Jenny av Sigrid Undset
Brombergs
I Jenny, Sigrid Undsets femte roman, roar sig den blivande Nobelpristagaren med att fullkomlig massakrera idén om kvinnans sexuella frihet. Endast skammen lämnar hon kvar, likt ett blodigt avtryck på de vita lakanen. Jenny var förmodligen en vågad roman när den utkom 1911, i den bemärkelsen att Undset åtminstone tar upp frågan om den kvinnliga sexualiteten och låter den ligga på bordet ett litet, litet tag. I slutändan är allt emellertid ändå som det alltid har varit, precis som det är i skräckfilmer enligt den klassiska Screamlogiken: Den som förlorat sin oskuld måste dö.
Konstnären Jenny Winge reser till Rom och lever under en period så kallat ”bohemiskt konstnärsliv” med sena nätter, alkohol och blandade sällskap. Hon vill leva ett fritt liv och skapa sig ett eget och nytt sätt att vara. En natt möter hon den inbundne Helge Gram (som jag inte kan låta bli att älska, trots att det är meningen att man som läsare ska förstå att han inte är ”den rätte” för Jenny) som rest till Rom för att även han få förlösas. Han förälskar sig i Jenny och Jenny inbillar sig att hon älskar honom tillbaka, för hon vill ju så gärna. När vår och sommar glider över i höst och när den ljusa italienska Campagnan byts ut mot ett gråkallt Kristiania (Oslo) känns kärleken plötsligt inte längre lika självklar för vår kvinnliga protagonist. Jennys uppenbara ovilja att ge sig helt och fullt åt en man, och när detta ändå slutligen skett; hennes oförmåga att rättfärdiga det hela inför sig själv, utgör romanens kärna. Vad kan en kvinna göra och ändå respektera sig själv efteråt? Hur ska man kunna vara sann mot sig själv när man tillhör någon annan? De män som under romanens gång förälskar sig i Jenny, häribland Helge Gram, utgör alla mänskliga katalysatorer för romanens fortskridande, och för Jennys eskalerande självhat.
Personligen har jag väldigt svårt för att komma överens med Undsets kvinnliga huvudperson, jag sympatiserar hela tiden mer med männen i hennes omgivning och så tänker jag att ”jaha, nu läser jag uppenbart den här romanen fel”, men det kan inte hjälpas. Det ÄR svårt att identifiera sig med och ta på allvar en kvinna som har ett så ambivalent förhållningssätt till ”Den nya Kvinnan”. Undset låter sin Jenny resa till Rom och leva bohemliv, hon låter henne röka och dricka och hänga på barer precis som männen, men när det kommer till det erotiska är det naturligtvis stopp. Och väninnan Cesca, som vad jag förstår lyft på kjolen både en och två gånger, beskrivs allt som oftast gråtande inne på sitt lilla rum, nedbruten av ångest och självhat. Jenny ska vara den helylle, den ordentliga, men inte ens hon klarar av att upprätthålla ett helt igenom kyskt leverne, och därmed är hon förbrukad som uppbygglig romangestalt. Hennes liv kan bara sluta på ett sätt och det förväntas läsaren acceptera.
I våras gjorde jag ett försök att läsa Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, men det ville sig inte alls och jag fick upprepade impulser att vilja strypa huvudpersonen, den gudfruktiga Erika. Mellan Flygare-Carléns roman från 1842 och Undsets Jenny har nästan 70 år hunnit förflyta, och visst kan man se att vissa värderingar som var rådande i den första romanen börjat luckras upp i den senare, ändå uppvisar Erika och Jenny förvånansvärt stora likheter. Båda har de fått i uppdrag att gestalta en kvinnas roll i det rådande samhället och det innebär självfallet att de måste spela rollen som det andra könet, men om kvinnorna inte får samma frihet som männen så blir kvinnorna naturligtvis också mycket tråkigare. De blir ointressantare som romangestalter. När dessutom uppdraget att upprätthålla sunda moraliska värderingar hamnar på deras bord och då deras romankroppar ideligen tas i bruk för att exemplifiera vad som händer den som mot förmodan skulle få för sig att ta ”a walk on the wild side” så är det ju för all del inte så konstigt att man känner ett visst obehag inför dem, en viss mättnad inför den så kallade ”kvinnoromanen”.
Med andra ord får jag då och då ett infall att vilja strypa även Jenny. Det är svårt att ta hennes överspända, teatraliska beteende på allvar, men anledningen till det förklarar Ebba Witt-Brattström redan i det nyskrivna förordet; det är för att jag blivit hjärntvättad av sexradikalismen. Jo-jo, mycket ska man behöva läsa innan ögonen trillar ur sina hålor.
