Revolutionary Road av Richard Yates
Richard Yates bok Revolutionary Road handlar om paret Wheeler som vantrivs både i förorten och med tanken på att de bor i förorten.
Revolutionary Road handlar om den där känslan av att ha blivit blåst på något väsentligt, något man tyckt sig ha gjort sig förtjänt av bara genom att finnas till och vara vid liv. Blev det inte mer än så här? frågar de sig, och nej, det verkar inte så.
Milly och Shep Campbell, ett närboende par som Wheelers i brist på mer stimulerande sysselsättningar umgås med, framstår som en stark kontrast till allt som Wheelers tror sig vara (bättre, mer än så). Milly Campbell är klantig, okultiverad och inte lika vacker som April, som Shep Campbell i hemlighet åtrår. April, den i Shep Campbells ögon alldeles underbara, ses genom Frank Wheelers ögon däremot som en aning... avdankad, förfallen? Frank, som April Wheeler en gång kallade "den intressantaste människa hon någonsin mött", är plötsligt en människa hon inte orkar samtala med. Hur har de hamnat här och vad hände med livet som just skulle börja, det fantastiska livet som skulle bli deras?
April kan dock inte släppa drömmen om något annat, och tillsammans med Frank planerar hon en flytt till Frankrike, till Paris, där hon ska försörja familjen och där Frank ska få en chans att förverkliga sin dröm, vad nu den är (han vet inte själv).
Mycket självbelåtna berättar de för Campbells om sina planer, snart, mycket snart kommer de att lämna det lilla huset på Revolutionary Road för något annat. En annan verklighet är möjlig, det måste den väl vara?
Revolutionary Road är en välkomponerad berättelse om den lilla människans stora längtan. Så smart han är, Yates, tänker jag. Så välavvägt det är.
Yates har i April och Frank Wheeler tecknat ett minnesvärt och ack så sorgligt porträtt av den förlorade oskulden, den lilla meningslösa vardagens ömma längtan efter något revolutionerande.
Bokens långsamma krypande framåt mot det slutgiltiga, och oundvikliga, crescendot, känns ändå lite väl sävligt. Någonstans saknas en nerv. Någonstans fattas något för att jag ska låta mig hänföras. Boken känns i slutändan som en liten obearbetad sorg.
Yates språk är emellertid lysande, även i Kerstin Gustafssons översättning, och häri ligger en stor del av bokens behållning. Med meningar som "[...] annars var han nog så nöjd med att stanna kvar på det här röriga, stimmiga stället där drinkarna var billiga och orkestern var högljudd och han kunde känna den inre frid som kommer av vetskapen att alla ens kläder är nya och har perfekt passform" förvärvar han min respekt
.
