Timmen mellan hund och varg av Silke Scheuermann
Silke Scheuermann har skrivit en liten bok om relationen mellan två systrar. Den yngre av dem har lämnat Rom och bosatt sig i Frankfurt och man vet inte riktigt varför, här finns ingen vilja att förklara. Hela boken är lite kort i tonen, som man säger. Hon har inte lämnat någon forwarding adress men den äldre systern, Ines, hittar henne ändå, i badhuset, mot hennes vilja får man anta.
Ines ber om hjälp men systern låtsas som inget. Man vet inte riktigt vad som skurit sig i deras relation, kanske är det Ines behov av uppmärksamhet, hennes vana att få som hon vill, sättet hon suger energi ur andra människor på, kanske har hon gjort det en gång för mycket.
Jag imponeras av hur Scheuermann från sida ett lyckas få mig på sin huvudkaraktärs, den namnlösa systerns, sida, och detta utan att jag egentligen riktigt kan redogöra för varför. (Jag vet inte om jag skulle kalla henne sympatisk. Ingen av karaktärerna i boken är väl egentligen godheten själv, men de är människor, och som sådana får de min förlåtelse.)
Jag är ingenting, ingenting annat än en ljus kontur, den här morgonen på den smala golvremsan mellan bassängen och simhallens glasvägg, den tusende återspeglingen av ett för många år sen avslutat liv, en skamlös kopia av en första mening.
Just detta, att vara ingenting, är ett återkommande konstaterande. Kanske kan det knytas till den döde fadern, honom som Ines har avporträtterat i sin konst, död och lemlästad.
Någonstans i den här berättelsen finns något som skaver, gnager, kliar. Det återspeglas i små från varandra frikopplade händelser i berättelsens ytterkanter, obetydliga i sig själva men tillsammans bildande något faktiskt närvarande.
Kanske behöver något dövas? Ätandet hos den yngre systern är ett återkommande tema, det lätta frosseriet som gärna vill bli större, en besatthet vid föda, ett rovdjur som lurar innanför bröstkorgen. Utanpå så hel och ren och någorlunda socialt kompetent. Hos systern, Ines, är besattheten, beroendet, övertydligt, och ska väl så också vara: i det vita partiet i bilden där den yngre systern ser en ostbricka ser Ines se en flaska sprit.
Ines som vinglar och spyr och hennes syster som lätt äcklat iakttar. Vill ändå ha en del av det som systern har och har haft, pojkvännen Kai, faderns kärlek.
Ett återkommande inslag är den namnlösa systerns nattliga promenader genom ett folktomt Frankfurt. Jag kan inte låta bli att fundera: finns det fortfarande kvinnor som gör sådana saker? Finns den typen av oräddhet på riktigt? Jag vill att den ska finnas, men jag känner den inte själv. Den känns lite fabricerad, den känns lite scenisk.
Sedan kommer det ett avsnitt då hon hör ljud bakom sig och snabbt och plötsligt viker av på en större gata och då blir det genast trovärdigt igen. Det är en dröm kanske, en kvinnlig författares dröm att kvinnor kan göra sådana saker, promenera genom staden mitt i natten utan rädsla.
Vid en första anblick kan Silke Scheuermanns tunna lilla bok tyckas väldigt stram och sparsmakad, finnes emellertid viljan att skala så märker man så småningom att här finns många lager berättelse. Det är väldigt välskrivet men samtidigt lite opersonligt.
Jag tror ändå att jag tycker om Silke Scheuermann, här finns ju uppenbart potential till något större. I framtiden kanske jag tar och läser något mer som hon har skrivit.
