Sjömannen från Gibraltar av Marguerite Duras
”Romanesk” är ett ord som återkommer i Marguerite Duras ljuvliga roman Sjömannen från Gibraltar från 1952. Hon är så romanesk, säger sjömannen om den vackra Anna, hon som äger en lustjakt vid namn Gibraltar, hon som seglar på de sju haven på jakt efter en sjöman som gått förlorad. En sjöman hon en gång känt, en sjöman och en mördare, den enda hon någonsin riktigt älskat. Under tiden han är borta tar hon sig an andra män, hon tar dem ombord på sin båt och seglar över havet med dem. De har varit många, enligt hennes egen utsago, hon har velat ha det så, hon har levt ett liv som hora på havet, säger hon själv. Hon skrattar när hon säger det. Hon är en underbar romangestalt.
Duras romaner är överlag teatraliskt anlagda, trots att Sjömannen från Gibraltar torde vara det mest skönlitterära som Duras skrivit är känslan av bländande skådespel ändå hela tiden närvarande. Duras skapar platser för skådespel, det är vad hon gör, hon sätter upp kulisserna, planterar en intrig och låter romangestalterna agera ut sin tomhet. Avsaknaden av någonting liksom jakten på det samma är också ett tema som går igen i den här, för att vara skriven av Duras, stort anlagda romanen, här jagas inte enbart sjömän utan även kuduantiloper, men framförallt den stora kärleken. Eller åtminstone någonting som liknar den. Eller kanske vad som helst som går att sätta i dess ställe.
Romanen är skriven i jagform och berättaren är en ung man som brutit upp från sitt gamla liv för att segla med den vackra kvinnan ombord på den stora lustjakten, tillsammans på jakt efter den försvunne sjömannen. Jaget är du och jag eller vem som helst som jobbat åtta år på kolonialdepartementets avdelning för folkbokföring, kopierandes födelse- och dödsattester. Skildringen av hans uppbrott därifrån, liksom från sin fästmö Jacqueline, är brännhet och angelägen, Stig ombord på båten! skriker jag till honom, precis som varje människa som vill fly en dödande tråkig vardag skulle ha gjort. Lämna henne och stig ombord på båten! Min sympati är ögonblickligen hos honom, trots hans kyliga psyke. Det är hans stora rädsla, men kanske kan havet bota den. Kanske finns det en kärlek som botar allt, och om inte, låt oss i alla fall låtsas att en sådan finns. Låt oss aldrig tappa hoppet därom för utan ett sådant går vi med all säkerhet på grund.
Duras är en mästare på att skapa stämning, här skriver hon lojt lustjaktsliv, där stora mängder konjak, vin och whiskey ständigt konsumeras. Du borde läsa en bok, säger Anna till sina unge följeslagare, för någonting måste man fördriva sin tid med ombord på Gibraltar. (Det scenariot gör mig givetvis knäsvag, för om det är någonting jag gillar så är det ju att dricka alkohol mitt på dagen och att läsa böcker, utan stress, utan press, utan någon egentlig verklighetsförankring. Bara lojt och stilla, guppande på havets våg. Snälla, ta mig med er, till Rocca, till Sète, till Gibraltar, Shanghai eller varsomhelst. Låt oss jaga kuduantilop tillsammans, precis som Hemingway.)
Romanen inleds med ett kort stycke skrivet i kursiv, likt en innehållsdeklaration, likt en synopsis, en idé för en roman, en film, ett teaterstycke. Efter att ha läst boken står jag där med den färdiga romanen i handen och inser att det var vad den handlade om, dessa inledande sidor var en sammanfattning av hela händelsförloppet, och ingenting av romanen blev förstört av att läsa dem eftersom själva handlingen aldrig var viktig, själva de yttre attributen spelade aldrig någon egentlig roll.
I slutändan är det likgiltigt huruvida det finns någon sjöman eller inte, om han är en mördare eller inte, om hon älskar honom eller inte, lustjakten reser ändå vidare, för någonting måste man ju göra av sin tid. Det börjar som ett drama men efter hand sjunker de känslorna undan, man acklimatiserar sig ombord på lustjakten och slutar att ställa frågor. Vem är sjömannen? Han är alla och han är ingen. Vart ska vi resa? Det spelar ingen roll, kanske Västindien. Romanen återföds, skapar en ny sjöman. Kanske är han den rätte? Inte heller det spelar längre någon roll, det enda som är viktigt är romanens fortskridande, för dess egen skull. Den måste fortskrida, för dess egen skull, liksom lustjakten måste resa vidare, för utan sökandet, utan den stora resan finns bara tomhet kvar.
Tack för recensionen. Den var mycket bra skriven.
Fin text. Får jag allt ta och läsa...
Så intressant, jag gillar verkligen Duras fast jag har inte läst så mycket än. Här om dagen läste jag en recension som inte var så positiv, men din text ger mig verkligen lust att kasta mig över boken.
Överlag verkar det som att större delen av kritikerkåren tycker lite mindre om den här boken än vad jag gör, och det är definitivt inte Duras bästa, det är sant, men den är ändå så bra, liksom. Bra känsla i den.
