Reseskildring extraordinaire: Rödöra
Varför ska man resa bort hela tiden? Tänk om det är mer äventyrligt att stanna hemma? Livet försiggår ju ändå här och nu. Han undrar om inte de som reser bort egentligen vill vara där livet inte är, utan att erkänna det för sig själva. Han formulerar en hållfast plädering för vanans skönhet. Nickar med sitt tunga filosofhuvud. Far med blicken över väggarna i rummet, hans rum.
Inte tänker han resa bort.
Éric Chevillards Rödöra är en liten reseskildringsdiamant. Huvudpersonen, vi kan kalla honom "Rödöra" men vid ett tillfälle omnämns han som Éric, gör Afrika, men han gör det ytterst motvilligt. Utrustad med en liten anteckningsbok i falskt mollskin nedtecknar han sina upplevelser av den främmande kontinenten. Han utger sig för att vilja skriva den stora dikten om Afrika, möta Afrika och tugga dess kött, men egentligen längtar han mest hem och aldrig kan han sluta ifrågasätta sin närvaro i ett land där han inte längre skulle skilja sig från mängden om han vore en svart kille i badskor med en gul och grön plastburk på huvudet.
Han har egentligen aldrig brytt sig om savannen, han har kommit för en annan uppenbarelse, för att äntligen ge utrymme åt den malier som han kanske härbärgerar inom sig, som han kanske består av allra mest, den malier han måhända från begynnelsen innerst inne varit men som aldrig har fått chansen att visa sig på grund av en fransk uppfostran på den franska landsbygden där han har hindrats från att blomma ut: nu har han plötsligt all den rymd och allt det ljus som han behöver och vad gör han av det? Jo, förblir den han alltid har varit. Lika tung, lika trög. Som fallen från skyarna. Faktum är att han har en månfarares blyfötter. Men trots allt har han förändrats en aning sedan han kom hit.
För nog har hans öron blivit rödare.
Nu blir jag intresserad- den boken antecknar jag raskt!
Perfekt för min bokhandel! Tack för tipset!
