But what's puzzling you, is the nature of my game
Ni vet Carina Rydbergs paranoia, hur hon tolkar allting som tecken, små meddelanden, den där neurotiska självupptagenheten som präglar hennes självbiografiska böcker? Den är så lätt att anamma. Om man ser sig själv som någon typ av huvudperson i sitt eget liv, vilket jag antar att man faktiskt bör göra, och sedan adderar en sorts filmisk logik till sitt vardagsliv, vet ni vad som händer då? Faktum är att helt plötsligt händer en hel del. Allting som händer; meddelanden, viljeyttringar, tystnader och blickar, allt sådant blir plötsligt en del av många små berättelser som samtliga anknyter till en själv. Livet blir helt klart intressantare på det viset, men är man, liksom jag själv och vad jag förstår även Carina Rydberg, mer lagd åt det melankoliska hållet än åt det andra så blir dessa berättelser dessvärre ofta höljda i något slags sot. Kanske vill vi ha det så. Omedvetet.
Som det här med att min halvbror gav mig Katerina Janouch bok Bedragen i julklapp. Jag tyckte att det var lite märkligt att jag fick just den boken, så jag frågade honom hur han hade tänkt när han valde ut den. ”Mamma valde den” svarade han. Mamma valde den. Min styvmor (det heter faktiskt så), med andra ord. Min styvmor, hon som har dekorerat hela sitt och min pappas gemensamma hem med bilder på mina halvsyskon, men som valt att inte ha några bilder på mig och min helbror överhuvudtaget. Min styvmor, hon som brukar låtsas att jag och min bror, dvs. hennes mans barn från ett tidigare äktenskap, inte finns. Hon, det är hon som har valt ut den. Vet ni vad den handlar om? Barn födda utom äktenskapet. Den handlar om fyrabarnsmamman och barnmorskan Cecilia Lund vars man visar sig ha en son med en annan kvinna, och så flera hundra sidor om
1. hur jobbigt hon tycker att det här är, trots att sonen föddes innan hon och hennes man ens hade träffats, hur hon ser honom som ett hot mot familjen, mot den invanda tryggheten, och
2. hur otrevlig hennes mans son med en annan kvinna är. Jag ska inte avslöja upplösningen men låt mig endast meddela att den här personen blir direkt livsfarlig mot slutet av boken, ett konkret hot. (Ja, jag har alltså läst den. Den var dålig. Jag rekommenderar ej.)
Är det bara jag, eller? Är det en slump? Carina Rydberg skulle ha skrivit att slumpen inte finns. Att allting har en mening. Tänk dykarklockan i Djävulsformeln, hur någon ringer henne och spelar upp Sympathy for the devil i telefonluren, tänk tennismatchen i Den högsta kasten.
Själv köpte jag Joan Didions Ett år av magiskt tänkande till min styvmor härom julen. Den har ni ju läst. Ni vet, hennes man och barn dör och hon blir ensam kvar. Har ingen.
Jag gjorde det helt omedvetet. Tror jag.
Pleased to meet you
Hope you guess my name
But what's puzzling you
Is the nature of my game 
En tjej som står mig nära har haft upplevelser som liknar dina, apropå elaka styvmödrar. Att vuxna människor kan bete sig på detta sätt upphör aldrig att förvåna. Fy fan rent ut sagt. Jag blir så förbannad.
För övrigt, usch för Janouch, hurra för Didion.
Som en anhängare av det paranoida, misstroende gardet så tycker jag att din styvmorsa verkar vara en riktig bitch. Du hade ju iaf den goda smaken att ge bort en bra bok.
Bra skrivet! Din styvmor kan ju ha valt boken omedvetet men alltså associerat till just den när hon tänkt på dig, vilket gör det hela ännu mer spännande än om allt skulle ske medvetet tycker jag. Som att du valde Ett år av magiskt tänkande: det är ju hysteriskt roligt även om du inte menade det så... Alltså KAN man nog tolka tecken och vara lite paranoid med rätta.
Min mamma skulle nog ha sagt "Man merkt die Absicht und wird verstimmt" (och nu syftar jag till din styvmors gåva till dig). Ledsen blir även jag. Din styvmor verkar inte särskilt sympatisk. Jag ger dig en stor "cyberkram".
Sublimt.
Det låter inte som en slump, varken av dig eller henne. Ni är fast med varandra utan att någon av er valt det. Eller, hon har förstås valt. Även om hon trodde att hon kunde välja bara mannen/din pappa, utan er barn.
Den stora frågan och kanske sorgen är väl hur din pappa agerar. Han försöker kanske räcka till åt alla håll och undvika bråk.
På nåt perverst sätt kan jag ändå som utomstående läsare se nåt intressant i hur ni kommunicerar med era gåvor. (Min före detta styvmor som hatade mig var inte tillräckligt intelligent för sånt. Hon snackade bara skit.)
Men det är jobbigt för dig. Tur att ni är två, din bror och du, och kan prata med varandra.
Hur uncanny det än är så håller jag med om att en lätt paranoid personlighet kan göra livet intressantare. Hemliga tecken, en dold logik, The Truman Show, Sofies värld ...
För mig tror jag att den ologiska tanken att vi lever i en sorts fiktion är lockande för att den är en sorts tröst (dvs. för min pragmatiska, sekulariserade hjärna). I senaste numret av Vi Läser är Kristina Lugn inne på lite samma spår, mycket underhållande!
Och nu blir jag ju ännu nyfiknare på av vem (och varför!) du fick Ace of Bace-Jennys bok...
Tack för era kommentarer! Ni är tydligen lika paranoida till er läggning som jag är, eftersom de flesta av er inte verkar tro på slumpen i det här fallet. Kanske ligger Moas tolkning närmast verkligheten, om det omedvetna associerandet.
Vad gäller givandet av Ace of Base-Jennys bok har jag dessvärre inga mystiska sammanträffanden att komma med.
Hehe. Jag tror ungefär som Moa. Letar vanligtvis inte tecken, men det skullem vara för tråkigt att betrakta det där som bara en slump. ;)
Starkt skrivet!
Tänk vad litteraturen gör med oss...
mvh ewa
Jag spinner vidare:
Det är ju som om ni skickar hemliga meddelanden till varandra. Ett schackspel, där nästa drag är ditt. Om du vill förklara krig så ger du henne helt enkelt Den högsta kasten av Rydberg till Mors dag.
(För övrigt skulle jag se den största förolämpningen i att det var en uppenbart dålig bok!)
Vixxtoria, du har helt rätt, det ÄR en förolämpning att ge bort en så dålig bok. (För övrigt har vi krigat i över femton år nu. Börjar tröttna.)
