Katharina Blums förlorade heder av Heinrich Böll
I Katharina Blums förlorade heder berättas historien om den oskuldsfulla unga kvinnan Katharina Blum som faller offer för tabloidpressens smädelser sedan hon umgåtts på förtrolig fot med fel man. Hon kräver emellertid tolkningsföreträdet tillbaka och skjuter ihjäl den journalist som befläckat hennes namn. Heinrich Bölls bok är en ilsken och föraktfull uppgörelse med skandalpressen och den oseriösa journalistiken.
Katharina Blums förlorade heder skrevs som en konsekvens av Heinrich Bölls indignation över den av Springerkoncernen ägda tyska tidningen Bild-Zeitungs behandling av RAF (Rote Armee Fraktion) under 70-talets början, då hetsjakten på Ulrike Meinhof och hennes guerillakamrater var förstasidesstoff. Romanens uppdiktade tidning ZEITUNG är vad jag förstår bara en omskrivning för Bild-Zeitung (idag heter den emellertid bara Bild). "Om det vid skildringen av vissa journalistiska metoder skulle ha framkommit likheter med tidningen Bild-Zeitungs metoder, så är dessa likheter varken avsiktliga eller tillfälliga, utan oundvikliga." skriver Böll själv på romanens första sida.
I en essä i den tyska tidningen Spiegel menade Böll att Bild-Zeitung gav näring åt ett socialt klimat av misstänksamhet, offentlig hysteri och anti-intellektualistisk förbittring, och att det var den fria pressens förbannade ansvar att hantera gruppen rättvist och i enlighet med de etiska regler som anstod en demokratisk rättsstat. Han ansåg att Bild-Zeitungs rapportering var fascistisk, provocerande och otillförlitlig och att Meinhof och de andra i RAF dömts på förhand i en odemokratisk mediedomstol. För detta blev han senare anklagad för att vara terroristsympatisör. Inte heller Ulrike Meinhof själv uppskattade Bölls utspel, istället ansåg hon Böll vara "korrupt". Visserligen lär det inte ha funnits något större antal personer som Meinhof vid den här tidpunkten inte ansåg vara "korrupta", så Böll hade förmodligen ingen anledning att ta det personligt. Hursomhelst så får man hoppas att Nobelpriset 1972 tjänade som lite plåster på såren.
Romangestalten Katharina Blum ska dock inte ses som en personifiering av Ulrike Meinhof själv. För detta är fröken Blum allt för ljuv och oskyldig. Kanske lite irriterande ändå att Katharina Blums så kallade oskuld ska understrykas hela tiden, något av ett helgon beskrivs hon som ändå fram till dödsskjutningen av journalisten Werner Tötges. Katharina Blum är den oklanderliga tjänsteflickan som på en fest träffar den efterspanade brottsligen Ludwig Götten och sedan tillbringar en natt tillsammans med honom. Att hon efter detta enda ogenomtänkta drag blir utnämnd till sköka och medbrottsling i pressen uppbär vissa likheter med den klassiska skräckfilmslogiken att den som förlorar sin oskuld (eller åtminstone sin oskuldsfullhet) även inom en snar framtid kommer att förlora sitt huvud (eller som här: sin heder). Ni vet, slamporna faller offer för seriemördaren, men oskulden överlever. Nu är det ju förvisso inte Katharina Blum själv utan Werner Tötges som faller död ner på golvet, eftersom Katharina Blum har fått rollen som Sidney Prescott i Bölls roman. Men faller gör hon likväl, även om hon inte hamnar död på golvet.
Katharina Blums förlorade heder är ett sakligt referat av en uppdiktad händelse. Språket är byråkratiskt och lite torrt. Vi får oss Katharina Blums historia genom fiktiva tidningsartiklar, förhörsprotokoll och vittnesuppgifter. Kanske som motvikt till den anklagade tabloidpressens fabulerade och dramatiserade berättelser.
Har då den journalistiska etiken blivit bättre sedan boken skrevs 1974? Förmodligen. Upprördheten, som kanske återfanns 1974, är nog lite svårare att uppbringa som läsare idag. Ändå är det svårt att inte uppskatta Bölls uppenbara indignation, även om den kanske blir mer uppenbar med viss förförståelse. Det här med förbittrade litteratörer är nämligen ganska sexigt. (Med Strindberg som uppenbart undantag.)
Katharina Blums förlorade heder har även filmatiserats av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta. Har ej sett.
[Viss information i den här texten är hämtad ur Karin Bauers introduktion till Everybody talks about the weather... We don't - The writings of Ulrike Meinhof.]
Jag tror nog den tyska pressen på sjuttitalet var betydligt värre än Expressen idag. Hetskampanjen mot Dütschke som ledde till attentatet mot honom är ett exempel.
Filmen är rätt bra.
Det är mkt möjligt, fast jag tror nog att den svenska pressen snarare har blivit sämre. (Jag är iofs inte riktigt övertygad om att det är okej att anklaga Bild för Dutschkes död... även om kampanjen mot honom inte direkt är något de bör vara stolta över)
