We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Undertiteln till Heinrich Bölls roman Katharina Blums förlorade heder från 1974 löd ”Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”. Nu var ju den undertiteln alltså redan upptagen år 1980 när Elfriede Jelineks De utestängda kom ut, men om den nu inte hade varit det så hade den passat ypperligt som undertitel till Jelineks roman. De utestängda är nämligen precis just det: en roman om våld och dess uppkomst.

I centrum av berättelsen återfinns fyra ungdomar, de belästa tvillingarna Anna & Rainer (de är sååå nere med Sartre och Camus), arbetaren Hans som förnekar sitt ursprung och överklassflickan Sophie vars hår alltid glänser så vackert i solen. Tillsammans utövar de oprovocerat våld, rånar och begår övergrepp mot människor de inte har någonting otalt med. Det handlar inte om pengarna (men lite handlar det ändå om pengarna, åtminstone för Anna & Rainer som inte har så mycket), det handlar om den renodlade våldshandlingen som ett ideologiskt ställningstagande, under denna deras missnöjes vinter. I bakgrunden lurar som alltid ett unket och förljuget samhälle (åh detta österrikiska självhat, man måste älska det), i förgrunden framställs familjen, denna samhällets minsta beståndsdel, som en konvergenspunkt för våldet och hatet, framförallt personifierat i fadern – denna ständiga källa till ondska i Jelineks värld. Ondskan fortplantar sig genom hans försorg vidare ut i de enskilda familjemedlemmarna, som besvarar denna ovälkomna injektion med våldshandlingar. Hate breeds hate, med andra ord.

Rainer säger: Ett mord, ett överfall är inte vansinne utan den logiska slutledningen, om man lever ett liv vars materiella grundval är osäker.

Ett mord är ingenting annat än lite materia som har råkat i olag (Rainer).

Det är 50-tal, kriget är slut men ingenting är över, efterverkningarna genomsyrar hela samhället, som en farsot, en pest, ett historiens kvävande täcke lägger sig som sot över hustaken. Och mitt i allt detta, Anna & Rainer som måste råna för att ha råd att köpa böcker och sprit, eller vad det nu är de vill ha. Sophie rånar ändå, sitt materiella överflöd till trots. Jag hatar Sophie, denna vedervärdiga människa. Rainer älskar Sophie, underbara. Så gör även Hans. Anna älskar Hans och läser snuskiga bitar Bataille för honom för att han ska gå till sängs med henne, vilket han gör, men han älskar ändå inte Anna. Sophie älskar ingen annan än sig själv.

Det är förvisso Rainers idé att de ska överfalla en oskyldig människa, det är han som regisserar rånöverfallen, sätter in dem i en passande ideologisk ram (han försvarar sina våldshandlingar med lösryckta stycken ur franska existentialistiska verk). Det är Rainer som är den självutnämnde ledaren, men det är ändå överklassflickan Sophie, hon med det gyllene håret, som är den mest uppenbara psykopaten i dramat. Hon rör inte en min under hela romanen. Rainer å sin sida övar länge framför den skitiga rakspegeln på att tömma ansiktet på varje litet möjligt känslouttryck när hatet briserar inuti honom. Det får inte synas utåt, men sådant kräver träning, koncentration, ansträngning, men ansträngningen som sådan får aldrig återspeglas i ansiktets muskelrörelser. Krampaktigt, så får det aldrig bli. Man måste tömma sig själv på empati, och har man ingen från början blir det ju bara så mycket lättare, så grattis Sophie! Det är hon som vinner. Det är alltid överklassen som vinner. Alla andra går det åt helvete för, det gör det ju nästan alltid i Jelineks romaner, så grattis grattis Sophie! Grattis Sophie, din jävla subba!

Jelinek är alltid ironisk, samtidigt som hon är helhjärtat asförbannad – kanske, man vet aldrig riktigt var man har henne. Osäkerheten är inbyggd i själva texten. Jelineks meningar slingrar sig kring sig själva, så till den milda grad att det blir stopp i vasken. Det är texten som är opålitlig, inte författaren, inte romangestalterna. Det är TEXTEN. Den lever sitt eget liv. Det finns ingen objektiv berättelse, ingen pålitlig berättarröst, det är en ständig katt-och-råtta-lek, allting som Anna & Rainer säger förvrängs, studsar tillbaka mot sig själv, vänds ut och in och får motsatt betydelse. Det är inte lätt att vara en romangestalt i en roman av Elfriede Jelinek, ingen blir någonsin så hånad som en sådan. Jelinek vänder sig mot sina egna litterära skapelser, ironiserar över deras dumhet och oförstånd, kastrerar dem fullständigt, slaktar dem. I De utestängda har hon dock lämnat de mer absurda och öppet fiktionaliserade avlivningsmetoderna som präglade den galghumoristiska samhällskritiken i Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället från 1972 bakom sig, till förmån för ett mer textbaserat modus operandi.

Det är lätt att inbilla sig att det är enkelt det hon gör, Jelinek, att det är en simpel konst, att det är tvärtomspråket. Det är det inte. Om man närstuderar hur texten är uppbyggd framträder dess komplexitet. Hur gjorde hon egentligen, kan man fråga sig. Minns att Aase Berg i efterordet till den senaste pocketutgåvan av Mare Kandres Bübins unge skrev: ”Det är fortfarande en gåta hur hon gjorde: hur många gånger kan man skriva ”tung” eller ”hetta” på en sida utan att läsaren tröttnar?” Lite på samma sätt är det med Jelineks texter, hur många gånger kan man egentligen göra sig lustig över sina romangestalter, se ner på dem, håna och bespotta dem och ändå förvänta sig att läsaren ska känna någon form av ömhet inför dem?

I princip hur många gånger som helst är svaret. Jag tröttnar aldrig på Elfriede Jelinek.


Hej jag är ett fånigt bokomslag som ser ut som om jag hör hemma på en tråkig ungdomsbok som handlar om någon som har dött, kanske en förälder eller en vän, kanske ett husdjur. Kanske kommer någon som har dött tillbaka i skepnad av spöke i den där dåliga ungdomsboken, kanske en förälder eller en vän, kanske ett husdjur?