We Tell Ourselves Stories in Order to Live

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."

Ann Heberleins självbiografiska självmordsbok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är så brutalt ärlig att den stundtals gör ont att läsa. Jag sitter i Pufendorfsalen på Juridiska Fakulteten i Lund och får tårar i ögonen när jag läser de sista kapitlen. Så jävla, jävla sorgligt. Så totalt i brist på a happy ending. Vad kan jag säga som inte är ett hån mot smärtan?

Vissa dagar är viljan att få slippa leva starkare än kärleken till barnen, skriver Heberlein. Det är väldigt modigt av henne att kunna skriva en sådan sak. Ändå genomsyras boken av kärleken till barnen, till mannen, till familjen, flocken. Det är så sjukt jävla sorgligt att det kanske inte är nog, att det kanske ändå inte riktigt räcker till för att hålla Heberlein vid liv.

Jag tycker mycket om de delar av boken som handlar om Ann Heberlein själv, de är anledningen till att jag läser den här boken överhuvudtaget. Ann Heberlein som offentlig person är jag mindre förtjust i och de partier av boken där Heberlein diskuterar bl.a. vansinne ur ett filosofiskt och moraliskt perspektiv kunde jag ha varit utan. Heberleins syn på Foucault kunde jag ha varit utan.

Heberlein skriver (som kritik mot Foucaults Vansinnets historia): "Men jag vägrar att gå med på att min psykiska sjukdom skulle vara "konstruerad". Min ångest är i högsta grad verklig. /.../ Min ångest skulle inte vara mindre smärtsam om den var mer socialt accepterad. Den försvinner inte, lika lite som cancer eller epilepsi eller hiv försvinner för att vi pratar om det. /.../ Det handlar om liv och död. Det är på allvar."

Är inte det en väldigt vulgär tolkning av Foucault? Med tanke på att Heberlein tidigare i boken har citerat La Rochefoucaulds "människor skulle aldrig förälska sig om de inte hört talas om kärlek". Foucaults tes att "galenskapen" är någonting socialt konstruerat innebär ju inte i sig att det vi kallar galenskap inte är högst verkligt och reellt. Det är klart att det är.

(För övrigt så skulle ju ingen vettig människa upphöja Foucaults verk till lag och få för sig att släppa alla våldsverkare och galningar fria. Tror Heberlein seriöst att det var vad Foucault ville?)

Ibland tror jag att vissa människor missförstår Foucault med flit.

Heberlein skriver att hon är rädd för havet, hon är rädd för rymden, hon är rädd för allting som saknar ett väldefinierat slut, för allting som är oändligt, det skrämmer skiten ur henne. Allting måste kunna lösas, allting måste ha ett färdigförpackat svar, det måste vara svart eller vitt, ont eller gott, och om det inte är det så måste det bli det. Det verkar rätt jobbigt det där, att känna ett behov av att förhålla sig så fyrkantigt till allting.

Hon skriver: "Ett etiskt system måste konstrueras så att världen ryms inom dess ramar, inte tvärtom. Världen kan inte pressas in i ett etiskt system, hur snillrikt det än är. Det är den kantianska etikens stora problem. Jag dras till Kant. Till pliktetikens förföriska enkelhet. Dessvärre är tillvaron sällan så enkel. Alltför sällan."

Heberlein verkar nära en dröm om något slags självklarhetens naturtillstånd, kanske ett tidigare samhälle med givna roller. Och ändå inte, för frihet är ju viktigt. Jag tycker att det är intressant att hon på ett sätt försöker att förkroppsliga, göra verkligt de "sociala konstruktionerna" som hon hatar, samtidigt som hon försöker att begreppsliggöra sin oförmåga att leva ett hanterbart liv genom en analys av det socialt konstruerade samhället (all dess onödighet, dess dötid).

Hon skriver: "Jag söker det koherenta men inser att mitt eget tänkande ofta präglas av paradoxer. Är inte det oundvikligt?"

Vill vi inte alltid ha det som vi inte kan få? frågar sig Heberlein. Själv suktar hon efter normalitet ("Det är ett bra ord. Normalitet."), eftersom den är någonting som hon är utestängd från, något hon aldrig kommer att kunna uppnå, och hon vet det. Heberlein skriver att hon aldrig varit så lycklig som då barnen var små, innan de började på dagis, då hon ägnade all sin energi åt att hålla dem vid liv.

Hon skriver att hon ibland önskar att hon var en höna. Hon skriver att hon tycker att de verkar leva bra och hanterbara liv.

När Ann Heberlein är självbiografisk är hon fantastisk, hon skriver på en knivskarp prosa som klingar vackert och brutalt sorgligt, den går rakt in i benmärgen på mig. Å andra sidan är Heberlein stundtals så väldigt kompromisslös i sin argumentation. Jag kan verkligen hata sånt. Att vara kompromisslös är ju som vi alla vet något som vi bara uppskattar hos människor som delar våra egna uppfattningar och åsikter. I alla andra fall är det ju bara jävligt irriterande.