We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Igår kväll/natt kom jag hem från krogen och var lite full och skrev ett tre A4-sidor långt Worddokument om Scarlett Thomas bok The End of Mr. Y. Följande recension är vad jag lyckats få ihop från dessa svajiga rader. Allt som jag i morse kände "hur i helvete tänkte jag här?" inför återfinns ej här nedanför. Texten kan nog emellertid ändå upplevas som lite problematisk på sina ställen, och tycker man att det förstör läsupplevelsen att jag diskuterar slutet så kanske man inte ska läsa det här inlägget alls, eller åtminstone på egen risk.

Poststrukturalistisk kvantfysik, låter det intressant? Det är det. Och Scarlett Thomas The End of Mr. Y (som jag visserligen har rätt många invändningar mot, vilket kommer att visa sig efterhand) är en lättsam inkörsport till spektaklet.

Huvudpersonen, Ariel Manto, skriver en avhandling om tankeexperiment (Schrödingers katt, Einsteins tåg, osv). Hon kommer som av en händelse över ett exemplar av boken The End of Mr. Y, skriven av Thomas E Lumas. Boken anses bära på en förbannelse, som fått både författaren själv liksom hans förläggare och övriga inblandade i utgivningen av boken att försvinna, för att sedan återfinnas döda. Kan det finnas något sådant som en förbannelse, funderar Ariel, och kommer fram till att det kan det nog inte. Hon kan emellertid inte diskutera saken med sin handledare Saul Burlem, den enda andre Lumas-fantasten hon känner till, för han har försvunnit under mystiska omständigheter.

Redan tidigt ges vi alltså grundstenarna till en spännande (om än något klyschig) historia: Oförklarliga försvinnanden, en eventuell förbannelse, en mystisk bok i få exemplar (tydligen ska det enda andra kända exemplaret vila i ett bankfack i Tyskland) och en kvinnlig protagonist som tillsammans med oss läsare bestämmer sig för att reda ut alla frågetecken.

The End of Mr. Y bygger på några grundläggande förutsättningar som man bör ha med sig i bakhuvudet under läsningens gång.

För det första: Allting är text. Ju fortare man accepterar det, desto bättre, desto större behållning. Ariel Manto är en litterär karaktär. (Ariel Manto är ett anagram av I am not real.) Ariel Manto är dessutom en stor beundrare av poststrukturalistisk och dekonstruktivistisk teori. Det är till stor hjälp om man har någorlunda koll på Derrida, Baudrillard och gänget, det är dock inte någon absolut nödvändighet. Själv kände jag när jag läste den här boken att jag tyvärr har alldeles för dålig koll på Heidegger (vilket även var ett problem när jag läste Zadie Smiths Om Skönhet).

För det andra: The End of Mr. Y är i sig ett tankeexperiment.

Det är förvisso science fiction vi har att göra med, men dessa inslag är egentligen inte så viktiga, de är bara ett sätt att konkretisera själva tankeexperimentet. Lite Matrixstämning får vi dock, och "Project Starlight" känns ju som hämtat ur ett avsnitt av Arkiv X. Spänningen ligger emellertid inte i själva "jagad"-känslan (sedan Ariel Manto kommit över den mystiska boken dyker två kostymklädda män med pistoler upp på jakt efter den samma), snarare i den filosofiska diskussionen.

The End of Mr. Y, boken skriven av Lumas, innehåller ett recept på en sinnesförhöjande vätska, och genom att dricka den och samtidigt stirra på en svart cirkel på en pappbit lyckas Ariel Manto färdas till något som Lumas valt att kalla "The Troposphere". "Troposfären" består av materialiserade tankar (Thought = Matter). Här skriver Scarlett Thomas in en möjlighet att "hoppa mellan tankar", vilket för Ariel Manto innebär en möjlighet att så att säga befinna sig inuti en annan människas huvud (jfr. I huvudet på John Malkovich).  

Scarlett Thomas använder datorprogrammet som en metafor för alltings uppbyggnad. Människor är uppbyggda av kvarkar och elektroner, menar Thomas, och datorprogram är uppbyggda av ettor och nollor, som i sig består av kvarkar och elektroner. Om människor kan utveckla ett medvetande, resonerar Thomas, kan då även maskiner göra det?

I ett sådant tankeexperiment styr programvaran (the software code) vårt dagliga liv, och dess förutsättningar och möjligheter, medan själva maskinkoden (the machine code) sätter dess begränsningar. Men om man kan ändra maskinkoden, kan även programvaran ändras, och förutsättningarna därmed ändras och utökas.  

