starkast. Som om skrivandet möjliggör för honom att vara något annat än en snäll pojke från Sjön, Hjoggböle.
Att inte kunna skriva som det värsta som kan hända, som om hela hans jag plötsligt utraderades. För det mesta synes det dock gå alldeles utmärkt. Endast spriten verkar kunna sätta stopp för denna övermänskliga förmåga, denna stundtals lätt maniska drift att sätta sitt namn på pränt, att åstadkomma något bestående. En liten skiva Enquist för eftervärlden! (osmält Freud, månne?)
Boken är uppdelad i tre delar: en om ungdomen, en om hans karriär och en om hans spritproblem. Det ena leder inte nödvändigtvis till det andra. Personligen föredrar jag den första och den tredje delen, där han är mer av en människa och inte lika mycket en författare och offentlig person. Språket, det faktiskt säregna Enquistska språket, är som mest njutbart i den första delen: Oskuld. Kanske för att här inte finns något tydligt händelseförlopp att nedteckna. Här kan han med sin historia, och därmed också med sitt språk, göra lite som han vill, och han gör det alldeles förträffligt. Han har humor också. Och det är tur. Den Enquistska humorn är bitvis torrt ironisk på ett alldeles ljuvligt och säreget vis.
Kanske lite av en överdos Enquist att inmundiga Ett annat liv på bara ett par dagar ändå, men det må vara hänt. Den lär inte vara den största i Sverige, men ändå finns den där: ödmjukheten. Utan den hade jag inte känt aptit alls.
