We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Men på vintern kom man inte ens från östsidan fram till kalkbruket, eftersom kalkbruket inte längre var något kalkbruk körde snöplogen inte längre fram till kalkbruket, till ett dött, nedlagt kalkbruk kör helt enkelt inte någon snöplog, skall Konrad ha sagt till Wieser, inga arbetare, ingen kalk, ingen snöplog, skall han ha sagt, för en enda onyttig Konrad och hans hustru, en lika onyttig fru Konrad, kör snöplogen inte, snöplogen lönade sig inte för dem, alltså körde snöplogen, vilket Konrad nu kom på, sedan åratal, sedan hans kusin Hörhager inte längre var på kalkbruket, bara fram till värdshuset, Hörhager hade olika så kallade kommunala funktioner, om alltså någon har kommunala funktioner kan han också räkna med att snöplogen kör fram till honom, men jag, skall Konrad ha sagt, har ingen kommunal funktion, jag har överhuvud ingen funktion, allra minst då någon kommunal funktion, redan ordet funktion hatade han, ingenting hatade han djupare än ordet funktionär, som varje gång han hörde det fyllde honom med äckel, självklart, skall Konrad ha sagt, eftersom han hatade människorna hatade han naturligtvis också funktionärerna, ty i dag är ju varje människa funktionär, alla var funktionärer, alla fungerade, det finns inga människor längre, Wieser, det finns bara funktionärer, därför kan jag inte längre höra uttrycket funktionär, ordet funktionär får mig att kräkas, men min kusin Hörhager har naturligtvis varit funktionär, kommunal funktionär, och till en funktionär, därtill en kommunal funktionär, kör snöplogen, dit kör den, till en funktionär!, skall Konrad ha utropat inför Wieser, för en gammal tok som mig och för en gammal vanför toka som min hustru kör snöplogen inte, och hur lätt, skall Konrad ha sagt till Wieser, skulle inte snöplogen kunna vända vid kalkbruket, men den kör helt enkelt inte längre fram till kalkbruket. Ett vintertrakasseri!, skall Konrad ha ropat flera gånger, ett vintertrakasseri!

Se där, ett klassiskt Bernhardskt utbrott, taget ur den bitvis fullkomligt lysande Kalkbruket från 1970. Med vilken frenesi skriver han inte, man blir alldeles andfådd av att läsa, man försätts i något slags hysteriskt tillstånd. Till en början är det hela fasligt enerverande men med tiden blir det allt mer beroendeframkallande. Egentligen lämpar sig Thomas Bernhards texter inte att tas ur sitt sammanhang, de ska läsas i en följd, annars uppnår man aldrig det där katatoniska tillståndet som inträder efter att man fascinerat fått följa hur sats läggs till sats som läggs till sats till synes i all oändlighet, effekten är närmast hypnotisk. Som läsare tvingas man brytas ner för att sedan byggas upp igen, som i en slags total kapitulation inför det mörbultande vansinnet. Som om författaren själv ägnade sig åt en typ av tvångsmässig urbantschitsk metod (möjligen en tautologi där) gentemot sina läsare.

I romanen arbetar en viss Konrad på en studie om gehöret och till försökskanin har han tagit sin vanföra fru, hjälplös och orörlig i sin speciellt för henne konstruerade franska sjukstol, och flyttat med henne till ett dragigt kalkbruk där han ägnar dagarna åt att upprepa slumpvis utvalda bokstavskombinationer i hennes öron. Enstaka ord sägs om och om och om igen, eventuellt växelvis i höger respektive vänster öra, ibland från olika platser i rummet: den urbantschitska metoden kallar han den. Med den urbantschitska metoden tror han sig kunna lösa gehörets gåta och för detta högre syfte måste hans fru stå ut med dessa ideliga sessioner som varar timmar i sträck. Eftersom hon inte kan röra sig har hon inget större val. Själv hör han fenomenalt bra, vartenda ljud uppfattar han, hur fiskarna låter nere på havets botten uppfattar han. Ingenting undgår honom.

Kalkbruket är en galen mans monolog, ett slags den vanvettiges försvarstal återberättad genom hörsägen. Samtidigt är Kalkbruket ett utnötande kammarspel som tvingar sig på läsaren likt en kvävande mask. Konrad har aldrig lyckats skriva ner den studie om gehöret som han ägnat minst 20 år åt att fundera ut, den vilar likt en tickande bomb inuti hans huvud. Han beskriver sin ångest inför nedtecknandet av studien liksom sin ångest inför det faktum att studien ännu inte finns på papper och inuti sitt kalkbruk vandrar han fram och tillbaka i de kala rummen ”men istället för att tänka på studien medan jag går av och an, skall han ha sagt till Wieser, räknar jag stegen och blir halvt galen av det”.

Varje gång förhållandena för nedskrivning är optimala så är de i alla fall inte optimala, och varje gång förhållandena synes vara optimala så är de det rakt motsatta, aldrig är förhållandena optimala för de optimala förhållandena synes bestå i att vara något helt annat än just optimala, ja ni fattar. Så där är en Thomas Bernhardroman skriven. Satser upprepas tills de slutligen vänder sig ut och in. Det blir gröt i huvudet efter ett tag och det ska bli gröt i huvudet efter ett tag eftersom det finns ett värde i detta huvud fyllt av gröt. I slutändan är romanen ändå glasklar och gnistrande, närmast radioaktiv. Det går inte att identifiera sig med denna Konrad på samma sätt som man ögonblickligen gjorde med ”jaget” i t.ex. Skogshuggning, Konrads vanvett är allt för uppenbart, ändå flyter han in i lederna och fortplantar sig oundvikligen genom kroppen likt en rasande influensa. Det är alldeles utomordentligt skickligt skrivet och du kommer förmodligen att avsky den här romanen.


I love you, man!