We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Jag sitter på bussen hem och läser en bok, det spelar ingen roll vilken, och det är så där trångt som det alltid är vid halvsextiden, alla säten är upptagna (utom ett där en kärring har ställt sin väska, och sedan satt sig ytterst för att ingen ska kunna sitta där, må den kvinnan brinna i helvetet) och hela mittgången är full av människor som står upp och trängs och busschauffören ropar i sin lilla mikrofon eller vad det är han har där framme att de ska gå längre bak i bussen så att ytterligare några sura resenärer kan tränga sig in där framme. Det är på den nivån alltså, det är den stämningen. Hursomhelst, jag har fått en sittplats så jag sitter där och läser och har det förhållandevis bekvämt, bortsett från att en, möjligen lite överförfriskad, man står och trycker sig mot mig i mittgången. (Det är trångt i bussen så jag kan inte riktigt avgöra om han gör det med mening eller ej.) Sedan händer det där som jag tycker är så jobbigt när man läser en bok i offentlig miljö, han börjar läsa över min axel. Det värsta är att efter ett tag blir boken snuskig, alltså JÄTTESNUSKIG, och det är då han knackar mig på axeln och frågar ”Är den spännande?” med pillemarisk uppsyn. ”Eh, inte särskilt” säger jag med rosa kinder. ”Jaså, den är inte det, du tycker inte det? Höhöhö!” skrockar han, och nickar menande och jag känner mig helt påkommen med fingrarna i syltburken eller i kakburken eller vart den nu är man blir påkommen med fingrarna. Hatar när det händer. Minns när jag läste Georges Batailles Ögats historia på Öresundståget och efter ett tag upptäckte att killen i sätet bredvid mig satt och sneglade ner i min uppslagna bok med fascinerad uppsyn. Sedan tittade han upp på mig och log väldigt menande. "Glöm det" sa jag, "vi ska absolut inte leka några ägg- och kisslekar med varandra, det ska du ha jävligt klart för dig ditt satans pervo". Nej, det sa jag inte. Jag sa ingenting alls. Jag bara skämdes.