om monogamins omöjlighet
Gun-Britt Sundströms Maken är en kritisk exposé över tvåsamhetens omöjlighet anno 1976. Den utkom tre år efter Isadora Wings "knapplösa knull" i Erica Jongs Rädd att flyga och bör ses som lika mycket av en feministisk klassiker som Jongs bok. Den är ganska lysande på sina ställen.
Maken handlar om Martina och Gustav som har ett on/off-förhållande under några år på 60-talet. Martina känner sig inte tilltalad av någon av de förhållandestrukturer som finns tillgängliga och vill så att säga både ha kakan kvar (vara "gift" med Gustav) och samtidigt äta den (träffa andra män). Martinas problem är inte jakten på den rätte, hennes problem är snarare att hon redan har funnit honom. Det är Gustav som är den rätte, inte tu tal om annat, det är istället henne det är fel på. "Det är inte du, det är jag" har aldrig nedtecknats på ett mer rakryggat sätt. Du vill bara ha mig när du inte kan få mig, tjurar Gustav, och visst är det så, för i Maken har något hänt som inte händer särskilt ofta i romaner: Den kvinnliga huvudpersonen Martina har bytt genus och vandrat över till den manliga sidan. Det är hon som inte kan bestämma sig för vad hon vill. Det är hon som inte vill gifta sig. Det är hon som vill dubbeldippa.
Vildhavren behöver sås, resonerar Martina och ger sig ut i Stockholmsnatten. Ganska kyskt är det ändå, för till skillnad från Isadora Wing är det inte "det knapplösa knullet" som lockar Martina, det är någonting annat, det är själva idén om att "jag får", "jag kan", "jag bestämmer själv"; friheten i ovissheten.
För Martina är själva den sexuella akten något ganska ovidkommande i ett förhållande och hon liknar samlaget inom det fasta förhållandet vid en form av prostitution (jo, det står explicit så, är det inte underbart så säg), något hon delvis ställer upp på för husfridens skull. En sådan hyvens karl som Gustav kan man ju emellertid inte bara slänga bort, nej vet nån vad, han får snällt hålla sig kvar och hålla Martina i handen de dagar hon inte längtar efter någon annan eller efter någon annanstans. Men även i förhållandet till de män hon träffar på sidan av är det sexuella egentligen underordnat själva förälskelsen och nyhetens behag och att träffa dem en eller två gånger i månaden är mer än nog. Mer än så orkar hon inte med. Faktum är att Martina egentligen är en ovanligt sexuellt ointresserad romanfigur, vilket känns ytterst omodernt. Den sexuellt ointresserade kvinnliga romanfiguren är ju ingenting annat än en persona non grata i nutida litteratur, där sexualliberalismen är i högsta grad hegemonisk.
Det slentrianmässiga monogama sexuella förhållandet ses inte på med blida ögon i Sundströms roman, men å andra sidan bör man inte heller se Maken som en stridsskrift för det öppna förhållandet och den "fria kärleken". Läser man den så kommer man att hamna fel i slutändan. Maken är snarare en kritik av den romantiska kärleken som ideal, en stilla undran hur det egentligen ska gå till, hur får man det att gå ihop, med alla olika beståndsdelar och all längtan till höger och vänster? Hur ska man egentligen lyckas behålla sitt "jag" när man förväntas vara ett "vi"? (Och samtidigt: Vad är alternativet? När alla andra är ett "vi" - vart ska "jaget" ta vägen alldeles ensam?) Detta är ju ytterst angelägna frågor, och det får mig att fundera över vem som bearbetar dem litterärt idag, vem är arvtagare till Gun-Britt Sundströms Martina? (Och kom inte och säg Sara i Maria Svelands Bitterfittan, den boken handlar inte om kärlek och lust och förhållanden, den handlar om disk och dagistider.) Med mer än 30 år på nacken känns Gun-Britt Sundströms roman (med självbiografiska inslag vad jag förstår?) extremt otidsenlig, men på det bra sättet. Det verkar inte skrivas sådana här romaner längre, som om det inte vore "inne" att dissekera monogamin, att ifrågasätta den enkelriktade kärleken som det högsta svaret på alla frågor. Visst känner sig den nutida unga urbana författaren instängd i förorten och kärnfamiljen, men att ifrågasätta tvåsamheten som norm, nej se det kommer inte på fråga. För sådant är man alltför rädd, för störst av allting är ensamheten.
Jag tycker att vi behöver en ny Maken, en Maken för 00-talet. Vem som ska skriva den? Sara Stridsberg känns i dagsläget som den enda tänkbara kandidaten. Om hon nu kan slita sig från sina Valeries och Sallys och Lolitor så tror jag att det är till henne vi bör ställa vårt hopp. 
Gun-Britt Sundström, Erica Jong, Maria Sveland och Sara Stridsberg.