”För oss som hjärntvättats av sexradikalismen, kan det te sig överspänt att ett erotiskt felsteg ska få en människa att tappa fotfästet. Men det är kvinnoromanens sätt att insistera på att avgörande kvinnliga erfarenheter har sitt säte i kroppen, och därför också angriper själen. (Annorlunda uttryckt så måste en kvinna, för att kunna respektera sig själv, sätta pris på sin kropp.)” skriver Witt-Brattström. Och det låter ju otroligt tråkigt, så klart. Jag är så oerhört trött på att som kvinna associeras med kropp, biologi, månens dragningskraft, sån skit. Jag har så svårt för att finna en vettig anledning till att hylla denna vår förkroppsligade historia, jag vill mycket hellre vara tecken och symboler, absolut inte kropp, jag vill mycket hellre vara ett språkspel, för hellre text än kött. Med detta inte sagt att kroppen ska ignoreras, den är nog så verklig, men behöver den verkligen värdesättas så till den milda grad att den plötsligt kommer att utgöra ens hela jag?
Witt-Brattström skriver vidare om Undset att denna var skeptiskt inställd till den så kallade "likhetsfeminismen" och såg en fara i det moderna samhällets förakt för kvinnornas historiska erfarenheter som kön; den moderliga etiken och det kvinnodefinierade begäret. Man behöver ju inte vara Sherlock Holmes för att förstå varför Witt-Brattström blir eld och lågor över en roman som Jenny, Witt-Brattström är ju själv fullkomligt besatt av kropp och moderskap. Jag minns att jag läste en intervju med henne i Ulrika Lorentzis Gravid – något bara kvinnor kan och hur hon där beskrev graviditeten som något närmast orgasmliknande, och hur hon menade att det var en erfarenhet som inte tilläts komma fram, detta det underbara graviditetstillståndet. Då börjar man ju undra vad det är för texter om graviditet som Witt-Brattström har läst. (Själv skulle jag tycka att det vore närmast radikalt om någon, någon enda gång, åtminstone kunde drista sig till att erkänna att det faktiskt gör aningens ont att krysta fram de där parvlarna, men det är väl för mycket begärt antar jag.)
Och med allt detta sagt, det finns ändå mycket i den här romanen som jag tycker om, för en roman skriven under tidigt 1900-tal är ju ändå just det. En roman som lovar bohemiskt konstnärsliv i Rom är ju också just det (Roma Roma Roma! som Helge Gram tänker, alldeles lycklig. Och Han gick och njöt – för det var alltsammans så lättfattligt främmande och sydländskt.). Vi får inte heller glömma den natur- och skönhetsdyrkan som Undsets roman till så stor del präglas av. Det är mycket Våren! Åh, våren! och hänförda beskrivningar av ljuset över Campagnan. Att denna ”kvinnoroman” sedan levererar en unken moral- och kvinnosyn får man väl försöka att ha överseende med. Eller åtminstone tillåta sig att problematisera.
I Jenny, Sigrid Undsets femte roman, roar sig den blivande Nobelpristagaren med att fullkomlig massakrera idén om kvinnans sexuella frihet. Endast skammen lämnar hon kvar, likt ett blodigt avtryck på de vita lakanen. Jenny var förmodligen en vågad roman när den utkom 1911, i den bemärkelsen att Undset åtminstone tar upp frågan om den kvinnliga sexualiteten och låter den ligga på bordet ett litet, litet tag. I slutändan är allt emellertid ändå som det alltid har varit, precis som det är i skräckfilmer enligt den klassiska Screamlogiken: Den som förlorat sin oskuld måste dö.
Konstnären Jenny Winge reser till Rom och lever under en period så kallat ”bohemiskt konstnärsliv” med sena nätter, alkohol och blandade sällskap. Hon vill leva ett fritt liv och skapa sig ett eget och nytt sätt att vara. En natt möter hon den inbundne Helge Gram (som jag inte kan låta bli att älska, trots att det är meningen att man som läsare ska förstå att han inte är ”den rätte” för Jenny) som rest till Rom för att även han få förlösas. Han förälskar sig i Jenny och Jenny inbillar sig att hon älskar honom tillbaka, för hon vill ju så gärna. När vår och sommar glider över i höst och när den ljusa italienska Campagnan byts ut mot ett gråkallt Kristiania (Oslo) känns kärleken plötsligt inte längre lika självklar för vår kvinnliga protagonist. Jennys uppenbara ovilja att ge sig helt och fullt åt en man, och när detta ändå slutligen skett; hennes oförmåga att rättfärdiga det hela inför sig själv, utgör romanens kärna. Vad kan en kvinna göra och ändå respektera sig själv efteråt? Hur ska man kunna vara sann mot sig själv när man tillhör någon annan? De män som under romanens gång förälskar sig i Jenny, häribland Helge Gram, utgör alla mänskliga katalysatorer för romanens fortskridande, och för Jennys eskalerande självhat.
Personligen har jag väldigt svårt för att komma överens med Undsets kvinnliga huvudperson, jag sympatiserar hela tiden mer med männen i hennes omgivning och så tänker jag att ”jaha, nu läser jag uppenbart den här romanen fel”, men det kan inte hjälpas. Det ÄR svårt att identifiera sig med och ta på allvar en kvinna som har ett så ambivalent förhållningssätt till ”Den nya Kvinnan”. Undset låter sin Jenny resa till Rom och leva bohemliv, hon låter henne röka och dricka och hänga på barer precis som männen, men när det kommer till det erotiska är det naturligtvis stopp. Och väninnan Cesca, som vad jag förstår lyft på kjolen både en och två gånger, beskrivs allt som oftast gråtande inne på sitt lilla rum, nedbruten av ångest och självhat. Jenny ska vara den helylle, den ordentliga, men inte ens hon klarar av att upprätthålla ett helt igenom kyskt leverne, och därmed är hon förbrukad som uppbygglig romangestalt. Hennes liv kan bara sluta på ett sätt och det förväntas läsaren acceptera.