Ur ett poststrukturalistiskt perspektiv torde själva programvaran utgöra en eller flera diskurser, medan maskinkoden torde utgöra en form av privilegierad diskursiv position, en möjlighet att omartikulera elementen, vilket väl får beskrivas som makt. Nota bene, "makt" sett ur ett dekonstruktivistiskt perspektiv.

(Ur ett marxistiskt perspektiv kan vi se på maskinkoden som basen och programvaran som överbyggnaden. Basen determinerar överbyggnaden, mer eller mindre.)

Einstein kunde ändra maskinkoden, menar Thomas, och förmodligen kan Ariel Manto det också. Frågan är ju varför? Vad som saknar i Scarlett Thomas tankeexperiment är ett maktperspektiv. Oavsett hur man väljer att definiera makt, så är det en brist att den faktorn helt har utelämnats i The End of Mr. Y. Som boken nu ligger får man intrycket att vissa människor bara är förutbestämda att kunna ändra maskinkoden, det gör Ariel Manto till någon sorts Jesusgestalt (jfr. Neo i Matrix), vilket jag inte tror var meningen. Ingenting i The End of Mr. Y tyder ju på att Thomas velat införliva ett religiöst perspektiv på sakernas tillblivelse, bortsett från en förenklad tolkning av slutet.

Jag tycker att Thomas har slarvat lite med en del detaljer, här finns ett flertal logiska inkonsekvenser. Visserligen är väl kvantfysiken som sådan en sorts logisk inkonsekvens, men jag tycker ändå inte att det håller.

Som det här med hur tiden fungerar i "Troposfären". Thomas gör det enkelt för sig genom att endast antyda att tiden fungerar annorlunda där; "Maybe time doesn't work quite the way you think it does". Vilket påminner mig om den klassiska "Herrens vägar äro outgrundliga". ("The Lord works in mysterious ways".)

Sedan har vi de klassiska problemen med att resa tillbaka i tiden (vilket "Troposfären" gör realiserbart genom möjligheten att surfa mellan medvetanden och ta sig bakåt i tiden med hjälp av förfäder och minnen), vilket i sig inte anses behöva omintetgöra senare händelser. Thomas lägger fram det som om det vore möjligt att resa 100 år tillbaka i tiden, ändra en händelse och sedan återvända utan att något annat än just den enstaka händelsen har förändrats, vilket känns slarvigt. (jfr. "the Grandfather Paradox", jfr. de logiska inkonsekvenserna i femte säsongen av Lost).

En annan sak som förefaller mig märklig är varför man överhuvudtaget skulle vilja befinna sig i den så kallade "Troposfären". Jag upplever den som obehaglig. Det obehagligaste av allt är det faktum att man inte kan dö i "Troposfären". Den mänskliga kroppen dör om man befinner sig där för länge, men i "Troposfären" kan man tydligen leva för evigt. Varför man skulle vilja göra det övergår dock mitt förstånd (jfr. Dracula, och se hur alienerad han blev av att leva för evigt).

Även slutet är lite märkligt, och lite väl öppet för tolkning, enligt min åsikt. Det jag inte förstår är huruvida de befinner sig utanför systemet eller om de fortfarande är kvar i det. För att ta sig utanför språksystemet måste ju i sig innebära att hela språksystemet i sig tvingas omartikuleras i förhållande till det yttre, det andra; systemets själva förutsättning, men också dess omöjlighet. Och det i sig torde ju innebära en likriktning inuti det inre systemet, språksystemet, och att det därmed bryts ner och töms på betydelse? (jfr. Ernesto Laclau och "tomma signifikanter") Och vad skulle det i så fall innebära för de romangestalter som fortfarande befinner sig kvar där inuti, Lura, Saul, Wolf och de andra? Innebär det att de dör?

Samtidigt säger Ariel att hon inte faller när hon kliver över den där klippkanten. Hon trodde att hon skulle falla med hon faller inte. Vilket väl borde innebära att det inte finns något alternativ, att det inte finns någon väg ut? Du kan inte fly språket, helt enkelt. Allting är text. Jo, det verkar vara en koherent slutsats. Jag väljer att tolka det så.
                                                                                    

                                                                                          ***

Fortsättningsläsning? Torde väl bli Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor - att återuppfinna naturen.