We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Fadersskildringar är ju ett återkommande tema inom litteraturen och närmast ett måste för barn till kända föräldrar. Så mycket bättre blir de om de är lite småelaka också, eller åtminstone en aning kritiska. Jag läste om Stig Claessons (Slas) sons fadersporträtt Blåbärsmaskinen (som jag för övrigt är väldigt sugen på att läsa) i DN:s Boklördag imorse.

Nils Claesson svarar följande på frågan om han och hans pappa hade en bra far-son-relation: "Bra? Dålig? Man har en far. Jag tyckte nog att Stig var bra på håll, jobbig på nära håll."

Väldigt mycket i Kurt Mälarstedts intervju med Nils Claesson påminner mig om J M G Le Clézios Afrikanen, som har undertiteln Porträtt av en far. Le Clézios fadersskildring är inte särskilt färgstark, den är snarare tecknad i någon sorts smutsgrå färg, och det är tydligt att Le Clézio och hans far inte stod varandra särskilt nära. Le Clézio håller hela tiden en viss distans till den andre, och skildrar överlag sig själv och sin far som skilda entiteter, mötena dem emellan är få och inte särskilt utförligt beskrivna.

I Afrikanen tecknar Le Clézio en bild av sin far som auktoritär, inbunden och ganska kall. Han verkar inte ha särskilt många fina minnen av sin far överhuvudtaget, men förklaringen till detta finns alltid med i bakgrunden: hur han inte träffat sin far innan fyllda åtta år, hur den gamle mannen präglats av ett liv i ensamhet i ett land långt borta från Frankrike. Hur de båda aldrig riktigt fått en chans att formas av varandra, och att förståelsen för den andra därmed har uteblivit.

Le Clézios pappa var läkare med inriktning mot tropiska sjukdomar och levde större delen av sitt liv i olika delar av Afrika. Han levde under många år skild från sin hustru och familj och han hade inte möjlighet att lära känna sina barn som små.

Att komma till Afrika och möta sin far, afrikanen, blir för den unge J M G en händelse så obehaglig att den kräver en omarbetning av de minnesbilder som den lille sparar för framtiden. När Lé Clezio som vuxen man nedtecknar sina minnen från mötet slår det honom att de inte kan stämma med verkligheten, han har i sitt minne omvandlat bilden av sin fader till en man med pincené, men han inser att pincenén blott är tillritad i minnet. 

Det nya afrikanska livet blir för J M G och hans syskon både fascinerande och samtidigt omtumlande. Den militäriska ordning som fadern förespråkar inför sina nyanlända barn kolliderar med det barnens anarki som tidigare rått i den unge J M G:s barndomshem.

Vändpunkten kommer aldrig i Afrikanen, Le Clézio och hans pappa finner aldrig varandra och det själsliga och ömsesidiga mötet uteblir. Berättelsen blir därmed aldrig sentimental. Fadern blir en äldre man som Le Clézio betraktar och konstaterar, snarare än en varm och närvarande far.

"Jag talar inte om nostalgi. Den sortens känsla av övergivenhet har jag aldrig odlat. Jag talar om substans, om förnimmelser, om den mest logiska delen av mitt liv. Något har givits mig, något har tagits ifrån mig. Det som slutgiltigt fattas i min barndom är en far vid vars sida jag hade fått växa upp i hemmets ljuva värme. Jag vet att det är något jag saknar, utan sorg och utan några större illusioner."

Han är lite av en arkeolog, Le Clézio. Han skriver på en distanserad, torr prosa och ju mer han kommer in på en återberättelse av de stora dragen i faderns liv, ju mer livlös blir berättelsen. Fadern framstår som ett fotografi snarare än en människa av kött och blod. Le Clézio lyckas inte göra sin far levande, kanske för att han aldrig riktigt känt honom. Kanske för att den varma kärleken till mannen saknas. Då Le Clézio inte verkar hysa några starka känslor åt vare sig det ena eller det andra hållet gentemot sin far blir berättelsens karaktär i slutändan ganska torr. 

Ändå märker man att Le Clézio fascineras av sin far, här finns en verklig vilja att berätta den gamle mannens historia. Kanske finns här en längtan som aldrig fått levas ut, en önskan hos den unge sonen om det där erkännandet som ständigt uteblev. Något saknas honom. Kanske vill han genom att skriva om sin far försöka att fundera ut och förstå den andre, som ett slags försök till försoning från hans håll. Jag får lite samma känsla inför Nils Claessons bok, som jag visserligen inte har läst, men som även den känns som en uppgörelse med en far som aldrig varit riktigt närvarande.

Jag är inte överväldigad av Le Clézio, men jag vill försöka förstå honom, kanske borde jag läsa något mastigare från hans sida, helst en riktig roman som han lagt ner själ och hjärta i. Som det är nu upplever jag hans prosa som välavvägd och precis, men samtidigt distanserad. Jag tycker emellertid mycket om inledningen i Afrikanen, och om det finns mer att hämta från var det kom ifrån så är jag mer än beredd att försöka finna det. Förslag på vilken min nästa Le Clézio borde vara emottages tacksamt.

Jag vill också passa på att göra er uppmärksamma på bokbloggen Litteraturas Nobelsatsning "Månadens Nobelpristagare". Februari månad innebär en djupdykning i Le Clézios författarskap och framöver kommer de, som jag förstår det, att fortsätta neråt på listan över pristagare. Ett jätteroligt initiativ som jag tycker att fler borde delta i.


Nytagna bilder av Le Clézio i all ära, men ni vet ju liksom jag att han var snyggare som ung. Oh_my_god liksom. Foxy! Snygg fru också!