I våras gjorde jag ett försök att läsa Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, men det ville sig inte alls och jag fick upprepade impulser att vilja strypa huvudpersonen, den gudfruktiga Erika. Mellan Flygare-Carléns roman från 1842 och Undsets Jenny har nästan 70 år hunnit förflyta, och visst kan man se att vissa värderingar som var rådande i den första romanen börjat luckras upp i den senare, ändå uppvisar Erika och Jenny förvånansvärt stora likheter. Båda har de fått i uppdrag att gestalta en kvinnas roll i det rådande samhället och det innebär självfallet att de måste spela rollen som det andra könet, men om kvinnorna inte får samma frihet som männen så blir kvinnorna naturligtvis också mycket tråkigare. De blir ointressantare som romangestalter. När dessutom uppdraget att upprätthålla sunda moraliska värderingar hamnar på deras bord och då deras romankroppar ideligen tas i bruk för att exemplifiera vad som händer den som mot förmodan skulle få för sig att ta ”a walk on the wild side” så är det ju för all del inte så konstigt att man känner ett visst obehag inför dem, en viss mättnad inför den så kallade ”kvinnoromanen”.
Med andra ord får jag då och då ett infall att vilja strypa även Jenny. Det är svårt att ta hennes överspända, teatraliska beteende på allvar, men anledningen till det förklarar Ebba Witt-Brattström redan i det nyskrivna förordet; det är för att jag blivit hjärntvättad av sexradikalismen. Jo-jo, mycket ska man behöva läsa innan ögonen trillar ur sina hålor.
”För oss som hjärntvättats av sexradikalismen, kan det te sig överspänt att ett erotiskt felsteg ska få en människa att tappa fotfästet. Men det är kvinnoromanens sätt att insistera på att avgörande kvinnliga erfarenheter har sitt säte i kroppen, och därför också angriper själen. (Annorlunda uttryckt så måste en kvinna, för att kunna respektera sig själv, sätta pris på sin kropp.)” skriver Witt-Brattström. Och det låter ju otroligt tråkigt, så klart. Jag är så oerhört trött på att som kvinna associeras med kropp, biologi, månens dragningskraft, sån skit. Jag har så svårt för att finna en vettig anledning till att hylla denna vår förkroppsligade historia, jag vill mycket hellre vara tecken och symboler, absolut inte kropp, jag vill mycket hellre vara ett språkspel, för hellre text än kött. Med detta inte sagt att kroppen ska ignoreras, den är nog så verklig, men behöver den verkligen värdesättas så till den milda grad att den plötsligt kommer att utgöra ens hela jag?
Witt-Brattström skriver vidare om Undset att denna var skeptiskt inställd till den så kallade "likhetsfeminismen" och såg en fara i det moderna samhällets förakt för kvinnornas historiska erfarenheter som kön; den moderliga etiken och det kvinnodefinierade begäret. Man behöver ju inte vara Sherlock Holmes för att förstå varför Witt-Brattström blir eld och lågor över en roman som Jenny, Witt-Brattström är ju själv fullkomligt besatt av kropp och moderskap. Jag minns att jag läste en intervju med henne i Ulrika Lorentzis Gravid – något bara kvinnor kan och hur hon där beskrev graviditeten som något närmast orgasmliknande, och hur hon menade att det var en erfarenhet som inte tilläts komma fram, detta det underbara graviditetstillståndet. Då börjar man ju undra vad det är för texter om graviditet som Witt-Brattström har läst. (Själv skulle jag tycka att det vore närmast radikalt om någon, någon enda gång, åtminstone kunde drista sig till att erkänna att det faktiskt gör aningens ont att krysta fram de där parvlarna, men det är väl för mycket begärt antar jag.)
Och med allt detta sagt, det finns ändå mycket i den här romanen som jag tycker om, för en roman skriven under tidigt 1900-tal är ju ändå just det. En roman som lovar bohemiskt konstnärsliv i Rom är ju också just det (Roma Roma Roma! som Helge Gram tänker, alldeles lycklig. Och Han gick och njöt – för det var alltsammans så lättfattligt främmande och sydländskt.). Vi får inte heller glömma den natur- och skönhetsdyrkan som Undsets roman till så stor del präglas av. Det är mycket Våren! Åh, våren! och hänförda beskrivningar av ljuset över Campagnan. Att denna ”kvinnoroman” sedan levererar en unken moral- och kvinnosyn får man väl försöka att ha överseende med. Eller åtminstone tillåta sig att problematisera.
Ser man på, en författare med hund minsann.
Kommentarer
Postat av: Bokmania
Tack för ett intressant, lärorikt och välskrivet inlägg.
Trackback
