We Tell Ourselves Stories in Order to Live

detta är ingen hembygdsroman.

detta är inte heller någon kärleksroman även om det ser så ut.

även om det på utan tycks handla om hembygden och kärleken, så handlar det ändå inte om hembygden och kärleken.  

Nej, Älskarinnorna är ingen riktig hembygdsroman och det är sannerligen ingen kärleksroman heller. Elfriede Jelinek har skrivit en liten bok om det kvinnohatande landet Österrike (kan med fördel bytas ut mot valfritt annat land). Älskarinnorna är en nattsvart liten roman om kvinnohat, arbete och privategendom.

Boken är uppbyggd kring två kvinnor, Brigitte som älskar Heinz och ingenting hellre vill än att få gifta sig och arbeta i den blivande mannens elektroaffär, respektive Paula som vill utbilda sig till sömmerskearbetare men som istället lägger sig i höet med Erich och blir gravid och övergiven. Brigitte arbetar vid bandet och syr bysthållare, men det ska hon sluta med så snart hon blir gift, det gäller bara att se till att den där Susi inte norpar älsklingen Heinz, och det bästa är om hon ser till att bli gravid så fort som möjligt. Brigitte älskar Heinz och hela världen är Heinz och Brigitte hatar Heinz och om inte Heinz och elektroaffären blir hennes så kan hon lika gärna dö och jävla sunny Susi om hon tar Heinz ifrån henne!

i brigittes kretsar hatar man all form av konkurrens. i brigittes kretsar skrivs hat med stora bokstäver. brigitte kan inte uppbringa någon kärlek till sina likar, det är helt förgjort.

Sedan Paula blivit gravid läggs idéerna om en sömmerskearbetareutbildning på hyllan och Paula lägger istället all sin kraft på att försöka vinna den nersupne skogsarbetaren Erich tillbaka. Det går inge vidare och hela byn tittar föraktfullt på hur den höggravida Paula försöker att släpa fyllbulten Erich hem från värdshuset.

det finns absolut ingen kärlek inom paula.

om det finns någonting alls inom paula, så är det hatet som växer och växer.

dessa känslor har inte kommit in i henne av sig själva, det är många som har fått jobba hårt på det.

Älskarinnorna kan sammanfattas ungefär så här: Kvinnorna förstörs av männen och männen är redan förstörda och är de inte redan förstörda så kommer de att bli det av att arbeta eller av att supa eller av att göra andra saker som män gör. Män kan ta sig upp genom att arbeta, kvinnor tar sig upp genom kärleken, men även om kvinnorna lyckas bli gifta så kan deras män fortfarande slå dem. I slutändan blir alla ändå olyckliga eftersom människorna är sådana giriga äckliga svin.

Texten är uppfordrande och hård mot sina hjältinnor. Berättarrösten har ingen som helst förståelse för Paulas sorg och övergivenhet (först gick något sönder inom paula, och nu gick också returflaskan sönder), men samtidigt har den inte heller särskilt mycket till övers för Brigitte som ännu inte lyckats få bröllopsklockorna att ringa. Berättaren växlar mellan att fördöma Paula och att se ner på Brigitte och på det viset växer romanen fram. Det går naturligtvis åt helvete för Paula men bra för Brigitte, eftersom Brigitte är det bra exemplet och Paula det dåliga. Brigitte har valt rätt från början, hon har valt Heinz, och Paula har valt fel dels genom att först tro att det finns ett liv utanför byn där hon bor och sedan genom att slampa sig med Erich i höet.

Allting är utskrivet och färdigsmält och ingenting återfinns att läsa ut mellan raderna. Ändå är berättarrösten inte att lita på, den säger en sak men menar en annan. Jelinek leker med en traditionell berättarstil och alternerar mellan att vara uppmuntrande och sarkastisk.

brigitte, husets härskarinna, just sysselsatt med att hushålla, kommer för att ta avsked. hon har blivit en prydlig, något fyllig kvinna. hon blir rundare av äktenskapet, det syns. hon strålar ikapp med sina köksskåp. hatet har redan frätt upp henne helt och hållet inuti. men glädjen över att äga finns kvar. med järnhård hand klamrar hon sig fast vid egendomen.

Älskarinnorna är skriven i princip utan versaler på ett språk som är infantilt på gränsen till lätt förståndshandikappat (och så säger folk att Nobelpristagare är svårtillgängliga!). Jelineks språk i Älskarinnorna påminner mig stundtals om gamla texter av Linda Skugge, har Linda Skugge läst den här boken, det skulle jag vilja veta, läste Linda Skugge Älskarinnorna innan hon skrev Saker under huden?

Detta är ingen hembygdsroman skriver Elfride Jelinek. Det här är inte en bok skriver Linda Skugge.

Ändå är Jelinek tusen gånger genialare än vad Skugge någonsin varit. Jelineks använder det infantila språket så väldigt medvetet, hon utnyttjar den traditionella berättelsen som ett vapen, som ett stenhårt spjut som hon riktar rakt in bland de inre organen hos läsaren. Med en tydlig rytm och genom ständiga upprepningar hamrar hon in sin text i läsaren tills det snurrar i huvudet och trängs uppåt i halsen. Hon skapar och bygger upp sina karaktärer bara för att sedan sakta men säkert vrida ur dem varje droppe liv, inför öppen ridå begår hon lustmord på allt vad kärlek, familj och något slags hopp överhuvudtaget heter.

Elfriede Jelinek är ett geni. Jag skiter i vad Knut Ahnlund tycker och tänker om saken. Keats and Yeats might be on your side, Knut, men Horace is on mine. Älskarinnorna är ett sprakande feministiskt brandtal och ett mästerligt sådant dessutom.

Har man inte prövat på Jelinek tidigare så är det här en utmärkt inkörsport till hennes författarskap. Jag rekommenderar er Älskarinnorna å det allra varmaste, verkligen verkligen verkligen! Läs den nu då, bara gört!